Litterär kvalitet i fantasy

[Merry]

Skiljer du på flykt och resa? Jag förmodade att du menade resor med flykt mot platser.

Jag listade inte min absoluta favoritresefantasi: Prins Valiant.
Jag kan inte komma på någon bok som bättre förkroppsligar den fantastiska resan för mig. Världen är som byggd för att företagsamma ynglingar (och ungmöer, i vissa fall) skall kunna resa runt och uppleva spektakulära äventyr. Trots det har alla bipersoner egna liv och motiveringar, och även om man kan hitta mängder med logiska hål om man försöker så fungerar det hela så bra att man inte störs i sin läsning.

Det finns vikingar, belägrade medeltidsborgar, hunner, trollkarlar, elefanter, ädla indianer, ökungariken med mörka hemligheter, pirater, naturkatastrofer, mängder med förälskade par som till slut får varandra, nobla eremiter, basarer, intriganta romare (Rom är komplett med bad, politik och gladiatorer), och sist men inte minst Kung Arthurs hov. Det är en värld där Medelhavet bara ligger en båtresa och ett piratöverfall bort, och när man väl är där kan man lika gärna ta en tur förbi Afrika. Hem kommer man om man lyckas förena de spridda resterna av ett obestämt centraleuropeiskt land härjat av hunnerna till en kompetent armé som kan säkra hemfärden.

När Barrie skapade Never Never land, så beskrev han det som befolkat av allt som barn drömmer om. Prins Valiant är samma sak, fast mer. =)

[pinkunicorn]

Att personer fryser och att det är kallt är aldrig något positivt i en bok. Vissa böcker kan trots kyla vara bra men då är det för att den eländiga kylan kompenseras av annat som är bra.

*Chilblains* are unheard-of, however inclement the weather. This is probably because the Management lives mostly in California.

[Pelotard]

Men själva finessen med Tolkien (iaf RIngen) är ju att de är på väg till någonting - själva domedagsvulkanen. Sen flyr de lite grann ibland, förstås, men huvudpoängen med storyn är att de är på väg någonstans.

Flyktproblemet är nog egentligen mer en fråga om story. Det är som en actionfilm. Biljakter, exploderande byggnader och ett rejält slagsmål är alla helt rimliga element i en actionhistoria. Men förfärande ofta ser man att man har lagt in de här elementen istället för story - dvs "det händer inget spännande den här kvarten, plocka in någon som skjuter på dem som de kan springa från". Likadant med fantasy: man kan inte komma på något att skriva om, då skickar man fram lite orcher/onda trollkarlar/grottguggemonster och så kan de springa runt ett kapitel till. Det finns ingen direkt anledning till att den dreglande dånfinken skulle finnas just där för att jaga dem, det för inte historien framåt en centimeter, man får inte ens tillfälle att undra varifrån den mystiske skogsmannen fått sina McGyver-liknande kunskaper om exploderande blandningar av lera och tussilago som kanske tyder på lite intressant backstory. Det är bara överdriven budget för specialeffekter.

[Merry]

Men själva finessen med Tolkien (iaf RIngen) är ju att de är på väg till någonting - själva domedagsvulkanen. Sen flyr de lite grann ibland, förstås, men huvudpoängen med storyn är att de är på väg någonstans.

Fast med det argumentet skulle ju även Belgariaden fungera utmärkt. Jag tycker nog att det verkligt trasiga är ytlig sightseeing på bekostnad av relationer, djupare intrig, och matig plot. Det är lite som att snabbesöka Notre Dame, Eiffeltornet, Champs-Élysée och Louvren, och sedan tro att man förstår sig på Paris.

Likadant med fantasy: man kan inte komma på något att skriva om, då skickar man fram lite orcher/onda trollkarlar/grottguggemonster och så kan de springa runt ett kapitel till.

Dessutom är det enklare att skriva karaktärer som bara dyker upp tillfälligt - man behöver, som du säger, ingen bakgrundshistoria, och inte heller några komplicerade relationer eller intriger.