fandom.se

av **Sheriffen** » mån 09 jan 2012, 06:01

ASIMOV'S SCIENCE FICTION, JANUARY 2012

Innehåll:

Novella
Elizabeth Bear: In the House of Aryaman, a Lonely Signal Burns

Novelette
Paul McAuley: Bruce Springsteen

Short stories
Katherine Marzinsky: Recyclable Material
Jack McDevitt: Maiden Voyage
Zachary Jernigan: The War is Over and Everyone Wins
C. W. Johnson: The Burst
Eric Del Carlo: Friendlessness

Poetry
Fiona Moore: Train Delays on the South Central Line
Robert Frazier: Seeing Oneself

Departments
Ediotorial: Centering Science Fiction - Sheila Williams
Reflections: Rare Earths, Getting Rarer - Robert Silverberg
On the Net: Son of Ebooks, the Next Generation, Vol III - James Patrick Kelly
On Books - Paul Di Filippo
Twenty-Sixth Annual Readers' Award
2011 Index
The SF Conventional Calendar - Erwin S. Strauss

Anmärkning:
Jag tänker enbart ta upp berättelserna, inte faktamaterialet eller dikterna, och skälet till att jag låtit de amerikanska benämningarna kvarstå är den lite besynnerliga omständigheten att Paul MacAuleys "novelette" är precis lika lång som C. W. Johnsons "short story", så om någon vet vad amerikanerna med sin besynnerliga uppfattning om engelska anser att skillnaden på de båda begreppen är vore svaret välkommet. Annars ska jag bara tillägga att det självklart är gratis att vara med i Filthy Pierres kongresskalender och att det här numrets kalender besynnerligt nog omfattar kongresserna för november 2011, trots att det är januarinumret för 2012. Jag är fullt medveten om att sf-magasinnummer utkommer före på omslaget angiven månad, men var inte medveten om att det rör sig om flera månader i förväg. Hur som helst, eftersom Filthy tar upp kongresser från hela världen och själv bland annat rekommenderar den tämligen lokala NovaCon i England, varför inte senast fem månader i förväg skicka en rad om SweCon 2012 till: Erwin S. Strauss, 10 Hill #22-L, Newark NJ 07102, USA eller ringa in uppgifterna på telefonsvararen: 001-973-2425999. (Och nej, Filthy kör inte med e-post och liknande nymodigheter, så det är papper eller telefon som gäller.)

Om novellerna:

Det är klart att man inte kan prata om en trend. Det här är ett nummer av ett science fiction-magasin, inte mer. Men det är ganska häpnadsväckande, på sitt sätt. Jag undrar om det trots allt kan vara en antydan om att någonting håller på att hända?

Jag har under de senaste åren läst stora mängder science fiction-noveller skrivna och publicerade efter millennieskiftet, i antologier och sf-magasin, och svepande men i stort sett rättvisande uttryckt noterat en övergripande trend som bestått av science fiction i repris. Utan att vilja påstå att de noveller jag läst skulle utgöra ett statistiskt signifikativt underlag finner jag det ändå anmärkningsvärt att den väldiga majoriteten - några undantag har funnits, men de är få - skulle ha kunnat vara skrivna på femtio- eller sextio- eller sjuttiotalen (detaljer som ultramoderna datorer undantagna, men de är ej intrigbärande rekvisita), därför att de inte bara tematiskt utan inte så sällan vad gäller den rent bokstavliga intrigen skrevs redan då, av andra författare. Med andra ord har det förefallit mig som om science fiction, med de alldeles för få lysande undantagen, börjat gå i stå och köra repris på gamla favoriter, därför att nyheterna tagit slut. Ibland har det varit förbluffande, som när Jack Skillingstead i Dead Worlds helt ogenerat (eller möjligen helt enkelt okunnigt) kopierar Clifford D. Simaks roman Time Is the Simplest Thing eller Gwyneth Jones i The Fulcrum åstadkommer en space opera-novell som skiljer sig från trettiotalets motsvarigheter bara genom att innehålla en oförblommerad sexscen eller - och det var kanske bäst av allt - Harry Turtledove i Worlds Enough, and Time drämmer till med det oväntade överraskande slutet att det var jorden som hade gått under. Exemplen är tyvärr legio.

Det som har fått mig att undra vid läsningen av alla dessa många sf-noveller under flera år är om den moderna tidens sf-författare helt enkelt är historielösa och därför uppfinner hjulet på nytt eller om de gör det medvetet, eftersom science fiction har gått i stå men de måste producera sf-noveller eftersom de vill vara sf-författare och därför ogenerat sitter och kopierar äldre tiders science fiction i den trygga förvissningen om att dagens läsare ska vara för obevandrade i science fictions historia för att märka något (det där sista tror jag är ett mycket vanskligt antagande och inte något man alls kan känna sig tryggt förvissad om, men ändå).

Oavsett förklaringen så har jag allt mer uttråkad och allt mer beklämd gång på gång, i antologi efter antologi och i sf-magasinnummer efter sf-magasinnummer, sett prov efter prov på denna övergripande trend - science fiction kör sig själv i repris. Dessutom - och tyvärr - med hjälp av författare som man inte behöver vara stroppig för att anse för det mesta skriver ganska krattigt och i flertalet av fallen alldeles avgjort mycket krattigare än de förlagor från tidigare decennier de antingen omedvetet eller ogenerat plagierar.

Så dyker då Asimov's Science Fiction för januari 2012 upp och något har plötsligt hänt. Eller så har det inte alls hänt och är inte alls ens en antydan till en möjlig trend, utan bara en tillfällig virvel i det jämna flödet. Fast förbluffad blev jag.

Med ett undantag - Jack McDevitts Maiden Voyage - har novellerna i det här numret gjort i alla fall en ansats att söka en om inte okänd och ny så i alla fall inte under det senaste decenniet alldeles vanlig väg ut ur dilemmat med ständiga repriser och receptet har varit att på olika sätt närma sig och beblanda sig med andra skönlitterära genrer och ta upp dessas temata. Fast låt oss som talande kontrast börja med just McDevitts novell. Nu kommer jag att redogöra för intrig och tema, så den som inte vill ha novellen spolierad - fast jag kan lova att förlusten är mycket uthärdlig - bör undvika de närmaste raderna. I Maiden Voyage förflyttar McDevitt sin återkommande romanhjältinna (sex romaner hittills) Priscilla Hutchins till hennes jungfruresa som befälhavare ombord på ett rymdskepp, då hon ska få sin pilotlicens. Det här är en novell som på riktigt gammalt gott pulpmanér innehåller alla stapelvarorna och det dessutom i varianter som knappt ens kan ha varit annat än trötta upprepningar någon gång 1933:

- de sedan mycket länge utdöda utomjordingar som här och där i planetsystemen lämnat stora monument efter sig såg ut som stora ödlor

- märkligt nog står, trots universums inte obetydliga storlek, flera omvälvande, slumpartade upptäckter i vägen för just rymdkadetten Priscilla Hutchins under hennes jungfrufärd, så att hon inte bara får vara med om att man hittar en ny och dittills okänd civilisation - hon passar dessutom själv på att bara timmar senare på en annan himlakropp hitta det första skelett någon någonsin hittat efter någon av de stora, utomjordiska ödlorna och, bara som i förbifarten, det mäktigaste av alla monument man dittills funnit efter dem

- trots att upptäckten skulle göra Priscilla Hutchins solsystemsberömd och föra det mänskliga kunnandet flera sjumilasteg framåt, avstår hon av pietetsskäl från att rapportera in den till Rymdakademien - hon anser att den begravda utomjordingen från det utdöda släktet ska få vila ostörd och i frid, men inskärper samtidigt att hon inte är religiös, hon bara anser det ändå, bara därför att hon är ädel (mycket oklart hur detta är ädelt, men ändå)

Den här novellen är med andra ord inte bara en urgammal repris, den är nästan oförlåtligt korkad. Robert Heinlein-influensen är solklar, men Heinlein skulle inte ha varit så fantasilös att han kört med stora ödlor till utomjordingar och hans hjältinna skulle knappast ha varit så korkad.

Som kontrast till numrets övriga noveller, som förstås är av skiftande kvalitet, fungerar den dock bra. Den illustrerar vad som är om inte nytt så i alla fall i sken av det senaste decenniets science fiction-novellistik en fräsch fläkt. För de övriga novellerna gör i alla fall ett försök att bryta mönstret, att slå in på en något annorlunda väg än den stora mittfåran av repriser.

Elizabeth Bear, som lyckas sämst, gör försöket med samma knep som Ian McDonald - hon låter berättelsen utspelas i en för västerlänningen exotisk men i vår värld existerande miljö i stället för i utomjordisk miljö, och i det här fallet är den exotiska miljön Indien. Fast Indien i framtiden, förstås. Det ger Elizabeth Bear tillfälle att salta och peppra med för dagens människa okända benämningar på lika okända, framtida innovationer och för västerlänningen en mängd okända benämningar på diverse indiska kulturella företeelser och sådant kan, om det görs bra, vara effektivt. Fast Bear är lite för förtjust i att salta och peppra och till slut glider man gärna över de där begreppen och bara fortsätter att läsa i stället för att försöka lista ut vad de betyder. Intressantare är måhända att det här är en kriminalnovell som kretsar kring polisutredningen av ett mord, och därmed har vi kommit in på den nya väg som novellerna i det här numret söker sig - mot andra skönlitterära fält än science fiction, med vilka de låter sig kombineras, och mot andra temata än de för science fiction sedvanliga. Men att kombinera kriminalgåtor med science fiction är förstås inget nytt - det gjorde ju till exempel även den författare som fått ge namn åt magasinet Asimov's Science Fiction.

Lite ovanligare är det kanske att i science fiction-förklädnad skriva en hårdkokt gangsterhistoria, utan gåta, som Paul MacAuley gör i "noveletten" Bruce Springsteen. Fast det här försöket att slå in på en delvis ny väg för science fiction misslyckas fullständigt, för det finns ingenting i denna novell som är på minsta vis beroende av den science fiction-rekvisita som mycket uppenbart hängts på den bara för att den ska publiceras i Asimov's. I närframtiden har utomjordingar dykt upp och erbjudit de människor som vill att flytta till en annan planet och därmed är det här science fiction, men den andra planeten har av människorna gjorts så förvillande lik jorden - med undantag av att orterna har andra namn - att hela ramen känns onödig och påklistrad. Det här är en i olika varianter mycket ofta återberättad Bonnie & Clyde-historia, och den utspelas på sjaskig bar i kasinodistrikt och under flykt med bil genom öken efter inbrott och stöld med ett par tillhörande mord på museum. Paul MacAuley försöker möjligen bryta det senaste decenniets reprismönster inom science fiction, men tar i lite för mycket - hans berättelse slutar vara egentlig science fiction på vägen, eftersom de typiska sf-elementen inte är intrigbärande utan bara påtvingat ansträngda prydnadsföremål.

Ur den synvinkeln går C. W. Johnson ännu längre i The Burst. Han skriver inte ens en science fiction-berättelse. Han skriver en berättelse om en forskarstudent i astronomi vars pojkvän får en knöl på ena testikeln samtidigt som hon hittar energiexplosioner i en del observationsdata hon arbetar med, energiexplosioner som kanske eller kanske inte är något slags astronomisk upptäckt. Det enda som gör den här berättelsen till science fiction är att den - allt annat lika - är förlagd till någon gång på 2020-talet. I övrigt handlar den helt enkelt om väntan på pojkvännens tumörprov och påfrestningarna det innebär för förhållandet och om hur den unga forskarstudenten försöker få fason på sina data och till slut skriver en rapport om dem som hon ger till sin handledare. Hur det var med tumören och vad handledaren säger ska jag inte avslöja, men jag avslöjar som sagt att C. W. Johnson har tagit steget fullt ut och rört sig så mycket mot "vanlig" skönlitteratur att han helt enkelt inte skriver science fiction. Däremot är, med undantag av en klumpig formulering, hans novell den mest välskrivna och gripande i numret - den är svår att sluta läsa.

I stället för något slags tekniska eller naturvetenskapliga frågeställningar, mycket ymnigt förekommande i famlandet bakåt under det senaste decenniet, behandlar Friendlessness av Eric Del Carlo och The War is Over and Everyone Wins av Zachary Jernigan sociala och samhälleliga spörsmål. Huvudgestalten i Friendlessness är helt enkelt en socialt ohyggligt obegåvad människa som saknar vänner, och i den framtid där han lever anmäler sig nästan alla - han också - vid 16 års ålder frivilligt att koppla upp sig mot ett slags centralregister som baserat på ens sociala kontakter ger en sociala poäng, som obönhörligt avslöjar hur pass socialt begåvad man är. De poängen är ständigt synliga i något slags kraftfält man bär med sig, så att alla ser dem. Och så kan man hyra vänner om man inga har. Att vara vän är, inte oväntat i en värld av det här slaget, ett accepterat yrke, eftersom de socialt obegåvade med pengar förstås utgör en betalande marknad. Och det här är ju inte så dumt tänkt. En science fiction-novell som spekulerar i tänkbar social utveckling, en spekulation inte minst grundad i sådant som dagens Facebook, där det syns hur många vänner man har i sin lista och det därför finns dem som lägger till i hysterisk mängd bara för att få en lång lista, för att få status. Det är inte den tekniska utveckling Eric Del Carlo spekulerar i han själv eller läsaren finner intressant, utan den sociala. Inte för att det i sig skulle vara något nytt inom science fiction, men den sortens science fiction har, i sken av den tekniska utveckling vi ser idag, med allt större umgänge via skärmen, varit förbluffande ovanlig i alla fall i de sf-antologier och sf-magasin jag har läst under 2000-talet.

Zachary Jernigans The War Is Over and Everyone Wins är betydligt mer dramatisk och högst avsevärt mycket osannolikare och trots sitt budskap faktiskt med en underton av rasism. Terrorister från andra raser än den vita har spritt ett virus som endast påverkat vita och hela den vita rasen har därför dött ut, och världen är nu uppdelad i ghetton där det bara bor indier, mexikaner, kineser, och så vidare. Zachary Jernigan förefaller inte helt på det klara med vad som ligger i begreppet "ras" (och biologiskt sett finns det inga mänskliga raser) och i begreppet "etnicitet" och vad som skiljer de båda åt, men det därhän så är hans både medvetet och omedvetet obehagliga novell också ett - om än klumpigt - försök att ta ett grepp på ett dagsaktuellt socialt problem och extrapolera det in i framtiden, i stället för något av mer traditionellt science fiction-slag.

Debuterande Katherine Marzinsky med sin kortnovell Recyclable Material, så, tar upp den skräpsamlande roboten som plockar burkar och annat som går att återvinna, och helt plötsligt hittar en bortkastad baby. En riktig baby, alltså. En levande. Och måste bestämma sig för om den går att återvinna eller inte. Som idé rätt rolig och även den, som synes, en socialvetenskaplig spekulation.

Det ska för all del framhållas att exempelvis Eric Del Carlo jämförd med kollegor inom andra skönlitterära fält än science fiction beskriver sin novellgestalt Daric Dandrys sociala klumpighet alldeles för uppenbart och med för stora åthävor för att det ska bli riktigt trovärdigt. Detsamma gäller i den svartvita konflikten mellan far och son om det som hänt i Jernigans novell, medan C. W. Johnson berättar om trovärdigare människor i sin The Burst. Men att det här skulle vara levande personporträtt jämfört med det stora flertalet i allmän skönlitteratur går inte att säga - härvidlag förefaller faktiskt science fiction ännu inte låna sig till annat än ganska stereotypa gestaltningar, inte helt klart varför. Däremot bjuder biintrigen om supernovan i Elizabeth Bears novell på svindlande, ödslig sorg av ett slag som science fiction med sina väldiga perspektiv i både tid och rum väl lämpar sig för.

Jag finner allt detta rätt spännande. Det ska bli roligt att köpa februarinumret av Asimov's Science Fiction och se om det här bara var en engångsföreteelse eller om Sheila Williams har bestämt sig för att i alla fall delvis slå in på ett nytt spår i en genre vars novellproduktion i väldigt hög grad kommit att bestå av bleka favoriter i repris.

Kör hårt,
Sheriffen

av **jophan** » mån 09 jan 2012, 12:55

Minns att det går att markera text som innehåller spoilers med Spoilerknappen, numera!

av **Lasyd** » ons 11 jan 2012, 19:30

Intressant inlägg! Mer sån´t! För mig som är ganska (men inte helt) insnöad på urgammal SF är detta utmärkt läsning som (hittlls i vart fall) i någon mån tycks göra mitt val av tidsperioder nästan försvarbart! Men om det händer något spännande inom SF vill jag vara med!

av **Sheriffen** » lör 14 jan 2012, 18:35

På Fanaclistan har det blivit en diskussion kring det här med Asimov's, men den handlar mest om prenumerationsproblem och är kanske inte jätteintressant annat än för dem som prenumererar eller försöker prenumerera. Men det här inlägget som jag nyss gjorde hör kanske lite mer till denna tråd, som snarare handlar om sf-magasins innehåll:

I samma hus som Asimov's Science Fiction - faktiskt i kontoret intill; små, kyffiga kontor som ligger vägg i vägg, livfullt beskrivna av Asimov's-redaktören Sheila Williams i en ledare för några år sedan - finns redaktionen för Analog Science Fiction and Fact. Magasinen ser nästan precis likadana ut, men är mycket olika. Analog går stenhårt in för just *science* fiction och följden är att de för det mesta, med ytterst få undantag, publicerar i mitt tycke faktiskt urtråkiga berättelser, som förbluffande nog känns som ett slags marginellt modernare varianter av den sorts berättelser Hugo Gernsback publicerade i Amazing Stories på 20-talet. Träiga saker om "vetenskap", alltså hard sf, men tyvärr inte av författare inom den varianten av science fiction som ligger ens i närheten av de fåtaliga som verkligen varit bra på det, som Arthur C. Clarke och Hal Clement. Jag ska säga det rakt ut: ett förfärande antal av novellerna är inte stort bättre än de mer fasansfulla exemplen på vad som en gång i tiden publicerades i fanzines av glada amatörer.

Fast det har funnits undantag. År 2008 körde de Joe Haldemans då nya roman, Marsbound, som följetong. Och de publicerade i samma nummer där den började en förbluffande rolig och som jag tycker mycket bra novell, How the Bald Apes Saved Mass Crossing av Will McCarthy.

Men min erfarenhet är att magasinet inte är värt att köpa i längden och jag har givit upp. Riktigt, riktigt fasansfulla exempel på deras sorts science fiction är till exempel The Engulfed Cathedral av Carl Frederick och A New Generation av Jerry Oltion (också de i samma nummer, faktiskt - jag tog ned det numret ur bokhyllan just p.g.a. Haldeman).

Asimov's Science Fiction har mycket större bredd och är framförallt mer inriktat på *litteratur* än på *vetenskap*, vilket gör hela skillnaden. Visst har de publicerat noveller som jag tyckt var dåliga, men det är väl ofrånkomligt. Intressantare är att bredden och ambitionen också medför många fler noveller som man kan tycka är bra.

Kör hårt,
Sheriffen

av **Sheriffen** » fre 17 feb 2012, 00:39

ASIMOV'S SCIENCE FICTION, FEBRUARY 2012

Novella
Robert Reed: Murder Born

Novelette
Rudy Rucker & Eileen Gunn: Hive Mind Man

Short stories
Kristine Kathryn Rusch: The Voodoo Project
D. Thomas Minton: Observations on a Clock
Ken Liu: The People of Pele
Bruce McAllister & Barry Malzberg: Going Home

Poetry
Kendall Evans & David C. Kopaska-Merkel: Submicro-Text Message 3V45129XZ: To My A. I. Valentine
Joe Haldeman: Future History
William John Watkins: The Atom's Lattice Could Such Beauty Yield

Departments
Editorial: On Winning the Hugo - Sheila Williams
Reflections: Rereading Eddison - Robert Silverberg
On Books - Peter Heck
The SF Conventional Calendar - Erwin S. Strauss

Precis som förra gången tar jag bara upp novellerna och förbigår dikterna och faktamaterialet.

Jag måste börja med att säga att jag tänker skriva om intrigen i några av novellerna, så dem av er som inte har läst det här numret av Asimov's och tänker göra det bör, om ni liksom jag är känsliga för spoilers, undvika att läsa den här recensionen.

Om novellerna:

Två nummer är dubbelt så många som ett, förstås, men lika självklart är det att man inte kan tala om några trender efter bara två nummer. Och i själva verket börjar jag misstänka - vi får väl se framöver - att jag hade fel förra gången. För ska man gå efter hur årets båda första nummer av Asimov's ser ut, så är tanken bakom magasinet i stället att variera innehållet genom att publicera vad jag kallar science fiction i repris (noveller som skulle ha kunnat vara skrivna på fyrtio- eller femtiotalen) och modernare science fiction, som tar avstamp i och extrapolerar från den verklighet som omger oss nu. Och science fiction som tar upp humanistiska och/eller samhälleliga frågeställningar.

Jag börjar med numrets science fiction i repris, för den ena av reprisnovellerna fann jag så pass gripande att det var först när jag nådde slutet - som är en besvikelse - som jag slogs av att den är science fiction i repris i så hög grad att jag har läst den väldigt många gånger förut. Eller vad sägs om rymdskepp som i ljushastighet skickas att kolonisera planet, men som inte kan återvända till jorden, där det dessutom har gått decennier medan mycket kort tid har gått för besättningen? Och främmande, mycket märklig livsform på planeten? Och avrundning i gammal amerikansk frihetsanda, med starka ekon av Robert A. Heinleins tjocka roman The Moon Is a Harsh Mistress? Men i The People of Pele skildrar Ken Liu så osentimentalt men samtidigt så gripande den avgrundsdjupa desorientering och sorg som griper en människa när hon inser att under den korta tid hon varit försänkt i dvala och färdats med ljusets hastighet har flera decennier gått på jorden och de flesta man kände är döda och det meddelande man får från jorden vid framkomsten är redan 28 år gammalt i jordår och man vet att man aldrig kan återvända till hemplaneten - och han skildrar det trovärdigt och med små medel. Han klargör valet man står inför och vad man måste offra; för att få den svindlande möjligheten att bosätta sig på och kolonisera en främmande värld långt ute i universum, måste man för alltid offra allt det man höll kärt på jorden. Fast så blir intrigen överlastad när han spränger in lite för mycket annat och novellen är trots allt science fiction i repris, även om den i mitt tycke är ovanligt bra för att tillhöra den kategorin. Den känns som den första i en serie, så det skulle inte förvåna mig om det kommer fler noveller om kolonisatörerna på Pele.

Mycket tradigare är numrets andra reprisnovell, The Voodoo Project av Kristine Kathryn Rusch. Inte minst förvånar det mig att slutet kommer så att säga flera gånger. Stilistiskt fasansfullt. När slutklämmen är där, tas den om med lite andra formuleringar. Sedan tas den om en gång till. Och en gång till. Man undrar när Rusch ska sluta tjata om det ganska platta slutet på en mycket platt novell, men hon ger sig inte. Det gör däremot läsaren. (Fast jag läste faktiskt till sista raden, om än med stigande irritation och leda.)

Eftersom den är grundad i inte alls osannolika extrapolationer kring dagens internet och nanoteknologi, känns Rudy Ruckers och Eileen Gunns Hive Man Mind som mycket modern science fiction, även om den rent tematiskt har skrivits många gånger förut - kanske förtjänstfullast som romanen The Space Merchants av Frederik Pohl och C. M. Kornbluth och en väldigt bra novell på temat som jag inte alls minns vem som skrev eller vad den hette, men som finns i en av Sam J. Lundwalls Det hände i morgon-samlingar (och därför förstås också i Jules Verne-Magasinet). Men poängen med Hive Man Mind är i kraft av avstampet i modern teknologi ändå betydande, för det som ofta retar mig med annan science fiction av i dag är att förbluffande mycket av den ser ut som om persondatorn aldrig blivit uppfunnen och internet aldrig uppstått. Att båda delarna kommer att förändras väldigt mycket på kort tid hyser jag inga tvivel om, men jag tror inte att det för någon som blickar bakåt från, säg, år 2065 kommer att se ut som om persondatorn och internet aldrig har funnits, vilket man kan få intryck av i inte så lite av den science fiction i novellformat som skrivs i dag. Fast ändå är Hive Man Mind märklig, genomsyrad som den är av ett slags new age-aktig animism som i slutet dessutom visar sig vara en riktig beskrivning av verkligheten. Det slutet är så påklistrat och så onödigt att det trillar av.

Ren humanistisk science fiction är Observations on a Clock av D. Thomas Minton. Närmare bestämt i facket teologisk problemnovell. Isande ödslig, med sin ensamme munk på vad jag uppfattar som en liten asteroid och hans båda helt artificiellt frammanade följeslagare, som intar motsatta ståndpunkter vad beträffar hans tro - den ena en övertygad trosfrände, den andra lika övertygat icke-troende. Det här är en intressant titt på religionen och novellen ställer frågan om nödvändigheten av och/eller faran med religion, och Minton frigör och renodlar temat genom att låta religionen vara en för oss helt främmande, framtida religion som inte närmare beskrivs och dessutom låta den av allt att döma - ur i alla fall munkens synvinkel - vara avgörande för jordens framtid. Frågan som ställs är inte oväsentlig och Minton är en tillräckligt god författare för att med imponerande små medel väcka känslan av ödslig ensamhet och den ständiga kampen med tron hos en tvivlande munk på vilken väldigt mycket hänger. (Eller det är han i alla fall själv övertygad om; sant eller ej, det får läsaren inte veta. Och det spelar förstås ingen roll för problemställningen här.)

Bruce McAllisters och Barry Malzbergs korta novell Going Home är en övning i att vara pretentiös och lite trendigt meta. Något mer behöver nog inte sägas om den, är jag rädd, annat än att den består av en brevväxling mellan en sf-författare och dennes redaktör och börjar rätt roligt med att författaren i det inledande brevet skissar på idéer till tänkta sf-berättelser han måste skriva för att på egen hand återinföra science fictions gyllene tidsålder (ett tema som ligger i tiden, med all science fiction i repris som publiceras i dag). Därefter urartar Going Home tyvärr snabbt och det är bara skonsamt att inte plåga novellen genom att ödsla fler ord på den.

Kvarstår så numrets långnovell/kortroman, Murder Born av Robert Reed. I en ingress talar författaren om att han när han presenterat synopsis på den här berättelsen, som från början var tänkt som en roman, har fått kalla handen av förläggare han kontaktat. Det är svårt att förstå, eftersom Murder Born är högaktuellt intressant - den tar ett mycket oväntat grepp på frågan om dödsstraff (främst aktuell i USA, förstås, men även intressant för oss här i Europa). För vad skulle hända om en avrättningsmaskin, i den här berättelsen en så kallad Elysium, på något mystiskt vis (härvidlag är berättelsen fantasy snarare än science fiction) automatiskt ledde till att en mördares offer återuppstod, friska och vid god vigör, när mördaren avrättades i maskinen? Vid första påseende kanske man tror att följderna inte skulle bli så stora annat än i form av den angivna positiva att offren återfördes till livet och att den väldiga majoriteten människor därmed av förståeliga skäl skulle förespråka dödsstraff. Nå, tänk en gång till. Eller läs Murder Born, som komplicerar spörsmålet och i en skickligt vävd intrig som dras åt som ett skruvstäd ställer frågan på sin moraliska spets.

Det var årets båda första nummer av Asimov's Science Fiction.

Jag ser fram emot marsnumret.

Kör hårt,
Sheriffen

av **Sheriffen** » tor 24 maj 2012, 10:42

ASIMOV'S SCIENCE FICTION, MARCH 2012

Novelettes
Derek Künsken: The Way of the Needle
Benjamin Crowell: The Pass
Tom Purdom: Golva's Ascent

Short Stories
Leah Cypess: Nanny's Day
James Van Pelt: Mrs. Hatcher's Evaluation
Joel Richards: Patagonia

Poetry
G. O. Clark: A Change In the Gravity
C. W. Johnson: Discoveries In the Annals of Poetry
A. Walker Scott: Sonnet I

Departments
Editorial: Whose Canon? - Sheila Williams
Reflections: My Voyage To Atlantis - Robert Silverberg
On the Net: Webistes R.I.P.? - James Patrick Kelly
On Books - Paul Di Filippo
The SF Conventional Calendar - Erwin S. Strauss

I vanlig ordning tar jag bara upp novellerna och förbigår dikterna och faktamaterialet.

Om novellerna:

Förvirringen är nu fullständig rörande vad som är en novellette och en novella, och det är därför jag fortfarande skriver ut de kategorierna med de amerikanska begreppen. Med längd har det hur som helst uppenbarligen inte att göra, eftersom Golva's Ascent är längre än en eller ett par berättelser som tidigare kallats novella och ändå är en novelette, tydligen liksom de betydligt kortare berättelserna som den grupperas med i innehållsförteckningen.

Redan tidigare under året har det förekommit en novell där författaren utnyttjar en för västerlänningen förment exotisk, i dag befintlig, asiatisk kultur för att frammana en känsla av främlingskap, Elizabeth Bears In the House of Aryaman, a Lonely Signal Burns. Fast i hennes fall utspelar sig novellen i alla fall på jorden och befolkas av människor. Alltsammans blir mycket mer udda och fungerar väldigt mycket sämre i Derek Künskens The Way of the Needle, eftersom de besynnerliga metallvarelserna på en för oss främmande - eller föregivet främmande - värld har en kultur direkt hämtad från den medeltida japanska. För någon som är i alla fall i viss mån bekant med den japanska, medeltida kulturen blir effekten närmast komisk, vilket jag vågar svära på inte var författarens avsikt. Fast efter en stund blir den närmast tröttsam, vilket jag också vågar svära på inte var författarens avsikt. Jag är inte alldeles på det klara med varför man gör sig besväret att tänka ut ett slags i alla fall ganska främmande (även om de påminner väldigt mycket om stora insekter, möjligen krabbor) varelser av metall bara för att klistra på dem japansk kultur, men antagligen tror - eller hoppas i varje fall - författaren att läsaren inte ska vara det minsta bekant med den kulturen, eftersom han sannolikt förutsätter att läsaren är just västerlänning. Nå, möjligen en nyhet för Derek Künsken, men numera kan man inom loppet av ett dygn befinna sig i Japan oavsett vilken plats på jorden man startar ifrån och dessutom finns det böcker, TV, internet och en uppsjö andra sätt att skaffa sig information om landet och dess kultur och medeltida historia. Det har många gjort. Och somliga av hans läsare har till och med varit där. Och några av dem är med stor sannolikhet japaner själva.

Väldigt mycket bättre är i mitt tycke numrets andra novell, Nanny's Day av Leah Cypess. I själva verket skulle jag vilja påstå att det här i mitt tycke är årgångens bästa novell hittills, främst för att den är en av de noveller som känns som modern science fiction och inte en novell av det slag jag kallar "science fiction i repris", alltså en novell som lika gärna skulle ha kunnat vara skriven på femtiotalet och som dessutom inte så sällan skrevs bättre då, och dels för att den utgår ifrån en av dagens samhälleliga förändringar och skickligt och intressant extrapolerar den in i framtiden. Leah Cypess utgår från den traditionella kärnfamiljens mer eller mindre upplösning i delar av västerlandet och hennes novell kretsar kring en vårdnadstvist - mellan modern och barnjungfrun! Vi kanske i dag tycker att det scenariot känns osannolikt, men så som det framställs i novellen känns det snarare ytterst sannolikt i en tänkbar framtid och intressant är även den oväntade twist som intrigen tar. Vad som också fascinerar mig är att Leah Cypess, vilket som bekant är ovanligt i science fiction, som främst är en idélitteratur (eller borde vara!), på litet utrymme åstadkommer inkännande och trovärdiga människoporträtt, framförallt, förstås, av novellens centralgestalt, modern som är berättarjaget. Briljant, och en förtätad berättelse.

Även Mrs. Hatcher's Evaluation av James Van Pelt är baserad på en samhällelig omständighet och utspelas faktiskt i vår nutid -och är till yttermera visso inte science fiction. Jag har inte alldeles lätt att förstå varför den finns med i Asimov's Science Fiction, men den handlar om utvärderingen av en lärarinna i historia på ett universitet och hennes förmåga att så att säga transportera studenterna tillbaka till den tid hon föreläser om. Om hon verkligen gör det är mycket oklart; det kan, vilket även framgår av novellen, vara en fråga om hypnos. Eller magi. Och är det fråga om tidsresor, så sker de på något magiskt vis, inte med en i alla fall föregivet rationell, vetenskaplig förklaring. Så det här är fantasy, möjligen "mainstream" eller vad man nu ska kalla skönlitteratur utan inslag av fantastik. Habilt skrivet, men... inte så väldigt intressant. Och inte så gripande.

Om vi ska prata science fiction som faktiskt skrivs utgående från vår tid och extrapolerar in i framtiden, platsar i det här numret förutom Leah Cypess novell även The Pass av Benjamin Crowell. Men bara rent tematiskt, eftersom ett slags sådant där moln på nätet (jag begriper inte vad de är för något, men jag förmodar att ni andra förstår det) spelar en mycket framträdande roll och i själva verket blivit ett sätt att - förmodligen, det är i alla fall vad folk tror - leva för evigt, eftersom medvetandet kan transporteras dit i och med att kroppen dör. Det finns ett ofta tidigare använt anslag här, för mänskligheten har återgått till ett slags primitiv nybyggartillvaro enligt den amerikanska vilda västern - i alla fall i det Amerika där novellen utspelas - och bildningsnivån har sjunkit drastiskt och man lever i små bysamhällen samlade runt de väldiga kablar som innehåller det här "molnet" dit man kan förpassa sitt medvetande vid döden. Men novellen leder ingenvart. Det finns förutsättningar för en intressant berättelse, men den förlorar sig delvis i den rätt ointressanta intrigen. Benjamin Crowell har hittat ett tema som känns intressant, men har inte lyckats åstadkomma en intrig som gör något vettigt av temat. Eventuellt skulle man kunna tänka sig en vidareutveckling i en serie noveller förlagda till samma framtid och kanske är det vad man får hoppas på.

Jag såg faktiskt extra mycket fram mot Patagonia av Joel Richards, helt enkelt eftersom jag är enormt fascinerad av Patagonien efter att för några år sedan ha läst Bruce Chatwins In Patagonia. Så kanske känns det lite märkligt att den här novellen är den som gjort svagast intryck på mig i hela numret - i skrivande stund minns jag den knappt och måste bläddra fram till den och friska upp minnet för att kunna säga något om den. Men, visst ja. Inte science fiction den heller, utan en novell som bygger på det slags mysticism inom vissa religioner och new age-föreställningar om att vi i själva verket lever i en värld av död och återfödelse - det vill säga, novellen bygger på föreställningen om själavandring, utan någon som helst förklaring annat än möjligen just den religiösa. På sätt och vis är den måhända något suggestiv, men dels tycker jag att författaren gör alldeles för lite av det Patagonien han valt att döpa sin novell efter, dels har jag svårt att förstå vad även denna novell har i Asimov's Science Fiction att göra. Man får faktiskt osökt en känsla av ett visst mått av desperation hos redaktören Sheila Williams - hon får inte in tillräckligt många bra science fiction-noveller och tvingas tänja magasinets gränser för att fylla sidorna. Inte alldeles lyckat, om hon vill att magasinet ska behålla sin identitet som just science fiction-magasin.

Golva's Ascent av Tom Purdom, så, är möjligen den allra mest beklämmande novellen hittills i den här årgången. Den är tröttsam och dyster, eftersom Tom Purdom helt uppenbart gick hem och skrev den efter att ha sett James Camerons film Avatar. Tom Purdom bytte ut filmens utomjordingar mot utomjordingar som i stället ser ut som tigrar, men i övrigt är det samma berättelse, med precis samma endimensionella, stereotypa gestalter. Och det här är numrets längsta berättelse och den som framhävs mest på omslaget. Jag har inte mycket mer att säga om den än så här, förutom att den är riktigt, riktigt tradig i sin totala brist på kvaliteter.

Marsnumret är, som väl synes, det svagaste hittills i år, men däremot innehåller det vad som i mitt tycke är årets hittills bästa novell.

Kör hårt,
Sheriffen

av **Sheriffen** » fre 14 sep 2012, 10:25

ASIMOV'S SCIENCE FICTION, APRIL/MAY 2012

Novellas
James Patrick Kelly: The Last Judgment
David Ira Cleary: Living in the Eighties

Novelette
Rick Wilber: Something Real

Short stories
Tom Purdom: Bonding With Morry
Sandra McDonald: Sexy Robot Mom
Gray Rinehart: Sensitive, Compartemented
Ian Creasey: Souvenirs
Josh Roseman: Greener
Carol Emshwiller: Riding Red Ted and Breathing Fire

Poetry
Robert Borski: Book Wyrm
Bruce Boston: The Music of Particle Physics
Geoffrey A. Landis: Tachyons
Megan Arkenberg: Apocalyptic Love Song

Departments
Editorial: Vive La Differénce! - Sheila Williams
Reflections: As Slow As Possible - Robert Silverberg
On Books: Alternate Realities - Norman Spinrad
The SF Conventiona Calendar - Erwin S. Strauss

Anmärkning:

Av för mig oklara skäl utkommer Asimov's Science Fiction varje år med ett dubbelnummer, April/May. Det är ett dubbelnummer i ordets rätta bemärkelse, dubbelt så tjockt som ett vanligt nummer. I vanlig ordning tar jag endast upp novellerna och förbigår dikterna och faktamaterialet.

Jag nämner gärna att ett sf-magasinnummer i allt väsentligt är en novellsamling och att man kan beställa tidgare nummer av Asimov's Science Fiction från redaktionen.

Liten spoilervarning, eftersom jag i någon mån tar upp intrigen i en del av berättelserna.

Om novellerna:

Den inledande långnovellen, The Last Judgment av James Patrick Kelly, är dels en pastisch, dels en överdriven och möjligen omedveten parodi på den hårdkokta kriminalberättelsen i noir-tappning. Väldigt fort blir James Patrick Kelly lite för förtjust i sin stundtals träffande förmåga att låta den jagberättande huvudpersonen svänga sig med tufft, cyniskt och humoristiskt privatdeckarsnack och öser på med det i sådan mängd att jag inte tror att många motsvarigheter står att finna i den renodlade kriminallitteratur från trettio-, fyrtio- och femtiotalen som den här berättelsen så tydligt hämtar sin inspiration från. Till det kommer att försöken att vara hip och modern i könsrollstänkandet slår lite bakut. Invaderande utomjordingar har för att tillverka en god värld av jorden förintat alla män och försett alla de kvarvarande kvinnorna med tjänstvilliga robotar, som dock även rapporterar vad som försiggår till utomjordingarna. Barn skaffar man förstås på artificiell väg. Allt det där är påklistrad science fiction-rekvisita, som jag tycker dessutom ansträngt "politiskt korrekt" och i själva verket inte politiskt korrekt alls, och för den synnerligen enkla kriminalgåtan - stöld av ett värdefullt konstverk - i själva verket onödig, även om stölden konstlat vävts samman med temat. Jag kan inte tycka annat än att The Last Judgment förefaller vara ett av de tydligare försöken att med hjälp av en annan genre försöka nå något slags förnyelse inom science ficiton-genren, som till stora delar - självklart inte helt och hållet - har gått i stå under de senaste decennierna och börjat köra sig själv i repris. James Patrick Kellys försök misslyckas, men med allt detta sagt är The Last Judgment ändå en ganska flyhänt skriven och utan tvivel underhållande berättelse. Det är bara det att den inte är särskilt bra science fiction och skulle ha kunnat vara en bättre, hårdkokt deckarhistoria om han inte brassat på fullt så mycket med det cyniska privatsnokssnacket.

Tom Purdoms novell i förra numret var som jag sa då en trogen avskrift av manuskriptet till filmen Avatar, med det undantaget att utomjordingarna såg ut som lejon i stället för stora blåhudingar (fast deras fiender är trädlevande kopior av utomjordingarna i Avatar, vilket jag glömde nämna då). När man läser hans Bonding With Morry i det här numret skulle man kunna drabbas av misstanken att han sett den svenska TV-serien Äkta människor, men det har han förstås inte. Tim Purdom kör i sin novell infallsvinkeln den gamle, konservative mannen som helt enkelt inte vill ha någon android till personlig assistent när han blir gammal och skröplig, för han tycker inte om androider, han gillar äkta människor. Tematiskt - men där stannar likheterna - känns det här som något av Ray Bradbury, fast så att säga tvärtom. Ray Bradbury skulle aldrig ha låtit intrigen utvecklas i samma riktning som Tom Purdom, vars sentimentala och rätt förutsägbara novell i stället, i slutändan, visar prov på det slags teknikoptimism som snarare kännetecknade mycket tidig science fiction, fast här anrättad med en skvätt socialrealism som i och för sig av och till fanns redan då. Ytterligare ett exempel på science fiction i repris, med andra ord, om än betydligt bättre än Tom Purdoms absoluta bottennapp i förra numret.

Sandra McDonalds Sexy Robot Mom är förbluffande. Den börjar med att inte alls oävet presentera ett fängslande och relevant tema - problemen som skulle omge ett system med androider som surrogatmammor - och bryts sedan likt en kvist tvärt av på mitten av en intrigvändning som aldrig ges någon förklaring och som fullständigt ödelägger hela temat. Därpå övergår den till att bli en generande enkel äventyrsberättelse, för att - och det här är omtumlande - ges ett slut som står i bjärt, självmotsägande kontrast till allt som föregår det. Den ena av novellens huvudpersoner beter sig helt avsiktligt, utan varje skäl och utan varje förklaring så irrationellt att man som läsare blir alldeles paff. Det känns inte begripligt och därför inte seriöst att en sådan här novell ens kan leta sig fram till Asimov's Science Fictions sidor.

Gray Rineharts Sensitive, Compartemented håller till skillnad från Sandra McDonalds novell ihop, men är en medvetet enkel äventyrsberättelse som kanske främst är intressant för att framtidens ubåtsbesättningar och soldater på allvar tror att agenter som fått mikrochips som gör dem telepatiska inopererade faktiskt är häxor och trollkarlar. Att militär personal inte skulle känna till mikrochipsen och dessutom på fullt allvar tro på magi och övernaturliga förmågor känns rätt udda och inte överväldigande trovärdigt, och novellen är i övrigt en hjältinnan klarar dagen-grej. Och därmed har jag väl också avslöjat hur det går, men det spelar ingen större roll, tro mig.

Med sin Souvenirs presenterar Ian Creasey en frisk fläkt, för helt plötsligt dyker här upp en novell som påminner om något av Jack Vance och som suggestivt gestaltar en marknad på en koloniserad planet i en mycket avlägsen framtid. Intrigen är skäligen enkel, men intrigen är knappast poängen - den är bara ett ramverk som ger Ian Creasey möjlighet att utnyttja sin avsevärda förmåga att trovärdigt och fantasieggande beskriva en miljö från en mycket avlägsen framtid på en främmande värld. Det här är inte nyskapande science fiction, men det är god science fiction, av ett slag som jag nog tycker att det alltid finns utrymme för, eftersom genren så väl lämpar sig för att transportera oss väldigt långt bort i både tid och rum. Försöken är legio, de lyckade är betydligt färre, och det här är ett av de lyckade.

Intrigen i Rick Wilbers Something Real är tätt sammanvävd, med flera tillbakablickar, och Something Real är en effektivt berättad novell i sf-thriller-genren. Den grundläggande idén, själva sf-elementet, är dock av mycket gammalt märke och finns i tusentals och åter tusentals varianter genom genrens historia. Vi pratar alltså om parallellvärldar där historien tar andra förlopp än i vår värld. Det här är inte någon av de allra yppersta varianterna, men inte heller någon av de sämsta, långt därifrån. Jag kan tänka mig följande: för den som i och med Something Real för första gången läser en parallellvärldsberättelse, är det här hisnande sense of wonder. Intrigen är välkonstruerad, idén väl presenterad, och det förlåter att Rick Wilbers inte är mer än habil stilist.

I och med Greener har Josh Roseman fått en novell publicerad i Asimov's Science Fiction som helt enkelt inte är science fiction. Undantaget är ett något bättre test för veneriska sjukdomar än dem som finns i vår värld men som med viss sannolikhet skulle kunna konstrueras på beställning i dag och som hur som helst bara är en gimmick i berättelsen. Jag förstår inte riktigt det här, för det är trots allt ett science fiction-magasin vi pratar om och Sheila Williams har som bekant gjort det här en eller annan gång tidigare i år. Greener är en relationshistoria - ett gift par med äktenskapsproblem - som får en föga oväntad upplösning. Den är nog något snäpp bättre än dem i Hemmets Veckotidning, men jag är faktiskt inte säker på det.

Veteranen Carol Emshwiller bidrar även hon med en novell som inte är science fiction, utan sword & sorcery. Och det av så enkelt märke och så mallberättad att jag förbigår den med tystnad, även om jag inte kan låta bli att nämna att det förundrar mig att Carol Emshwiller tydligen sitter fastklistrad i det fyrkantiga könsrollstänkande som alltid hört den genrens sämre berättelser till. Visserligen försöker hon maskera det genom en stad full av kvinnor, men se bara vad som händer när en riktig karl kommer dit. Milda makter. Man skulle kunna hoppas att det är något slags subtil parodi, men i så fall är den nog för subtil, för det märks inte alls.

David Ira Clearys Living in the Eighties är en uttalad nostalgitripp tillbaka till åttiotalet och framförallt årtiondets musik, och därför också en tidsresehistoria med små paradoxer någonstans ute i marginalen. Som vanligt saknar huvudgestalterna all den förundran som jag envisas med att tro skulle drabba vem som helst av oss i verkliga livet om vi helt plötsligt upptäckte att vi med stor enkelhet kunde resa i tiden. Här tas det som en vardaglighet av samma slag som att man plötsligt får en gratis tre veckors-prenumeration på en dagstidning eller råkar hitta ett halvt förköpshäfte som någon glömt på ett tunnelbanesäte. Visst, kul, men inget att orda om, liksom. Helt förbluffande i alla fall för mig är den ene huvudpersonen, som rakt av anmäler sitt totala ointresse av att se någonting av framtiden och bara vill tillbaka till åttiotalet för att snacka med sin flickvän i college och den andre är inte mycket bättre, men han reser i alla fall till framtiden. Fast bara för att köpa lite bättre medicin än den han har. Men kanske spelar det ingen större roll, för som sagt - hela den här långa, tradiga, tjatiga berättelsen är uttalat till för att Cleary ska få lufta sin nostalgi över diverse åttiotalsmusik. Han räknar upp artister och sällsynta skivutgivningar och det är kanske ingen överraskning, i så fall.

Hittills har årets nummer, sammantagna, bjudit på tillräckligt många guldkorn för att jag ska fortsätta att läsa Asimov's Science Fiction. Man orkar vada genom drösslet, men det är svårbegripligare att det då och då dyker upp noveller som helt enkelt inte är science fiction. Två stycken i detta nummer, som syntes.

Kör hårt,
Sheriffen

av **Sheriffen** » sön 20 jan 2013, 20:29

ASIMOV'S SCIENCE FICTION, JUNE 2012

Novelettes
Mercurio D. Rivera: Missionaries
Will McIntosh: Possible Monsters

Short stories:
Megan Arkenberg: Final Exam
Jack McDevitt: Waiting at the Altar
Alan DeNiro: The Flowering Ape
Kali Wallace: The Widdershins Clock
Bruce McAllister: Free Range
Bud Sparhawk: Scout

Poetry
F. J. Bergmann: Pavane
W. Gregory Stewart: I Am Nothing, You Say, to You, Coming Close to It
Jane Yolen: Objectifying Faerie
Robert Frazier: The Novikov Self-Consistency Conjecture From "The Official Guide to Time Travel"
Mary A. Turzillo: Care and Feeding

Departments
Editorial: We Have Met the Alien - Sheila Williams
Reflections: Rereading Philip K. Dick - Robert Silverberg
On the Net: Encyclopedic! - James Patrick Kelly
On Books - Paul Di Filippo
The SF Conventional Calendar - Erwin S. Strauss

Anmärkning:

Jag nämner gärna att ett sf-magasinnummer i allt väsentligt är en novellsamling och att man kan beställa tidgare nummer av Asimov's Science Fiction från redaktionen. Som vanligt tar jag endast upp numrets noveller.

Om novellerna:

Final Exam av Megan Arkenberg är ett intressant men mycket besynnerligt, litterärt experiment. Novellen består av frågor där varje fråga är försedd med fem svarsalternativ, där ett ska kryssas för, och av ett facit, med det rätta svaren. Från början läste jag den fel, rakt igenom. Så jag läste om den och läste då fråga - svar i facit, fråga - svar i facit, och så vidare. Det som gör experimentet intressant är att samma berättelse här får flera olika alternativ för varje steg, varav ett enligt facit är det rätta, men där alla de andra också skulle kunna vara det, vart och ett, varpå intrigen förstås skulle ha varit en annan. Kanske ungefär som berättelsen i ett rollspel, där det hela tiden finns flera olika alternativ i varje situation (om jag förstått saken rätt). Som experiment är det här intressant, men problemet är att Megan Arkenberg sett endast till formen men inte har någon historia att berätta. I alla fall inte någon särskilt intressant historia. Den är ytlig och mycket enkel. Jag tror att ett sådant här experiment skulle ha behövt utvecklas till att faktiskt trådas, så att läsaren kunde välja olika svar och följa den tråd som varje givet svar ledde till. Fast då skulle det nog snarare ha blivit en roman och möjligen en i längden tröttsam sådan. Fast jag kan se det här som ett i alla fall intressant försök att i någon mån förnya en genre som, vilket jag sa i den första recensionen i den här serien, i rätt hög grad numera kör sig själv i repris. Fast för verklig förnyelse av så här udda slag skulle det nog ha behövts någon av Virginia Woolfs kaliber.

Waiting at the Altar är ytterligare en av Jack McDewitts tröttsamma episoder ur sin rymdhjältinna Priscilla Hutchins liv. Alltså, rymden är ganska stor. Skulle man tro, i alla fall. Men så fort Priscilla Hutchins ger sig ut i rymden hittar hon ruinerna efter en tidigare okänd civilisation eller råkar ut för något alldeles ofantligt ovanligt av något slag eller, som här, stöter på rymdskeppsvraket efter den mest legendariska av alla rymdfarare, förolyckad någon gång när det nu var. De här berättelserna är väldigt mycket Biggles på nya äventyr men i rymden och med en hjältinna. De är fullständigt osannolika och de är berättelser av enklast, tänkbara slag. Vi är tillbaka någonstans på Kapten Frank-nivå här, men med några nypor Robert Heinlein i form av trovärdigare omständigheter rent tekniskt. Men så tradigt och så nästan förolämpande enkelt.

Alan DeNiro har läst mycket Robert Heinlein. The Flowering Ape är en mycket uppenbar variant av någon av Heinleins ungdoms-sf-berättelser, som Space Cadet. Reko och schyssta killar och tjejer som utbildas i rymdfart - som i framtiden sker genom telepatisk kontakt med ett slags utomjordingar som vägleder rymdskeppen, men bara vissa människor är telepater och de blir rymdarare - och ägnar sig åt lite bus och den populäraste av dem visar sig vara mobbaren, så för honom går det illa, medan huvudpersonen är en hyvens grabb med choklad i hela dagen som reder upp biffen och går en lysande karriär till mötes. Lika tröttsamt som Jack McDewitts såsande i science fiction av ett slag som bara är ungdomsberättelser från vilda västern i rymdformat. Jag hoppas innerligt att författaren inte råkar vara släkt med Robert.

Kali Wallace följer därpå och hennes novell The Widdershins Clock är en frisk fläkt som sveper genom de unkna gamla skåpen hennes kollegor ovan försett numret med. The Widdershins Clock måste man vara science fiction-fan för att alls begripa; en läsare obekant med genren skulle inte förstå vad som händer, eftersom novellen bygger på ett klassiskt tema inom genren men gör det mycket subtilt, endast med vaga antydningar, utan att någonsin tröttsamt förklara sig enligt modellen professorn håller föredrag. Med tanke på titeln kan ni förmodligen gissa vilket temat är, men samtidigt är det här en välskriven och suggestiv berättelse om femtiotalet, som med små men effektiva medel förmår måla upp tidsandan och samtidigt utspelas på ett trovärdigt personligt plan. En av årets bästa noveller i Asimov's hittills och en av dem som får en att fortsätta läsa magasinet.

Missionaries av Mercurio D. Rivera plockar upp något slags tråd från exempelvis James Blish, Poul Anderson och Clifford D. Simak genom att vara en science fiction-novell om religion - i det här fallet buddhism - kombinerad med väldiga, intergalaktiska perspektiv och utomjordingar som ska frälsas men råkar ha en egen uppfattning om hur verkligheten egentligen ser ut. Det som något fascinerar mig är att utomjordingarna plockat sin uppfattning från den gamle irländske biskopen och filosofen George Berkeley, något jag misstänker att Mercurio D. Rivera inte trodde att hans läsare skulle råka känna till. Blandar man in lite kvasivetenskaplig relativitetsteori om tiden är sedan saken klar och man har sin science fiction-novell, som jag inte kan tycka förmår engagera och som även den, tyvärr, känns som något man läst i väldigt många varianter förut, även om den inte befinner sig på samma pinsamt barnsliga nivå som Waiting at the Altar och The Flowering Ape. Men skulle man nu vara intresserad - och det är man ju - av religion ur science fiction-perspektiv, så är det bättre att läsa de tre författare jag nämner här ovan och som tråden i viss mån plockats upp från - romanen A Case of Conscience av James Blish, novellen Kyrie av Poul Anderson och romanen Project Pope av Clifford D. Simak.

Bruce McAllisters Free Range är rätt rolig. Nästan burlesk. Utomjordisk invasion av jorden finns som bekant i otaliga varianter, men den här är faktiskt mycket originell och såvitt jag vet aldrig tidigare skådad i någon form. Invasionen är fantastiskt klumpig och ineffektiv, men det ligger en hel del i en poäng som framkommer - invasioner är ofta rätt klumpiga och ineffektiva, de går sällan som det är tänkt, och besvären är legio. Visst finns det historiska exempel på invadörer som bara svept fram, som Alexander den Store, och imperier som varit väldigt framgångsrika i att lägga under sig, som det brittiska, men för det mesta är det sällan enkelt. Och om utomjordingarna som i det här fallet är närmast tröga och arbetar med en tidsskala som rimligen skulle behöva utsträckas över flera tusen år, eftersom insatserna är så erbarmligt ineffektiva, kan det hela bli ganska roligt. Och en av berättelsens personer, Pham, är väl utmejslad och känns trovärdig. Här finns också ganska många skopor new age, som förstås är bluff och båg alltsammans - förutom just vad gäller den märkliga, utomjordiska invasionen, som är starkt kopplad till fenomenet. Som vanligt kan jag dock förvånas över att huvudpersonerna tar det faktum att utomjordingar faktiskt har dykt upp och håller på att invadera jorden som en rätt alldaglig företeelse, som inte gör dem förundrade på något sätt. De vill bara klara av det förhandenvarande problemet på rent personlig nivå och sedan är allt bra, om de nu lyckas. Och det avslöjar jag inte.

Scout av Bud Sparhawk, så, är numrets hårda sf, också den tyvärr science fiction i repris. Varianter av det här är legio. Cyborg som är elitsoldat och spanare i kriget mellan människan och de hänsynslösa och obegripliga utomjordingarna, actionfyllt äventyr på främmande planet och rymdens Biggles är alltså i farten igen. Människan är god, utomjordingarna är onda, och vi är tillbaka i trettiotalets pulpera med några små tekniska moderniseringar. Varför?

Will McIntosh har kanske bidragit med en science fiction-novell, kanske inte. Den kan lika gärna vara fantasy. Det är en tolkningsfråga. Den är i alla fall rätt originell, eftersom den är en monsterberättelse om ett monster som nog inte är ett monster och som ger upphov till en mycket besynnerlig konkretisering av de olika vägar huvudpersonens liv skulle ha kunnat ta, om han fattat rätt beslut vid rätt tillfällen. Ett slags parallelvärdsdelningar som ständigt pågår, i viss överensstämmelse med en av teorierna inom modern fysik. Presenterad för den besynnerliga konkretiseringen står huvudpersonen alltså inför valet att göra just det, börja fatta rätt beslut. I förlängningen ett slags budskap om att det aldrig är för sent att börja om. Smårolig och med ett grepp i alla fall jag inte sett tidigare, vilket väl i sig kan vara värt en liten eloge i denna era av ständiga repriser.

Kör hårt,
Sheriffen

av **Sheriffen** » tor 31 jan 2013, 14:15

ASIMOV'S SCIENCE FICTION, JULY 2012

Novelettes
Megan Lindholm: Old Paint
Allen M. Steele: Alive and Well, a Long Way from Anywhere

Short stories:
Robert Reed: The Girl in the Park
Benjamin Crowell: Kill Switch
Steven Utley: Zip
Michael Blumlein: Bird Walks in New England
Felicity Shoulders: Long Night on Redrock

Poetry
Gord Sellar: Fix
Robert Frazier: Terraformations

Departments
Editorial: The Secret Sharer - Sheila Williams
Reflections: Life in the Future - Robert Silverberg
On the Net: Encyclopedic! - James Patrick Kelly
On Books - Peter Heck
The SF Conventional Calendar - Erwin S. Strauss

Anmärkningar:

Begreppsförvirringen kring vad som är en short story, en novelette, en novella och så vidare utvecklas ytterligare i och med detta nummer. Noveletten av Allen M. Steele är på 22 sidor, medan short storyn av Felicity Shoulders är på 26 sidor.

Av ett helt annat skäl är detta dock årets kanske mest anmärkningsvärda nummer. Läs recensionen, så får ni se varför.

Och som vanligt: ett sf-magasinnummer är i allt väsentligt en novellsamling (dessutom med stundtals intressant kringmaterial) och kan beställas i efterhand från redaktionen, och som vanligt tar jag endast upp novellerna, inget av det övriga materialet.

Om novellerna:

Megan Lindholms Old Paint börjar smärtsamt bra, som en mycket intressant familjerelationsberättelse mellan en ensamstående mamma och hennes båda barn. Jag säger smärtsamt, därför att den sedan - och för mig faktiskt obegripligt - visar sig vara en novell som helt överraskande handlar om Herbie. Hur många av er minns Herbie? Inte många, antar jag, men det var en populär filmhjälte för mycket länge sedan. Och till saken hör att Herbie var en Volkswagen. Ja, en bil, alltså. En levande bil. Som kunde tänka och allt sådant där som levande varelser gör. Nu är det inte bokstavligen Herbie den här novellen handlar om, utan en av hans släktingar, men i övrigt och med undantag av lite otäckheter som dödsfall mitt i, så är det här i allt väsentligt Herbie på nya äventyr. Så utomordentligt beklämmande. Tilläggas kan att Megan Lindholm även skriver under författarnamnet Robin Hobb.

Robert Reed stod i februarinumet för en av årets bästa och mest tankeväckande noveller i Asimov's, den om dödsstraff. I sken av den och förväntningarna den medför är The Girl in the Park ingen besvikelse, men den är absolut inte science fiction. Det enda sf-iga är ett nytt slags hopvikbar datorskärm, men det är påklistrad och onödig sf-rekvisita i vad som i övrigt är en gripande novell om en enstaka, inte särskilt märkvärdig, mycket flyktig händelse i en människas liv som för den människan kommer att få enorm, livslång betydelse. Ingenting som utspelas i novellen behöver framtiden för att kunna utspelas; alltsammans skulle kunna utspelas i dag. Men om det bryr i alla fall bara jag mig ur den synvinkeln att det här trots allt är ett sf-magasin, som därför bör publicera science fiction. Jag kan gärna bortse från synvinkeln i det här fallet, på grund av novellens kvaliteter. Inkännande om något mycket mänskligt och om ett mycket mänskligt tillstånd och ur den synvinkeln faktiskt ett steg i rätt riktning för att förnya genren åt det håll som jag märkt flera ansatser till under året och börjar tro kanske är medvetna från Sheila Williams håll. Men för att förnya genren skulle novellen förstås behöva tillhöra genren.

Ett sätt som ganska många sf-författare numera använder sig av för att dels förnya en genre som tidigare varit väldigt tyst om sådant, dels hänga med i tiden och den dagsaktuella debatten, är att upphäva könsskillnader och skapa ett slags HHBT-värld (där det ena H:et står för heterosexuella) i biologisk tappning, där man med långt framskriden, biologisk manipulation med relativ enkelhet kan låta folk byta kön med nästan samma lätthet som de byter kläder. Om jag låter raljerande så är det inte meningen, för det här är ett väsentligt tema i dagens värld och ett som science fiction bör behandla. Men om jag låter raljerande så är det ändå meningen, för det blir andefattigt när själva temat tas som intäkt för att inte egentligen berätta någon historia. Det får inte bli så att man är så ball för att man vågar hugga tänderna i detta fortfarande ganska kontroversiella ämne att man rakt av ursäktas om man inte också har en berättelse att förtälja. Och någon riktigt bra eller ens alldeles sammanhängande sådan hittar jag inte i Kill Switch av Benjamin Crowell, som hellre borde ha skrivit en novell till från samma framtid som The Pass i marsnumret. Där hade som någon enstaka kanske minns en vidareutveckling behövts.

Allen M. Steele presterar i sin Alive and Well, a Long Way From Anywhere en biografi med science fiction-infallsvinkel över den bisarre mångmiljardären Howard Hughes, som kom att leva ett eremitliv avskärmad från resten av världen och besatt av diverse tvångsneuroser. Inte heller den här novellen är egentligen science fiction, annat än påklistrat - att novellens mångmiljardär Jerry Stone bosätter sig på en asteroid är ointressant i sig. Det skulle lika gärna - som till och med nämns i själva novellen - ha kunnat vara ett tibetanskt munkkloster (fast där skulle han ju inte ha varit alldeles ensam, förstås) eller, vilket inte nämns i novellen, en stuga ute i Australiens vildmark eller något. Att det blir en asteroid beror bara på att Steele måste få till en sf-novell, men det har ingen betydelse för intrigen i sig. Nåväl, det här är en ordinär men ändå fängslande berättelse om dels intriger på hög nivå inom affärsvärlden, dels om den bisarre mångmiljardseremiten och hur de båda spåren sammanfaller. Den intresserar och fängslar när man läser den, men är snart glömd därefter och slutar dessutom nästan oförlåtligt fånigt.

Steven Utleys Zip kan kanske i någon mån sägas vara en variant på Ray Bradburys klassiska novell A Sound of Thunder, men Utley klantar sig. Han förefaller inte ha begripit att dimensionen tid inte är bunden av rummet och att tiden därför inte kommer från någon särskild riktning i rummet. Det gör hans novell lite tröstlös, även om idén - antydd i titeln - inte är alldeles oäven.

Michael Blumlein, så, bidrar i och med Bird Walks in New England med numrets tredje novell som inte är science fiction. Seriöst, vad är det för science fiction med en fågelskådare som råkar få syn på en dittills ej skådad fågelart? Händer inte det i själva verket av och till här och nu, i vår tid? Till det kommer att händelseutvecklingen är föga märkvärdig och kärlekshistorien som vävts in rätt förutsägbar, med ett slut som ansträngt försöker spela på dysterhetssträngarna och samtidigt vara vackert.

Felicity Shoulders, liksom Megan Lindholm, börjar närmast smärtsamt bra för att sedan göra en häpnadsväckande kullerbytta och trilla ned för ett stup för att aldrig mer höras av. Förutom att det är rätt roligt med den uttalade hänvisningen till Id-monstret i den klassiska science fiction-filmen Forbidden Planet (Krellcivilisationens maskinkomplex som konkretiserar och materialiserar vårt undermedvetnas föreställningar, minnen och känslor finns även här, men under annat namn, dock omtalat med just hänvisning till Forbidden Planet), är detta en mycket märkligt konstruerad berättelse. Den börjar som sagt väldigt intressant, men övergår genast i en hurtighetsberättelse om modiga barn, för att sedan - med hjälp av gestaltade minnen - övergå i en helt annan och obegripligt långtråkig berättelse om några soldater, varpå den avrundas med barnen och deras föräldrar igen. Och så var det visst en elak kidnappare med någonstans på vägen. Jag tror jag säger det här bäst på följande vis: Longt Night on Redrock fick jag faktiskt kämpa mig igenom och trots att den som sagt inte är mer än 26 sidor lång tog det flera dagar. Jag var massivt uttråkad och lyckades helt enkelt inte läsa fler än några enstaka sidor åt gången. Dömer jag av den här novellen borde Felicity Shoulders lägga av med att skriva.

Ok, så det märkliga med numret var att det innehöll inte färre än tre noveller som faktiskt inte är eller behövde vara science fiction. De kan - möjligen, kanske - vara en antydan om att en del författare försöker söka nya vägar för science fiction-litteraturen att slå in på.

Kör hårt,
Sheriffen

av **Sheriffen** » tis 12 maj 2015, 09:17

ASIMOV'S SCIENCE FICTION, AUGUST 2012

Innehåll:

Novelettes
Indrapramit Das: Weep for Day
Jason Sanford: Heaven's Touch
Ian Creasey: Joining the High Flyers
Gord Sellar: The Bernoulli War

Short stories
Theodora Goss: Beautiful Boys
Ted Reynolds: View Through the Window
Aliette de Bodard: Starsong
Bruce McAllister: Stamps

Poetry
G. O. Clark: My House of the Future
Marion Boyer: The Big Bang's Backstory
Robert Frazier: Cassandra Moments From "The Official Guide to Time Travel"
Bruce Boston: The Music of a Dead World

Departments:
Editorial: The 2012 Dell Magazine Award - Sheila Williams
Reflections: Big Endians/Little Endians - Robert Silverberg
On the Net: What is Reality? - James Patrick Kelly
On Books - Paul Di Filippo
The SF Conventional Calendar - Erwin S. Strauss

Anmärkningar:

Som jag tidigare påpekat i denna genomgång av årgång 2012 av Asimov's Science Fiction, ett sf-magasinnummer är i allt väsentligt en novellsamling (dessutom med intressant kringmaterial) och kan beställas i efterhand från redaktionen, och som vanligt tar jag endast upp novellerna, inget av det övriga materialet.

Om novellerna:

Jag såg med viss förväntan fram emot Weep for Day helt enkelt eftersom novellen är skriven av en indisk författare, Indrapramit Das. Det brukar ofta vara intressant med sicence fiction - och annan skönlitteratur - från helt andra kulturer än den västerländska, eftersom infallsvinkeln kan vara en helt annan än dem vi i den här delen av världen är vana vid. Men Weep for Day är så platt fall att det känns beklämmande. För det första visar det sig att Indrapramit Das visserligen är född i Calcutta men vuxit upp i Vancouver, så den österländska infallsvinkeln var bara att glömma. För det andra, och betydligt allvarligare, visar det sig att han gått en sådan här snickarkurs i hur man tillverkar mallskrivna noveller för veckopressen. Indrapramit Das tillhör med sådant eftertryck den sortens författare att jag betvivlar att han någonsin kommer att skriva något minnesvärt och inte är förvånad över att ingen har velat publicera hans roman (vilket framgår av presentationen av honom i magasinet). Det känns lustigt att han bidrar med en novell om människor på en planet där man är livrädd för mörker, eftersom författaren det här sf-magasinet har lånat sitt namn av skrev Nightfall. Mindre lustigt är att Indrapramit Das skriver ännu mycket förfärligare stolpigt än Isaac Asimov och har åstadkommit en novell med så många klichéer på bara tolv sidor att det i sig är en bragd. Det dyker även upp hemsk syntax här och där, vilket förbryllar; Sheila Williams är som jag uppfattar det en duktig redaktör och brukar inte släppa igenom sådant. Och klichéerna... ja, vad ska man säga? De missförstådda utomjordingarna som egentligen är snälla, den idealistiska unga kvinnan som lär sig tycka om dem, hennes bror den patriotiske militären som dör i strid med dem och - där dryper klichéerna från skrivarkursen i sådan mängd att de förefaller vara direkt plockade ur kurshäftet - det generande samtal dem emellan som upptar flera sidor... och... nej, jag orkar inte. Jag blir bara bedrövad.

Väldigt mycket bätre står det till med Heaven's Touch av Jason Sanford. I bästa science fiction-anda tar han ett av nutidens stora samhällsproblem - terrorism - och kastar det extrapolativt - och explosivt - långt in i den fjärran framtiden, till en tid då det faktiskt är möjligt för motsvarigheten till en självmordsbombare att ödelägga hela jorden, och det till och med på ett sannolikt sätt. Mindre sannolikt känns tyvärr att den religiösa, anti-teknologiska fanatismen skulle vara så mäktig och så utbredd att den medför att NASA, som har den teknologiska förmågan att rädda jorden, på grund av de religiösa fanatikernas inflytande får så lite medel anslagna till räddningen att de blir tvungna att ge upp när en terrorist omintetgjort deras första försök (som dessutom i sig var genomfört på marginalen, med liten budget, av ovan nämnda skäl). Det känns som en osannolik och tokstor lucka i intrigen, eftersom det alltså är själva jordens fortsatta existens som står på spel. Annars påminner novellen i sitt upplägg rätt mycket om ett antal Robert Sheckley-noveller jag läste i min späda ungdom, nämligen dem där den ensamme, på en asteroid eller komet eller i utslaget rymdskepp strandsatte astronauten måste överleva och helst ta sig tillbaka till jorden. Robert Sheckley hade ofta en humoristisk överton i sina berättelser och de var välkonstruerade, och det är även denna, även om den humoristiska övertonen saknas annat än i forma av huvudpersonens - fräscht nog en kvinna - enstaka anfall av cynisk humor rörande sin belägenhet. Lite fjantigt blir det tyvärr när huvudpersonen - Dusty heter hon förresten - med pulp-sf-emfas visar sig vara en sådan där rymdfararnas superhjälte som mot alla odds lyckas rädda inte bara sig själv utan... ja, gissa. Så slutet hade man gärna sluppit. Fast förtätad stämning och som sagt intressant med självmördande terrorism i avlägsen framtidsmiljö, med ofantligt mycket större konsekvenser än dagens motsvarighet.

Beautiful Boys av Theodora Goss har jag däremot svårt att förstå varför den publicerats i Asimov's, kanske i synnerhet som den är så misogyn (kvinnor är dumma våp som faller för machomän som har en massa muskler och doftar after shave och cigarettrök och ser ut som filmstjärnor hela bunten, för det är bara sådana män kvinnor vill ha, tydligen), men kanske kan det bero på att männen i min parentes är utomjordingar. Fast det är liksom bara en stelbent hoppande idé som inte lyckas ta sig någonvart och som dessutom slutar i en högtravande, föregivet filosofisk insikt om Livet, Universum och Allting. Eller något. Trams, trams, trams.

Trams är tyvärr även Ian Creaseys Joining the High Flyers. Creasey inleder här mycket märkbart en serie noveller kring samma tänkta framtid, antagligen också med samma huvudperson, och det känns mycket dystert, av två skäl - novellen är 18 sidor för lång och den känns lika ofräsch som en uppspydd frukost. Berättelsen om människor som väljer att biologiskt bygga om sig medelst bland annat tillförande av stora gasbubblor som gör dem förmögna att flyga och som bosätter sig i en svävande stad högt uppe i skyn känns alldeles väldigt seg och nattstånden, i all synnerhet när den nyss ombyggde huvudpersonen visar sig vara hjälten för dagen som klarar hela pannkakan där han spruttar runt uppe i lufthavet. När vi sedan dessutom drabbas av en redogörelse för hierarkier och palatsintriger bland flygingarna är fältet upplagt för en serie noveller som till slut blir av samma textomfång som alla Dune-böckerna och därför avslutar jag recensionen av novellen här, för att inte också den ska ägna för mycket text åt något som inte förtjänar ens två ord.

En variant när man skriver science fiction är att ta en väldigt känd berättelse som inte är science fiction och göra om den till science fiction. En klassisk sådan berättelse är It Had to Be Murder av Cornell Woolrich, men den är ärligt talat mycket mer känd i sin filmatiserade version, Rear Window av Alfred Hitchcock. Nåväl, jag förmodar att Ted Reynolds har sett just filmen, vilket ju även titeln på hans novell antyder: View Through the Window. Och det är alltså precis vad det är frågan om - Rear Window som science fiction. Sjukling i eget rum på rymdstationens sjukhus får se pågående brott utanför fönstret och ingriper så gott hon kan. Berättelsen är lika enkel i upplägget som Woolrichs/Hitchcocks, men enklare och banalare och i det närmaste ett rent plagiat.

Mobbning är ett viktigt ämne att ta upp och diskutera, men det skulle Aliette de Bodard med större framgång ha kunnat göra i en novell som utspelar sig i vår samtid, på en skolgård. Inget relevant förs till ämnet i sig genom att man, som i Starsong, klistrar några rymdskepp på det men i övrigt berättar vilken vanlig mobbningshistoria som helst. Aktuell är den dessutom genom att handla om mobbning på grund av etnicitet, så jag skulle nog gärna ha sett just samtidsnovellen. Annars sägs Starsong vara en prequel till en novell som heter Shipbirth och som Asimov's publicerade 2010, och antingen har jag läst den novellen någon gång eller kanske ytterligare någon novell som kan tänkas ingå i serien, eftersom jag så väl känner igen namnet Quetzalcoatl, som är namnet på det solsystem där rymdstationen på vilken intrigen utspelar sig kretsar runt. Eller så har någon annan sf-författare använt samma namn i något annat sammanhang.

En utomjording som samlar frimärken! Bruce McAllister åstadkommer i och med Stamps en charmig novell som har mer än starka ekon av den sorts noveller som publicerades av H. L. Gold i gamla fina Galaxy, det sf-magasin jag personligen nog envisas med under just Golds redaktion var det mest underhållande i historien. Stamps är vad jag skulle vilja kalla gemytligt osannolik med ett underliggande lager av humor och McAllister berättar sin historia rakt upp och ned, utan ens någon dialog, för något annat behövs inte. Jag är säker på att en massa skrivarkurslärare skulle bli alldeles förfärade, men en författare som vet vad hen gör anpassar förstås sin infallsvinkel efter ämnet för berättelsen. Och är det inte behagligt med ett universum fyllt av vänligt sinnade utomjordingar av alla möjliga schatteringar, som av ren hygglighet räddar jorden från att gå under och tar med människorna i den galaktiska federationen, bara för att i den här delen av science fiction-världen - i de trivsammaste av de gamla Galaxynovellerna - är det så universum ser ut? Om Nova Science Fiction hade funnits kvar skulle jag starkt ha förordat publicering av den här novellen på svenska.

Att försöka gestalta fullständigt främmande varelser/medvetanden är ett självklart inslag i science fiction-litteraturen och en av de bästa novellerna någonsin på det temat är Terry Carrs The Dance of the Changer and the Three. I The Benoulli War gör Gord Sellar sitt försök och bara det faktum att den ena av hans huvudgestalter heter !pHEnteE3H4n%jmAGic fick varningsklockan att börja ringa, men det blev väldigt mycket värre än så. Gord Sellar har i grunden missuppfattat uppgiften, eftersom han förefaller tro att man bäst gestaltar oss fullständigt främmande medvetanden genom att skriva en fullständigt obegriplig - läs: främmande - berättelse. The Benoulli War är till stora delar skriven med påhittade ord, inte minst verb och adjektiv, som läsaren alltså inte förstår vad de betyder, och även om ett par, tre sådana ord i en sf-berättelse är mer än ok även om (och framförallt när; tänk Robert Heinlein) de inte förklaras, blir det befängt när hela meningar och hela stycken består av dem. Det blir långa rader av rent nonsens, av en text som lika gärna kunde vara nedknattrad av en av exemplets klassiska tusen apor som på måfå hamrar på tangentbord i hopp om att inom en miljon år av misstag åstadkomma Shakespeares samlade verk. The Bernoulli War är femton sidor lång och det är en av de mest utmattande långtråkiga texter jag läst i hela mitt liv. Läsningen var akut plågsam. Jag räknade sidorna och blev varje gång besviken över att det var så många kvar, för efter en sida trodde jag att jag plågat mig igenom tre eller fyra (det gick alltså så långsamt att läsa texten), jag bläddrade framåt i resten av årgångens nummer för att se om där finns några fler "berättelser" av Gord Sellar och bestämde mig för att i så fall vägra läsa dem (det finns inga fler) och det tog *dagar* innan jag var klar med novellen. Men ok, den handlar om mänskliga medvetanden, förstår man, som laddats ned i den digitala världen och glömt sina ursprung och som blivit helt väsensskilda våra sinnen och är av två olika slag och nu krigar mot varandra. Det här är verkligen en grusligt förfärlig novell, eftersom den aktivt motarbetar skönlitteraturens alla syften, inte minst syftet att på *något* plan fängsla läsaren. Fascinerande nog ser jag när jag desperat läser presentationen av Gord Sellar, efter att ha torterat mig igenom hans "novell", att han utexaminerats av den här tokfransiga skrivarkursskolan Clarion West. Här är mitt slutomdöme om hans novell, skrivet på samma sätt som själva novellen: Xyttll llhhk oohks ...nhjioow00lnbhw ++o9ownnhlm.

av **Sheriffen** » tis 09 aug 2016, 11:55

ASIMOV'S SCIENCE FICTTION, SEPTEMBER 2012

Innehåll:

Novella
William Preston: Unearthed

Novelettes
Dale Bailey: Mating Habits of the Late Cretaceous
Robert Reed: Noumenon

Short Stories
Chris Willrich: Star Soup
Matthew Johnson: The Last Islander
Suzanne Palmer: Adware

Poetry
Danny Adams: Tornado Warning
W. Gregory Stewart: Sub-Genre

Departments
Editorial: Twenty-Sixth Annual Reader's Award Results - Sheila Williams
Reflections: Anthologies - Robert Silverberg
Next Issue
On Books - Peter Heck
The SF Conventional Calendar - Erwin S. Strauss

Anmärkning:
Den här resan genom 2012 års årgång av Asimov's Science Fiction har kommit att landa i framtiden, det vill säga nutiden. Det beror inte minst på att jag vid resande fram och tillbaka mellan Grekland och Sverige glömmer magasinnumren i endera landet, varpå det kan gå upp till nio månader eller mer innan jag kommer åt dem igen. Och den här gången har jag dessutom läst numret under mycket lång tid, någon novell då och då.

En extra omständighet tillkommer. I förrgår totalkraschade min dator och filen där jag löpande recenserade septembernumrets noveller i takt med att jag läste dem hade jag inte backat upp. För närvarande är den alltså förlorad. Så jag har helt enkelt skrivit nya recensioner på en gammal dator, vilka härmed postas. Om jag någonsin får tag i den gamla filen kommer jag att lägga till dess recensioner under de här, så kan den intresserade jämföra.

Som vanligt recenserar jag enbart novellerna. Och som vanligt är ett sf-magasinnummer i allt väsentligt en novellsamling, som dessutom innehåller ibland intressant material utöver novellerna. Med andra ord är magasinnumret inte inaktuellt bara för att det är några år gammalt och gamla nummer går att beställa.

Om novellerna:

Det räcker ofta med dinosaurer (den stavning jag föredrar, eftersom den matchar det ursprungliga grekiska ordet bättre än den moderna) för att jag ska bli rätt hänförd, så jag får vara på min vakt när Dale Bailey kastar oss ut i en framtid där semesterressor till forna epoker i jordens historia är lika vanliga som solsemestrar i medelhavsländer är i dag. Så vanliga, i själva verket, att de inte i sig är fascinerande nog - som på Bradburys tid, med A Sound of Thunder - utan måste piffas upp med ett krisande gift par som försöker rädda äktenskapet med en sådan semesterresa. Eller kvinnan försöker, medan mannen är ointresserad. Eller hur det nu var. Jag har inget alls emot välskrivna relationsberättelser, men problemet är nog att jag läste en enastående välskriven och insiktsfull sådan samtidigt som jag läste den här novellen, i form av en kortroman av Jojo Moyes. Jämförelsen blev gräll och skärande, för relationsproblematiken i Mating Habits of the Late Cretaceous är alldeles stum. Den stora behållningen blir i stället den suggestiva sekvensen med den klassiska striden mellan en Tyrannosaurus Rex och en Triceratops Prorsus (avbildad oräkneliga gånger i populärpaleontologiska böcker genom tiderna), och den trovärdiga följden när Triceratopsen lyckas ta sig ur striden dödligt sårad. Här blir smaken av urtid påtaglig, samtidigt som likheterna med vår tids djurvärld förstås i själva verket är påfallande. Men nu är det en dinosaur.

Alltså, seriöst - om någon ställer sig och kokar soppa i en stor häxkittel och den som tittar ned i soppan ser sig själv som på film, eftersom det här är "stjärnsoppa", under någon tidigare upplevelse i sitt liv, då är berättelsen inte science fiction. Den är genant enfaldig fantasy. Och det spelar inte ens någon roll att mästerkocken kommit neddimpande i ett rymdskepp och träffat på en sedan länge bortglömd koloni på en främmande planet, för fantasy har då krälat in i science fictions universum i alla fall. Och ännu värre, den har krälat in i ett nummer av magasinet Asimov's *Science Fiction*. Fast även bortsett från det är Star Soup av Chris Willrich inte bättre som novell än att jag alldeles för lättköpt - och lika pinsamt hurtigt som novellen är pinsam - tänker kalla den för inte stjärnsoppa utan en jävla soppa.

Matthew Johnson räddar det här numret av Asimov's, för med sin The Last Islander inte bara väjer han elegant undan för att som så skrämmande många andra av dagens sf-författare köra science fiction i repris (det vill säga, skriva sf-noveller som ser ut som om de vore skrivna på 1950-talet i stället för i dag, inte så sällan med både idéer och intriger direkt kopierade från noveller eller romaner som skrevs just på 1950-talet), hans novell är dessutom en suggestiv extrapolation in i en framtid där dagens virtuella värld i hemdatorerna blivit ofantligt mycket mer utvecklad och till och med möjlig att vistas i alldeles på riktigt. Det här är en av huvudpoängerna med science fiction, och något formen som enda skönlitterära form kan ägna sig åt - att extrapolera dagens, inte gårdagens, värld in i framtiden och spekulera i hur den senare kan tänkas komma att te sig. Ännu så länge är de exempel i alla fall jag ser i nutidens science fiction alldeles för få, men de finns, och kanske kommer science fiction att gradvis ta sig fram till sin egen nutid.

Space opera är i sina mest välgjorda stunder svindlande, närmast narkotiskt full av en känsla av förundran (sense of wonder). Tycker jag, i alla fall. Galaktiska imperier, rymdskepp som är flera mil långa, tiotusentals främmande civilisationer - allt det där. Och Noumenon av Robert Reed börjar som förträffligt svindlande space opera, om än - det ska medges - något klyschigt, just för att rymdskeppet faktiskt är flera mil långt och gemensam värld för flera tusen olika former av intelligent liv. Inklusive människor, förstås, som dock - hur förklaras aldrig - blir flera tusen år gamla. Fast det dröjer inte länge förrän Noumenon rasar ned i en science fiction-klyscha som borde ha begravts redan när den uppfanns, såvitt jag vet förmodligen i och med Hugo Gernsbacks roman Ralph 124 C41+ - den gamla välkända superklyschan "professorn förklarar". Det långa föredraget om den tänkta framtidens självklarheter hålls här i och för sig av en artificiell intelligens som är en avatar av en ingenjör på rymdskeppet, men ingenjör eller professor eller artificiell intelligens, strunt samma - varför novellens huvudperson, en kvinna som levt i flera tusen år, behöver sin tillvaros vardagliga företeelser beskrivna för sig ges aldrig någon tillfredsställande förklaring. Råkar hon faktiskt vara så enfaldig att hon inte klarat av att tillägna sig den kunskapen under sin långa livstid, blir det obegripligt att hon är xenoforskare, alltså en människa som utforskar dittills okända, främmande civilisationer. Men läsarens ställföreträdande skamkänslor stannar tyvärr inte där, för bortsett från allt annat rasar intrigen samman i obegripligt pladder. Från, ni gissade det - den artificiella intelligensen som är en avatar av ingenjören. Så "professorns förklaring" blir i själva verket "intrigens förfall".

Suzanne Palmer är liksom Matthew Johnson uppfräschande nog att använda sig av dagens företeelser och extrapolera dem in i framtiden, och hennes novell Adware handlar om - det här är ingen spoiler, för det framgår redan av de allra första raderna - en liten kille på bara några år som får en virtuell spamannons i hjärnan, något man kan få i kolonin på Mars i den här tänkta framtiden. Det är en väldigt bra idé att bygga en sf-novell på. I alla fall tycker jag det. Det beklämmande är att Suzanne Palmer inte håller med, utan i stället klämmer in och fokuserar på ett kraschande äktenskap - ännu styltigare och endimensionellare gestaltat än relationsproblematiken i Dale Baileys novell - som hon berättar om i så flämtande, andlöst tempo att novellen tar slut nästan innan äktenskapet gör det, och den intressanta idé den började med ligger någonstans i bakgrunden och skvalpar och känner sig minst lika övergiven som äktenskapets av mannen lämnade kvinna. Att slutet utgörs av en actionsekvens ur en Indiana Jones-film gör faktiskt inte saken det minsta bättre.

Det är i det närmaste smärtsamt hur bra, välskrivet och suggestivt Unearthed av William Preston börjar, med en kvinna som 1925 befinner sig i en sydamerikansk djungel för att studera och skriva om en stam av en urbefolkning. Men när Preston hade skrivit de första sidorna, gick han tydligen och såg en Indiana Jones-film, införde en ytterligare - manlig, självklart - huvudperson i sin berättelse, och skrev av alla de mest omtumlande osannolika actionscenerna i Indiana Jones-filmen. Och liksom en Indiana Jones-film tillhör den här berättelsen inte science fiction-genren utan fantasygenren, vilket osökt får mig att för n:e gången undra varför magasinet Asimov's Science Fiction inte kan hålla sig till den genre magasinets titel utlovar. Unearthed är så smärtsam i all sin vidunderliga (begreppet har här två betydelser, men jag avslöjar inte den andra, eftersom jag avskyr spoilers) enfald att jag fick kämpa mig igenom den bit för bit, betydligt långsammare än den actionsprattlande hjälten kämpar sig igenom sina bottenlöst tråkiga äventyr i novellen.

av **Bbeccarii** » sön 04 sep 2016, 19:48

Asimov's publicerar även fantasy, "we also publish borderline fantasy, slipstream, and surreal fiction." som det heter i deras riktlinjer. SF ska vara "[stories] in which the characters, rather than the science, provide the main focus for the reader’s interest.". Det förklarar kanske en liten del.
http://www.asimovs.com/contact-us/writers-guidelines/

Men det du beskriver syns som mainstream, eller åtminstone sf som är "mainstream in disguise". Har de tappat stinget, eller släppt på kraven? Har de för lite pengar för att ha råd att coacha författarna till mera stringent sf (vilket väl inte borde spela in)? Eller får de nöja sig med smulorna som blir kvar när författarna går till andra publikationer och förlag som betalar mer, författare som kanske inte ens vet om att Analog, Asimov's och F&SF är "de stora tre". Alltså, sitter de i samma sits som vår litterära fandom gör, att de som röstar om vad som är bra sf inte har en aning om oss och vår kultur? Eller kan det bero på något annat? Ägarnas krav? Är det för jobbigt att skriva skärpt SF? Har fyrabiet blivit ett fyrabä?

Länken nedan är från 2009 och antagligen lite överspelad, men det var intressant att läsa en del av resonemangen i kommentarsfältet. Kanske någon kan tipsa om nyare insikter om läget för Asimov's?
http://whatever.scalzi.com/2009/07/03/a ... big-three/

/B

av **Sheriffen** » tis 06 sep 2016, 08:49

Jag hade faktiskt inte kollat Asimov's programförklaring och den står inte i pappersmagasinet, inte såvitt jag kan se i alla fall, så jag bara förutsatte att det dels med tanke på magasinets titel och dels dess historia (för så länge herr Isaac själv levde kan jag inte minnas att det var tillstymmelse till fantasy i det; han var inte redaktör, men han var magasinets "beskyddare", och ingen tillskyndare av fantasy) förmodades vara ett renodlat sf-magasin. Vilket jag i och för sig önskar att det vore, men som du säger, i den årgång jag tar upp i den här tråden, 2012, finns faktiskt en del ren mainstream också, där både sf- och fantasyelement saknas.

Vad det här kan bero på vet jag inte, men en stor del av ansvaret måste ju Sheila Williams, magasinets chefredaktör, bära. Jag tycker dock att hon är en i huvudsak rätt skicklig redaktör, och det är förstås så att hon inte har annat att utgå ifrån än de novellbidrag hon får in. Och de bidragen kommer nästan aldrig från genrens stora, namnkunniga författare, så det stämmer säkert att det finns andra marknader som betalar mycket bättre än Asimov's förmår, för även om Asimov's är ett av de tre stora, så är det snudd på även ett av de enda tre. Hur många fler sf-magasin finns det egentligen i dagens läge i USA?! Såvitt jag vet har upplagorna krympt enormt sedan storhetstiden, för novellmagasin som säljs i kiosker är knappast en särskilt stor källa till underhållning för allmänheten längre.

Det jag någonstans undrar är om de författare som skriver "mainstreamberättelserna" kanske i alla fall försöker vidga science fictions horisonter i sken av att det trycks så mycket "science fiction i repris", som jag kallat den i tråden, men att de helt enkelt på något förunderligt sätt kapitalt misslyckas genom att inte skriva science fiction. Fast det känns inte så troligt. Åtminstone Sheila Williams borde ju se att det inte är science fiction (eller fantasy, ens) och inte låta publicera novellerna.

Jag har inget bra svar, men egentligen borde man skriva till Sheila Williams och fråga. Eller kanske ställa henne mot väggen på någon kongress. :-)

Kör hårt,
Sheriffen

av **Bbeccarii** » lör 10 sep 2016, 19:44

> egentligen borde man skriva till Sheila Williams och fråga. Eller kanske ställa henne mot väggen på någon kongress.

Worldcon 2017: Sheriffen modererar panel med bl a Sheila Williams. "Vad är sf eller inte i moderna sf-tidskrifter?" Med exempel från t ex Asimov's. Det slutgiltiga svaret på frågan "Vart är sf på väg?" utlovas.

/B

av **Sheriffen** » tor 20 apr 2017, 16:58

ASIMOV'S SCIENCE FICTION, OCTOBER/NOVEMBER 2012

Novellas
Alan Smale: The Mongolian Book of the Dead
Jay Lake: The Stars Do Not Lie

Novelettes
Gray Rinehart: The Second Engineer
Will Ludwigsen: The Ghost Factory

Short stories
Paul McAuley: Antarctica Starts Here
Kit Reed: Results Guaranteed
Vylar Kaftan: Lion Dance
Eugene Mirabelli: This Hologram World
Ekaterina Sedia: A Handsome Fellow
John Alfred Taylor: Chromatophores
Steven Utley: Shattering

Poetry
Peter Simons: Three Sumerian Mummies
Geoffrey A. Landis: Ghosts
Ken Poyner: The Season
Lola Haskins: Variations On Twinkle Twinkle Little Star (Or Something Like That)

Departments
Editorial: Science Fiction That Scars Children - Sheila Williams
Reflections: Decline and Fall - Robert Silverberg
On the Net: Unreal Life - James Patrick Kelly
Next Issue
On Books: Meeting the Other - Norman Spinrad
The SF Conventional Calendar - Erwin S. Strauss

Anmärkning:

Av för mig oklara skäl utkom Asimov's Science Fiction varje år med två dubbelnummer, April/May och October/November. Med början 2017 ska det tydligen i stället bli sex dubbelnummer per år. Dubbelnumren var och är sådana i ordets rätta bemärkelse, dubbelt så tjocka som ett tidigare, vanligt nummer. I vanlig ordning tar jag endast upp novellerna och förbigår dikterna och faktamaterialet.

Jag nämner gärna att ett sf-magasinnummer i allt väsentligt är en novellsamling med material utöver novellerna och att man kan beställa tidgare nummer av Asimov's Science Fiction från redaktionen.

Om novellerna:

Det kan hända att The Mongolian Book of the Dead av Alan Smale är årgångens bästa novell. Närframtid, science fantasy, Kina invaderar Mongoliet, en liten motståndsgrupp kidnappar en västerlänning och ger sig av med honom genom öknen, magi förekommer. Det är själva upplägget och The Mongolian Book of the Dead är av det slaget att man läser den med ett allt hårdare, allt mer krampaktigt grepp om magasinnumret, till vilket kommer att denna skruvstädsintrig framförs med suggestiv, stilistisk elegans. Dessutom är Alan Smale uppenbarligen väl insatt i mongolisk kultur - jag kollade upp en del av det han påstår och det visade sig stämma förträffligt - och det gör att man som läsare dessutom får en snabbresa genom Mongoliets färgstarkt fascinerande och för oss västerlänningar främmande kultur, och landets historia. Redan i och med denna långnovell står intrycket klart; Alan Smale har avsevärd bredd som författare och det kan inte vara någon överdrift att påstå att han skulle kunna skriva flera olika slags skönlitteratur. Han gör det redan här, i en enda långnovell, och han gör det förträffligt. Enastående.

Rockmusiker och deras producenter brukar - eller brukade, när skivor och inte Spotify fortfarande var grejen - anstränga sig för att lägga låtarna i sådan ordning att de naturligt följer på varandra; inte för häftiga tonartsbyten, ett antal låtar som utgör en övergång mellan, säg, A dur och C moll i stället för att låta de båda följa rakt på varandra, och så vidare. Samma sak skulle man kunna i alla fall försöka göra i novelltidskrifter, men att låta The Mongolian Book of the Dead följas av Paul McAuleys Antarctica Starts Here tyder i sin litterära tondövhet på att inga sådana tankar har föresvävat Sheila Williams, redaktör för Asimov's. Man kan väl ta det enkelt; det här är en historia om ett sabotage genomfört av aktivister som är ännu hetsigare och brottsligare än Greenpeace, och det enda som nominellt gör den till science fiction är de postulerade så kallade avatarerna på Antarktis, som turister kan nyttja för att uppleva isvidderna hemifrån och som aktivisterna inte gillar. Det skulle dock lika gärna ha kunnat vara vilka exploateringsapparater som helst, inklusive de nutida, så sf-rekvisitian är lika konstlat påklistrad som i flera av Robert Heinleins romaner (tänk: Farmer in the Sky och The Moon Is a Harsh Mistress, till exempel - nybyggartiden i västern och frihetskriget mot den brittiska kolonialmakten, respektive, men med lite sf-prylar påklistrade i marginalen; till den beklämmande undergenren hör alltså denna påvra novell).

Och om möjligt värre blir det. Kit Reed drämmer i Results Guaranteed till med en märklig hybrid mellan science fiction och skräck, och ger oss en novell om en skola där eleverna är varulvar och zombies och vampyrer, och därför inte alltid sams. Det förekommer lite mobbning och rivalitet mellan de olika grupperna. Och jag har en vag känsla av att det fanns en föregivet vetenskaplig förklaring till elevernas märkliga tillstånd, men om jag ska vara alldeles uppriktig hade min panna svårare än en teflonpanna att få den här novellen att fastna. Fast det är väl inne med tonårsvampyrer och eventuellt även andra tonårsmonster efter den där TV-serien om vampyrmördaren Bunny och den där andra som hette något som påminde om Twilight Zone, minns inte vad, om de tonåriga vampyrerna eller om de var varulvar som var riktiga charmknuttar och pojkar med choklad i hela dagen, egentligen, bara de fick chansen, så möjligen har Kit Reed bara pulsen på något slags marknad.

Minns någon att jag ursprungligen började den här genomläsningen av Asimov's årgång av 2012 delvis för att kontrollera om det fanns några noveller som inte var science fiction i repris? Alltså, science fiction-berättelser som bara är nyversioner av gamla utslitna teman och berättelser från science fiction av fordom? Så var det i alla fall, att det var ett av mina syften. Och lyckligtvis har jag hittat ett antal noveller som inte alls är upprepningar av gammalt, och till dem hör inte Gray Rineharts The Second Engineer. Den är tvärtom ett förträffligt taffligt exempel på just science fiction i repris, med det lilla tillägget att sex går att nämna, vilket var omöjligt på trettiotalet, då de tolvtusen tidigare versionerna av den här novellen skrevs. Därmed tillhör The Second Engineer samma undergenre som exempelvis mer ryktbara Gwyneth Jones' The Fulcrum, för dem av er som har läst den.

Lion Dance av Vylar Kaftan är helt enkelt inte science fiction och dessutom en förskräckligt ordinär veckotidningsnovell. Här börjar man misstänka akut materialbrist när detta dubbelnummer av Asimov's skulle tillverkas, och möjligen var det därför Sheila Williams valde att slå knockout på läsarna med The Mongolian Book of the Dead som första novell, för att vi därefter bedövade skulle blåsa igenom de följande novellerna utan att lägga särskilt märke till dem. Besväret var onödigt; se ovan vad jag säger om teflonpannan. I Lion Dance är det epidemi och utegångsförbud, vilket knappast är science fiction i sig, så några fulla ungdomar får för sig att bryta mot utegångsförbudet genom att dra på sig en stor lejonkostym och utföra en så kallad lejondans, och det är definitivt inte science fiction. Ja, och så var det inte mer än så.

Eugene Mirabellis The Hologram World är förvisso ... nej, jag får börja om efter "för" i sista ordet där. Förglömlig, ska det vara. En professors fru dör och han blir emotionellt ödelagd. Men jag minns inget mer och när jag läser om ett antal relevanta stycken, inklusive de båda sista, minns jag ännu mindre. Antagligen säger det mer om novellen än vad jag skulle kunna göra om jag mindes den. Fast med genitiv-S blir i alla fall mitt efternamn synligt i författarens efternamn. Alltid något.

A Handsome Fellow av Ekaterina Sedia öppnar mycket starkt med en suggestivt trovärdig skildring av svälten i en isande vinterstad någonstans ute på tundran under vad som måste vara den tyska nazistarméns försök att erövra Ryssland. Till en början känns det oklart när novellen utspelas, men det blir oväsentligt, och det gör egentligen inget om det inte visar sig vara i framtiden, om den visar sig inte vara science fiction trots att det här är en science fiction-tidskrift, för den är för fascinerande, för gripande. för realistisk för att det ska spela någon roll. Och visst, det visar sig snabbt att det inte är science fiction utan skräck och handlar om vampyrer. Och att inledningen är starkare än slutet, men att det oväntade och fyndiga bytet av berättarjag, eller berättarjagets förändrade identitet, i viss mån ursäktar det tafatt "heroiska" slutet. Fast det här skulle ha varit en betydligt starkare novell utan vmpyrer av annat slag än kannibaler som försöker överleva den ryska svälten, och då rimligen i någon annan tidskrift än Asimov's. Är det för att skohorna in den i just Asimov's som Ekaterina Sedia har klistrat på de övernaturliga... ursäkta, överflödiga... vampyrerna?

I Johan Alfred Taylors Chromatophores är vi tillbaka i skolan igen, den här gången tillsammans med skolans tuffa tjejgäng. Men det här är riktig science fiction, för tjejerna är laddade med kromatoforer, som de har inbyggda i kroppen, och som alltså är celler typiska för bland annat reptiler, amfibier, och bläckfiskar, och som är sådana där celler som kan ändra färg (därav att många sådana djur i kamouflagesyfte kan göra just det, ändra färg). En rätt lovande inledning, men kanske tagen något för långt i och med att Taylor försöker sig på något som Heinlein var mästare på men som Taylor inte riktigt klarar av, nämligen att låta en framtidsmänniska benämna framtidsföreteelser med framtidsbegrepp som vi nutidsmänniskor aldrig sett eller hört förut, men som vi ändå av sammanhanget automatiskt förstår vad de betyder. Hos Heinlein förstår man vad de åsyftade prylarna eller företeelserna är för något, hos Taylor förstår man inte vad de är för något. Men strunt samma, för dystert nog urartar Chromatophores väldigt fort till att bli en formelskriven, sentimentaldrypande veckotidningsnovell (en till, i samma nummer!) om en cancersjuk tjej och hennes kompis, och så har den det i veckotidningssammanhang förutsägbara sentimentaldrypande lyckoslutet. Nåja, typ, i alla fall. Materialbrist, dubbelnummer, mummel, mummel.

The Ghost Factory av Will Ludwigsen är på sätt och vis beklaglig. En berättelse inte alldeles utan insikt i sin problematik – en psykiater på ett mentalsjukhus har ett förhållande med en av sina patienter – och i sitt upplägg suggestiv, men alltsammans brister när den också envisas med att vara en spöknovell. Därför hoppas jag att den inte är det, för tolkningen är inte självklar; den nämnde psykiatern är heller inte frisk i huvudet, det vet han till och med själv, så det kan mycket väl hända att spökena inte finns. Och somligt tyder på det, inte minst det upplägg jag helst inte avslöjar eftersom jag helst undviker spoilers. Men det är klart att spökena är äkta när novellen trycks i Asimov's, precis som vampyrerna i novellen om svälten i Ryssland som jag nämner ovan. Så det rättvisaste är nog att säga att det här är intressant men ofullgånget, för kort och inte tillräckligt inträngande, en novell som skulle behöva utvecklas, fördjupas, och få en annan tyngdpunkt. Låt gärna läsaren förstå att spökena inte finns i verkligheten och se till att de inte gör det. Nu blir det bara oklart. Vad som däremot är kristallklart är att detta på intet sätt är science fiction.

Steven Utleys Shattering, däremot, är science fiction och till råga på allt science fiction i repris. En astronaut som är med i den lilla besättning som ingår i den första expeditionen till stjärnorna? Känns det möjligen igen? Utley gör dock försök att vara ”konstnärlig” - man anar till och med försök till ett stänk av modernism – och det borde han ha låtit bli, för till något sådant räcker hans förmågor absolut inte till. Han gör nog bäst i att i framtiden hålla sig till science fiction i repris mer konsekvent och helt enkelt skriva av lyckade sf-noveller från äldre tider och nöja sig med att ändra på novellfigurernas namn och kanske låta rymdskeppet bli lite större och annat sådant där småpyssel.

Men så kommer vi då till numrets avslutande långnovell, den mäktiga fadäsen The Stars Do Not Lie av Jay Lake. Här pratar vi inte bara science fiction i repris så att det panikskriker i väggarna, här är det dessutom så bombastiskt präktigt att Anne på Grönkulla blir just grön av avund. Problemen med den här 37 sidor långa novellen är fler än sidorna, så jag tvekar att lista dem alla, men vi tar några stycken, i alla fall.

1) Jay Lake gör en helt fantastiskt uppblåst poäng av att han minsann är fördomsfri och låter svarta människor vara dominerande i sin parallellvärld. Jag vet inte om Jay Lake är svart själv, men det tror jag inte, för då skulle han knappast ha tagit vartenda tillfälle i akt att hamra in i huvudet på läsaren att hans huvudpersoner minnsan är svarta och att det är svarta som dominerar i hans parallellvärld, och detta för att bevisa för oss alla hur frigjort fördomsfri han är, vilket han förstås därmed har bevisat att han inte alls är. Fast han hamrar ännu mer genom att låta de svarta se vita som underlägsna, på samma sätt som omvänt beklämmande nog varit fallet i vår värld så länge. Så jag vet inte, men om sådant här är uppriktigt menat gör man inte sak av det genom att slå på stora trumman. Man gör som Heinlien, som i en bisats i Starship Troopers helt a propos låter förstå att huvudpersonen är svart och sedan inte nämner det igen. För det är bara när det faktiskt inte spelar någon roll som man är fördomsfri, och spelar det ingen roll behöver det inte påpekas hundra gånger på en dryg tredjedel så många sidor.

2) The Stars Do Not Lie är förvisso en parallellvärldshistoria, men det är inte vad som gör den till science fiction i repris. Den var bättre när Poul Anderson skrev den som novellen Kyrie och den var bättre när Clifford D. Simak skrev den som romanen Project Pope och den var bättre när en lång rad andra sf-författare skrev den för decennier sedan, men i det här plagiatet är det genomskinligt historien om Galileo som berättas i parallellvärldsform. Kyrkan som försvarar den lateranska religionen som dyrkar de gudomliga skaparna The Increates har till och med en inkvisition och en påve (som dock kallas något annat, jag har redan glömt vad), medan den världsliga makt som i verkligheten motsvarades av de furstendömen som hamnade i delo med kyrkan är en sekulär makt baserad på sjöfareri, men samtidigt den här världens rättsväsende, och därför heter den samhälleliga institutionen Thalassojustity och för den som inte vet är det grekiska ordet för ”hav” just ”thálassos”, så jag förmodar att Jay Lake även vill svänga sig lite med sin antagligen non-existenta klassiska bildning. Berättelsen är dock så förutsägbar att jag fick plåga mig igenom den, inombords stönande kämpa vidare rad för rad, närmast katatoniskt uttråkad. Jay Lake är på tok för förtjust i att bre ut sig i detaljrikt beskrivande av byggnader och omgivningar och han tycker dessutom om att strö både ”svåra” (alltså mycket sällsynta) och påhittade ord omkring sig, vilket tjänar som effektiva små bromsklossar och visst suckande när man läser. Inte heller han har Heinleins förmåga att låta läsaren förstå de påhittade orden per automatik, förresten.

3) Poängen förbigår mig. Varför skriva en parallelvärldshistoria som i stort sett är en avskrift av historien i vår värld fast med andra namn och lite skjutande och hoppande och skuttande, förlagd till steampunkmiljö (ja, det glömde jag nämna – det här är en steampunknovell, så det finns gott om ånga, mässing, luftskepp, och konstiga hattar), och samtidigt ett plagiat på sf-berättelser som är lika mycket bättre som de är decennier äldre? Skulle det vara helt fel att i stället komma med något som är i alla fall marginellt nytt?

fandom.se

Sf-magasin: Asimov's Science Fiction

Sf-magasin: Asimov's Science Fiction

Re: Sf-magasin: Asimov's Science Fiction, January 2012

Re: Sf-magasin: Asimov's Science Fiction, January 2012

Re: Sf-magasin: Asimov's Science Fiction, January 2012

Re: Sf-magasin: Asimov's Science Fiction, January 2012

Re: Sf-magasin: Asimov's Science Fiction

Re: Sf-magasin: Asimov's Science Fiction

Re: Sf-magasin: Asimov's Science Fiction

Re: Sf-magasin: Asimov's Science Fiction

Re: Sf-magasin: Asimov's Science Fiction

Re: Sf-magasin: Asimov's Science Fiction

Re: Sf-magasin: Asimov's Science Fiction

Re: Sf-magasin: Asimov's Science Fiction

Re: Sf-magasin: Asimov's Science Fiction

Re: Sf-magasin: Asimov's Science Fiction

Vilka är online