Film, del 2

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Inläggav john-henri » tor 17 jul 2008, 23:54

Det finns länkar också. Här är de första premiärdatum för serien:

USA 1 August 2008
Netherlands 18 September 2008
Spain 3 October 2008
UK 3 October 2008
Germany 9 October 2008
New Zealand 23 October 2008
Norway 31 October 2008
Belgium 21 January 2009

Trodde du verkligen att en BBC-film enbart skulle visas i Holland?

Återigen. TV:n har en avstängningsknapp.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » sön 24 aug 2008, 21:48

Filmfans!

I dagens - 080824 - upplaga av Godmorgon Världen finns ett inslag där Göran Everdahl fullständigt lysande talar om varför filmer som utspelas på medeltiden är helt hopplösa, och han talar om varför Ingmar Bergman satte igång alltsammans med sin film Det sjunde inseglet och varför Monty Python är den enda motpol som gör att vi numera (med all rätta) bara inte kan ta medeltidsfilmerna på allvar, i och med sin (som jag tycker) enda riktigt bra långfilm, Monty Python and the Holy Grail.

I övrigt klär Göran Everdahl så elegant av de här besynnerliga nonsensfilmerna, från Arn till Petri tårar och Kött och blod och Braveheart, att man häpnar. Det finns faktiskt både kunniga och intelligenta filmkritiker som inte heter Roger Ebert eller Pauline Kael. Det här måste ni faktiskt höra. Gå en bit in i programmets första del:

http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/ind ... gramID=438

Efter ett par dagar brukar de lägga ut en länk per inslag. Jag återkommer med den länken också, men just nu måste dem av er som är hängivna filmfans bara höra det här.

Kör hårt,
Sheriffen

P.S. Jag vill understryka att jag håller Ingmar Bergman mycket högt och anser att han gjort några av historiens riktigt stora filmer, men Det sjunde inseglet är bara inte en av dem. D.S.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » tis 02 sep 2008, 04:24

MONSTER av Patty Jenkins (2003)

Med Charlize Theron och Christina Ricci

SPOILERVARNING

Jag tror inte på horan. Jag tror inte på Charlize Theron. Men så ser jag bilder på förlagan, Aileen Wuornos, på nätet. Hon såg verkligen ut som Charlize Theron gör i filmen. Och så slår mig felkällan.

De bilderna är tagna på Aileen Wuornos när hon sitter i fängelse. Kanske redan på death row. Det är klart att hon inte såg ut så när hon fnaskade. För det hade aldrig funkat.

Och här blir det konstigt. Horor i hela världen har en omedelbart igenkännbar, färgstark och mycket vulgär stil - de bedriver ju affärsverksamhet och måste vara omedelbart igenkännbara även av amatörtorsken, oavsett från vilket land amatörtorsken kommer och oavsett vilket land han befinner sig i. Så stilen är likadan i Tokyo som den är i New York eller för den delen i Stockholm eller Athen; horor ser ut som lätt identifierbara just horor. Det är bra för affärerna. Motsatsen vore katastrofalt för affärerna.

Jag ska kanske tillägga att jag pratar om den minoritet av världens fnask som är gatuhoror. Fast det förmodar jag att alla förstod. Trots att minoriteten är rätt liten, är det ändå för det mesta dem folk menar när de pratar om horor.

Och så som Charlize Theron ser ut när hon fnaskar i filmen skulle hon aldrig ha haft en chans. Inte en jävla torsk skulle ha plockat upp henne; hon ser ju ut som Skräcken från svarta lagunen, om man tänker sig monstret svårt brännskadat. För hon har just ett mycket besynnerligt brännskadeutseende; hennes ansikte ser brännskadat ut. Samma märkligt stirrande ögon som brännskadade människor (som saknar ögonlock) har, samma märkliga form på ansiktet, samma liksom utplånade drag. Så skulle ett riktigt luder aldrig se ut; ett riktigt luder skulle ha vett nog att använda smink. Massor av smink. Det är just en av poängerna; det grälla sminket är ett av de säkraste kännetecknen på en hora.

Det som förvånar är den låtsade okunnigheten från Hollywoods sida. Tror någon att det finns mer än en liten handfull producenter, regissörer och skådespelare i Hollywood som inte sett, umgåtts med och köpt hororna som finns tillgängliga på vartenda party i glitterstaden? Så varför denna låtsade okunnighet? Det är klart att de vet hur horor ser ut och beter sig, men inte när de gör den här filmen.

Fast det kanske är för att Charlize Theron är seriemördare också. Så hon ska se otäck ut. Ja, ja. Möjligen därav också hennes knyckigt nervösa spel, som känns något överdrivet under filmens gång men mer övertygande i efterhand. För vad hon gör är att att lägga in en stark underström av en inte sinnessjuk men vanvettigt utnyttjad och psykiskt misshandlad människa, en människa som är så illa medfaren av livet att hon för länge sedan slutat fungera. Eller snarare för länge sedan börjat fungera alldeles fel, i samtliga sina relationer till andra människor - inklusive den mycket unga älskarinnan.

Fast där finns en konstig bit till. I filmen upptäcker denna redan i barndomen våldtagna och misshandlade människa, denna kvinna som varit prostituerad sedan trettonårsåldern och som framlevt hela sitt liv i nattvärldens värsta misär, helt plötsligt vid vad som måste vara trettiofem års ålder eller något att hon är lesbisk och äntligen har hittat sitt livs stora kärlek. Det klickar inte. En människa med sådan ofantlig, om än till stor del mycket skadlig, erfarenhet av sex skulle ha upptäckt det långt tidigare - och framförallt skulle hon nog ha haft det mycket svårare att vara prostituerad med manliga kunder varenda dag året runt. Och lägg märke till hennes avsky för flator i filmens första scener, medan hon redan dagen efter - i filmens kronologi - har hittat sitt livs kvinna.

Det klickar inte.

Det gör inte intrigen heller, riktigt. Det här är ytterligare en i raden av varianter av Bonnie & Clyde och Thelma & Louise, typ - bara lite gruvligare, lite mer skruvad. Men knappast trovärdigare.

Och det trots att den "bygger på en sann historia". Fast som vanligt behöver man inte ögna mer än några rader om verklighetens förlaga, i det här fallet Aileen Wuornos, på nätet för att inse att filmen i jämförelse med någon av Lustiga husets förvrängda skrattspeglar avspeglar verkligheten väldigt taffligt.

Det här må vara baserat på en sann historia, men det är å andra sidan filmerna "Psycho" och "The Texas Chainsaw Massacre" också.

I själva verket är de båda filmerna baserade på samma sanna historia.

Vilket ger en fingervisning om hur troget spelfilmer som påstår sig avbilda verkligheten egentligen gör det.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav margl » lör 13 sep 2008, 12:14

Jag kom apropå ingenting egentligen tänka på George Macready. En duktig skådis som aldrig hade dominerande huvudroller utan så gott som undantagslöst stödjande biroller. På rak arm kan jag komma ihåg fem roller jag sett honom i; han syns lite i inledningen av Joseph Mankiewicz Julius Ceasar, han förekommer i en scen som kritisk tysk officer tillsammans med James Mason som Erwin Rommel, som en osympatisk konsthandlare i tv-serien Perry Mason och som en ganska cynisk presidentrådgivare i John Frankenheimers spännande Seven Days in May. Hans troligtvis mest framträdande och minnesvärda roll är som den arrogante och hårdhjärtade general Mireau i Paths of Glory, Stanley Kubricks klassiska skildring av första världskriget. Macready har ett lätt igenkännbart ansikte, men det är främst hans röst jag kommer ihåg; en äldre mans fylliga stämma, inte osympatisk men förmögen till auktoritär skärpa.

Det vore kanske något att diskutera förövrigt, birollsskådespelare vi minns och uppskattar.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav Sheriffen » lör 13 sep 2008, 12:30

En av de riktigt stora - i två bemärkelser - birollsinnehavarna tycker jag är Sydney Greenstreet. Allra mest känd är han för sin oförglömliga insats som Kaspar Gutman - "The Fat Man" - i vad som kom att bli hans sista men var John Hustons första film, superklassikern "The Maltese Falcon". Han gjorde en lång rad andra filmer också och var fascinerande nog med i en annan mycket känd Humphrey Bogart-film, en av de tre klassikernas klassiker (de båda andra är förstås "Citizen Kane" och "Gone With the Wind"): "Casablanca".

Sydney Greenstreet var en av de skådespelare som byggde en hel och karriär på att synas några minuter i filmerna han var med i och den som har sett honom i någon eller några av dem har inte svårt att förstå varför; det intryck han gör är i ordets bästa bemärkelse oförglömligt. En scen som alldeles omedelbart anmäler sig i huvudet är det muntert självironiska gapskrattet i slutet av "The Maltese Falcon", när sanningen om den statyett alla jagat genom filmen uppenbaras.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav margl » lör 13 sep 2008, 12:37

Eftersom vi kom in på Stroheim på tråden om stumfilmsaktriser kan jag inte låta bli att citera Nils Beyers beskrivning av Stroheims typiska rollfigur. Citatet är hämtat ur En bok om film från 1949, en skrift jag tycker att varje filmintresserad person borde ha ett eget ex av, om inte annat för det rika bildmaterialet, men nu själva citatet; "Denna strama och känslokalla officerstyp, kortsnaggad över hela den enorma platta nacken, med mösskärmen ned på näsan och med en oefterhärmlig elegans i all sin monumentala fulhet, är fascinerande. Framför allt därför att Stroheim på ett underligt sätt identifierar sig med den samtidigt som han lämnar ut den till allmän avsky - det ligger ett slags exhibitionisktiskt koketteri i denna kärva, på en gång imponerande och frånstötande manlighet".
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav margl » lör 13 sep 2008, 12:46

Sheriffen skrev:En av de riktigt stora - i två bemärkelser - birollsinnehavarna tycker jag är Sydney Greenstreet. Allra mest känd är han för sin oförglömliga insats som Kaspar Gutman - "The Fat Man" - i vad som kom att bli hans sista men var John Hustons första film, superklassikern "The Maltese Falcon". Han gjorde en lång rad andra filmer också och var fascinerande nog med i en annan mycket känd Humphrey Bogart-film, en av de tre klassikernas klassiker (de båda andra är förstås "Citizen Kane" och "Gone With the Wind"): "Casablanca".

Sydney Greenstreet var en av de skådespelare som byggde en hel och karriär på att synas några minuter i filmerna han var med i och den som har sett honom i någon eller några av dem har inte svårt att förstå varför; det intryck han gör är i ordets bästa bemärkelse oförglömligt. En scen som alldeles omedelbart anmäler sig i huvudet är det muntert självironiska gapskrattet i slutet av "The Maltese Falcon", när sanningen om den statyett alla jagat genom filmen uppenbaras.


Återigen vill jag propagera, som jag gjorde när vi började filmtråden, för The Mask of Dimitrios från 1944 som är en utmärkt filmatisering av en roman med samma titel skriven av Eric Ambler. Peter Lorre spelar här en ganska timid deckarförfattare som under en vistelse i Istanbul kommer i beröring med en nyligen mördad förbrytare vid namn Dimitrios. Fascinerad av den kriminelles brokiga levnadsöde börjar han spåra Dimitrios förflutna genom östeuropa och under dessa eftersökningar blir han bekant med den mystiske mr Peters (Greenstreet) som kände Dimitrios personligen. Hela den skumma intrigen arbetar sig systematiskt och ordentligt upp till en tillfredsställande klimax i Paris. En mycket sevärd film!
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav margl » sön 14 sep 2008, 10:50

Jag har nu konstaterat att när piratfilmer diskuterades i den första, numera låsta, hälften av filmtråden så omnämnde ingen av oss The Black Pirate, från 1926. Det är närmast den arketypiska sjörövarberättelsen med alla de klassiska elementen; en lömsk piratkapten, en ädel hjälte, en bortrövad skönhet, vilda fäktscener, djärva äventyr, ett löfte om hämnd, en skattgömma, grymma plundringar, ett galaskepp som ser ut som ett flytande operahus och, i just detta fall, Douglas Fairbanks i huvudrollen. Särskilt känd är den för ett av Fairbanks akrobatiska stunts, han tar sig ner från stormasten genom att köra in sin dolk i segeltyget och sedan snabbt glida neråt, skärande samtidigt seglet med dess dekorativa vapensköld i två delar.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav Sheriffen » sön 14 sep 2008, 12:36

margl skrev:Särskilt känd är den för ett av Fairbanks akrobatiska stunts, han tar sig ner från stormasten genom att köra in sin dolk i segeltyget och sedan snabbt glida neråt, skärande samtidigt seglet med dess dekorativa vapensköld i två delar.


Nu gör du mig alldeles förbluffad.

Jag har i säkert tjugo år hävdat att det är Errol Flynn som gör det här stuntet i "The Sea Hawk" (svensk titel: "Slaghöken"). Är det alltså Douglas Fairbanks i "The Black Pirate"?! Va?! Men den har jag ju inte ens sett!

Trodde jag, alltså.

Well, you could have knocked me over with a feather.

Fast det där är en grej med att se för vanliga människor obegripligt mycket film. Ofrånkomligt glömmer man och/eller rör ihop en del.

Det där kan yttra sig på flera sätt:

1) Som jag nämnt tidigare i tråden sitter jag ibland och bara fånstirrar på dvd-omslaget till en film som jag med absolut säkerhet vet att jag har sett, eftersom den är noggrant insorterad och arkiverad i avdelningen för sedda filmer - men utan att jag har ens det blekaste minne av att någonsin ha sett den, ibland inte ens när jag måste ha sett den för bara några månader sedan.

2) Annars rör det sig om sammanblandningar av ovanstående slag, men de är mycket sällsyntare. I det här fallet har jag alltså blandat ihop två stycken i sig lysande piratfilmer (även om Errol Flynn inte var någon skådepselare att tala om är just "The Sea Hawk" en lyckad film, tycker jag) och fått det till att den av dem som nog trots allt var min favorit innehöll den elegantaste scenen.

3) Och så finns det en variant till. När man kristallklart minns scener i en film som över huvud taget inte finns, varken i den filmen eller någon annan film i hela historien. Det har hänt mig att jag vid omtittande på film efter kanske ett årtionde har upptäckt att samtliga de scener jag så klart mindes gjorde den till en så lysande film är scener jag själv har hittat på i efterhand - ingen av dem finns i filmen, eller om de finns så är de förvrängda till oigenkännlighet. Det här händer ytterst sällan, det ska medges, men de gånger det hänt har det katastrofalt förstört en lysande, odödlig klassiker och förvandlat den till en fullständigt likgiltig B-film som ingen jävel kan vilja se. Det känns mycket tragiskt att få en film amputerad på det viset.

4) För det allra, allra mesta minns jag dock - som det visat sig - välgjorda filmer som jag tycker om mycket väl, medan det däremot finns ett slags bakgrundsbrus av halvt ihågkomna dussinfilmer som ingår som en del av den halvt medvetna, halvt omedvetna fond mot vilka man bedömer alla filmer man ser.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav margl » sön 14 sep 2008, 14:31

Sheriffen skrev:
margl skrev:Särskilt känd är den för ett av Fairbanks akrobatiska stunts, han tar sig ner från stormasten genom att köra in sin dolk i segeltyget och sedan snabbt glida neråt, skärande samtidigt seglet med dess dekorativa vapensköld i två delar.


Nu gör du mig alldeles förbluffad.

Jag har i säkert tjugo år hävdat att det är Errol Flynn som gör det här stuntet i "The Sea Hawk" (svensk titel: "Slaghöken"). Är det alltså Douglas Fairbanks i "The Black Pirate"?! Va?! Men den har jag ju inte ens sett!


Här är klippet ur filmen som skildrar stuntet i fråga.

http://www.youtube.com/watch?v=mL3I81pRI8A
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

THE DARWIN AWARDS

Inläggav Sheriffen » mån 20 okt 2008, 02:08

THE DARWIN AWARDS av Finn Taylor (2006). Med Winona Ryder.

Till att börja med: The Darwin Awards finns på riktigt ute på nätet.

Här: www.darwinawards.com

Man får priset om man dör på ett så korkat sätt att man därmed bevisat att man var så dum att man förbättrat genpoolen genom att avlägsna sina gener från den. Varning för att beskrivningarna av dessa autentiska dödsfall, trots att de är tragiska, kan få en att gapskratta.

Den lättviktiga komedin av Finn Taylor som inspirerats av priserna är i sig ett exempel på ett annat slags dum tragedi, nämligen hur en fenomenalt duktig aktris som Winona Ryder har relegerats till att göra filmer som originalsläpps på dvd och omgående hamnar i reastället på ICA. Och hon var förstås den enda anledningen till att jag alls köpte den här filmen. Med finns också en Juliette Lewis som jag inte ens kände igen, för hon har blivit vuxen. En del av er minns kanske barnstjärnan från nyinspelningen av Cape Fear.

Det problem jag sitter inför här och nu, bakom tangentbordet, är att jag strängt taget inte kommer på något att säga om den här filmen förutom att Winona Ryder som vanligt var mycket bra men inte borde ha haft korkskruvslockar utan sitt sedvanliga kortklippta hår, och att hon på grund av att hon var så bra naturligtvis fick inte bara resten av skådespelarensemblen (med litet undantag för Juliette Lewis korta inhopp, som faktiskt var bra) - och då i synnerhet sin imponerande färglöse och obegåvade motspelare i den andra huvudrollen, Joseph Fiennes - att blekna bort utan även resten av denna förglömliga film att förpassas till den slapstickglömska där den obönhörligen hamnar högst några veckor efter det att man sett den.

Jag har på annan plats skrivit om hur jag ibland sitter och stirrar på ett dvd-omslag till en film som jag med fullständig säkerhet vet att jag har sett, men som jag inte minns något alls av. Vore det inte för Winona Ryder så skulle den här filmen ha hamnat i det facket inom snar framtid, men att glömma hennes uttrycksfulla och stilsäkra minspel och den gedigna skådespelarkompetens hon förmår skänka även en sådan här nonsensroll är inte alldeles lätt.

Jag har precis sett den här filmen och den handlar alltså om... ja, vad handlade den om nu igen? Det är nästan en kvart sedan jag såg klart den, så minnet börjar blekna.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav margl » tis 28 okt 2008, 15:49

Jag har talat flera gånger om att jag gillar klassiska monumentalfilmer, så jag tänkte att det kanske var på tiden att jag skrev en riktig recension. Jag har spenderat en stor del med att se 1963 års version av Cleopatra. Denna är mest känd för två ting, dels för att den höll på att ruinera produktionsbolaget, dels för kärlekshistorien mellan Elizabeth Taylor och Richard Burton. Filmens tillkomsthistoria gör ett tragikomiskt intryck, hur man inte kunde få de skådisar man tänkt sig från början, hur man gjorde sig av med den förste regissören och lejde istället Joseph Mankiewicz, hur denne fick börja om från början, hur Taylor blev sjuk och fick blixtopereras, hur inspelningsplatsen tvingades flytta från England till Rom, hur Mankiewicz fick sparken och återanställdes, hur han bråkade med filmbolaget om filmens längd och rent allmänt hur en urspunglig planerad kostnad av 2 miljoner blev 44 miljoner. Jag är dock böjd att säga att dom fick ordentlig valuta för pengarna, eller mer bestämt, de fick fyra timmar av praktfulla jättepalats, forntida städer, exotiska kostymer, episk maktkamp, storslagen kärlek och romerska senatorer. Detaljarbetet med kläder och miljöer är otroligt, det är så enormt att det bedövar - det känns så mycket mer påtagligt än alla datoranimerade vyer i Sagan om Ringen-filmerna (vilket det ju också är). Det är en film som Theophile Gautier, med hans drömmerier om forntidens gigantiska propotioner, skulle ha älskat. Och skådespeleriet? Det är faktiskt som helhet riktigt bra. Jag har sagt lite elakt nån gång att Elizabeth Taylor i rollen som Cleopatra är en diva som spelar en diva, men hon ger liv i sin rollfigur, som givetvis har relativt lite att göra med historiens Cleopatra och desto mer med mytens och fantasins exotiska drottning. Richard Burton gör ett kraftfullt porträtt av den modige, men politiskt oduglige och känslomässigt frustrerade, kämpen Marcus Antonius. Roddy MacDowell gör sig bra som den sluge och intrigerande Octavianus, den blivande kejsar Augustus. Men framför allt minns jag Rex Harrison som den cyniskt ironiske och en smula livströtte Julius Caesar och jag föredrar av den anledningen också den första hälften av filmen lite mer än den andra eftersom det är där Harrison är med. Manus är också allmänt riktigt bra (trots några små avvikelser) och har en välkonstruerad dialog som kompletterar det episka.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav Sheriffen » tis 28 okt 2008, 16:42

margl skrev:Detaljarbetet med kläder och miljöer är otroligt, det är så enormt att det bedövar - det känns så mycket mer påtagligt än alla datoranimerade vyer i Sagan om Ringen-filmerna (vilket det ju också är).


Det här, just det här, är en väldigt viktig poäng med de första säg fyrtio eller femtio årens mastodontfilmer jämförda med den moderna tidens. För det kvittar ju hur mycket man datoranimerar - det blir ändå bara tvådimensionella, mycket uppenbara datoranimationer. Äkta ser det aldrig ut och Sagan om ringen, som du tar upp, är ett perfekt exempel på detta. Kontrasten mot Cleopatra är skärande och jag håller helt med dig.

Nu är det väldigt länge sedan jag såg Cleopatra, men jag minns att mitt intryck var just att detaljarbetet i storslagenheten var min största behållning med filmen, trots allt. Men det ska nu för all del också ses i sken av att jag tycker och alltid har tyckt att Elizabeth Taylor är en uppriktigt sagt helt usel skådespelerska, som dessutom på grund av sin berömmelse matchades mot enastående begåvade aktörer som Richard Burton (i den här filmen bland andra) och exempelvis Paul Newman (i "Cat on a Hot Tin Roof", också en lysande film men av helt andra skäl). Problemet med det här är kontrasten - Elizabeth Taylors skådespelartalang är så medelmåttig att det skorrar falskt mellan henne och de manliga huvudroller hon spelar mot. Filmens fokus förskjuts, för hon förmår så att säga inte hålla jämna steg och därför blir hennes huvudroll en ofta rätt obegåvad biroll, där man i stället bländas av skådespeleriet hos Burton eller Newman eller vem annan de nu har matchat henne med.

Å andra sidan, som sagt - som monumentalverk är det här en av historiens stora filmer och Mankiewicz begåvning som regissör mitt i en fullständigt kaotisk inspelning kan stundtals påminna om vad Orson Welles lyckades åstadkomma under lika svåra omständigheter. Vad jag menar med det är inte att de på något relevant sätt liknar varandra i sitt filmiska uttryck, för det gör de inte, men de kunde båda använda motgångar på ett sätt som i slutändan ledde till en mycket bättre film än vad som skulle ha blivit fallet utan motgångarna. I stället för att slås ned av dem lät de sig sporras till att göra inte bara sitt allra yttersta utan ganska mycket mer än så.

Imponerande, sådant.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav margl » tis 28 okt 2008, 17:49

Sheriffen skrev:
margl skrev:Detaljarbetet med kläder och miljöer är otroligt, det är så enormt att det bedövar - det känns så mycket mer påtagligt än alla datoranimerade vyer i Sagan om Ringen-filmerna (vilket det ju också är).


Det här, just det här, är en väldigt viktig poäng med de första säg fyrtio eller femtio årens mastodontfilmer jämförda med den moderna tidens. För det kvittar ju hur mycket man datoranimerar - det blir ändå bara tvådimensionella, mycket uppenbara datoranimationer. Äkta ser det aldrig ut och Sagan om ringen, som du tar upp, är ett perfekt exempel på detta. Kontrasten mot Cleopatra är skärande och jag håller helt med dig.


Som sagt tidigare, tacka vet jag den gamla goda tiden då om man ville ha femtusen statister som marscherade fram genom dalen fick ha femtusen statister som marscherade fram genom dalen.

Uppmuntrad av denna respons ska jag nu prata lite om en av mina absoluta favoriter bland mastodontfilmer, The Fall of the Roman Empire från 1964. Det är som titeln antyder ett kolossalt undergångsdrama som utspelar sig vid en av de tidpunkter som Edward Gibbon utsåg som centrala i Romarrikets förfallsprocess - när Marcus Aurelius efterträddes av sin son Commudus, då staten sönderfräts av maktmissbruk och korrumption, då det kejserliga enväldet blivit en vardaglig självklarhet och, inom filmen, man misslyckats att finna en fungerande kompromisslösning för att leva i fred med de s.k barbarerna. Tonen är, som sig bör, allvarlig och högstämd och koloriten beydligt mer nedtonad än i Cleopatra. De starka och pampiga scenerna ackompanjeras av Dimitrij Tiomkins prisbelönade symfoniska musik, som kunde inte vara mer perfekt för denna film. Stephen Boyd, som jag tycker är riktigt bra som skurken Messala i Ben Hur, spelar här raka motsatsen till sagda roll, nämligen den ädle och tragiske hjälten Livius, som slits mellan vad hans känslor säger är rätt och vad plikten kräver av honom. Sophia Loren är det kvinnliga blickfånget och hon fyller väl den funktionen minst lika väl som Elizabeth Taylor. Cristopher Plummer är kusligt härlig som den mentalt obalanserade Commodus som i en scen i ett enormt tempel med förströdd ton meddelar den förfärade Livius; "They have declared me a god. Did you know?" I filmens början lyser Alec Guinness som den levande sinnebilden av filosofkejsaren Marcus Aurelius, som i en fin scen i all sin ensamhet konfronterar sin egen dödlighet. Och om manuset i Cleopatra var ganska bra, så är dito i The Fall of the Roman Empire fantastiskt. För den som gillar episka filmer är denna enligt mig ett måste!
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav john-henri » tis 28 okt 2008, 21:40

Jo, här håller jag med. The Fall of the Roman Empire är faktiskt en sällsynt lyckad historisk mastodontfilm (skriven, lustigt nog, av Ben Barzman, som också skrev den rätt lyckade sf-romanen Twinkle, Twinkle, Little Star, också utgiven som Echo X). Fantastiskt foto, suggestiva scenografi och bra rollbesättning samt ett gediget manus. Synd att inte Ridley Scott använde det när han gjorde sin version av samma historiska skeende (fast hos Scott blir det ju föralldel ett synnerligen annorlunda historiskt skeende, mer sf-aktigt i alla fall).

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

FöregåendeNästa

Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare