Film, del 2

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Inläggav Svensson » sön 22 jun 2008, 08:45

Förutom att Dustin Hoffman somatiskt är olämplig som Bond, gäller ju sen gammalt regeln" "Bond is british"...

Så en annan sak, lite off-topic:

Johan skrev:Är det verkligen så många som tycker att Dune är ett mästerverk? Ens första boken? Serien tycker jag nästan alla talar mer eller mindre illa om.


OT alltså, men jag kan här inte avstå från att länka till Dune-texterna på min blogg.

Om första boken:

http://lennart-svensson.blogspot.com/20 ... -dune.html

Om tredje boken och Leto Atreides förvandling till sandmask, illustrerat med Bruce Penningtons läckra omslag:

http://lennart-svensson.blogspot.com/20 ... entyr.html

Slutligen detta, där jag återger fler omslag och frågar mig varför jag är så fascinerad av denna bokserie:

http://lennart-svensson.blogspot.com/20 ... idare.html
Svensson
Trufan
 
Inlägg: 545
Blev medlem: tis 27 nov 2007, 15:40

YOUNG ADAM

Inläggav Sheriffen » lör 28 jun 2008, 22:24

YOUNG ADAM av David Mackenzie, 2003
Med Tilda Swinton och Ewan McGregor

SPOILERVARNING

Det räcker med att Tilda Swinton är med för att man ska se en film. I den här, som just visades i SVT2, gör hon nog sin bästa roll hittills.

Här är en poäng med Tilda Swinton. Hon vågar vara ful. Den moderna, mer realistiska filmestetiken till trots (och nu pratar jag om riktig film, inte tivoliartade parader av specialeffekter) är det mindre vanligt än man tror. Men trots sin status som en av världens stora filmstjärnor vågar Tilda Swinton vara ful. Det är en av poängerna med inte bara Tilda Swinton utan den här filmen.

En annan poäng är Skottland. De karga, förfallna, öde hamnarna och gatorna i Edinburgh, och den sjaskiga pråmen, är en ohyggligt effektiv bakgrund till den här berättelsen. Jag tycker sådana landskap - förfallna industrilandskap, övergivna hamnar, regnvåta, tomma gator i nattmörker - är vackra. Jag uppsöker dem ofta i verkligheten. I Skottland myllrar det av dem.

En tredje poäng är de små filmer - och nu syftar jag enbart på budget - som i en inte flod (tyvärr) men ändå rätt strid ström under de senaste decennierna kommit från England, Irland och Skottland. Mike Leigh, Ken Loach, flera andra regissörer. Bland dem David Mackenzie. De gör alla filmer som är små om man ser till produktionen, framförallt i Mike Leighs fall storslagna om man ser till filmkonsten.

Så, Young Adam?

Tilda Swinton. Hennes kollega Ellen Barkin har sagt att det inte finns någon riktigt bra sexscen på film. Jag håller med henne. Sex på film blir för det mesta lika pinsam - för att inte säga verklighetsfrämmande - som sex i skönlitteratur. Sex, riktig sex, är (sorry for the pun) sextremt svår att gestalta på film - antydningar fungerar nästan alltid bättre.

I Young Adam finns en överrumplande övertygande sexscen; de som följer på den, och är imitationer, är i jämförelse besvikelser. Bland annat för att de saknar det känslodjup som den första innehåller - de senare är en återföreningens romantiska sexscen och en bang, bang-shag mot en husvägg, kvinnan bakifrån. Ointressanta. Scenen inomhus, där Ewan McGregor blir förbannad och häller mat över sin sambo Emily Mortimer och sedan våldtar henne är otäck, men onödig. Och trots allt out of character; det är inte den sortens halvpsykopat McGregor är.

Men den första. Tilda Swinton förförs mot sin vilja av Ewan McGregor. Hon är en sjaskig, råttful, härjad kvinna som lever ett tröstlöst liv ombord på sin skamfilade pråm, som också är hennes och hennes impotente mans (Peter Mullan) levebröd. De har en liten son i sjuårsåldern. Hennes molande hopplöshet är ofrånkomlig - hennes liv kommer aldrig att bli bättre och det vet hon. Så när den unge anställde medhjälparen förför henne är det i förtvivlan och desperation, men utan åtrå, hon låter honom göra det - inte för att hon kommer att njuta av akten, utan för att hon hoppas på något slags tillfredsställelse i det faktum att hon varit med om den. Att hon fått bli förförd. Att någon velat ha henne. Särskilt förtjust i den unge medhjälparen är hon inte. Hon hyser ett slags grå förtjusning i att bli förförd. Inget mer. Och när Tilda och Ewan genomför samlaget är det i duggregn uppe på flodbanken sent en en mörk kväll, och Tilda dunsar bara ned på rygg och särar på benen och får till slut säga åt Ewan (Joe, i filmen): "Now, Joe". För att få det överstökat. För att ha genomfört akten. För att ha varit åtrådd, om än som enda möjliga kvinna att åtrå ombord på den lilla pråmen.

Här kommer det fascinerande. Inget av det här sägs i filmen. Alltsammans framgår av Tilda Swintons spel. Hennes minspel och kroppsspråk och det sätt hon agerar på under själva akten. Hon är magnifik. Hon är helt enkelt lysande. Och därför är också sexscenen så övertygande; den försöker inte vara en het sexscen. Den är en iskall, desperat, förtvivlad sexscen, nästan meningslös för de inblandade. Eller i alla fall för Tilda.

Och efteråt, i kajutan, blir hon plötsligt vacker. Hon är fortfarande inte sminkad. Hon har ännu stripigare hår än tidigare (hon har ju varit ute i regnet). Men tillfredsställelsen hon känt av att vara åtrådd är större än hon själv kunnat ana. Så helt plötsligt blir hon vacker. Tillfredsställelsen syns i hennes anletsdrag, i hennes minspel, i hennes kroppsspråk.

Tilda Swinton före, under och efter akten. Det här kallas skådespeleri. Hon är enastående.

Fast det här är förstås inte en sexfilm. Ewan McGregor är en kvinnokarl som om jag räknade rätt hann med fyra kvinnor under filmens gång - liket de hittar i början (fast hon var levande när han i tillbakablickarna idkade sex med henne), Tildas syster (vars man nyss dött) och frun till ett par han mot slutet blir inneboende hos. Det blir överdrivet - både systern och frun där han är inneboende saknar funktion i filmen. De kunde ha klippts bort helt. Ewans personlighet är redan så pass grundlagd som omedvetet cynisk och glädjelös att något slags påklistrad bekräftelse av faktum inte behövs.

För när han och Tilda Swintons man i början hittar den döda kvinnan flytande i vattnet vet han mycket väl vem det är. Hans egen före detta sambo. Men han säger ingenting. För han var med kvällen då hon föll i vattnet och drunknade. Han hade just idkat sex med henne då, under en uppallad båt i hamnen, på marken (en av de fåniga sexscenerna - det här med utomhus under mörka och regniga nätter funkar effektivt i den första av sexscenerna, men inte i de senare). Så småningom blir hennes nuvarande pojkvän, en rörmokare, anklagad för mordet. Som alla tror att det är. Fast det var en olycka och rörmokaren förstås inte var på platsen. Men rörmokaren är gift och har barn, och bara det faktum att han trots det haft ihop det med den unga, vackra Emily Mortimer förvandlar honom till en pervers typ i både samhällets och, tydligen, rättens ögon. Han kommer med all sannolikhet att dömas till döden genom hängning. Men Ewan McGregor säger inget.

Här någonstans blir filmen lite överlastad. Därför kunde som sagt systern och den sista kvinnan ha klippts bort. Och lite annat också.

Det som ändå gör den sevärd är den övertygande kopplingen mellan Ewan McGregors personlighet och miljön. Det karga, ödsliga landskapet, industrierna och gatorna, den grå dysterheten - som fostrar människor som är cyniskt hårdföra utan att veta om det. De har blivit som de är för att de annars inte skulle ha överlevt; hamn- och arbetarkvarteren i Skottland är inte av det slaget att de fostrar velourmänniskor. Det här är Ewan McGregor något så när bra på att gestalta, men bara något så när - porträttbilderna på honom där han "betydelsemättat" stirrar in i kameran är för många och det känns någonstans vagt uppenbart att man förutom att framställa honom som halvpsykopat också, och trots filmens dystra tema, vill få publikens unga flickhjärtan att bulta. Ewan McGregor vågar, till skillnad från Tilda Swinton, inte vara ful.

Men trots det. De här människorna finner ingen glädje i livet, för livet är något de varje dag kämpar med i en hopplöshet som oupphörligt bultar genom kroppen likt deras eget blod. De känner förmodligen inte ens till något annat och när Ewan hävdar att han ska åka till Kina vet han förmodligen inte ens var det ligger; han har hört namnet. Visserligen får man en antydan om att han är "intellektuell" - när han fortfarande är sambo med Emily Mortimer, i en tillbakablick, försöker han skriva en roman. Och han läser böcker ombord på pråmen. Men den biten övertygar inte alls; den borde också ha klippts bort. Den här killen är inte intellektuell; han är en överlevare. Han är streetwise. Att han skulle tycka om god skönlitteratur framstår som fånigt. Det krockar med hela rollgestalten i övrigt. Någon med hans personlighet skulle aldrig säga att han hellre läser ut boken han håller på med än går till puben och tar en öl. För en bok skulle han aldrig ha öppnat över huvud taget.

Fast Young Adam är laddad. Stundtals vacker, om man gillar industrierna och ödsligheten och gatorna jag har nämnt. Och ser man inte skönheten i sådana landskap har man ingen poesi i sin arma själ. Visuellt biter sig den här filmen fast. Intrigmässigt är den mer tveksam. Fast stämningsfullt kompakt; laddad. Vilket uppväger den bristfälliga intrigen och den stundalts något överlastade melodramen.

Och så Tilda Swinton.

Tilda Swinton.

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen ons 04 mar 2009, 17:42, redigerad totalt 3 gånger.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » lör 28 jun 2008, 23:20

Young Adam har jag inte sett, så ingen direkt kommentar.

Men vad du säger om en av sexscenerna i filmen fick mig plötsligt att komma ihåg ett par andra filmer där riktigt förnämligt skådespeleri i samma sammanhang faktiskt har lyckats åstadkomma samma slags ordlösa men entydigt klara kommunikation. Den mest imponerande är kanske sexscenen i slutet av Iain Softleys Wings of the Dove, med Helena Bonham Carter och Linus Roache. Den scenen ersätter tjugo sidor dialog i Henry James roman. Och säger minst lika mycket.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav margl » tis 01 jul 2008, 15:40

När jag i helgen bodde i mitt barndomshem och såg över mitt gamla filmförråd (som min far lagt grunden till), började jag åter fundera som jag gjort så många gånger förr om mina intressens urspung. Även om man aldrig kan sätta någon definitiv startpunkt så kan det vara roligt att spekulera lite och rörande min dragning åt fantasy och sf (som dock kan spåras i lika hög grad till skönlitterära influenser) har jag fått fram tre tecknade filmer som jag såg många gånger under min barndom och som alltid kommer att stå kvar i mitt minnes förgyllning. De första två har sovjetiskt/ryskt ursprung och den tredje är en variant av Tjakovskijs Svansjön, så har vi delvis ursprunget till mitt intresse för rysk kultur och historia.

Den första heter Mysteriet på den tredje planet och baksidestexten på kassettfodralet lyder som följer;"Ett rymdäventyr 2181. Professor Smartman, hans dotter Alice och kapten Grön, letar efter ovanliga djur i universum för jordens ZOO. Då blir de inblandade i några mystiska händelser! Varför vill inte doktor Överman lämna ut de berömda upptäcksresande kaptenernas dagböcker? Varför utrotas alla pratugglor och vad är det som händer på den 'tredje planeten'?" Detta är sf för barn och i stil med detta finns det ett obligatoriskt barn den lille tittaren förväntas identifiera sig med (tror aldrig jag gjort det, jag var alltid mer intresserad av den pessimistiske Grön, den underlige Överman eller den lömske Glader-O) och utomjordingarna är mer groteskt färgstarka än realistiskt trovärdiga, fast ofta är det roligt med de små vetenskapliga förklaringarna av olika djurarter som Smartman framför och det blir något nästan Weinbaumskt över den exotiska floran och faunan.

Den andra heter Den puckelryggige hästen och beskrivs helt riktigt som en "äkta gammaldags rysk folksaga". En bonde har - överaskning - tre söner av vilka den yngste - det hade vi aldrig kunnat räkna ut - räknas som en odåga och, eftersom detta är Ryssland, heter han givetvis Ivan. Någon trampar ner säden på åkern och bonden skickar ut sina söner för att vakta, de två äldre somnar men Ivan lyckas fånga den skyldige, ett magiskt gyllenmanat sto som i gengäld för sin frihet skänker Ivan två fullblod och en liten puckelryggig häst som blir Ivans bästa vän. Den gamle tsaren köper de två fullbloden, men den avundssjuke överhovstallmästaren (som i mina vuxna ögon bär vagt antisemitiska drag) lurar sin nyckfulle autokrat att skicka iväg Ivan på det ena omöjliga uppdraget efter det andra. I klassisk folksagostil med andra ord och fullt i enlighet med detta är det tekniska utförandet mycket stiliserat, därtill är allt på vers med flera inlagda sånger.

Den tredje, som jag talat om tidigare på detta forum, är den i Japan framställda Svansjön, som fick pris i Cannes 1981. Även om den nu inte hade lyckats med något annat så har den givit mig en livslång kärlek till Tjakovskijs musik, hela filmen är till stora delar främst ett försök att skapa ett illustrerande bildspel till kompositörens variant av sagan om den förtrollade svanprinsessan. Längre i hyper-romantik än detta går det knappast och jag finner mig gång på gång återvändade till både filmen och musiken när jag behöver lite romantisk stimulans. Och därutöver kommer jag aldrig att glömma John Harryson som den ondskefulle trollkarlen Rothbarths röst.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

THE THOMAS CROWN AFFAIR

Inläggav Sheriffen » tis 08 jul 2008, 01:12

THE THOMAS CROWN AFFAIR
1968 och 1999

SPOILERVARNING, BÅDA VERSIONERNA

Originalet (av Norman Jewison, med Steve McQueen och Faye Dunaway, 1968):

Jag minns fortfarande att John-Henri gillade den och att jag avskydde den. När vi pratade om den i slutet av sjuttiotalet, alltså. Nu, när jag sett om den för första gången sedan jag var 15 år, ger jag John-Henri rätt. Inte för att jag var en oerfaren filmtittare när jag var 15 år, men för att det uppenbarligen ändå fanns sådant som helt förbigick mig då. Inte så konstigt, kanske.

Fast det finns andra bidragande orsaker. En av dem är tidsandan; det här är så fullständigt uppenbart en film från ett för alltid svunnet sextiotal, både i estetik och stämningslägen. Jag förmodar att den naturligaste, omedelbara associationen till sextiotalet är hippies och Summer of Love och psykedelia, men det är inte alls det jag menar här. Det här är i stället det aningen oskuldsfullt glamorösa sextiotal där allt är i pastellfärg och där de alltid kör längs franska kusten i en sportbil på väldigt långt avstånd från kameran, till en låt som går i moll. The Thomas Crown Affair är inte en fransk utan en amerikansk produktion, men den ligger inte långt ifrån det här stämningsläget - genomsyrat av svårgripbar nostalgi för oss som nästan, nästan var med. Vi var på tok för små för att uppleva själva romansen, men vi åkte i bilen längs det pastellfärgade Frankrikes kuster. På 60-talet. Och egentligen är det nog technicolor och inte pastellfärg, men effekten blir ungefär densamma. (Och den här filmen utspelas i USA, ska jag tillägga.)

The Thomas Crown Affair är även i övrig estetik, som i det faktum att delar av filmen inte bara är split screen utan multisplit screen (det vill säga, flera bilder av olika format projiceras samtidigt på duken och intrigen fortgår längs flera parallella spår, ett spår i varje bildruta), väldigt mycket 60-tal. Jag gillar det. Jag faller direkt för det. Inte för split screen eller för den delen multisplit screen i sig, som jag aldrig gillat, utan för just estetiken i den här filmen, där den - estetiken - passar så väl.

Men effekten den estetiken får på mig och, kan jag tänka mig, andra i min ålder är förstås inte en avsiktlig kvalitet från filmmakarnas sida; de kan inte rimligen ha förstått vilken effekt det typiska 60-talet skulle få på en sentida betraktare som nästan var med. Det var inte för mig de gjorde filmen. Det var för sin samtid.

Fast den fungerar så också. Som den film de gjorde, utan nostalgielementet. Den fungerar utmärkt, till och med. Det här är en fascinerande intrig, det här är ett psykologiskt spel på allt högre och allt mer cynisk nivå mellan två oerhört slipade, begåvade människor, som båda njuter av själva spelet och är fullständigt ointresserade av de moraliska aspekterna på det som hänt och det som kan komma att hända. De är narcissistiskt självupptagna, båda två, och passar därför paradoxalt nog väldigt väl ihop, och de gestaltas utmärkt av Steve McQueen (som gör en av sina stora roller) och Faye Dunaway (likaledes). Mot en fond av storskalig, hänsynslös brottslighet och en väldig gråzon mellan lagligt och olagligt utspelar sig deras duell, och naturligtvis kan de inte låta bli att oemotståndligt dras till varandra - den erotiska och känslomässiga spänningen stegras gradvis och skickligt och ofrånkomligt, och de kan inte undgå att (trots att den ömsesdidiga förförelsen redan är planerad av båda parterna, men av helt andra skäl) bli förälskade i varandra, eftersom de är varandras spegelbilder.

Det här är skickligt gjort. Till och med mycket skickligt gjort. Och alltsammans invävt i en hårdkokt thrillerintrig som i sig räcker för att hålla intresset för filmen uppe rakt igenom, även för de tittare som inte intresserar sig för den elegant subtila, psykologiska duellen - eller kanske inte ens fokuserar på den. Det här är nästan två filmer, eller tre om man räknar med sextiotalsnostalgin i pastell, och sammansmälta blir de en utmärkt film.

Nyckelscenen där Steve McQueen och Faye Dunaway träffas för första gången är med sin blixtrande, dubbeltydiga dialog (där det de säger helt konkret kan uppfattas på två helt olika plan, båda ytterst relevanta för filmen - det ena planet för thrillerintrigen, det andra för den psykologiska, erotiskt laddade duellen med sin inbyggda, ömsesidiga förförelse) hela filmen koncentrerad i bara några få minuter; både temat och intrigen fokuseras här i ett nålstyng. Oerhört raffinerat.

Slutet förebådas och är obönhörligt, och sorgen äkta. Hos dem båda. Men den eleganta gesten från Steve McQueen visar ändå hur mycket han faktiskt brydde sig och det förstår Faye Dunaway, men de vet också båda att där och då, i det ögonblicket, måste det stanna och gränsen dras, för all framtid.

Det Oscarvinnande ledmotivet, "The Windmills of Your Mind", är så träffsäkert sextiotalsmollton och med sin text så väl integrerat med filmen att man påminns om hur motsatsen är fallet med en annan stor sextiotalsfilm, The Graduate - som också är ett filmiskt mästerverk men där Simon & Garfunkels låtar ärligt talat känns mycket påklistrade och malplacerade. "The Windmills of Your Mind" passar perfekt i The Thomas Crown Affair.

Nyinspelningen (av John McTiernan, med Pierce Brosnan och Rene Russo, 1999):

Det här, mina vänner, är en fantastisk nyinspelning. Enastående. Helt fenomenal.

Den är ett av de allra främsta skolboksexempel jag någonsin har sett på den totalt och fullständigt onödiga nyinspelningen, som inte lägger något till originalet, plankar dess bästa scener (inklusive förstås nyckelscenen med dialogen, här dock ansträngd och platt med förlust av en del av innebörden som följd) och dessutom vänder det obönhörliga slutet i originalet till ett löjligt sagoslut där de lever lyckliga i alla sina dagar, helt i strid med rollfigurernas karaktärer och psykologi och med intrigen i övrigt.

Man måste faktiskt applådera hela teamet bakom den här groteska skapelsen, som saknar allt som originalet har och inte tillför något nytt. Alls. Förutom att den är en parodisk självkarikatyr, kanske.

Här finns inte ens en påtaglig tidsanda från 90-talet, som framtida generationer kan stämma av - estetiken i filmen är densamma som i otaliga dussinactionrullar från såväl 60-, 70-, 80-, 90- som 00-talen, och mycket lite förutom enstaka teknikprylar och några bilmodeller avslöjar när filmen är gjord.

Och till eftertexterna kör man en muntert gräslig nyinspelning även av ledmotivet, "The Windmills of Your Mind".

Jag har svårt att förstå hur de alla, i hela teamet, som gjorde den här filmen kunde lida sådan imponerade brist på självkritik.

Kör hårt,
Sheriffen

Not: Det är tråkigt att Faye Dunaway lånar sig till en cameo appearance i nyinspelningen, dessutom i en roll som inte fyller någon som helst funktion utan bara är obegriplig kopplad till filmen i övrigt.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Svensson » tis 08 jul 2008, 08:12

Apropå "köra bil längs kusten med kameran på långt avstånd till mollstämd musik": någonstans i början av "Tjejen som visste för mycket" ("Foul Play") kör Goldie Hawn sin Folka längs californiakusten. Till tonerna av "I'm Ready To Take A Chance Again" med Barry Manilow.

Jag tyckte det var tjusigt. Och lite gripande. Men tydligen hade man sin förlaga till det hela.
Svensson
Trufan
 
Inlägg: 545
Blev medlem: tis 27 nov 2007, 15:40

Inläggav Sheriffen » tis 08 jul 2008, 10:31

Svensson skrev:Jag tyckte det var tjusigt. Och lite gripande. Men tydligen hade man sin förlaga till det hela.


För att inte säga väldigt många. Det här är en klassiskt återkommande scen i film efter film på det franska sextiotalet - inte så mycket i verken av de filmhistoriskt mest berömda av dåtiens franska filmskapare, nya vågen-regissörerna, i och för sig, men däremot i mer mainstream fransk film. Man visade upp en nyfunnen era av oskuldsfull glamour längs Rivierans kust och franska, mollstämda chansons var det ofrånkomliga ackompanjemanget.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » tis 08 jul 2008, 16:19

Låt mig bara uttala min förtjusning över Sheriffens föredömliga och uttömmande genomgång av de båda versionerna av The Thomas Crown Affair ovan. Jag har för en gångs skull ingenting att tillägga och skulle inte ha kunnat säga det bättre själv.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » lör 12 jul 2008, 04:02

Det slår mig att jag kanske borde tillägga en sak, nämligen förklaringen till mitt möjligen kryptiska P.S. i genomgången av The Thomas Crown Affair. John-Henri förstår självklart vad jag menar eftersom han har sett båda versionerna, men för er som inte har gjort det - vad är felet med Fay Dunaways cameo appearance i nyinspelningen?

Hon spelar Thomas Crowns psykolog. Den han går till för att typ "prata ut", för att "finna sig själv". Poängen är att en narcissistiskt självupptagen människa som Thomas Crown självklart aldrig skulle gå till en psykolog. Han behöver ingen form av bekräftelse på det han gör, han behöver inte söka i sitt inre, han grubblar inte ens i två sekunder på varför han gör det han gör eller varför han är den han är. Och därmed underminerar även dessa scener (som så många andra i nyinspelningen, i och för sig) hela temat med denna film; de är inkongruenta. De inte bara har inget med saken att göra, de bokstavligt talat motsäger filmens hela raison d'étre (eller hur det nu stavas, jag kan inte franska).

Och jag kan inte för mitt liv begripa hur man kan göra något så stolpigt korkat i en i och för sig fullständigt onödig nyinpselning, för ska man göra en nyinspelning så kan min själ inte syftet vara att göra filmen helt obegriplig.

Dem av er som inte har sett någon av versionerna: se den första, som är en lysande film, och undvik den andra, som är så häpnadsväckande beklämmande att man borde börja fundera på om inte nackskott är en bra grej för vissa filmteam, en masse.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » tis 15 jul 2008, 21:46

Nu är det dags för filmtrådens första stillbild, från en av filmhistoriens i särklass mest kända och mytomspunna scener:

Bild

Naturligtvis ser alla vem det är. Naturligtvis vet alla från vilken film scenen kommer. Och vilken scen det är.

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen ons 16 jul 2008, 23:22, redigerad totalt 1 gång.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » ons 16 jul 2008, 00:38

Ja, självklart.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav margl » ons 16 jul 2008, 10:29

Ja, han verkar faktiskt vagt bekant :-) Har förövrigt försökt lyssna på en del av sakerna från mercury theatre.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav Sheriffen » ons 16 jul 2008, 23:29

margl skrev:Ja, han verkar faktiskt vagt bekant :-) Har förövrigt försökt lyssna på en del av sakerna från mercury theatre.


Vad har du lyssnat på?

Jag kan rekommendera sådant som "Rebecca", som förutom allt annat blir ett fascinerande komplement till Hitchcocks filmatisering, eftersom radiodramatiseringen trots att den inte är en film ger en bild av hur Orson Welles såg på berättelsen. Liksom det är roligt att höra honom göra "Heart of Darkness", som var tänkt att bli hans debutfilm (som bekant blev det i stället "Citizien Kane", efter ett originalmanus). När Orson skulle göra filmatiseringen hade han en som jag tror mycket lyckad tolkning av Conrads mångtydiga, mångbottnade verk, eftersom han själv tänkte spela *både* Marlow och Kurtz. Utan att ändra utseende.

Fast så har du ju även de båda versionerna av vad jag personligen tycker är en av litteraturens riktigt stora berättelser, "A Christmas Carol" av Charles Dickens. Som ju förutom allt annat även är fantastik. Orson är förstås inget annat än enastående i båda versionerna. Lyssna gärna på julafton!

Kör hårt,
Sheriffen

P.S. Och för er som trots mitt envetna tjatande har missat skattgömman:

http://www.mercurytheatre.info/

D.S.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav margl » tor 17 jul 2008, 09:28

Sheriffen skrev:
margl skrev:Ja, han verkar faktiskt vagt bekant :-) Har förövrigt försökt lyssna på en del av sakerna från mercury theatre.


Vad har du lyssnat på?


Jag har på grund av resor och att min internetuppkoppling krånglar inte kunnat lyssna på särskilt mycket, men jag har hört lite på A Christmas Carol och på samtalet mellan Orson och H G Wells, för jag ville veta hurdan den senares röst var.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav Sheriffen » tor 17 jul 2008, 19:30

Denna eländiga refake har premiär i september, men tydligen bara i Holland (!). Jude Law fick inte vara med som planerat, men det gör ju inte saken vare sig sämre eller bättre. Jag hoppas att den aldrig når utanför landets gränser:

http://www.imdb.com/title/tt0412536/

Ytterligare en film man kan stryka. Men inte medhårs.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

FöregåendeNästa

Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron