Världskongress i norden

[Sheriffen]

Jag vet. Det är vansinne.

Jag upprepar det en gång till.

Jag vet. Det är vansinne.

Fast skulle man för skojs skull, om inte annat, titta på om det alls
vore möjligt? Kul grej att bara diskutera, kanske.

Det gjorde i alla fall jag, Martin Hoare, en belgisk fan och Michie
Takahashi (den trevliga japanskan som specialstuderat sin idol
Alexander den Store vid universitetet) med tilltagande, berusad
entusiasm på Kanadas tackparty efter att de vunnit sitt bid för 2009.
Så småningom deltog även Britt-Louise Viklund och Carolina Gomez
Lagerlöf i diskussionen.

Carolina påpekade vettigt att man kanske borde försöka få folk att
komma till svenska kongresser innan man gav sig på en världskongress,
medan Britt-Louise framhöll att hon redan vid besök därstädes hade
pratat med Svenska Mässan i Göteborg (som har ett utmärkt
kongresshotell i direkt anslutning till lokalerna; man behöver inte
ens gå ut för att komma in på det, precis som i Yokohama). Själv
förespråkade jag dock Köpenhamn som kongresstad, eftersom jag tror mer
på den stadens kosmopolitiska atmosfär. Och någon facilitet torde väl
finnas även där, om inte flera.

Hur som helst. Jag vet. Det är vansinne.

Min inställning var att om det alls skulle göras så måste kommittén
bestå av erfarna kongressarrangörer från hela norden - vi måste
arrangera det gemensamt och kongressen skulle vara just nordisk, inte
svensk, dansk, finsk eller norsk. Nordisk. Med dagens
kontaktmöjligheter via Internet och all möjlig annan teknisk apparatur
är sådant möjligt. I sig.

Den belgiske fanen ansåg att ett eventuellt bid skulle sikta på 2012,
inte minst som omröstningen då med all sannolikhet kommer att ske i
Australien (de är de enda som har ett bid inne på 2010), vilket är en
så att säga "friendly" miljö för ett nordiskt bid (ansågs det allmänt,
eftersom det kommer att myllra av resande fans på den kongressen och
därmed fans som är beredda att göra just det - resa över halva världen
till kongresser). Martin hade sina dubier; han tyckte 2012 var väl
tidigt. Jag är benägen att hålla med honom. Fast ska man sikta på
2012, sa Martin, måste man på allvar börja diskutera saken nu. Eller i
alla fall på EuroCon i Danmark om ett par veckor.

Det påpekades också hur mycket hjälp världskongresskommittéer numera
får av den här ständigt närvarande expertgruppen eller vad det är av
erfarna, världskongressarrangerande fans som står till buds för varje
kommitté.

Jag vet. Det är vansinne.

Fast det är ju ganska tilltalande vansinne.

Saken är den att på Yokohama-kongressen var mängder av deltagare -
japaner, amerikaner, kanadensare, engelsmän, belgare och fler -
alldeles över sig av entusiasm för en nordisk världskongress och
faktiskt mer eller mindre tjatade på oss. Orsak? Något som är
ofantligt mycket lättare att arrangera än en världskongress, nämligen
det nordiska room partyt. Men vid det här laget har
världskongressernas nordiska room partyn fått ett rykte av det slaget
att fansen faktiskt längtar efter en nordisk världskongress,
övertygade som de är om att vi skulle kunna göra en lika bra sådan som
room parties. Och någonstans förstår jag dem; det norsk-svenska room
partyt på Nippon 2007 var som jag tidigare nämnt på Fanaclistan all the rage - det
ansågs med förkrossande marginal vara det i särklass bästa partyt på
hela kongressen och ja, det var det. Och ett av de bästa room partyn
jag varit på i hela mitt liv. Det var så kompakt med besökare att hela
korridoren var fylld, medan de andra partyna fick nöja sig med enstaka
indroppande. Och den nordiska spriten tog aldrig slut - hur mycket
folk än drack, och det var mycket. Och de älskade ju brännvin,
dessutom - amerikanerna försökte få oss att övertyga kanadensarna om
att de skulle servera svensk akvavit på sitt tackparty, vilket väl
inte var alldeles lätt för dem, men ändå.

Jag vet. Det är vansinne.

Men att bara leka med tanken...?

Rent spekulativt, rent fiktivt om ni så vill - var, hur och när skulle
en nordisk världskongress kunna arrangeras, i den bästa av alla
fanniska världar?

Kör hårt,
Sheriffen

[john-henri]

Som redan noterats på annan lista har jag lekt med den här tanken under större delen av min fanniska existens. I urtiden till och med som ordförande för den kommitté som bildades för att försöka arrangera en svensk världskongress 1976, även om vi i takt med att engagerade fans slängde in handsken, gafierade eller flyttade utomlands till slut accepterade faktum och drog tillbaka vårt bud. Senare i en eller ett par diskuterande ledare i fanzinet Gafiac i slutet av 1980-talet, när det under en period föreföll som om svensk fandom blivit så stor och aktiv att det kunde vara idé att ta upp tanken igen.

Så i grund och botten är jag positiv.

Visst skulle det komma en väldig massa människor. Gissningsvis runt 3000 deltagare borde gå att räkna med.

Visst skulle det vara en väldig mängd jobb.

Men bland annat utifrån diskussioner med utländska fans tror jag inte att det borde bli fullt så ogenomförbart som många brukat inbilla sig.

För det första har programarrangemangen på världskongresserna enligt min och faktiskt rätt många andras uppfattning spårat ur. Inte ens med tre eller fyra tusen deltagare finns något behov av tio eller tolv parallella program. Hälften skulle vara fullt tillräckligt.

För det andra finns, som Sheriffen nämner, den gopherstab som färdas jorden runt enbart för nöjet att arrangera och hantera praktiska ting under kongresser. Och det verkligt väldiga arbetet måste utföras under själva kongressen, inte under arrangerandet.

För det tredje talar vi här om rätt mycket pengar. I runt tal fyra miljoner kronor i deltagaravgifter med tanke på dagens kongressavgifter och gissningsvis ett tusental icke närvarande men stödjande deltagare. Plus en del reklamintäkter, procent på försäljningar och så vidare; förmodligen totalt närmare fem miljoner. För de pengarna lär det gå inte bara att hyra lokaler utan också att få avsevärd hjälp med förberedelserna och under arrangemanget.

För det fjärde vore det faktiskt jävligt kul att så här på den klassiska fandoms höst kunna "ta tillbaka" en världskongress från mediafolket och "sci-fi"-entusiasterna och arrangera den med inriktning på litteraturen och på den fandom som en gång i tiden satte igång alltihop – den där som gav ut fanzines, startade föreningar och höll kongresser, och som fortsatt med alltihop här i Skandinavien medan den blivit bara en försvinnande liten spillra i dagens amerikanska fandom.

Så visst är det väl värt att diskutera.

John-Henri

[Sheriffen]

Senare i en eller ett par diskuterande ledare i fanzinet Gafiac i slutet av 1980-talet, när det under en period föreföll som om svensk fandom blivit så stor och aktiv att det kunde vara idé att ta upp tanken igen.

Så stor och aktiv är inte svensk fandom i dag, men nordisk fandom är det. En fördel nu kontra då är dessutom att stigande ålder för en gångs skull känns som en väldig fördel, för medelåldern i fandom i dag är just medelålders och de allra flesta av oss har väldigt mycket mer erfarenhet av kongressarrangemang än vi hade i slutet av 1980-talet.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Kongressens symbol?

Självklar.

En fannisk beanie med propeller.

Och vikingahorn.

Kör hårt,
Sheriffen

[john-henri]

Mja… förra gången vill jag minnas att vi körde med Oden inklusive korpar men med beanie.

Vad jag tänkte på var kanske ännu mer att hämta gästerna ur den autentiska sf-litterära världen och ur den "riktiga" fandom. Robert Lichtman som fanhedersgäst, typ. Och någon odiskutabel, tung sf-författare som internationell författarhedersgäst. Som Varley eller Haldeman eller Vinge eller Ballard; just nu har jag inte tillgång till någon lista på vilka som tidigare varit världskongresshedersgäster. Och att undvika paneler och skådisar om och ur fantasyserier och vampyrserier och allt det där andra sci-fi-andet. Men kanske i gengäld bygga ett filmprogram kring en eller två regissörer som verkligen har sysslat seriöst med aspekter på sf, som David Cronenberg. Och att bjuda in Fuglesang och låta honom prata och visa bilder eftersom rymden är så häftig.

John-Henri

[Sheriffen]

Beanie med propeller och vikingahorn är mer omedelbart begriplig internationellt, tror jag nog. Oden är välkänd här i norden, men inte någon superstar på den världsreligiösa marknaden. Fast vikingar känner alla till. Och beanies.

Bob Lichtman, visst. Men varför inte Ted White innan det blir för sent? Eller en av de mest sympatiska, långaktiva och välskrivande fans som finns, John D. Berry. Annars vore även Greg Pickersgill en bra kandidat, om han höll humöret i styr under kongressen.

Som del av filmprogrammet skulle jag nog vilja se genomförd den idé jag själv har haft så länge men aldrig kunnat genomföra, i synnerhet som filmerna skulle vara a) bättre än de allra flesta rena sf-filmer och b) till stor del okända för majoriteten fans som inte också är cineaster. Alltså, ett filmprogram centrerat runt filmer som egentligen är sf men inte lanserades som sådana alternativt är sf rent tematiskt om än inte i utförande. Bland de filmer som skulle visas skulle då ingå "Min onkel", "Desk Set", "The Man in the White Suit", "På ljusårs avstånd", och så vidare.

Av dem du nämner som författarhedersgäster tycker jag J. G. Ballard vore ballast, men storfavorit för egen del är den i sammanhanget förstås omöjlige att få, Ray Bradbury. Fast han var å andra sidan hedersgäst på en Chicon bara härom decenniet. Så en annan tänkbar vore kanske George R. R. Martin.

Jag skulle också kunna tänka mig en parallell nordisk författarhedersgäst, precis som de hade en parallell japansk i Japan. Johanna Sinisalo, till exempel. Eller Oyvind Myhre, även om han väl inte är så aktiv nuförtiden.

Och varför inte en parallell nordisk fanhedersgäst också? Här är kandidaterna många, men en som jag tycker vore värd att fundera på är faktiskt herr Holmberg själv. Internationellt gångbar, Big Heart-belönad och välkänd, och aktiv fan sedan fannu decimal eller hur det nu heter.

Kör hårt,
Sheriffen

[tompe]

För det första har programarrangemangen på världskongresserna enligt min och faktiskt rätt många andras uppfattning spårat ur. Inte ens med tre eller fyra tusen deltagare finns något behov av tio eller tolv parallella program. Hälften skulle vara fullt tillräckligt.

Hur tänker du då? Med fyra tusen deltagare skulle jag gissa på att 1500-2000 går på program vid många tidpunkter under kongressen. Jag tvivlar på att fem programspår kan svälja 2000 människor speciellt med tanke på hur rummens storlekar brkar vara.

[john-henri]

Några små nedslag:

1. Med Ted har varit fanhedersgäst på världskongress. Greg också, har jag faktiskt för mig, men där är jag inte lika säker. Och i Gregs fall är det väl helt enkelt så att han är tjugo år yngre än Robert och alltså har framtiden för sig. John Berry är förvisso en oerhört trevlig kille, men är det för fanac man ska belönas kommer han nog snäppet efter.

2. Ballard vore ballast, men han är 77 i år och alltså 82 år 2012, som väl är det tidigaste möjliga året; dessutom har han varit periodvis sjuk de senaste åren. Bradbury är redan 87 och rullstolsbunden sedan länge. Och George Martins sf gillade jag förvisso, och gillar än, men det är 30 år sedan han skrev något annat än fantasy.

3. Jojo, smickrare där. Men ska det bli någon världskongress här i trakten hade jag nog tänkt engagera mig i kommittén snarare än bli inbjuden. Snacka på programmet går ju ändå. (Och bara apropå vill jag passa på att nämna att Eurocon i Köpenhamn tydligen fortfarande inte fått in någon enda nominering från Sverige till Euroconpriserna i kategorier som "Bästa sf-tidskrift" och "Framstående sf-popularisator"...)

4. Applådervärt filmvisningsförslag. Vem kan ha något emot det? (Min egen lista på "bra sf-filmer som inte marknadsförts som sf" publicerades i Filmhäftet nån gång 1998, vill jag minnas.) Men det hindrar väl inte att man också kunde ha en bra regissör som faktiskt gör sf, som Cronenberg. Och varför inte en förnämlig kritiker som kan både film och sf, som Roger Ebert? Inte minst till att prata om några av de här icke-sf-sf-filmerna.

5. Programspåren är enligt min erfarenhet nästan alltid uppdelade så att det finns ett "huvudprogram" i något auditorium med plats för 2000 personer. Där pratar gäster och stora namn; där visas eventuella filmpremiärer; där hålls paneler med superstjärnor som deltagare, och där sitter också mer eller mindre konstant två tredjedelar av dem som alls lyssnar på programpunkter. Den sista tredjedelen fördelar sig sedan mellan alla övriga programspår. Jag har själv pratat på världskongresser inför mindre än ett dussin personers publik; vad det handlar om är nog mindre att ha plats till dem som vill lyssna än att försöka åstadkomma ett program där alla inslag är sådana att åtminstone ett hundratal deltagare vill lyssna alls.

John-Henri

[tompe]

Så har inte programspåren sett ut på de senaste 10-tal världskongresser eller så som jag varit på i rad. Och personligen tycker jag att den princip du beskriver är ganska dålig.

Man vill ha många programspår för att maximera sannolikheten för att få riktigt intressanta programpunkter. Det bästa program på en världskongress som jag varit på var Millenium Philcon.

[tompe]

I och för sig så brukar det finns lite större rum och de försöker schemalägga saker där som de tror ska dra mycket folk. Men detta brukar inte fungera så bra och att 2/3-delar sitter där är nog en överskattning. och jag tror som sagt inte att man kan planera för att göra intressanta punkter som drar hundratal personer. Med för få programspår kommer 800 vilja gå på en sak i ett rum för 200 personer osv hel enkelt för att det är för få intressanta sakeratt välja på.

[john-henri]

Explicit, då: jag tycker att man på en världs-sf-kongress kan skippa programspår om fantasy i litteratur och film och alla andra media, programspår om mjukisdjur, programspår om filksånger, programspår om anime, programspår om medeltidens historia och dess återskapande, programspår om rollspel och dataspel, programspår om vampyrer och varulvar, programspår om hur man skriver supernatural romances och en hel del annat.

Jag tycker att man på en världs-sf-kongress kan ha program om science fiction ur skilda aspekter och i skilda media. Man kan ha program om kopplingen mellan sf och forskning och gärna med forskare som inspirerats av sf. Man kan ha programinslag som utforskar sf litteraturvetenskapligt. Samt möjligen om sf-fandom.

Så sent som i början på 1970-talet fanns också på världskongresserna ett huvudprogram och på sin höjd två eller tre sidoprogram. Ändå hade kongresserna under den perioden fler deltagare än någonsin förr eller senare. Jag är beredd att gå längre än så i programspår, men jag tycker att man börjat gå till överdrift. Inte minst utifrån egna erfarenheter som både programdeltagare och åhörare; det är tråkigt för alla med en panel som diskuterar i ett tomt rum.

Och ska jag vara riktigt hemsk medger jag gärna att det inte skulle göra mig ett skvatt om en eventuell skandinavisk världskongress inte drog till sig dem som går på kongresser enbart för att träffa Star Trek-skådisar, diskutera mjukisdjur eller lära sig rita drakar. De har rätt till sina intressen. Jag delar dem inte. Låt dem arrangera sina egna kongresser.

John-Henri

[Sheriffen]

Jag är benägen att instämma med John-Henri.

Ni båda har varit på fler världskongresser än jag, som bara varit på fem stycken. Men de jag varit på spänner över 28 års tid och i den tidigare änden av spektrumet var det klockrena science fiction-kongresser med bara enstaka töntar i gummidräkter, där hela programmet var inriktat på framförallt science fiction-litteratur och fandom... medan kongresserna i den senare änden av spektrumet varit ganska plottriga, med massor av just drakar, medeltidstrams och diverse animé och mediagrejs.

Möjligen är sådana som jag och John-Henri något slags hopplösa nostalgiker som längtar efter fornstora dagar, men samtidigt är det ju sant att vi nordiska fans om vi tillverkade världskongress faktiskt skulle bestämma och kunna tillverka en världskongress enligt gammalt klassiskt snitt. Precis som vi förra året i Sverige tillverkade en nationell kongress av klassiskt snitt. Folket kommer ändå och skulle nu enstaka Darth Vadrar och drakar som kommer på besök bli besvikna så får de faktiskt bli det. Their problem. Not ours.

Kör hårt,
Sheriffen

[pinkunicorn]

Att skippa fantasy tror (och hoppas) jag inte är realistiskt. När du skriver om diverse övriga intressen skriver du om programspår, och om du verkligen menar det så håller jag med; det är inte nödvändigt. Om du däremot menar att det inte ska finnas några programpunkter alls om något sådant tycker jag det är att gå för långt. Just de här lite aparta programpunkterna tycker jag är väldigt trevliga som omväxling på kongresser (som exempelvis Carolinas teprovsmakningspunkt på Conversation). Därmed inte sagt att man ska ha ett program fullt med sådana, men det behöver finnas en del punkter av den typen.

För min del får man mycket hellre droppa alla trista vetenskapspunkter och ägna sig åt fiktionen istället. Ska vi skära hårdare går det bra att skippa allt vad film och TV heter också; det finns ju som sagt specialkongresser för sånt. Men då är det inte "world sf convention" utan "world literary sf convention" längre, och något sådant tror jag inte att man kan rösta igenom.

[john-henri]

Till Sheriffen: Den poäng och möjlighet som trots allt finns här är förmodligen just ett bud för 2012, givet att kongressen 2010 hålls i Australien. För de australiensiska världskongresserna samlar bara runt 1500 deltagare, varav runt hälften röstar på plats för följande världskongress. Och de sju- eller åttahundra personer som då röstar lär vara i första hand ditresta amerikaner och européer, och som du själv skrev tidigare lär de som tagit sig till Australien vara fans som är roade av och har råd att resa, och som förmodligen dessutom har ett mer än ordinärt sf-intresse för att fara ett varv runt jorden för att gå på kongress; i andra hand är de som röstar rimligtvis de mest aktiva australiensiska fansen, och såvitt jag förstått av mina föralldel blygsamma kontakter med australiensare är fandom där nere fortfarande mycket starkt sf-inriktad. Så faktiskt inbillar jag mig att det till och med skulle kunna vara ett dragande koncept att utlova en tvättäkta science fiction-inriktad kongress.

Hans: Jag skulle mycket väl kunna tänka mig ett programspår där man diskuterade snittytorna (interface på modern svenska) mellan sf och andra typer av litteratur, historiskt och i nuet; skillnader mellan dem, författare som skrivit i mer än en form, likheter mellan dem, inlån mellan dem och annat av det slaget. Eftersom man håller på i fyra dagar kan man ju också tänka sig programspår som löper i ett par dagar och sedan ersätts av andra, alternativt som omväxlar i samma lokal. Nej, jag tror inte att man ska fullständigt ignorera annan film och litteratur än renodlad sf. Men jag tycker att man bör dra en gränslinje mellan sf och annat, och att man kanske till och med skulle kunna ifrågasätta den gängse synen på vad som är mer eller mindre besläktat. (Själv menar jag till exempel att sf och fantasy faktiskt inte är särskilt nära släkt; snarare har enligt min uppfattning sf mer gemensamt med detektivberättelser än med fantasy, även om förekomsten av så mycket slapp och illa underbyggd sf kan ge ett annat intryck. Men sf är vad formens världssyn och underbyggnad beträffar en realistisk litteratur, medan fantasy inte är det; den är också en rationalistisk litteraturform, i likhet med deckare, vilket fantasy inte heller är. Fast den diskussionen hör knappast hit.)

Allmänt: Däremot tycker jag inte att det skulle kännas meningsfullt att försöka utesluta allt som inte hade direkt litterär koppling. Sf har sedan långt före ens Gernsback förekommit också på film; som noterats på annan tråd inte minst i det här forumet finns sf mer eller mindre lyckat också i musikalisk form (även om jag kanske känner mig lite tvivlande; sf:s metod är konceptuell, och det leder svårfrånkomligen till att det inte är musiken, utan på sin höjd den åtföljande texten, som är sf); ingen kan väl rimligen (hur oense vid sedan än må vara om vilka som är bra respektive dåliga exempel) hävda att sf inte existerar i form av bildkonst eller tecknade serier. Och kring sf har växt upp inte bara en fandom utan också en diskuterande, analyserande, om man så vill akademisk tradition. Alla de aspekterna på sf bör rimligtvis ges utrymme på en världskongress. Vad frågan gäller är i stället hur mycket av det trots allt begränsade utrymmet som bör ägnas åt sådana från sf särskilda intressen som eventuellt kan delas av somliga sf-intresserade, alltså sådant som fantasy, medeltiden, mjukisdjur, rollspel, deckare, historiska romaner, stumfilmer med Louise Brooks, Strindbergs ockulta dagböcker, politik och så vidare. (Nu låter jag raljerande. Det är jag delvis också. Men jag är sf-fan och parallellt intresserad av politik, av Louise Brooks filmer och mycket annat, däremot inte i nämnvärd utsträckning av rollspel, mjukisdjur eller anime; att det finns andra fans som kanske valt andra sidointressen, eller att de till och med råkar vara fler, innebär inte automatiskt att en sf-kongress ska ägnas åt vare sig mina eller deras sidointressen.)

John-Henri

[pinkunicorn]

Det är kanske värt att notera att en rätt stor andel av all anime och alla rollspel handlar om sf eller fantasy, och att de därmed i någon mening har lika mycket här att göra som böcker, filmer eller konst -- samtidigt som det finns specialarrangemang för dessa intressen.