science fiction-deckare?

[Henke]

Deckare i sf-miljö? Edward D. Hoch läser jag nu (en novellsamling jag hittade på biblioteket) hittills inte mycket sf men väldigt bra, hans namn hittade jag här http://sv.wikipedia.org/wiki/Science_fiction-deckare vet inte om denna sidan är pålitlig men det fanns några andra namn, tex Asimov, Adams med flera. Men jag ställer frågan här för att få lite mera kött på benen rörande science fiction-deckare. Både sf och deckare, två genrer jag fördrar, och kan man få båda sakerna i en volym, så.

[tompe]

Randall Garrets böcker om Lord darcy rekommenderas. De finns utgivna i en samlingvolym av NESFA. Alternativhistoria så det är sf då. Och faktumet att det finna magi i världen gör inte sf-känslan sämre då magin helt och hållet behandlas som en vetenskap.

[åka]

Ahrvid Engholms noveller finns ju alltid: Mord på månen. Har inte själv läst dem ännu.

[Sheriffen]

"A Memory of Murder" av Ray Bradbury, novellsamling med 15 noveller.

Kör hårt,
Sheriffen

[J-h:n]

Richard Morgans hårdkokta cyberpunk-noir-deckare Altered Carbon, nyss kommit på svenska som 7-11 grade Celsius. Senare delar i serien är mer action och mindre deckare, dock.

[Sten]

Jag läste just Gun with occasional Music av Jonathan Lethem. Mer hårdkokt-privatdetektiv-aktig, men definitivt sf. Philip K. Dick möter David Brin, typ.

[Sheriffen]

Just det, även om jag nämnt den i annan tråd - "The Night Mayor" av Kim Newman. Öppningen är så noir *och* så sf att det bara sprutar ur öronen: "It was two thirty in the morning, and raining. In the City, it was always two thirty in the morning and raining."

Kör hårt,
Sheriffen

[john-henri]

Wilson Tucker, välrenommerad som både sf- och deckarförfattare, utformade några av sina sf-romaner som deckare. Främst väl "Time Bomb" och "To the Tombaugh Station".
Bra sf-kriminalnoveller har skrivits av John Varley ("The Barbie Murders" med fortsättning).
Larry Niven skrev "The Long ARM of Gil Hamilton" och "The Patchwork Girl", två novellböcker om polisen Hamilton.
Asimovs "The Caves of Steel" och "The Naked Sun" är de stora klassikerna; en sen fortsättning var "The Robots of Dawn".
Rick Raphael skrev "Code Three", en framtidspolisroman. Privatdeckare i framtiden finns i Mike McQuays serie om Mathew Swain, "Hot Time in Old Town", "When Trouble Beckons" och två till.
Lee Killough skrev om Janna Brill i tre romaner, först "The Doppelgänger Gambit". Tidigare finns Rosel George Browns framtidspolis Sibyl Sue Blue i episodromanen med samma namn.
Lloyd Biggle skrev om privatdeckaren Jan Darzek i "All the Colors of Darkness", "Watchers of the Dark" och tre romaner till.
Alfred Besters "The Demolished Man" är en kriminalroman, om ingen lagt märke till det. William F Nolan har skrivit Hammett-pastischer i framtidsmiljö om detektiven Sam Space: "Space for Hire", "Look Out for Space" och "3 for Space". Ian McDonalds "Sacrifice of Fools" är en polisroman. Under pseudonymen J. D. Robb har Nora Roberts skrivit nära tjugo romaner om kriminalkommissarie Eve Dallas i New York på 2050-talet. Paul Johnston skrev för några år sedan fem polisromaner från Edinburgh på 2020-talet; den första är "Body Politic".
Det finns faktiskt en hel del sf-deckare om man vill rota.
John-Henri

[Henke]

Många svar, jag måste ha glömt att kryssa i - underätta mig vid svar, så jag tackar istället alla för svaren om sf-deckare. Mord på månen har jag, ej ännu läst av mig, Richard Morgan ska jag läsa, men A Memory of Murder av Ray Bradbury blev jag nyfiken på, läste honom för några dagar sen, novellsamlingen I sing the eletric body, och där fanns en hel del bra noveller. Har inte läst mycket av honom, förutan då hans Fahrenheit 451 långt innan jag visste att sf var den genre jag skulle ägna mig åt. Lord darcy (novellsamling) har jag köpt! Gun with occasionaL Music hittade jag på biblioteket. Wilson Tucker tyckte jag mycket om - läste hans den långa tystnaden efter att Sheriffen nämnde den på fanac-listan. Så hans böcker har jag på min-att-läsa-lista. The Robot of Dawn har jag men av någon anledning inte läst än, så nu har jag en massa böcker att läsa och att leta efter, lycka är en oläst bok - någon bar ett märke med detta på imagicon, på sin ryggsäck.

[john-henri]

Bradburys A Memory of Murder samlar deckar- och thrillernoveller från (främst) 1940-talet. Några är lyckade. På senare år har han dessutom skrivit tre mer-eller-mindre-kriminalromaner: Death Is a Lonely Business, A Graveyard for Lunatics och Let's All Kill Constance. Mest film- och Hollywoodnostalgi, dock, med mycket svaga kriminalhistorier. Men gillar du hans ofta överlastade stil, så.

John-Henri

[Henke]

Jag hittade Death Is a Lonely Business på biblioteket så jag ska läsa den och se om jag gillar den eller inte, det jag hittills har läst av honom, har jag gillat.

[Sheriffen]

Ett tips till: "The Game Players of Titan" av Philip K. Dick, som kretsar kring en mordgåta.

Kör hårt,
Sheriffen

[Henke]

Tack! Läser just nu J.D Robb som John-Henri nämnde och den är bra. Men endast två av hennes böcker fanns på biblioteket - båda utgivna av Replik så jag kommer säkert bara läsa dem.

[john-henri]

Bonnier har numera övertagit J D Robb-utgivningen på svenska, så en eller två nya böcker per år kommer att utges. Och samtliga de hittills omkring 20 romanerna finns i tryck i amerikansk pocket -- allting som Nora Roberts skriver under namnet J D Robb är sf och handlar om samma huvudperson, så det är riskfritt att handla böckerna.

Någon road av synpunkter på sf-deckare annars? Den här recensionen kommer i Sydsvenska Dagbladet endera dagen:

Ahrvid Engholm: Mord på månen och andra mysterier i Luna City. ZenZat 2006. John Twelve Hawks: The Traveller: Vandraren. The Traveler, 2005, översatt av Anders Sheriffen. Forum. Dean Koontz och Kevin J. Anderson: Frankenstein: Den förlorade sonen. Dean Koontz’ Frankenstein, Book One: Prodigal Son, 2004. Översatt av Mikael Widell. Kriminalförlaget. Richard Morgan: 7–11° Celsius. Altered Carbon, 2001, utan angiven översättare. Ordbilder. Henrik Österberg: Blodsmak. Järnringen 2006.
---
Science fiction har senaste åren knappt existerat på svenska. Sf utgavs flitigt från 1970, men försvann i början av 1990-talet försvann i så hög grad att den till och med blev föremål för nostalgiska betraktelser. 2003 kom ”Stjärnfall: Om SF”, där författarna Lars Jakobson, Ola Larsmo och Steve Sem-Sandberg skrev om sin kärlek till sf och beklagade formens död.
Så illa var det nu aldrig. Utomlands levde sf vidare i högönsklig välmåga. Om något kan man med fog hävda att science fiction faktiskt kommit in en ny storhetstid, med nya motiv, ny entusiasm, nya författare och växande publik. Men av det har ingenting märkts i Sverige.

Förrän nu. I höst verkar sf vara på väg tillbaka in i den svenska utgivningen, om än på andra villkor än förr, när sf kom i etiketterade bokserier. Nu kommer i stället om sf förklädd till skräck, deckare eller thrillers. Det trista är bara att merparten verkligt bra science fiction inte skrivs i thriller- eller deckarform – och det innebär att det inte heller är de mest intressanta nya sf-verken vi har att göra med.

Bäst här är Richard Morgans ”7–11° Celsius”, som fått en intetsägande svensk titel – originalets mer suggestiva anspelar på den posthumana värld om över 400 år där berättelsen utspelas. Författaren Morgan är engelsman, född 1965 och har läst historia vid Cambridge; detta var hans debut, men senare har han publicerat ytterligare två romaner med samma huvudperson samt den fristående ”Market Forces”.
I den värld som omsorgsfullt manas fram i ”7–11° Celsius” förses varje människa vid födelsen med ett implantat som digitalt sparar tankar, upplevelser, intryck och känslor. Den som har rätt kontakter, tillräckligt stor förmögenhet eller en bra försäkring blir därmed så gott som odödlig; kroppen kan klonas med implantatet så att individen får ett nytt liv. Men någon utopi handlar det inte om. Mänskligheten styrs av det totalitära FN-protektoratet, och romanens stämning är ren noir: Ian Rankins hårda, bittra Edinburgh filtrerat genom filmestetiken i Ridley Scotts ”Blade Runner”. Här möter vi antihjälten Takeshi Kovacs, en före detta elitsoldat som blivit brottsling och i romanens början ges möjligheten att slippa undan sitt straff om han utreder ett mordförsök på en mäktig industriman. Kriminalhistorien är tilltalande snårig, full av brutalitet, mycket snabbt berättad och stundtals rejält överrumplande, samtidigt som romanen är mycket ”brittisk” i tonen – här finns eftertankar, lugn, omsorgsfull personteckning och skickligt interpolerade miljö- och tidsbilder som gör romanvärlden övertygande och tredimensionell. Jag tvekar inte att kalla ”7–11° Celsius” både för en utmärkt noirthriller och för en fullödig, dystopisk sf-roman.

”Frankenstein: Den förlorade sonen” är mer ett kuriosum. Romansviten (som blir minst tre böcker, den andra kom 2005 och del tre är aviserad till våren 2007; de två är skrivna av Koontz i samarbete med Ed Gorman) är baserad på ett aldrig inspelat TV-manus; när filmen skrevs om beslöt författarna att omvandla sin version till roman. Idén är att uppdatera Mary Shelleys skapelsemyt till nuet. Victor Frankenstein är vid liv och hälsa i New Orleans och har dessutom övergivit tanken att tillverka nya människor av likdelar. Nu ägnar han sig i stället åt bioteknologi och kloning och vill ersätta mänskligheten med sina pseudomänniskor, tänkta att lyda hans minsta vink. Exakt vad som pågår avslöjas förstås bara gradvis i boken, som berättas ur många skiftande synvinklar där en viktig är kriminalaren Carson O’Connors, som utreder ett mord och gradvis börjar inse vad hon står inför.
Dean Koontz är ingen oambitiös författare och försöker verkligen behandla sitt tema hederligt: han är sf-entusiast sedan barnsben och skrev dryga dussinet svaga sf-romaner innan han hittade den blandning av nedtonad sf-intrig och uppskruvad skräckstämning som gjorde honom till bästsäljare. Men frågan är om Frankensteinserien är någon bra idé. Mary Shelleys tema är mäktigt och har turnerats originellt av många senare författare, mest berömt av H. G. Wells i ”Dr Moraus ö” – men att ta över det ograverat, och inklusive Shelleys centralgestalter, sänker i mitt tycke försöket till pastischens nivå, samtidigt som symbolik och moralism är saknar subtilitet. Victor Frankenstein heter nu ”Victor Helios” och har i god grekisk tragedistil blivit ett monstrum genom att fyllas av hybris; i gengäld har hans ursprungliga monstrum, också vid liv under det nytagna namnet Deucalion, blivit djupt mänsklig. Redan namnvalen är, tycker jag, pinsamt övertydliga.
Det här motsäger inte att Koontz är en driven underhållare. Visst är romanen medryckande och spännande. Men bristerna i över- och underbyggnad gör att den inte klarar av att bli mer än förströelse, och övertydligheten liksom inslagen av parapsykologi gör den till lättviktig och mycket slarvig science fiction.

John Twelve Hawks är – troligen – en pseudonym, ännu oavslöjad. ”The Traveller” är första delen i trilogin ”Den fjärde världen”; del två, ”Den mörka floden”, originalutges i juli 2007. Här handlar det om konspirationer. Världen behärskas av ett hemligt sällskap som vill befästa sin makt genom att i detalj övervaka och kontrollera resten av oss. Men parallellt med vår värld finns andra, och mellan konspirationen och dess slutseger står Vandrarna, som kan fädas mellan de parallella världarna, och Harlekinerna, som skyddar Vandrarna från konspirationens onda ränker.
Författaren har odiskutabelt hjärtat på rätta stället och i romanen finns många försvarstal för integritet och personlig frihet. Men ytterst är den en hantverksmässig jaktthriller där den siste Harlekinen, Maya, försöker hindra konspirationen att få tag i de två sista Vandrarna. Sf-inslagen är kosmetiska; författaren tillgriper kvantfysiken för att ”förklara” sina parallella världar, men eftersom de känns misstänkt lika buddhismens sex sfärer är jag inte övertygad; detta är sf av film- och serietidningsslag, kanske i första hand jämförbar med Hollywoodsuccén ”Matrix”. Personteckningen är skissartad och gestalterna ger i dialog läsarna den nödvändiga bakgrunden till berättelsen. Ett litet plus i kanten för att boken är snabbläst och – om än mekaniskt – spännande; Hawks låter många kapitel att sluta mitt i någon nervpirrande uppgörelse. Men visst är det här ”Da Vinci-koden” i cyberpunktappning; kanske förklarar det försäljningsframgångarna utomlands.

Betydligt renare sf är faktiskt de två svenska originlen i traven. Henrik Örnebrings debut ”Blodsmak” har undertiteln ”Ett fall för Sennja Maler”. I en framtid efter världskatastrofen är Sennja verksam som privatdetektiv i stadsstaten Göteborg. Djur har muterats till människoliknande varelser och ingår i samhället; Sennja själv är en sådan mutant, med katter bland förfäderna. Man anar att Örnebring läst både Cordwainer Smith och Philip K. Dick, liksom han alldeles avgjort läst Chandler och Hammet. Och spelat rollspelet ”Mutant”, vars värld han lånat som bakgrund till romanen.
Accepterar man det lånet och, kanske svårare, det lite otympliga, kvasifuturistiska men lika ofta en smula skorrande ordsvallet i boken, är Sennja Maler faktiskt inte någon otrivsam bekantskap. Kriminalgåtorna är inte oävna, spänningen är godkänd och även om persongalleriet mest förblir skal finns en ambition i berättandet som lovar gott. Kanske borde Örnebring överge rollspelsvärlden och konstruera en egen, mer konsekvent trovärdig framtid.

Sist Ahrvid Engholms novellsamling ”Mord på månen”, där polischefen Peter Dustin i Luna City om några decennier löser 14 gåtor på knappt 150 sidor. Titelnovellen upptar nära en tredjedel av boken och de andra är mycket korta, vilket förstås begränsar deras spännvidd: i allt väsentligt handlar det om renodlade gåthistorier av ett slag som är mycket ovanligt i dagens kriminallitteratur. Ett problem presenteras, Dustin aktiverar sina grå celler och ger lösningen. Många av gåtorna är fyndiga, i synnerhet som deras lösningar faktiskt baseras på tekniska eller vetenskapliga sammanhang men är möjliga att tänka ut, och vänner av klassiska pusselhistorier bör uppskatta boken även om man måste beklaga författarens en smula olyckliga förkärlek för enkla ordvitsar. Egentligen är det här en märklig kuriositet, inte bara hos oss utan internationellt: tvättäkta, splitter ny science fiction skriven som både sf och pusseldeckare skrevs i början på förra århundradet.

John-Henri

[pinkunicorn]

De enda av de där jag läst är Mord på månen och Blodsmak, men så långt kan jag utan vidare hålla med om dina omdömen. Jag hade lite svårt för språket i Blodsmak i början, men nu efter halva boken har jag vant mig och tycker att det fungerar bättre.