Jo, fast skillnaden finns nog. Kanske inte mellan just 1920-talsgangstern och rymdskepparen, eftersom gangstrarna i nio filmer av tio där de förekommer är hemskt stereotypa och tyvärr inte spelas av James Cagney eller Edward G. Robinson eller Paul Muni. Men om man i stället jämför med filmer som Woody Allens eller Ingmar Bergmans eller Mike Leighs blir skillnaden desto tydligare - de fiktiva gestalterna i science fiction-filmer är 99 gånger av 100 lika trovärdiga och har lika mycket själsdjup som en människa utskuren i kartong. Att säga att de är endimensionella är nästan att ta i; för det allra mesta ligger nolldimensionella sanningen närmare.
Och därför spelas de av varje skådespelare som är allra minst något så när kompetent medan vedebörande är försänk i ett närmast dvaltillstånd, eftersom rollprestationen ändå inget kräver och inget har att erbjuda vare sig skådespelaren eller publiken.
Sant, förstås. Men nu pratar du om
resultatet, medan jag pratade om så att säga principen.
Skälet till att resultatet blir det Sheriffen anger är dubbelt. Dels att sf-filmer (okejj då, "fantastik"-filmer) ytterst sällan har manus som ger skådespelarna någonting över huvud taget att arbeta med. Det här gäller till och med de bästa "fatastik"-filmerna, som Ridley Scotts
Alien; eftersom Sigourney Weaver är en utmärkt skådespelare ger hon sin rollgestalt karisma och närvaro – men vad i helvete mer ska hon ge den, när det inte finns något att använda i manus? (Det är bland annat det här fenomenet som gör att jag tycker att Carpenters
Abyss är bland de mest njutbara "fantastik"-filmer som gjorts; den har faktiskt ett manus som tillåter både Harris och Mastrantonio att göra någonting av sina gestalter, och det gör de. Liksom naturligtvis är fallet i den rätt nyligen här diskuterade
Contact.) Men i normalfallet är det inte personer skådespelarna förväntas gestalta, utan på sin höjd typer.
Dels, och i hög grad som en konsekvens av både manuskriptens karaktär och merparten av "fantastik"-filmernas status som B- eller C-produktioner med extremt höga FX-kostnader, bryr man sig inte heller i normalfallet om att skaffa några mer än marginellt dugliga aktörer till dem. Bra skådespelare kostar pengar; i "fantastik"-filmen lägger man pengarna på specialeffekterna och använder billiga skådespelare, som också klarar av att se ut som Buzz Lightyear.
Båda de här problemen är konsekvenser av medvetna val. Tyvärr synbarligen också baserade på rätt god marknadskännedom. Här klagar ett par av oss på att sf-filmer är dåliga filmer för att de har taffliga manus och dåliga skådespelarprestationer. Men genom ett långt liv i fandom måste jag nog tyvärr konstatera att detta inte är de primära klagomål jag hört riktas mot sf-filmer. De har betydligt oftare handlat om att raketer inte bör dåna i vakuum, eller att en viss kolossal explosion borde ha varit en lika kolossal implosion givet det som sagts om de fysiska omständigheterna. Eller något annat liknande. (Missförstå mig rätt. Jag tycker inte heller att man får flyga helikopter på månen eller att raketer bör dåna i vakuum. Men jag skulle hellre se en film där man man flög helikopter på månen men det var några verkligt bra skådespelare med ett i övrigt bra manus som gjorde det, än en med ens en tredubbelt så häftig implosion på rätt ställe men med samma andefattiga och ytliga manus och därmed följande skådespelarprestationer som sf-filmerna oftast har.)
John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!