Film, del 2

[jophan]

Fortsättning på http://fandom.se/forum/viewtopic.php?p=6766 .

[john-henri]

Det finns två slags "största filmupplevelser". Den mindre direkta är den intellektuellare, den som har att göra med att man fascineras av en film, blir intresserad av den, tvingas tänka och tänka om av den, uppskattar konstnärskapet i den och en hel massa annat som alltihop är synnerligen storartat. Men om sådant, och filmer som framkallar sådana reaktioner, pratar vi ändlöst här och på andra håll.

Den omedelbara, oförglömliga och oupprepbara (för att nu inte nämna ibland i efterhand obegripliga, när man ser om filmen i fråga) är den man upplever när man ser någonting i en mörk biosalong som får en att vackla ut och vandra runt som bedövad i timmar därför att det är omöjligt att komma ifrån förtrollningen. För mig är den sortens upplevelser förknippade med bland annat de här filmerna:

• Eisensteins Ivan den förskräcklige, även jag. Bilden jag aldrig glömmer är den när Ivan står i fönstret och blickar ut medan en ändlös kolonn djur och män ringlar bort över snön.

• Whales Frankenstein, sedd när jag var 13 på den lilla biograf som då låg inte långt från Norra Latin på Drottninggatan och desperat försökte bibehålla livhanken genom att reprisvisa klassiker.

• Tarkovskijs Andrej Rubljev.

• Leans Lawrence av Arabien.

• Polanskis Repulsion och senare hans Hyresgästen.

• Kubricks 2001.

• Schlesingers Midnight Cowboy.

• Weirs Picknick at Hanging Rock.

• Malicks Himmelska dagar.

• Coppolas Apocalypse Now.

• Mankiewicz All About Eve.

• Scolas Natten i Varennes.

• Cronenbergs Crash.

• Campions Pianot.

• Solondz Happiness.

Säkert är några för ögonblicket överhoppade (bortglömda blir de aldrig, men just den här sortens lista vet jag inte om jag tillverkat förut). Ett par andra – de där obegripliga, som man sett om och funnit gravt ovärdiga – är mer medvetet överhoppade (Trumbulls Silent Running är ett exempel; ett annat, än mer pinsamt, är Wylers Ben-Hur, fast då kan jag inte ha varit mer än tio år).

John-Henri

[margl]

Två till exempel.

Robin Hoods äventyr med Errol Flynn. Jag vet inte hur många gånger jag såg denna rulle när jag var mellan 8 och 13. Allt hänförde mig; den historiska miljön a la Hollywood, de grälla färgerna, de lika grälla karaktärerna, den andlösa kampen mellan gott och ont till sista svärdshugget. Jag tyckte att det var alla tiders bästa äventyrsfilm, numera är jag lite mer skeptisk. Det beror nog inte på att jag inte kan engageras eller underhållas av filmen längre, för det kan jag. Kanske har det att göra med att Flynns obeskymrade hurtfriska pojkaktighet inte längre tilltalar mig, utan jag till och med finner den störande.

Sergio Leones A fistful of dynamite. Jag såg den första gången en riktigt sen natt där jag satt med tunga ögonlock och halvslumrade framför tv;n. Men så kom den här filmen och jag rycktes upp till klarvakenhet från och med det inledande Mao-citatet och satt sedan som förhäxad.

Här tar vi ju upp främst positiva filmupplevelser, men är det någon som kan minnas någon riktigt dålig sådan? Jag kan inte göra det på rak arm, men kanske någon annan kan.

[john-henri]

Jodå, upplevelserna minns jag. Jag har gått från inte så få filmer genom åren. Men jag minns sällan vilka filmerna var; i de flesta fall var de så usla att det blev outhärdligt att sitta kvar, eller så motbjudande i något avseende att det blev outhärdligt av det skälet. (Med motbjudande menar jag nog här snarast anstötliga. Och vad jag finner anstötligt har uppenbarligen inte alltid varit något som andra har ogillat.)

John-Henri

[Sheriffen]

Jag brukar nämna tre filmer som varit så dåliga att jag frivilligt lät bli att se dem till slut (det finns många fler filmer jag inte har sett till slut, men då av helt andra orsaker; det har inte rört sig om ett frivilligt val):

"Andrei Rubljev" av Andrei Tarkovskij

"Faces" av John Cassavetes

"Satyricon" av Federico Fellini

Dessa tre fann jag vid försök att se dem så outhärdliga att jag inte stod ut, och jag avbröt tittandet. De båda sistnämnda ska dock ges en andra chans, eftersom jag försökte se dem som tämligen ung.

"Faces" återkommer jag till ganska snart, eftersom jag spelat in den från tv.

"Satyricon" så småningom.

"Andrei Rubljev", däremot, är chanslös. Det var i mycket vuxen ålder jag gjorde försöket och jag lyckades inte ta mig igenom första delen ens. Det kröp under huden - den är för mig så outhärdligt långtråkig och, ja, löjlig (!) att jag helt enkelt inte står ut. Jag klarar den inte. Tyvärr.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Förresten, vad gäller filmer som har tagit en på det där omtumlande sättet som ni diskuterar och som John-Henri så väl beskrev i sitt inlägg, så tänkte jag efter en stund. För mig är de ganska många, och några lär ni redan känna till eftersom jag nämnt dem tidigare - andra skulle säkert vara mer oväntade.

Här och nu gör jag ett litet axplock, för jag sitter med slutredigering av ett bråttom, bråttom-manus till stort bokförlag och med bråttom, bråttom-novell till Nova som jag tänkte göra helt klar redan i förrgår men som bråttom, bråttom-manuset kom och la sig som en våt filt emellan, eller hur man nu ska uttrycka det:

The Third Man
Surprise, surprise. Den kände ni redan till. Men när jag såg den första gången - i åttaårsåldern, en sen kväll, på TV - svindlade det för ögonen. Jag har vaxat lyrisk om den så många gånger sedan dess och jag har sett den 126 gånger till sedan dess; ni förstår.

It's Alive (originalet)
Den här är kanske mer överraskande, i synnerhet som det är en sådan eländig skräpfilm. Usel på alla sätt och vis, vilket jag till min fasa upptäckte när jag på nittiotalet förväntansfullt köpte den på video och släckte ljuset och slog mig ned för att återuppleva denna min barndoms sannolikt mest skrämmande film. Det här är alltså en av de ytterst få filmer som fått mig att först ligga sömnlös och sedan drömma mardrömmar, och som jag inte blev kvitt på flera dagar. Jag såg den som liten palt på Cinematekets filmklubb (dit jag av tidigare här på forumet nämnda skäl hade tillträde trots att jag var alldeles för ung) och skrämdes in i märg och ben. Och vad gäller den här filmen måste det ses som en positiv reaktion; den är en renodlad skräckfilm. Men som sagt, när jag såg om den i vuxen ålder fick jag se att det är en billigt gjord, urusel C-film, en ren dussinvara bland alla andra urusla, billigt gjorda C-skräckfilmer. Inte det minsta skrämmande - enbart töntig.

King Kong (originalet)
Denna klassiker fascinerade mig oerhört när jag var mycket ung och jag finner den fortfarande oemotståndligt charmig (jag såg om den bara häromveckan, efter att ha sett det senaste lustmordet på den i form av Peter Jacksons version). Jag hade vid sexton års ålder sett den 18 gånger och tröttnade aldrig - den 18:e gången var när den specialvisades för allmänheten på en biograf ute på stan, och då var jag där en hel timme i förväg trots att jag redan sett filmen 17 gånger. Fast det är och förblir synd att filmteamet inte plockade med sig en dinosaur i stället för den stora apan till New York - en stor apa är förvisso fascinerande, men inget jämfört med en levande dinosaur. Fast jag vet, givet filmens tema - en variant av den urgamla berättelsen om Skönheten och Odjuret - blir det omöjligt, för en dinosaur skulle aldrig ha kunnat bli förälskad i Fay Wray.

Djungelboken
Jag såg den gång på gång i åttaårsåldern. Och det är enbart tack vare denna film som jag upptäckte Rudyard Kipling, eftersom jag under ett par feberheta (inte av sjukdom; av begeistring) kvällar i samma ålder läste boken. När jag först såg filmen kände jag inte ens till Kiplings bok; när jag, enormt gripen av filmen (som jag då sett flera gånger), läste Kiplings bok blev han en av de författare jag beundrar och med störst inlevelse och fascination och glädje och sorg läser. Notera tempus, för denna vurm för Kipling har följt mig sedan dess och kommer aldrig att gå över. Djungelboken som film är och förblir en bra tecknad film; Rudyard Kiplings Djungelboken och Andra djungelboken är och förblir ett par av litteraturens allra yppersta mästerverk. Oslagbara.

Det här var bara fyra av väldigt många fler. Återkommer.

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

En liten lista med ytterligare filmer som nog får räknas till mina större filmupplevelser.

-Waterloo, Sergej Bondarchuk
-Romarrikets fall, Anthony Mann
-The Masque of the Red Death, Roger Corman
-Blodets tron, Akira Kurosawa
-The Dark Crystal, Jim Henson
-Röde Piraten, Robert Siodmak

[john-henri]

ett par feberheta (inte av sjukdom; av begeistring) kvällar

Minsann! Hade inte Gernsback redan funnits så skulle han ha dykt upp i Sverige i slutet av 1960-talet!

(Den ändlöst återgivna historien om hans sf-intresse låter meddela att den mycket unge Gernsback oroade familjen när han efter läsande av någon roman om interplanetariska äventyr drabbades av plötslig feber och i ett dygn eller två talade vilt om rymdskepp och marsinnevånare. Sedan emigrerade han som bekant till Amerika och hittade på science fiction.)

John-Henri

[Sheriffen]

ett par feberheta (inte av sjukdom; av begeistring) kvällar

Minsann! Hade inte Gernsback redan funnits så skulle han ha dykt upp i Sverige i slutet av 1960-talet!

(Den ändlöst återgivna historien om hans sf-intresse låter meddela att den mycket unge Gernsback oroade familjen när han efter läsande av någon roman om interplanetariska äventyr drabbades av plötslig feber och i ett dygn eller två talade vilt om rymdskepp och marsinnevånare. Sedan emigrerade han som bekant till Amerika och hittade på science fiction.)

Men John-Henri, science fiction i Sverige hade i så fall blivit något annat än den blev, för Rudyard Kipling - som jag med min entusiasm och du med din mottaglighet för människor som brinner för det de älskar kombinerad med din tyngd inom förlagsbranschen - skulle i så fall ha betraktats som den lysande författare han här även inom detta fält.

Men som vi sf-fans vet är det aldrig för sent. Och det säger jag med stolthet: jag och John-Henri kommer att i ett kommande Nova-nummer bevisa för er alla exakt hur stor Kipling är som författare - och, vilket är poängen här, som science fiction-författare!

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Brasklapp eller vad det kallas: John-Henri är precis lika entusiastisk själv för sådant han gillar och ger för det mesta ut det själv, dessutom.

Vad jag primärt menade här är att helt oavsett hur Kipling-frälst John-Henri är - och det är han alldeles otvetydigt! - så kommer han inte i närheten av mig.

Inte en chans.

Kör hårt,
Sheriffen

[john-henri]

Fast hade du varit Gernsback så hade det varit 1931 just nu och då hade du nyss förlorat kontrollen över dina första sf-tidskrifter som tagits över av andra och som plötsligt varit fyllda av noveller som i stället för av Kipling visat sig inspirerade av Bill och Ben-böckerna och Jan Guillous deckare medan du slet ditt hår och kämpade i motvind med din nystartade konkurrenttidskrift... Och om sju år kommer Johan Jönsson att bli redaktör för den största av konkurrenterna, och då tvingar han alla nya författare att börja skriva som Sven Delblanc, och sedan rullar det på.

John-Henri

[margl]

Min fästmö var ute ikväll så jag gjorde iordning för filmkväll för egen del. Det blev tre filmer allt som allt, tre olika filmer när det gäller genrer och utförande, nämligen Dracula från 1931, Robin Hoods äventyr från 1938 och 7 dagar i maj från 1963. Jag såg dom också i den ordningen, så skräckfilmen kom först. Folk som brukar omnämna denna film brukar börja med att rabbla upp vad den inte är, med utgångspunkt i; den är inte skrämmande. Nej, det är den inte för dagens postKingska publik, men om det är mycket den saknar så tycker i alla fall jag att den har stämning och atmosfär. Och framför allt har den Bela Lugosi och jag tror att jag stämmer in i påståendet (jag tror det var Cristopher Lee som sa det i sin självbiografi, får kolla upp det) att även om framställningen av den blodsugande greven var trevande så hade Lugosi en fantastisk närvaro. Filmen baserar sig på en förenklad scenversion av Stokers roman, egentligen hade man tänkt sig en stor produktion som baserat sig mer direkt på romantexten, men så kom depressionen. Man kan bara undra vilken film det hade blivit då....Jag har redan meddelat att jag ännu förmås engageras och ryckas med av Robin Hoods äventyr, en ännu idag skickligt och praktfullt gjord äventyrfilm, men jag stör mig alltmer på Errol Flynn. Nu retar jag mig inte bara på hans nyansfattiga spelstil utan också på hans fysiska utseende. Vad tänker Lady Marion på? Guy av Gisbourne är mycket stiligare. Slutligen, 7 dagar i maj, i allmänhet är jag inte så positiv till politiska thrillers, men denna film är så stilren, så genomtänkt i sin uppbyggnad och med så fina rollprestationer av bla Kirk Douglas, Burt Lancaster och Fredric March, att jag inte kan bli annat än uppslukad. Ett mycket bra manus med repliker som; "Do you have a nickle to prevent a revolution?"

[Sheriffen]

Jag måste medge att "Dracula" med Bela Lugosi är en av de filmer genom åren som gjort mig rejält besviken, för jag tycker bara att den är seg och ganska dum. Det är länge sedan jag såg den nu, men det bestående minnet är en ganska stel produktion som utspelar sig i ett hus där folk i vanlig ordning beter sig väldigt korkat för att möjliggöra handlingen och så en återkommande bild på Bela Lugosi som står framför kameran och grimaserar.

Den filmatisering av Bram Stokers roman jag personligen föredrar över alla andra är den såvitt jag vet första, 1922 års "Nosferatu" av F. W. Murnau, med Max Schreck i huvudrollen. Suggestiv och skrämmande, och ett av de främsta exemplen på tysk expressionism, och med en vampyr som ser sjukligt fasansfull i stället för aristokratiskt elegant ut.

Tyvärr blev den produktionen Prana-Films enda, för Bram Stokers änka Florence stämde för uppovsrättsbrott (Murnau hade inte fått rättigheterna till Stokers roman och gjorde därför en film med snarlik intrig men andra namn; så till exempel heter greven Orlock i stället för Dracula) och vann, vilket ledde till att bolaget nödgades förklara sig bankrutt. Lyckligtvis var dock rättens order om att alla kopior av filmen skulle förstöras omöjlig att uppfylla; den fanns redan distribuerad över hela världen.

"Nosferatu" - av grekiskans "nosóforos" - betyder för övrigt "smittspridare".

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

Idag kom jag apropå John Gielgud att plötsligt tänka på 1986 års version av The Canterville Ghost. Min far spelade in den när den gick på svensk tv för årtionden sedan och jag såg den säkerligen dussintals gånger under min uppväxt. Den förhåller sig ganska fritt till den skönlitterära förebilden, framför allt tar filmen berättelsen säkerligen på större allvar än jag tror att Oscar Wilde själv gjorde. Men den funkar; precis rätt sorts blandning av sentimantalitet och allvar, komik och fasa. Gielgud glänser som den torre brittiske bördsaristokraten som inte tänker låta det faktum att han varit död i århundraden skilja honom från sina adliga vanor, en spetsklädd förlängning av det uråldriga slottet där han residerar. Och effekterna! Det finns en allmän kritik på detta forum mot moderna specialeffektafilmer, men detta är charmiga specialeffekter från tiden före datoranimationens intåg. Bara det exploderande gästabudsbordet, sir Simon grönfosforerande entre, skildringen av Dödens rike och liknande ting är värda att se filmen för.

[john-henri]

Men det där med specialeffekter beror ju helt och hållet på hur de används. Gissningsvis är Guillermo del Toros "Pans labyrint" förra årets mest imponerande långfilm, och den skulle knappast ha varit möjlig att över huvud taget göra utan både mer traditionella specialeffekter och datorgrafik. Men del Toro använder tekniken precis som den ska användas – som hjälpmedel för att berätta sin historia, och som bakgrund till sina skådespelare. Inte som ersättning för någondera!

John-Henri