ASIMOV'S SCIENCE FICTION, JANUARY 2012
Innehåll:
Novella
Elizabeth Bear: In the House of Aryaman, a Lonely Signal Burns
Novelette
Paul McAuley: Bruce Springsteen
Short stories
Katherine Marzinsky: Recyclable Material
Jack McDevitt: Maiden Voyage
Zachary Jernigan: The War is Over and Everyone Wins
C. W. Johnson: The Burst
Eric Del Carlo: Friendlessness
Poetry
Fiona Moore: Train Delays on the South Central Line
Robert Frazier: Seeing Oneself
Departments
Ediotorial: Centering Science Fiction - Sheila Williams
Reflections: Rare Earths, Getting Rarer - Robert Silverberg
On the Net: Son of Ebooks, the Next Generation, Vol III - James Patrick Kelly
On Books - Paul Di Filippo
Twenty-Sixth Annual Readers' Award
2011 Index
The SF Conventional Calendar - Erwin S. Strauss
Anmärkning:
Jag tänker enbart ta upp berättelserna, inte faktamaterialet eller dikterna, och skälet till att jag låtit de amerikanska benämningarna kvarstå är den lite besynnerliga omständigheten att Paul MacAuleys "novelette" är precis lika lång som C. W. Johnsons "short story", så om någon vet vad amerikanerna med sin besynnerliga uppfattning om engelska anser att skillnaden på de båda begreppen är vore svaret välkommet. Annars ska jag bara tillägga att det självklart är gratis att vara med i Filthy Pierres kongresskalender och att det här numrets kalender besynnerligt nog omfattar kongresserna för november 2011, trots att det är januarinumret för 2012. Jag är fullt medveten om att sf-magasinnummer utkommer före på omslaget angiven månad, men var inte medveten om att det rör sig om flera månader i förväg. Hur som helst, eftersom Filthy tar upp kongresser från hela världen och själv bland annat rekommenderar den tämligen lokala NovaCon i England, varför inte senast fem månader i förväg skicka en rad om SweCon 2012 till: Erwin S. Strauss, 10 Hill #22-L, Newark NJ 07102, USA eller ringa in uppgifterna på telefonsvararen: 001-973-2425999. (Och nej, Filthy kör inte med e-post och liknande nymodigheter, så det är papper eller telefon som gäller.)
Om novellerna:
Det är klart att man inte kan prata om en trend. Det här är ett nummer av ett science fiction-magasin, inte mer. Men det är ganska häpnadsväckande, på sitt sätt. Jag undrar om det trots allt kan vara en antydan om att någonting håller på att hända?
Jag har under de senaste åren läst stora mängder science fiction-noveller skrivna och publicerade efter millennieskiftet, i antologier och sf-magasin, och svepande men i stort sett rättvisande uttryckt noterat en övergripande trend som bestått av science fiction i repris. Utan att vilja påstå att de noveller jag läst skulle utgöra ett statistiskt signifikativt underlag finner jag det ändå anmärkningsvärt att den väldiga majoriteten - några undantag har funnits, men de är få - skulle ha kunnat vara skrivna på femtio- eller sextio- eller sjuttiotalen (detaljer som ultramoderna datorer undantagna, men de är ej intrigbärande rekvisita), därför att de inte bara tematiskt utan inte så sällan vad gäller den rent bokstavliga intrigen skrevs redan då, av andra författare. Med andra ord har det förefallit mig som om science fiction, med de alldeles för få lysande undantagen, börjat gå i stå och köra repris på gamla favoriter, därför att nyheterna tagit slut. Ibland har det varit förbluffande, som när Jack Skillingstead i Dead Worlds helt ogenerat (eller möjligen helt enkelt okunnigt) kopierar Clifford D. Simaks roman Time Is the Simplest Thing eller Gwyneth Jones i The Fulcrum åstadkommer en space opera-novell som skiljer sig från trettiotalets motsvarigheter bara genom att innehålla en oförblommerad sexscen eller - och det var kanske bäst av allt - Harry Turtledove i Worlds Enough, and Time drämmer till med det oväntade överraskande slutet att det var jorden som hade gått under. Exemplen är tyvärr legio.
Det som har fått mig att undra vid läsningen av alla dessa många sf-noveller under flera år är om den moderna tidens sf-författare helt enkelt är historielösa och därför uppfinner hjulet på nytt eller om de gör det medvetet, eftersom science fiction har gått i stå men de måste producera sf-noveller eftersom de vill vara sf-författare och därför ogenerat sitter och kopierar äldre tiders science fiction i den trygga förvissningen om att dagens läsare ska vara för obevandrade i science fictions historia för att märka något (det där sista tror jag är ett mycket vanskligt antagande och inte något man alls kan känna sig tryggt förvissad om, men ändå).
Oavsett förklaringen så har jag allt mer uttråkad och allt mer beklämd gång på gång, i antologi efter antologi och i sf-magasinnummer efter sf-magasinnummer, sett prov efter prov på denna övergripande trend - science fiction kör sig själv i repris. Dessutom - och tyvärr - med hjälp av författare som man inte behöver vara stroppig för att anse för det mesta skriver ganska krattigt och i flertalet av fallen alldeles avgjort mycket krattigare än de förlagor från tidigare decennier de antingen omedvetet eller ogenerat plagierar.
Så dyker då Asimov's Science Fiction för januari 2012 upp och något har plötsligt hänt. Eller så har det inte alls hänt och är inte alls ens en antydan till en möjlig trend, utan bara en tillfällig virvel i det jämna flödet. Fast förbluffad blev jag.
Med ett undantag - Jack McDevitts Maiden Voyage - har novellerna i det här numret gjort i alla fall en ansats att söka en om inte okänd och ny så i alla fall inte under det senaste decenniet alldeles vanlig väg ut ur dilemmat med ständiga repriser och receptet har varit att på olika sätt närma sig och beblanda sig med andra skönlitterära genrer och ta upp dessas temata. Fast låt oss som talande kontrast börja med just McDevitts novell. Nu kommer jag att redogöra för intrig och tema, så den som inte vill ha novellen spolierad - fast jag kan lova att förlusten är mycket uthärdlig - bör undvika de närmaste raderna. I Maiden Voyage förflyttar McDevitt sin återkommande romanhjältinna (sex romaner hittills) Priscilla Hutchins till hennes jungfruresa som befälhavare ombord på ett rymdskepp, då hon ska få sin pilotlicens. Det här är en novell som på riktigt gammalt gott pulpmanér innehåller alla stapelvarorna och det dessutom i varianter som knappt ens kan ha varit annat än trötta upprepningar någon gång 1933:
- de sedan mycket länge utdöda utomjordingar som här och där i planetsystemen lämnat stora monument efter sig såg ut som stora ödlor
- märkligt nog står, trots universums inte obetydliga storlek, flera omvälvande, slumpartade upptäckter i vägen för just rymdkadetten Priscilla Hutchins under hennes jungfrufärd, så att hon inte bara får vara med om att man hittar en ny och dittills okänd civilisation - hon passar dessutom själv på att bara timmar senare på en annan himlakropp hitta det första skelett någon någonsin hittat efter någon av de stora, utomjordiska ödlorna och, bara som i förbifarten, det mäktigaste av alla monument man dittills funnit efter dem
- trots att upptäckten skulle göra Priscilla Hutchins solsystemsberömd och föra det mänskliga kunnandet flera sjumilasteg framåt, avstår hon av pietetsskäl från att rapportera in den till Rymdakademien - hon anser att den begravda utomjordingen från det utdöda släktet ska få vila ostörd och i frid, men inskärper samtidigt att hon inte är religiös, hon bara anser det ändå, bara därför att hon är ädel (mycket oklart hur detta är ädelt, men ändå)
Den här novellen är med andra ord inte bara en urgammal repris, den är nästan oförlåtligt korkad. Robert Heinlein-influensen är solklar, men Heinlein skulle inte ha varit så fantasilös att han kört med stora ödlor till utomjordingar och hans hjältinna skulle knappast ha varit så korkad.
Som kontrast till numrets övriga noveller, som förstås är av skiftande kvalitet, fungerar den dock bra. Den illustrerar vad som är om inte nytt så i alla fall i sken av det senaste decenniets science fiction-novellistik en fräsch fläkt. För de övriga novellerna gör i alla fall ett försök att bryta mönstret, att slå in på en något annorlunda väg än den stora mittfåran av repriser.
Elizabeth Bear, som lyckas sämst, gör försöket med samma knep som Ian McDonald - hon låter berättelsen utspelas i en för västerlänningen exotisk men i vår värld existerande miljö i stället för i utomjordisk miljö, och i det här fallet är den exotiska miljön Indien. Fast Indien i framtiden, förstås. Det ger Elizabeth Bear tillfälle att salta och peppra med för dagens människa okända benämningar på lika okända, framtida innovationer och för västerlänningen en mängd okända benämningar på diverse indiska kulturella företeelser och sådant kan, om det görs bra, vara effektivt. Fast Bear är lite för förtjust i att salta och peppra och till slut glider man gärna över de där begreppen och bara fortsätter att läsa i stället för att försöka lista ut vad de betyder. Intressantare är måhända att det här är en kriminalnovell som kretsar kring polisutredningen av ett mord, och därmed har vi kommit in på den nya väg som novellerna i det här numret söker sig - mot andra skönlitterära fält än science fiction, med vilka de låter sig kombineras, och mot andra temata än de för science fiction sedvanliga. Men att kombinera kriminalgåtor med science fiction är förstås inget nytt - det gjorde ju till exempel även den författare som fått ge namn åt magasinet Asimov's Science Fiction.
Lite ovanligare är det kanske att i science fiction-förklädnad skriva en hårdkokt gangsterhistoria, utan gåta, som Paul MacAuley gör i "noveletten" Bruce Springsteen. Fast det här försöket att slå in på en delvis ny väg för science fiction misslyckas fullständigt, för det finns ingenting i denna novell som är på minsta vis beroende av den science fiction-rekvisita som mycket uppenbart hängts på den bara för att den ska publiceras i Asimov's. I närframtiden har utomjordingar dykt upp och erbjudit de människor som vill att flytta till en annan planet och därmed är det här science fiction, men den andra planeten har av människorna gjorts så förvillande lik jorden - med undantag av att orterna har andra namn - att hela ramen känns onödig och påklistrad. Det här är en i olika varianter mycket ofta återberättad Bonnie & Clyde-historia, och den utspelas på sjaskig bar i kasinodistrikt och under flykt med bil genom öken efter inbrott och stöld med ett par tillhörande mord på museum. Paul MacAuley försöker möjligen bryta det senaste decenniets reprismönster inom science fiction, men tar i lite för mycket - hans berättelse slutar vara egentlig science fiction på vägen, eftersom de typiska sf-elementen inte är intrigbärande utan bara påtvingat ansträngda prydnadsföremål.
Ur den synvinkeln går C. W. Johnson ännu längre i The Burst. Han skriver inte ens en science fiction-berättelse. Han skriver en berättelse om en forskarstudent i astronomi vars pojkvän får en knöl på ena testikeln samtidigt som hon hittar energiexplosioner i en del observationsdata hon arbetar med, energiexplosioner som kanske eller kanske inte är något slags astronomisk upptäckt. Det enda som gör den här berättelsen till science fiction är att den - allt annat lika - är förlagd till någon gång på 2020-talet. I övrigt handlar den helt enkelt om väntan på pojkvännens tumörprov och påfrestningarna det innebär för förhållandet och om hur den unga forskarstudenten försöker få fason på sina data och till slut skriver en rapport om dem som hon ger till sin handledare. Hur det var med tumören och vad handledaren säger ska jag inte avslöja, men jag avslöjar som sagt att C. W. Johnson har tagit steget fullt ut och rört sig så mycket mot "vanlig" skönlitteratur att han helt enkelt inte skriver science fiction. Däremot är, med undantag av en klumpig formulering, hans novell den mest välskrivna och gripande i numret - den är svår att sluta läsa.
I stället för något slags tekniska eller naturvetenskapliga frågeställningar, mycket ymnigt förekommande i famlandet bakåt under det senaste decenniet, behandlar Friendlessness av Eric Del Carlo och The War is Over and Everyone Wins av Zachary Jernigan sociala och samhälleliga spörsmål. Huvudgestalten i Friendlessness är helt enkelt en socialt ohyggligt obegåvad människa som saknar vänner, och i den framtid där han lever anmäler sig nästan alla - han också - vid 16 års ålder frivilligt att koppla upp sig mot ett slags centralregister som baserat på ens sociala kontakter ger en sociala poäng, som obönhörligt avslöjar hur pass socialt begåvad man är. De poängen är ständigt synliga i något slags kraftfält man bär med sig, så att alla ser dem. Och så kan man hyra vänner om man inga har. Att vara vän är, inte oväntat i en värld av det här slaget, ett accepterat yrke, eftersom de socialt obegåvade med pengar förstås utgör en betalande marknad. Och det här är ju inte så dumt tänkt. En science fiction-novell som spekulerar i tänkbar social utveckling, en spekulation inte minst grundad i sådant som dagens Facebook, där det syns hur många vänner man har i sin lista och det därför finns dem som lägger till i hysterisk mängd bara för att få en lång lista, för att få status. Det är inte den tekniska utveckling Eric Del Carlo spekulerar i han själv eller läsaren finner intressant, utan den sociala. Inte för att det i sig skulle vara något nytt inom science fiction, men den sortens science fiction har, i sken av den tekniska utveckling vi ser idag, med allt större umgänge via skärmen, varit förbluffande ovanlig i alla fall i de sf-antologier och sf-magasin jag har läst under 2000-talet.
Zachary Jernigans The War Is Over and Everyone Wins är betydligt mer dramatisk och högst avsevärt mycket osannolikare och trots sitt budskap faktiskt med en underton av rasism. Terrorister från andra raser än den vita har spritt ett virus som endast påverkat vita och hela den vita rasen har därför dött ut, och världen är nu uppdelad i ghetton där det bara bor indier, mexikaner, kineser, och så vidare. Zachary Jernigan förefaller inte helt på det klara med vad som ligger i begreppet "ras" (och biologiskt sett finns det inga mänskliga raser) och i begreppet "etnicitet" och vad som skiljer de båda åt, men det därhän så är hans både medvetet och omedvetet obehagliga novell också ett - om än klumpigt - försök att ta ett grepp på ett dagsaktuellt socialt problem och extrapolera det in i framtiden, i stället för något av mer traditionellt science fiction-slag.
Debuterande Katherine Marzinsky med sin kortnovell Recyclable Material, så, tar upp den skräpsamlande roboten som plockar burkar och annat som går att återvinna, och helt plötsligt hittar en bortkastad baby. En riktig baby, alltså. En levande. Och måste bestämma sig för om den går att återvinna eller inte. Som idé rätt rolig och även den, som synes, en socialvetenskaplig spekulation.
Det ska för all del framhållas att exempelvis Eric Del Carlo jämförd med kollegor inom andra skönlitterära fält än science fiction beskriver sin novellgestalt Daric Dandrys sociala klumpighet alldeles för uppenbart och med för stora åthävor för att det ska bli riktigt trovärdigt. Detsamma gäller i den svartvita konflikten mellan far och son om det som hänt i Jernigans novell, medan C. W. Johnson berättar om trovärdigare människor i sin The Burst. Men att det här skulle vara levande personporträtt jämfört med det stora flertalet i allmän skönlitteratur går inte att säga - härvidlag förefaller faktiskt science fiction ännu inte låna sig till annat än ganska stereotypa gestaltningar, inte helt klart varför. Däremot bjuder biintrigen om supernovan i Elizabeth Bears novell på svindlande, ödslig sorg av ett slag som science fiction med sina väldiga perspektiv i både tid och rum väl lämpar sig för.
Jag finner allt detta rätt spännande. Det ska bli roligt att köpa februarinumret av Asimov's Science Fiction och se om det här bara var en engångsföreteelse eller om Sheila Williams har bestämt sig för att i alla fall delvis slå in på ett nytt spår i en genre vars novellproduktion i väldigt hög grad kommit att bestå av bleka favoriter i repris.
Kör hårt,
Sheriffen