Neal Stephenson

[Mange]

Nyss läst: Anathem, av Neal Stephenson
Stephensons nya är rätt typisk: makligt berättande där Stephenson rätt pedagogiskt förklarar matematiska, filosofiska eller metafysiska problem som han tycker är intressanta, uppblandat med någon form av handling som han tar rätt lätt på. Med andra ord ungefär som hans förra verk Baroque Cycle, fast den här gången utspelar sig handlingen på en annan planet än Jorden och får väl därför karakteriseras som sf.

Huvudpersonen och berättaren (Stephenson skriver för omväxlings skull romanen i första person) är en sorts munk, fast ateist, som heter broder Erasmas: på Stephensons planet lever teoretiska vetenskapsmän nämligen instängda i kloster eftersom resten av samhället har tröttnat på att de uppfinner atombomber, genetiskt designade dödsmördarvirus etc. så därför har de blivit infösta i kloster och tillåts ha mycket begränsad kontakt med yttervärlden. Så vi har alltså en mycket disträ berättare som gärna glömmer bort det där med handlingen (rädda världen, eller nåt i den stilen) så snart som han snavar över ett sjysst geometriproblem. Dessutom tar inte handlingen direkt fart förrän en 200-300 sidor in i boken (dvs. en tredjedel in i boken, eftersom det är en rätt tjock sak det här). Som läsare tycker man antingen att sånt är skoj eller rätt irriterande, ungefär som med Stephensons tidigare alster. De som tyckte om Stephensons tidigare kommer antagligen också att tycka om den här, och omvänt. Ingenting jag kan rekommendera för den som aldrig tidigare har läst Stephenson, med andra ord, eftersom både hans starka och svaga sidor framgår väldigt tydligt.

Jag tyckte om boken, och sträckläste de sista 400 sidorna, men jag är medveten om att det knappast är allas likör.

[Martin Andersson]

Som läsare tycker man antingen att sånt är skoj eller rätt irriterande, ungefär som med Stephensons tidigare alster. De som tyckte om Stephensons tidigare kommer antagligen också att tycka om den här, och omvänt. Ingenting jag kan rekommendera för den som aldrig tidigare har läst Stephenson, med andra ord, eftersom både hans starka och svaga sidor framgår väldigt tydligt.

Jag tyckte om boken, och sträckläste de sista 400 sidorna, men jag är medveten om att det knappast är allas likör.

Jag var först lite oklar över huruvida det här var något för mig eller inte, men du har stillat mina farhågor. Jag skall definitivt inhandla den när storpocketutgåvan kommer.

[Mange]

Jag var först lite oklar över huruvida det här var något för mig eller inte, men du har stillat mina farhågor. Jag skall definitivt inhandla den när storpocketutgåvan kommer.

Glad att jag kunnat vara till ledning för mina medfans. Om det är någon annan som är osäker på om Stephenson kan vara nåt, kan Diamond Age vara en bra ingång till ett av de nördigaste författarskapen idag. Och förresten, det där med pocketutgåva låter som en bra idé, eftersom den inbundna utgåva jag läste var alldeles för tung för att ta med sig på tåget eller bussen.

[Frost]

De som tyckte om Stephensons tidigare kommer antagligen också att tycka om den här, och omvänt. Ingenting jag kan rekommendera för den som aldrig tidigare har läst Stephenson, med andra ord, eftersom både hans starka och svaga sidor framgår väldigt tydligt.

Viket så klart leder till den naturliga följdfrågan: vilken bok skulle du rekommendera som entré till Stephensons författarskap? Snow Crash är väl kanske hans mest omtalade bok*, men är det där man ska börja?

*Möjligen mest för att det är den bok som brukar rekommenderas så fort någon undrar vad man ska läsa för cyberpunk efter Gibson

[pinkunicorn]

Jag har läst Zodiac, Snow Crash, och The Diamond Age och vilken som helst av dem fungerar bra att läsa för sig själv. Zodiac är klart underhållande. Hans senare romaner har jag inte orkat ge mig på; de är för tjocka.

[Martin Andersson]

Stephensons första roman, The Big U, är väldigt humoristisk (en satir över amerikanskt universitetsliv), men inte särskilt typisk för honom. Ändå läsvärd.

[Mange]

Rekommenderad entré till Stephenson?

Få se... Stephenson har ett problem som han delar med många andra sf-författare: han har väldigt många goda, konstiga, tankeväckande eller direkt vansinniga idéer som han gärna stoppar in i sina berättelser, oavsett om de passar in i strukturen eller inte. Denna brist är särskilt märkbar i Snow Crash, där han ungefär halvvägs in i romanen avbryter intrigen och stoppar in en väldigt lång infodump om Julian Jaynes visserligen fascinerande men mycket långsökta teorier om intellektets beskaffenhet. (Samma teorier dyker f.ö. upp i The Big U.) Sånt gör att berättelsen haltar betänkligt, men vilket intrycket blir beror naturligtvis också på hur mycket du som läsare störs av infodumpar respektive tycker att sådant är intressant.

Snow Crash var Stephensons genombrottsroman; under sin fortsatta karriär har han lärt sig att moderera infodumparna lite grann. Exempelvis tror jag inte att han svävar ut i mer än 10-20 sidor åt gången i Diamond Age, så det var därför jag rekommenderade den som ingång för nytillkomna läsare. Både Snow Crash och Diamond Age har rätt hanterbar längd också, sisådär 400 sidor styck. Hans senare, längre romaner är minst dubbelt så långa, med Cryptonomicon som väger in på 918 sidor och sedan den mastiga Barocksviten, med tre volymer om 900 sidor var. Det gäller alltså att ha gott om utrymme i almanackan om man ska ge sig i kast med Stephenson.

Fast han har skrivit facklitteratur också: i In the Beginning was the Command Line diskuterar han olika datorsystem, och kommer fram till att riktiga män använder Linux, och i Mother Earth Mother Board (som gick som artikel i Wired) berättar han om kabeldragning på havsbottnen.

[Johan_L]

Skulle jag rekommendera en enda Stephenson-roman skulle det utan minsta tvekan vara Cryptonomicon. Den är i mitt tycke det särklassigt bästa han har skrivit (caveat: har inte läst Anathem ännu), och är (jämförelsevis) lättillgänglig. Dessutom bör man läsa Cryptonomicon innan man ger sig på The Baroque Cycle.

[Martin Andersson]

Dessutom bör man läsa Cryptonomicon innan man ger sig på The Baroque Cycle.

Jag tycker tvärtom att man bör läsa Cryptonomicon efter att man har läst The Baroque Cycle (jag läste C före B, och sedan C igen, och B före C gav mig mycket mer). Detaljer som fladdrar förbi i förbigående i Cryptonomicon (som sultansläkten Foote och Mount Eliza) blir roliga om man har The Baroque Cycle att luta sig mot.