Sf-skådespelarnas försummade skrå

[Svensson]

Vi vet alla hur det är att vara sf-författare, forskningen har gett oss svar på hur det ser ut i huvudet och i skrivateljéerna hos Dick och Ballard och Asimov och gänget. Men hur är det med scenkonstens sf-människor, hur är det att vara skådespelare i sf-filmer?

Därom vet vi föga. Och man kan förstås anta att breda fantastik-skådisar som Ian McKellen, Ewan MacGregor och Alec Guiness fördrar Shakespeare framför verk av Lucas och Tolkien - men detta ska inte hindra oss i att söka sanningen, söka innebörden i detta att gestalta fantasterier på duken och på scenen.

Så vad säger ni? Vad är det speciella med att vara sf-skådis? Vad månde Max von Sydow säga om att spela Ming jämfört med att spela Karl-Oskar? Vad kan Pernilla August ha att berätta om djupet i rollen som Luke Skywalker-mamma? Hur upplever den breda massan skådisar detta att göra voice-overs till tecknade Transformersfilmer på TV?

Här finns ett jungfrueligt forskningsfält.

[john-henri]

En gissning är väl att den primära skillnaden mellan att spela i "fantastikfilmer" och andra är att man får spela hela eller nästan hela rollen framför en blå duk i stället för i miljöer. Vilket jag skulle misstänka är föga inspirerande.

Annars kan jag inte tänka mig att det är någon större skillnad. Skådespelarens arbete går ut på att tolka en fiktiv gestalt, oberoende av var och när i tid och rum denna råkar vara placerad. Tolkningen måste utgå från manuskriptet, men går ut på att skapa en personlighet och en motivation som gör det gestalten säger och gör rimligt, konsekvent och begripligt utifrån den gestaltade personligheten. Vad skulle det vara för skillnad, annat än i dekor och andra ickeessentiella element, på att spela en 1920-talsgangster och en 3020-talsrymdskeppare, menar du?

John-Henri

[Sheriffen]

En gissning är väl att den primära skillnaden mellan att spela i "fantastikfilmer" och andra är att man får spela hela eller nästan hela rollen framför en blå duk i stället för i miljöer. Vilket jag skulle misstänka är föga inspirerande.

Om detta har Sly Stallone vältaligt uttalat sig i en intervju som bland annat tog upp filmen Judge Dredd; han påpekade att det mycket riktigt är oinspirerande och ibland inte helt lätt att som motspelare ha en blå duk/skärm, eftersom man inte ens alltid är säker på hur och var och när det kommer att se ut i bild i den färdiga filmen. Man agerar liksom mot ingenting, som först långt därefter, i specialeffektsverkstaden, blir någonting. Och det är förstås på sitt sätt svårare än att agera mot andra människor, och mycket, mycket tråkigare.

Annars kan jag inte tänka mig att det är någon större skillnad. Skådespelarens arbete går ut på att tolka en fiktiv gestalt, oberoende av var och när i tid och rum denna råkar vara placerad. Tolkningen måste utgå från manuskriptet, men går ut på att skapa en personlighet och en motivation som gör det gestalten säger och gör rimligt, konsekvent och begripligt utifrån den gestaltade personligheten. Vad skulle det vara för skillnad, annat än i dekor och andra ickeessentiella element, på att spela en 1920-talsgangster och en 3020-talsrymdskeppare, menar du?

Jo, fast skillnaden finns nog. Kanske inte mellan just 1920-talsgangstern och rymdskepparen, eftersom gangstrarna i nio filmer av tio där de förekommer är hemskt stereotypa och tyvärr inte spelas av James Cagney eller Edward G. Robinson eller Paul Muni. Men om man i stället jämför med filmer som Woody Allens eller Ingmar Bergmans eller Mike Leighs blir skillnaden desto tydligare - de fiktiva gestalterna i science fiction-filmer är 99 gånger av 100 lika trovärdiga och har lika mycket själsdjup som en människa utskuren i kartong. Att säga att de är endimensionella är nästan att ta i; för det allra mesta ligger nolldimensionella sanningen närmare.

Och därför spelas de av varje skådespelare som är allra minst något så när kompetent medan vedebörande är försänk i ett närmast dvaltillstånd, eftersom rollprestationen ändå inget kräver och inget har att erbjuda vare sig skådespelaren eller publiken.

Däremot ka-boomar det och exploderar väldigt mycket, så mr Visual Special Effects får i 99 fall av 100 hemskt mycket att göra och innehar förstås huvudrollen och är väldigt om sig och kring sig.

Kör hårt,
Sheriffen


John-Henri[/quote]

[john-henri]

Jo, fast skillnaden finns nog. Kanske inte mellan just 1920-talsgangstern och rymdskepparen, eftersom gangstrarna i nio filmer av tio där de förekommer är hemskt stereotypa och tyvärr inte spelas av James Cagney eller Edward G. Robinson eller Paul Muni. Men om man i stället jämför med filmer som Woody Allens eller Ingmar Bergmans eller Mike Leighs blir skillnaden desto tydligare - de fiktiva gestalterna i science fiction-filmer är 99 gånger av 100 lika trovärdiga och har lika mycket själsdjup som en människa utskuren i kartong. Att säga att de är endimensionella är nästan att ta i; för det allra mesta ligger nolldimensionella sanningen närmare.

Och därför spelas de av varje skådespelare som är allra minst något så när kompetent medan vedebörande är försänk i ett närmast dvaltillstånd, eftersom rollprestationen ändå inget kräver och inget har att erbjuda vare sig skådespelaren eller publiken.

Sant, förstås. Men nu pratar du om resultatet, medan jag pratade om så att säga principen.

Skälet till att resultatet blir det Sheriffen anger är dubbelt. Dels att sf-filmer (okejj då, "fantastik"-filmer) ytterst sällan har manus som ger skådespelarna någonting över huvud taget att arbeta med. Det här gäller till och med de bästa "fatastik"-filmerna, som Ridley Scotts Alien; eftersom Sigourney Weaver är en utmärkt skådespelare ger hon sin rollgestalt karisma och närvaro – men vad i helvete mer ska hon ge den, när det inte finns något att använda i manus? (Det är bland annat det här fenomenet som gör att jag tycker att Carpenters Abyss är bland de mest njutbara "fantastik"-filmer som gjorts; den har faktiskt ett manus som tillåter både Harris och Mastrantonio att göra någonting av sina gestalter, och det gör de. Liksom naturligtvis är fallet i den rätt nyligen här diskuterade Contact.) Men i normalfallet är det inte personer skådespelarna förväntas gestalta, utan på sin höjd typer.

Dels, och i hög grad som en konsekvens av både manuskriptens karaktär och merparten av "fantastik"-filmernas status som B- eller C-produktioner med extremt höga FX-kostnader, bryr man sig inte heller i normalfallet om att skaffa några mer än marginellt dugliga aktörer till dem. Bra skådespelare kostar pengar; i "fantastik"-filmen lägger man pengarna på specialeffekterna och använder billiga skådespelare, som också klarar av att se ut som Buzz Lightyear.

Båda de här problemen är konsekvenser av medvetna val. Tyvärr synbarligen också baserade på rätt god marknadskännedom. Här klagar ett par av oss på att sf-filmer är dåliga filmer för att de har taffliga manus och dåliga skådespelarprestationer. Men genom ett långt liv i fandom måste jag nog tyvärr konstatera att detta inte är de primära klagomål jag hört riktas mot sf-filmer. De har betydligt oftare handlat om att raketer inte bör dåna i vakuum, eller att en viss kolossal explosion borde ha varit en lika kolossal implosion givet det som sagts om de fysiska omständigheterna. Eller något annat liknande. (Missförstå mig rätt. Jag tycker inte heller att man får flyga helikopter på månen eller att raketer bör dåna i vakuum. Men jag skulle hellre se en film där man man flög helikopter på månen men det var några verkligt bra skådespelare med ett i övrigt bra manus som gjorde det, än en med ens en tredubbelt så häftig implosion på rätt ställe men med samma andefattiga och ytliga manus och därmed följande skådespelarprestationer som sf-filmerna oftast har.)

John-Henri

[Svensson]

John-Henri: jag påstår ingenting om hur det är att vara sf-skådis- Istället frågade jag ju vari skillnaden månde ligga - och med mitt raljanta sätt att fråga trodde jag det märktes att jag inte förutsatte någon direkt särart i detta att spela sf och fantasy på film.

Så vad gäller Shakespeare framför Peter Jackson, aktuell jämförelse för nämnde Ian McKellen, är såklart den förre i en annan division. En högre division måste jag väl säga så att jag inte blir missförstådd. Jackson är skicklig på att gestalta action och fånga ringtrilogins atmosfär i Nya zeeland-miljöer (ej ironi), men det mänskliga dramat är nog little Willie bättre på.

Och Ewan MacGregor har sagt att George Lucas inte är mycket till personregissör, han lär bara kommentera tagningar med "det där var bra" respektive "det där var dåligt"...