av Sheriffen » lör 19 nov 2011, 04:09
THE AIRPORT FROM HELL
Det började med ett misstag.
Jag tänkte helt enkelt fel. Förra gången jag var i London flög jag på Gatwick och jag mindes att det gått väldigt fort att ta sig dit med taxin. Det var först flera timmar efter det att jag checkat ut från hotellet och låtit dem beställa taxi till 17:45 (jag ställde bagaget i deras bagagerum) som jag kom ihåg att jag förra gången bara tagit taxi till järnvägsstationen för att ta expresståget ut till Gatwick. Att ta en taxi till Gatwcik 17:45 när flighten går 20:25 visade sig vara ett gravt misstag. Det tar nämligen två timmar med taxi till Gatwick. Fick jag veta av chauffören när han anlände och frågade mig när flighten skulle gå.
Men han hade en lösning. Han sa att om vi, mot extra avgift, valde M3 skulle han kunna göra det på 1 och 10. Jag sa åt honom att kör järnet den vägen. Killen var suverän. En storvuxen, färgad kille med typisk Brixton-dialekt som i rasande fart oerhört elegant bytte filer längs hela sträckan för att vi skulle hinna i tid. Det gjorde vi. Han körde mig dit på 1 och 24. Och ringde dessutom till flygplatsen under resans gång, för att fråga om vi skulle till södra eller norra terminalen - det framgick nämligen inte av min biljett. Det visade sig att han gissat rätt från början. Södra. Jag gav honom motsvarande 150:- i dricks och berömde hans körning, för det det berömmet förtjänade han.
Men det här var bara början. För han hade kört mig till ett stort garage. Till vänster bredde en enorm byggarbetsplats ut sig. Det fanns en smal brädgång mellan plank. Inga skyltar eller någonting. Jag började gå uppför gången, men insåg att det här är ju bara helt fel. Tillbaka ned i garaget. Men där fanns inga utgångar till terminalen. Där fanns bara en massa bilar. Upp i brädgången igen. Uppförslut. Halvvägs träffade jag på en vilsen, medelålders man som satt på en bänk, omgiven av sina resväskor. Liksom jag hade han ingen uppfattning om vart han skulle ta vägen.
Jag fortsatte gå. Till slut, efter att ha svängt till höger och hittat något slags glasbyggnad, upptäckte jag att ja, det här var ingången till terminalen. Typ några hundra meter genom en byggarbetsplats, från garaget räknat. Uppe i terminalen kom jag rakt på Norwegian, som jag skulle flyga med, och checkade in. Jag frågade tjejen vad vi hade för kabinfaktor. Hundra, visade det sig. Alltså, fullsatt flight. Jag kunde bara få en mittstol. Det här ledde till att jag bara lyckades fixa två stolar, inte tre i rad som jag brukar. (Knepet lärs ut privat, för jag sprider det ogärna på nätet. Börjar för många använda det är det kört. Hör av sig till mig den som vill lära sig det. Jag har egen patent, för jag kom på det själv, för flera år sedan.) Fast jag fick de båda stolarna närmast gången, så jag fällde upp armstödet och satte mig ytterst och sträckte ut benen inåt och använde mittbordet till min mat och mina gin and tonics.
Hur som helst, nu är vi tillbaka inne på Gatwick, innan flighten skulle gå. Jag försökte hitta gaten. Nummer 16. En pil på bottenplanet pekade uppåt och angav gate 12 - 95. Jag tog rulltrappan upp till övre planet. Femtio minuter kvar till avgång och de jävla nördarna skriver "Go to gate" på skärmen. Fuck that. Inte ett jävla flygbolag boardar tidigare än tio minuter före avgång. Jag köpte Bill Brysons Notes From a Small Island i bokhandeln och gick sedan runt och letade efter utgången till gaterna. Det fanns ingen. Över huvud taget. Så fortsatte att förstrött dråsa runt däruppe. Fast slutligen förbryllad frågade jag i informationen och då visade det sig att utgångarna till gaterna var på bottenplanet. Trots pilen som pekat uppåt därifrån. Men att hitta utgången till gaterna 12 - 95 var hopplöst. Jag frågade en byggjobbare och fick den utpekad för mig.
Väl framme vid gaten möttes jag av något jag bara sett en gång tidigare. En stålställning där man var tvungen att köra ned handbagaget. Fick det inte plats, var man tvungen att packa om (läs: kasta innehåll i väskan) tills det fick plats. Och två handbagage, som jag hade, var helt otänkbart. Ett för mycket. Jag bara ryckte på axlarna och sa: "Can't I just pay?". Jodå, det kunde jag. Fyrtio pund. Enkelt val. I stället för trasslet, betala och boarda. Så jag halade upp sedlarna. Och gatepersonalen bad om mitt boardingkort. Jag drog upp det också. Killen som tog emot pengarna utbrast: "But you're flying Norwegian! This is RyanAir!" Jaha. Just det. Det var alltså inte gate 16 jag skulle till. Att det stod så på skärmen hör antagligen inte till saken. Jag utbrast: "Come on, mate, this is the most confusing airport I've ever been at. For chrissake, it's a bleedin' construction site, not an airport!". Han höll med. Så jag frågade vart jag skulle då? Han visade mig. Gate 18. Ett stenkast bort.
Där kunde jag ta med hur mycket handbagage jag ville. Norwegian. No problem. Men väl ombord fick jag se att Norwegian kör musik i kabinen, via uttag i armstödet. Inte många bolag gör det, men jag är alltid beredd. Jag har med mig hörlurar med båda etta och tvåa, och det här var en tvåa. Jag kopplade in mig direkt. Kanal fem var tung rock. Jag brände på. Och vad fan händer? Killen snett framför vänder sig om och ber mig sänka den jävla volymen. För högt för honom. Ja, just det. I mina hörlurar. Nåja, jag sänkte. Lite grann.
Sedan blev flighten faktiskt väldigt trevlig. Beskriven i korthet ovan.
Framme på Arlanda anlände vi T2. Vid det här laget var jag inte längre uppmärksam. Jag började gå genom terminalen. Helt plötsligt befann jag mig ute i ankomsthallen. Utan min resväska. Var fan var den jävla bagageutlämningen? Helvete. Jag hade gått förbi den. Utan att se banden. Dagens tredje misstag.
Lyckligtvis hade tulljävlarna gått av skiftet och slagit igen helt och hållet för natten. Så jag gick tillbaka in. Där var rullbanden. Två stycken. Det här är ju en liten terminal. Jag hämtade väskan och gick ut och tog Flygbussen hem.
Det finns två sensmoraler.
Att vara super commuter är ingen som helst garanti mot att inte klanta sig. Misstag gör man hela tiden. Poängen är att hålla sig kall, inte stressa och i stället lösa dem. Jag blir aldrig panikslagen, för i slutändan kan man lösa allt med kreditkortet. Jag gick faktiskt i huvudet igenom, under taxiresan ut till Gatwick, vad det skulle kosta att bara boka en ny flight om jag missade den jag hade. Inget problem. Så ta det lugnt.
Den andra sensmoralen är viktigare. Jag tillbringade eftermiddagen i London tillsammans med Nikko (tjejen på min profilbild på Facebook, hon som kom till EuroCon) och hennes väninna Maria. Båda grekinnor.
Vi hade så jävla trevligt i London Town att det med god marginal var värt panikfärden ut till flygplatsen. Mitt misstag gav mig ett par timmar extra med dem. Istället för den timme extra jag egentligen skulle ha behövt till taxiresan.
De båda timmarna extra med Nikko och Maria hade utan omsvep varit värda priset för en ny flight om jag missat den jag hade.
Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av
Sheriffen lör 19 nov 2011, 04:44, redigerad totalt 2 gånger.