av Sheriffen » ons 19 mar 2008, 00:24
Vad säger man?
Jo, man säger att Arthur C. Clarke var den främste i skolan hård
science fiction. Man säger att han måhända inte var någon stor stilist
men en författare som förmådde berätta mycket gripande, mycket
fängslande - något av det mest finstämt vemodiga jag har läst inom
science fiction-litteraturen över huvud taget är en episod från "2001
- A Space Odyssey" som aldrig kom med i filmmanuset eller romanen, men
som finns tryckt i "The Lost Worlds of 2001". Episoden handlar om två
astronauter, den ene i moderskeppet och den andre i en kapsel som inte
längre kan återvända till och docka vid moderskeppet. Med lätt
förutsägbart resultat.
Man säger vidare att Arthur C. Clarke i romaner som "Rendezvous With
Rama" och "A Fall of Moondust" hantverksmässigt skickligt och
fängslande berättade, presenterade berättelser som alldeles avgjort
var av det slaget att man inte tappade intresset och som förmådde - i
den senare - porträttera ett slags den framtida rymdålderns vardag
ytterst trovärdigt.
Man säger också att Arthur C. Clarke sin mycket gedigna vetenskapliga
bildning till trots hyste en för vetenskapsmannen ovanlig förståelse
för andra sorters tankemönster och det behov människor kan ha av dem.
Arthur C. Clarke var inte religiös och trodde inte på mysticism, men
han förstod sig på tankemönster av det slaget. Det berikade några av
hans böcker. Och minns vad han sa, att tillräckligt avancerad
vetenskap är omöjlig att skilja från magi.
Man säger slutligen att det känns sorgligt att Sir Arthur C. Clarke är
död, men att det känns glädjande att tänka på att han mycket
välförtjänt fick leva så länge som i 90 år.
Kör hårt,
Sheriffen