Otto Witt: Skapelsen

Om enskilda sf-/fantasyförfattare och -verk

Otto Witt: Skapelsen

Inläggav Sheriffen » ons 01 jul 2020, 15:49

Skapelsen av Otto Witt publicerades 1912 och det finns risk för att den utan att någon märkt det revolutionerade inte endast science fiction-litteraturen utan litteraturhistorien. Jag är inte helt säker, men att någon om så är fallet har märkt det framgår i alla fall inte av vare sig Jerrys Raketsommar eller John-Henris Inre landskap och yttre rymd, båda mycket gedigna, sf-litteraturhistoriska verk.

Så vad beträffar en på många sätt häpnadsväckande sf-roman börjar jag med den detaljen. För hur är det nu? Med The Skylark of Space anses E. E. ”Doc” Smith på goda grunder ha skrivit världslitteraturens första berättelse där människan lämnar solsystemet. Fast finns det någon sf-berättelse utgiven före Smiths Skylark där någon del av intrigen utspelar sig utanför vårt solsystem, även om den delen inte inbegriper människor?

Jag har i så fall inte sett det nämnas någonstans, någonsin, men svaret är ja och svaret är Otto Witts sf-roman Skapelsen, där det förekommer två flera miljarder år långa resor ute i universum, med besök på otaliga planeter i oräkneliga solsystem. Man kan fråga sig hur flera miljarder år långa rymdresor är möjliga, men de är en bagatell för Otto Witts människoidentiska utomjordingar från världen Merus, Amir och Soma, eftersom Amir kvickt uppfinner ett piller som man bara behöver ta en gång och som gör att man lever för evigt, helt oavsett vad man drabbas av – på ingen tid alls anpassar sig nämligen ens kropp, utan att för den skull skepnaden eller kroppsfunktionerna förändras, till den miljö där den för närvarande befinner sig, om det så är mitt inne i en stjärna. Dessutom finner man inte bara miljön möjlig att överleva utan påtagligt behaglig. Att fara runt ute i rymden i flera miljarder år och besöka otaliga både bebodda och obebodda planeter är alltså en smal sak ...

...vilket visar sig vara tursamt, eftersom Otto Witt slår ännu ett fabulöst, sf-litteraturhistoriskt rekord. Låt mig förklara, liksom professorn förklarar. För det är nämligen precis vad det är frågan om, det litterära greppet ”professorn förklarar”. Ofta i tidig science fiction, när författaren för läsaren ville förklara något spekulativt och fantasifullt, som en apparat eller något slags omständighet, försågs berättelsen med en ovetande romanfigur och en professor som förklarade för romanfiguren. Härvidlag är Otto Witt helt osannolik, för i Skapelsen brer hans sektion ”professorn förklarar” ut sig över 144 sidor. Och inte nog med det, för förklaringen – som i och för sig inte framförs av en professor, utan av den kvinnliga utomjordingen Soma, som undervisar en svensk ”materialistisk filosof”, Sten – drabbas av en skällande hund nere på gatan som gör att Sten tillfälligt inte hör vad Soma säger, och då tar Otto Witt själv, i egenskap av författaren Otto Witt, helt sonika över och förklarar med direkt tilltal vidare för läsaren, i flera kapitel.

Det här känns omtumlande. Inte minst som det utomjordingen Soma berättar om för filosofen Sten är historien om livets uppkomst och utveckling på jorden, som hon under de fyra och en halv miljarder år det hittills pågått har bevittnat personligen och därför kan utan och innan (hennes minne är, i förbigående sagt, häpnadsväckande gott ).

Men det blir ännu mer förbluffande, för Otto Witt bekräftar Charles Darwins evolutionsteori, som han emellertid fullkomligt och totalt har missuppfattat – han tror att den är teleologisk, han tror att inga arter har utvecklats ur andra arter utan att alla arter från början uppstått sådana de är och bara utvecklats inom ramen för själva arten, och han tror att den kamp för tillvaron som utgör grunden för Darwins naturliga urval i själva verket är en kamp mellan arterna, som därför gradvis blir allt färre ju längre tiden går. Dessutom kombinerar Witt med eldfängd entusiasm sin befängda evolutionsteori med Bibelns skapelseberättelse, där de sex dagarnas skapande och andra händelser, så som syndafloden och Noaks ark, ges föregivet biologiska och historisk-vetenskapliga förklaringar, men för den skull inte utesluter Gud, som på sluttampen visar sig finnas, han också - och för vars existens ett enastående bevis som inbegriper gravitation och temperatur framförs.

Fast egentligen ska man nog inte raljera. Trots att Otto Witt envisades med att av någon anledning skriva med syntax och stavning som var mycket ålderdomliga redan då romanen skrevs, och trots att han som stilist inte besatt iögonenfallande talang, förmår han stundom, med sina hisnande perspektiv, visualisera och fascinera. Och vad gäller hans väldiga undervisarvärv i form av de 144 sidorna ”professorn förklarar” är det trots allt naturvetenskap så som han trodde att den gestaltade sig, helt oavsett att han extremt träffsäkert lyckades ha fullständigt fel på precis varenda punkt (förutom när han undervisar i den enklaste fysik om i vilken bana ett föremål faller till marken), även vad gäller exempelvis metallernas "evolution", som han ansåg löpte parallellt med livets.

Och det länder Witt till heder att romanens huvudfigur, på den tiden, är en enastående både kunnig och kompetent kvinna, den nämnda Soma.

Jag föreställde mig redan tidigt under läsningen en tolv-, trettonårig pojke – för på den tiden, för mer än hundra år sedan, skulle det utan tvivel ha varit en pojke – som då den utkom fick tag på och läste Skapelsen. Låt säga att pojken tidigare läst sjörövarberättelser och vilda västern-äventyr, i det slags billiga utgåvor som översvämmade marknaden. Det råder inga tvivel om att pojken skulle ha drabbats av fullkomligt avgrundssvindlande sense of wonder då han läste Skapelsen. Det här är så mycket science fiction att sense of wonder skulle ha sprutat ur öronen på honom.

Faktum är att till och med en modern, vuxen läsare av och till kan drabbas av i alla fall en liten dos sense of wonder vid läsandet av Otto Witts Skapelsen, om man bara tar till sig dess vidunderliga perspektiv och bortser från hemskt mycket annat.

Fast ett addendum är att utomjordingen Amir, trots sitt fantastiska överlevnadspiller, gör sig illa i foten när den stöter emot en vass sten. Otto Witt behövde nämligen få honom att vila på den sjunde dagen. Ja, ni förstår. Eller kanske inte, förresten.

Var inte för säkra.

Otto Witt: Skapelsen

Åhlén & Åkerlunds Förlag, 1912
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Återgå till Författare och böcker

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron