Fredric Brown: Martians, Go Home

Om enskilda sf-/fantasyförfattare och -verk

Fredric Brown: Martians, Go Home

Inläggav Sheriffen » tis 19 jan 2021, 15:48

Om man noggrant studerar omslaget på februarinumret 1955 av sf-magasinet Astounding Science Fiction och omslaget på en sf-pocket av Fredric Brown, upptäcker man efter en stund att de företer vissa marginella likheter. Författarnamnen är visserligen inte riktigt desamma – på sf-magasinet står det Frederick Brown, på sf-pocketen Fredric Brown – men jag har efter omsorgsfulla efterforskningar kunnat konstatera att det rör sig om samme författare, rättstavad på sf-pocketen. De här likheterna mellan sf-magasinet och sf-pocketen är mindre förbluffande än man i förstone kan tro, för i själva verket var det länge rätt vanligt att en nyskriven sf-roman först publicerades i följetongsform i ett sf-magasin, för att därefter – så gott som alltid i längre version – utkomma i bokform. Martians, Go Home av Fredric Brown var dock en kortroman i magasinet men fullängdsroman i bokform.

Här är en länk till omslaget:

https://schlockvalue.files.wordpress.co ... o-home.png

Ibland hör man begreppet läsarkontraktet, alltså ”kontraktet” författaren har med läsarna. Inte ett papper de alla skriver under, författaren och hens läsare, utan ett slags underförstått, fiktivt kontrakt om hur en berättelse bör se ut. För att ta ett kanske övertydligt men illustrativt exempel:

En författare skriver vad som sägs vara en pusseldeckare. Meningen är att läsaren ska kunna ”lägga mentalt pussel” med de ledtrådar som efterhand dyker upp, en del av dem irrelevanta, andra nödvändiga för att lösa fallet. Och är läsaren listig nog lyckas hen lösa fallet innan hen kommer till sista sidan, där detektiven har löst fallet och för en andlös åhörarskara redogör för vem som är den skyldige (alltid någon i åhörarskaran, där de sitter och dricker te allihop i biblioteket i ett stort herrgårdshus i England). Men om författaren låter sin detektiv presentera en helt avgörande och dittills okänd ledtråd på sista sidan, har hen brutit kontraktet med läsarna, för löftet var ju att de skulle få alla nödvändiga ledtrådar för att i förväg kunna lösa fallet.

Vi tar det ett steg längre. Vad ska man säga om en författare av den sorten som skriver långa sjok text i form av planering, som hen sedan har till hjälp vid författandet av själva berättelsen? De textsjoken består av redogörelser för vad som ska hända i berättelsen, men de är inte berättelsen. De är ett synopsis, en sammanfattning av intrigen, även om de kan vara många och långa. Med dem som ”ritning” skriver författaren därefter berättelsen. Hen har samlat tankarna i de där textsjoken och nu är det dags att gestalta tankarna i form av en gripande berättelse.

Men vad händer om författaren struntar i det sista steget och låter publicera den där ”ritningen” i form av sin redogörelse för intrig och idéer?

Man kan vara ursäktad om det är vad man får för sig att Fredric Brown gjorde i fallet Martians, Go Home. Romanen ser ut som en artikel i en tidskrift, en artikel som redogör för intrigen i en roman. Och det gör Fredric Browns roman till en roman som bryter kontraktet med läsaren, för de här långrandiga redogörelserna för intrigen och de tillkommande idéer som fötts ur grundidén är inte gripande eller roliga eller på något annat sätt njutbara. De gestaltar inte, de återger intrigen i en roman som aldrig blev skriven. De är författarens arbetsanteckningar.

Nu tror jag ju inte att det är vad som faktiskt skedde. Jag tror att Fredric Brown, möjligen tillfälligt förryckt, fick för sig att det var en god idé att skriva en ”artikelroman”, men vad mig anbelangar hade han fel. Och jag är förbluffad, för Fredric Brown var en så gott som alltid kompetent och ofta skicklig författare. Några problem med gestaltning hade han inte. Tvärtom. Hans långnovell Arena, till exempel, tillhör enligt min uppfattning de allra främsta i science fiction-litteraturen. Den är en av de berättelser som utgör själva essensen av science fiction och den fullkomligt genomsyras av sense of wonder. Han har skrivit väldigt mycket annat bra också, i både roman- och novellformat, men Arena är det exempel som omedelbart anmäler sig.

Martians, Go Home utgör arbetsanteckningarna till en slapstickartad parodi på science fiction-litteraturens invasioner från Mars och om idéerna gestaltats i stället för att redogöras för skulle de säkert ha blivit mycket roliga och underhållande. Idén Fredric Brown hade, att spydigt satiriskt leka med klyschor, och till och med låta marsianerna faktiskt vara små gröna gubbar, går rimligen att göra väldigt mycket av. Men som det nu blev är romanen ett slags motsvarighet till den där tafatt berättade roliga historien under middagsbjudningen, som följs av först pinsam dödstystnad och efter någon minut av ett ansträngt frampressat skratt från värden eller värdinnan, som vill rädda sin gäst från att fullständigt tappa ansiktet.

Fast ett försonande drag finns. Fredric Brown, en mästare på korta noveller med hisnande, överraskande slut, åstadkommer ett mycket överraskande slut även i romanen Martians, Go Home.

Till det slutet är vägen dock lång. Mycket lång. Så lång att jag övergivit min ursprungliga plan, som gick ut på att läsa kortormansversionen i Astounding först och fullängdsromanen direkt efteråt, och anmäla dem båda på samma gång. För bläddring hit och dit i fullängdsromanen ger vid handen att den förutom arbetsanteckningarna består av väldigt mycket onödig utfyllnad, för att Fredric Brown skulle få till en fullängdsroman åt förlaget ... och där någonstans känns tanken att läsa den mycket måttligt frestande.

Magasinversion:
Fredric Brown: Martians, Go Home
Astounding Science Fiction, februari 1955

Bokversion:
Fredric Brown: Martians, Go Home
Originalpublicerad av E. P. Dutton 1955, sedan dess utgiven av flera andra förlag

På svenska (bokversionen):
De gröna männen
Översättning: Gabor Hont
Delta, 1980
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4415
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Re: Fredric Brown: Martians, Go Home

Inläggav Sheriffen » ons 24 feb 2021, 16:56

Det slog mig att det kan vara en poäng att säga något om det övriga skönlitterära innehållet i Astounding Stories februarinummer 1955. Det består av tre noveller och tredje delen i en följetongsroman i fyra delar (They'd Rather be Right av Mark Clifton och Frank Riley), så den sistnämnda hoppar jag över. De tre novellerna roade mig dock, men på ett möjligen oväntat sätt.

Astoundings redaktör John W. Campbell, som rent historiskt fick pulpmagasinens ungdomsäventyrs-science fiction att växa upp och flytta hemifrån, hade en del egensinniga uppfattningar om vad vad man kunde tillåta och inte, och något man inte kunde tillåta var att utomjordingarna segrade över människan. Av det skälet blev människan-är-bäst-novellerna ett återkommande inslag, men knappst någonsin så oavsiktligt självparodiskt som i The Interlopers av Rodger Dee (felstavat Roger Dee, pseudonym för Roger D. Aycock). Man kan väl till nöds gå med på att människan får segra vid varje möte med någon utomjordisk, högtstående civilisation, men när hon i en handvändning på en gång segrar över de bokstavligt talat hundratusentals ofattbart superavancerade civilisationerna i Vintergatans galaktiska imperium redan första gången hon ger sig ut på stjärnfärd blir det oavsiktligt komiskt, för de smattrande trumpeterna och applådåskorna vill ju aldrig ta slut, liksom. Det är tjo och tjim och hejsan och hoppsan och hurra för människan så det står härliga till, för på bara några minuter har hon, helt fredligt, visat sig vara så framåt och fantastisk att hon blir alla de övriga civilisationernas godmodiga härskare. Campbell måste ha hjulat genom redaktionslokalerna i pur förtjusning, trots att novellen är väldigt tafatt skriven – vilket i sig är märkligt, med tanke på att Roger Dee var en rätt så produktiv författare, som så sent som 2010 fick inte mindre än fem sf-romaner postumt utgivna.

Mister Pinschur av Maurice Ogden och Betty Fuller utmärker sig på ett annat sätt, nämligen genom att inte vara science fiction utan fantasy, men med ett raskt undanstökat fantasyinslag som kanske inte ens är ett fantasyinslag (antingen flyger mr Pinschur för egen maskin upp till ett fönster eller så klättrar han helt enkelt på brandstegen på fasaden; det framgår inte med säkerhet vilket, men brandstegen finns omnämnd). Det är inte alldeles begripligt varför Campbell tagit med den här novellen om man inte hypotetiserar om att deadlinen för tryckning närmade sig och han i tidsbrist därför grävde rätt på en novell i the slush pile, vilken som helst, som råkade vara av rätt längd. Det här är en föregivet humoristisk novell med ännu mer föregivet överraskande slutrad, som i sin av enfald orsakade antiklimax möjligen kan sägas vara överraskande ur just den synvinkeln.

När Hugo Gernsback 1926 startade Amazing Stories, det första renodlade science fiction-magasinet, var ett av hans primära syften att locka pojkar (flickor göre sig ej besvär, av vad man kan utläsa i denna sena tid) att bli små ingenjörer och uppfinna tekniska prylar som rymdraketer och robotar i familjens källare. Bland sina många egenheter hade Campbell en faiblesse för diverse uppenbart befängda, tekniska uppfinningar som alla utom han på hundra meters håll såg inte hade en chans att fungera – den som är intresserad kan ju ta googla på the Dean Drive, till exempel – så det låg nära till hands att återuppliva Gernsbacks gamla dröm. Kanske var det därför han publicerade Oscar A. Bochs The Easy Way, om en femtonårig pojke som uppfinner en tidsresande anti-gravitationsmaskin hemma i pojkrummet. Fast det finns i alla fall en oväntad vändning, för den trettonåriga systern Margaret är ännu mer begåvad och behärskar rumtiden med blotta psyket, vilket gör den jagberättande familjefadern rädd, konfunderad och ilsken. I någon mån räddas novellen av en slutrad som faktiskt är överraskande, men idémässigt, berättartekniskt och stilistiskt är den vid ett så pass sent datum som 1955 retro-science fiction som haft sitt bäst före-datum minst 25 år tidigare.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4415
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm


Återgå till Författare och böcker

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron