av Sheriffen » tis 08 jul 2008, 01:12
THE THOMAS CROWN AFFAIR
1968 och 1999
SPOILERVARNING, BÅDA VERSIONERNA
Originalet (av Norman Jewison, med Steve McQueen och Faye Dunaway, 1968):
Jag minns fortfarande att John-Henri gillade den och att jag avskydde den. När vi pratade om den i slutet av sjuttiotalet, alltså. Nu, när jag sett om den för första gången sedan jag var 15 år, ger jag John-Henri rätt. Inte för att jag var en oerfaren filmtittare när jag var 15 år, men för att det uppenbarligen ändå fanns sådant som helt förbigick mig då. Inte så konstigt, kanske.
Fast det finns andra bidragande orsaker. En av dem är tidsandan; det här är så fullständigt uppenbart en film från ett för alltid svunnet sextiotal, både i estetik och stämningslägen. Jag förmodar att den naturligaste, omedelbara associationen till sextiotalet är hippies och Summer of Love och psykedelia, men det är inte alls det jag menar här. Det här är i stället det aningen oskuldsfullt glamorösa sextiotal där allt är i pastellfärg och där de alltid kör längs franska kusten i en sportbil på väldigt långt avstånd från kameran, till en låt som går i moll. The Thomas Crown Affair är inte en fransk utan en amerikansk produktion, men den ligger inte långt ifrån det här stämningsläget - genomsyrat av svårgripbar nostalgi för oss som nästan, nästan var med. Vi var på tok för små för att uppleva själva romansen, men vi åkte i bilen längs det pastellfärgade Frankrikes kuster. På 60-talet. Och egentligen är det nog technicolor och inte pastellfärg, men effekten blir ungefär densamma. (Och den här filmen utspelas i USA, ska jag tillägga.)
The Thomas Crown Affair är även i övrig estetik, som i det faktum att delar av filmen inte bara är split screen utan multisplit screen (det vill säga, flera bilder av olika format projiceras samtidigt på duken och intrigen fortgår längs flera parallella spår, ett spår i varje bildruta), väldigt mycket 60-tal. Jag gillar det. Jag faller direkt för det. Inte för split screen eller för den delen multisplit screen i sig, som jag aldrig gillat, utan för just estetiken i den här filmen, där den - estetiken - passar så väl.
Men effekten den estetiken får på mig och, kan jag tänka mig, andra i min ålder är förstås inte en avsiktlig kvalitet från filmmakarnas sida; de kan inte rimligen ha förstått vilken effekt det typiska 60-talet skulle få på en sentida betraktare som nästan var med. Det var inte för mig de gjorde filmen. Det var för sin samtid.
Fast den fungerar så också. Som den film de gjorde, utan nostalgielementet. Den fungerar utmärkt, till och med. Det här är en fascinerande intrig, det här är ett psykologiskt spel på allt högre och allt mer cynisk nivå mellan två oerhört slipade, begåvade människor, som båda njuter av själva spelet och är fullständigt ointresserade av de moraliska aspekterna på det som hänt och det som kan komma att hända. De är narcissistiskt självupptagna, båda två, och passar därför paradoxalt nog väldigt väl ihop, och de gestaltas utmärkt av Steve McQueen (som gör en av sina stora roller) och Faye Dunaway (likaledes). Mot en fond av storskalig, hänsynslös brottslighet och en väldig gråzon mellan lagligt och olagligt utspelar sig deras duell, och naturligtvis kan de inte låta bli att oemotståndligt dras till varandra - den erotiska och känslomässiga spänningen stegras gradvis och skickligt och ofrånkomligt, och de kan inte undgå att (trots att den ömsesdidiga förförelsen redan är planerad av båda parterna, men av helt andra skäl) bli förälskade i varandra, eftersom de är varandras spegelbilder.
Det här är skickligt gjort. Till och med mycket skickligt gjort. Och alltsammans invävt i en hårdkokt thrillerintrig som i sig räcker för att hålla intresset för filmen uppe rakt igenom, även för de tittare som inte intresserar sig för den elegant subtila, psykologiska duellen - eller kanske inte ens fokuserar på den. Det här är nästan två filmer, eller tre om man räknar med sextiotalsnostalgin i pastell, och sammansmälta blir de en utmärkt film.
Nyckelscenen där Steve McQueen och Faye Dunaway träffas för första gången är med sin blixtrande, dubbeltydiga dialog (där det de säger helt konkret kan uppfattas på två helt olika plan, båda ytterst relevanta för filmen - det ena planet för thrillerintrigen, det andra för den psykologiska, erotiskt laddade duellen med sin inbyggda, ömsesidiga förförelse) hela filmen koncentrerad i bara några få minuter; både temat och intrigen fokuseras här i ett nålstyng. Oerhört raffinerat.
Slutet förebådas och är obönhörligt, och sorgen äkta. Hos dem båda. Men den eleganta gesten från Steve McQueen visar ändå hur mycket han faktiskt brydde sig och det förstår Faye Dunaway, men de vet också båda att där och då, i det ögonblicket, måste det stanna och gränsen dras, för all framtid.
Det Oscarvinnande ledmotivet, "The Windmills of Your Mind", är så träffsäkert sextiotalsmollton och med sin text så väl integrerat med filmen att man påminns om hur motsatsen är fallet med en annan stor sextiotalsfilm, The Graduate - som också är ett filmiskt mästerverk men där Simon & Garfunkels låtar ärligt talat känns mycket påklistrade och malplacerade. "The Windmills of Your Mind" passar perfekt i The Thomas Crown Affair.
Nyinspelningen (av John McTiernan, med Pierce Brosnan och Rene Russo, 1999):
Det här, mina vänner, är en fantastisk nyinspelning. Enastående. Helt fenomenal.
Den är ett av de allra främsta skolboksexempel jag någonsin har sett på den totalt och fullständigt onödiga nyinspelningen, som inte lägger något till originalet, plankar dess bästa scener (inklusive förstås nyckelscenen med dialogen, här dock ansträngd och platt med förlust av en del av innebörden som följd) och dessutom vänder det obönhörliga slutet i originalet till ett löjligt sagoslut där de lever lyckliga i alla sina dagar, helt i strid med rollfigurernas karaktärer och psykologi och med intrigen i övrigt.
Man måste faktiskt applådera hela teamet bakom den här groteska skapelsen, som saknar allt som originalet har och inte tillför något nytt. Alls. Förutom att den är en parodisk självkarikatyr, kanske.
Här finns inte ens en påtaglig tidsanda från 90-talet, som framtida generationer kan stämma av - estetiken i filmen är densamma som i otaliga dussinactionrullar från såväl 60-, 70-, 80-, 90- som 00-talen, och mycket lite förutom enstaka teknikprylar och några bilmodeller avslöjar när filmen är gjord.
Och till eftertexterna kör man en muntert gräslig nyinspelning även av ledmotivet, "The Windmills of Your Mind".
Jag har svårt att förstå hur de alla, i hela teamet, som gjorde den här filmen kunde lida sådan imponerade brist på självkritik.
Kör hårt,
Sheriffen
Not: Det är tråkigt att Faye Dunaway lånar sig till en cameo appearance i nyinspelningen, dessutom i en roll som inte fyller någon som helst funktion utan bara är obegriplig kopplad till filmen i övrigt.
