Mer än bara Jurgen! - James Branch Cabell

[margl]

"Jurgen, at least, will survive."

Detta är de avslutande orden i Darrell Schweitzers artikel om James Branch Cabell i St. James Guide to Fantasy Writers och de förefaller mig synnerligen orättvisa. I allmänhet tycks mig Cabell vara en av de mest oförtjänst olästa fantasyförfattare som finns. Bara som litterär stilist står han skyhögt över mer namnkunniga skribenter som Lewis och Tolkien. Cabell är en av de få författare jag känner till som klarar av att vara intelligent, rolig och poetisk på samma gång. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst med att lägga ut texten kring varför The Silver Stallion förtjänas att kallas världens bästa fantasyroman. Jag skulle också kunna nämna tex There Were Two Pirates, en underbar liten sak fylld av charm, vitsighet och cynism. Cabell är mycket mer än bara Jurgen, som jag förövrigt räknar som ett av hans mindre betydande verk som av en tillfällighet råkade göra skandalsucce en gång i tiden.

Schweitzer säger också;"Cabell remains an important figure, though he is unlikely to be greatly popular again". Som om det spelade någon roll för huruvida en författare är framstående eller inte...Men jag ska inte vara elak mot Schweitzer då det verkar finnas ett verkligt beklagande tonfall i hans yttrande.

[margl]

Nu har jag just läst färdigt Smirt: An Urbane Nightmare, som är första delen i trilogin The Nihgtmare Has Triplets. Först och främst kan man med lätthet konstatera att detta är i stilistisk hänseende en typisk Cabellbok, sidorna är fyllda av elegant vitsighet och snirkliga formuleringar. Själva handlingen är en enda lång dröm, enligt Cabell ett försök att "extend the naturalism of Lewis Carroll". Denna drömram ger händerlernas förlopp en oregelbundenhet som dock inte skär sig särskilt mycket mot Cabells annars praktiserade episodiska berättarstil. Mer än själva grundideen skiljer sig denna roman från verken i Poitesmesviten genom det mycket påtagliga självbiografiska inslaget, som yttrar sig i en ton av trött bitterhet gentemot grymma litteraturkritiker och den läsande publiken som ömsom är oförstående och ömsom påfrestande frågvis. Cabell ältar detta ganska mycket, men romanen räddas av att han är förmögen till ironisk självdistans och kan skämta med sin egen författarroll. I ett kapitel höjs klagomålen mot kritikerna till underbara höjder; den Allra-högste har meddelat Smirt att han ämnar komma ut med en uppföljare till Bibeln och Smirt föreställer sig hur denna kommer att tas emot av den amerikanska pressen. Det är också i närheten av detta kapitel som Cabell lägger fram sina estetiska skäl mot sk intelligent design, som sammanfattas så här inte alltför långt från romanens slut; "For it is the function of art to interpret and to comment upon life. Now a foreordered and sensibly conducted universe, as I made clear to them, affords no ground for unfavorable comment and needs no special interpreting. It both explains and justifies itself. It offers the most brilliant genius no least pretext for being tolerant and urbane and ironic".

[margl]

Två stycken cabellska storverk avklarade; Something About Eve och The Devil´s Own Dear Son.

I Something About Eve färdas den unge författaren Gerald Musgrave genom ett flertal magiska kungariken i sökandet efter Antan, perfektionens hemvist. Men han fastnar hos den dominerande Maya i Mispec Moor (anagram för compromise) medan han genom rosafärgade glasögon betraktar hur mer beslutsamt folk som Merlin, Nero och Odysseus fortsätter till Antan. Det känns närmast som den arketypiska Cabell-romanen; episodisk, lättsamt filosofisk, stundom bitter, elegant och försonande ironisk. Jag upphör aldrig att förtjusas av Cabells förmåga att konstruera kvickheter a la Oscar Wilde;"But there is no way known to me for a Southern gentleman to get rid of a lady whom he has possessed illegally, until she has displayed the decency to become tired of him". Men i en vision som Gerald har förnimns också allvarligare tongångar;"For time ruined all: time was man´s eternal strong ravager, time was the flail with which Heaven pursued all men whom Heaven had not yet destroyed, ruthlessly".

The Devil´s Own Dear Son behandlar om hur floridabon Diego de Arrendondo Dodd upptäcker att han i själva verket är demonen Samaëls son och ger sig iväg till helvetet för en, som det står i baksidestexten, "disquieting family reunion". Mitt spontana intryck var att den rent kompositionsmässigt var bättre sammanhållen än skildringen av Gerald Musgraves äventyr, även fast Cabell glider lätt ut i sidodiskussioner när han får chansen. I denna roman är det, förutom medelålders strävan efter respektabilitet, turistbranschen som får sig en rejäl känga, förstås insvept i de språkliga broderiernas konstfullhet.

[margl]

Jag och min fästmö har länge praktiserat en utmärkt vana, medan den ene diskar läser den andre högt ur en utvald bok. På så sätt har vi avverkat bla en tredjedel av Pratchetts skivvärlds-romaner, Asimovs stiftelse-trilogi och Scheckleys Världar utan gräns. Nu närmar vi oss slutet på Cabells Berättelsen om Manuel, som Figures of Earth heter i svensk översättning. Jag har brukat hävda på ren automatik att The Silver Stallion är världens bästa fantasyroman, punkt, men nu har jag börjat undra om inte bägge romanerna ska ha inneha en delad förstaplats. Rent kompositionsmässigt är skillnaden mellan dem ganska avsevärd (även om Cabells förkärlek för det episodiska alltid visar sig); Figures of Earth är en enda sammanhängande berättelse där man får ständigt följa samma person (nämligen greve Manuel), medan det finns något av Tusen och en natt över The Silver Stallion, en samling berättelser om Manuels paladiner länkande samman av en inledning och en avslutning. Manulels berättelse handlar bla om nödvändigheten att upprätthålla det yttre skenet för att göra världen belåten och paladinernas berättelser kretsar ofta kring tarvliga sanningar kontra vackra lögner och om hyckleri och självbedrägeri. Troligtvis står innebörden av Poictesmes valspråk, Mundus vult decipi, tydligare i dessa romaner än i något annat som Cabell skrev.

[margl]

Det är roligt och lärorikt att erfara att en favoritförfattare som man trodde sig känna utan och innan ännu visar sig äga förmågan att överraska. Igår tog jag mig igenom Domnei under tre intensiva läspass. Jag blev något konfunderad av att Cabell föreföll använda sig av en relativt konventionell kärleksäventyrsberättelse-form med det sedvanliga imaginära medeltida Europa som bakgrund. Ännu mer betänksam blev jag då det fortsatte på samma sätt i kapitel efter kapitel. Jag tittade på bokomslaget-där stod det James Branch Cabell, det var hans typiska språk och namnen på personer och orter var de rätta. Och så cirka två tredjedelar in kom omslaget; Ah Cabell, din gamle skojare, du lyckades faktiskt lura mig där ett tag! Men så växlade han omedelbart in på kärleken-övervinner-allt-spåret igen. Cabell du kan inte göra så här, tänkte jag, du kan inte offra din cynism på konventionens altare, du kan inte frångå dina höga principer! Och så, på de sista tre fyra sidorna då jag nästan givit upp hoppet, kom det definitiva omslaget och den cabellska cynismen triumferade. Som sagt; det är roligt och lärorikt när en favoritförfattare man trodde sig känna utan och innan ännu visar sig äga förmågan att överraska.

[margl]

Baksidesbeskrivningen till The King Was In His Counting House lyder som följer;"might best be described as history-as-fantasy. It is set in the Renaissance Italy of Jacobean tragedy rather than history, where every powerful nobleman is a Machiavellian fiend, plots abound, and virtue is in peril. Shimmering just beyond the horizon is the land of Branlon, the country of minor poets, a refuge from the treachery and danger of politics and power". Detta är intresseväckande och huvudsakligen korrekt ur en rent teknisk synvinkel, men jag har en del att tillägga. Handlingen sikldrar Ferdinand dei Vetori, som lyckats via diverse omständigheter bli härskare över Melphé, och hans söner (det vill säga hans officiella söner, de är förmodligen inte hans biologiska); Sebastian, Gratiano, Lorenzo och Cesario. Ferdinand är nästan den exemplariske machiavellistiske fursten, inte ur det vardagliga bruket av begreppet som beteckning på en grym och intrigant tyrann, utan som en envåldshärskare som ständigt handlar med det allmänas bästa och rikets stabilitet för ögonen och i statsnyttans namn inte tvekar att spilla sina närståendes blod. Flera yttranden kunde också vara som hämtade ur Fursten, som till exempel följande ord uttalade från Ferdinand till Cesario;"you are one of those luckless persons out of whom accident has made a king. So you must learn to lie, and to steal, and to kill - yet always judiciously, and always for your people's profit - because each of these vices is needful to the beneficent ruler". I stil med detta formaliseras och bagatelliseras lönnmorden och de andra förfärligheterna genom Cabells ironi, de skildras i förbigående som ofrånkomliga beståndsdelar av politiken;"A nobly-born person of his nimble discernment must have understood, even at the momentary discomfort of his assassination, that no personal ill feelings were involved, but only the inflexibility of court etiquette".

[margl]

The High Place utspelar sig åtionderna runt 1700 och huvudpersonen är aristokraten Florian de Puysange (som räknar sin ätts härstammning från Jurgen) som klarar av att i cabellsk anda vara skönhetsdyrkande romantiker, liderlig skörlevnadsman och hycklande cyniker på en och samma gång. Inspirerad av barnsdomsdrömmar avviker han från vägen till sin femte brud för att bege sig sig till skogen Acaire, där han genom att ingå ett avtal med den brunklädde djävulsfiguren Janicot lyckas väcka invånarna på det förtrollade slottet Brunbelois och som tack får den undersköna prinssesan Meliors hand i äktenskap, vilket givetvis bara är början på alla förvecklingar. Detta är en mycket typisk Cabellroman, från förordet där författaren klagar över oförstående kritiker, till avslutningen, där han kostar på sig ett sista hånleende på den moraliserande läsarens bekostnad. Vid ett tillfälle låter Cabell i självironisk stil Horvendile beskriva det mönster han tillämpar i flertalet av sina romaner; "For I forewarn you that the comedy does not vary. The first act is the imagining of the place where contentment exists and may be come to: and the second act reveals the striving towards, and the third act the falling short of, that shining goal - or, else, the attaining of it, to discover that happiness, after all, abides a thought farther down the bogged, rocky, clogged, befogged, heart-breaking road".

[jophan]

Så vad tyckte du om den?

[margl]

Jag trodde det framgick att jag tyckte bra om den:-) Hittills har jag inte läst en enda Cabell-bok som jag tyckt illa om, det var bara Cords of Vanity(jag tror i alla fall det är den jag menar) som jag fann stundtals trög i överkant.

[margl]

Idag har jag mottagit och läst igenom i ett svep Cabells självbiografi As I Remenber It. Det första man lägger märke till är att detta är inte några konventionella erinringar kronologiskt ordnade från vaggan till ålderdomen, det är personliga erfarenheter men Cabell säger mer om vad han tycker och tänker om andra människor och litteratur än vad han tycker och tänker om sig själv. Första hälften handlar om hans hustru, den andra om vänner och författarkollegor. Hans framställning av sitt äktenskap har klara likheter med hur han framställer sina romanhjältars äktenskap, föga förvånande då han öppet erkänner att alla de kvinnor som de blir gifta med är avspeglingar av hans egen hustru; "It was sheer loving-kindness on my part[...]I could not imagine any more desireable fate than to be married to a woman who resembled her". Tonläget är lätt vemodigt, han vet att detta förmodligen blir det sista verk han hinner avsluta, hans hustru och de flesta av hans gamla vänner är döda och tjugotalets glada dagar känns lika avlägsna som belägringen av Troja, men Cabell visar också att han är i stånd att behandla sig själv och sin tillvaro med samma ironi han behandlar omvärlden och sina romanfigurer och han håller uppe det stlistiska broderiet in i det sista. Avslutningsvis sammanfattar han sig själv; "I in brief - here to sum up everything - I have lived a rather long while as mortality goes; and I have liked living. I have always liked it, by and large. I have liked human beings, as a slightly foreign genus, without finding any need to admire every one of them as flawless. But, above all, I have liked writing books".

[john-henri]

Mycket tidigt i min diskutabla förläggarkarriär jobbade jag ett par år på Askild & Kärnekull, där jag efterträdde Sam Lundwall som ansvarig för sf-utgivningen. Som någon kanske noterat hade han vid sidan av sf-serien också inlett en utgivning av Cabell, där två titlar när jag kom till förlaget redan var utgivna; den tredje, Jurgen, hade jag hand om. Några fler blev det inte, för försäljningen var katastrofalt dålig. Lite av vad jag menade om Cabell står i det förord jag skrev till romanen, men till det kan jag väl lägga att jag faktiskt beklagade att satsningen på Cabell lades ner. Han var en fascinerande och briljant författare, och som säkert är bekant också en gång i tiden hyllad som en av den amerikanska litteraturens stora. När Sinclair Lewis tog emot sitt Nobelpris i Stockholm 1930 sade han i sitt tacktal att han ansåg att Cabell borde fått bli den förste amerikanske pristagaren; om den åsikten var han inte ensam.

Vad som irriterade mig med A&K-utgivningen var dels att den inte följde den ordning Cabell själv fastställt för sina böcker, dels att översättningarna inte enligt min uppfattning höll måttet. I de båda första volymerna fanns överhoppade stycken och passager, feltolkningar och mängder av slarv. Men det var intressant att arbeta med Jurgen, och det gav mig dessutom ett par års rätt nära bekantskap med en av de ledande Cabell-entusiasterna, James Blish, som fram till sin död bland annat var redaktör för Cabell-sällskapets tidskrift, och som jag både brevväxlade rätt flitigt med och träffade flera gånger i England, där han var bosatt de sista åren.

Numera finns en helt annan och långt större svensk publik för fantasy. Men i ärlighetens namn misstänker jag att jag om jag hade chansen fortfarande inte skulle satsa på Cabell, som knappast skrev fantasy av det slag vare sig det tidiga 1970-talets eller nutidens publik är ute efter. Hans satiriska, ironiska och inte sällan litterärt ekvilibristiska texter är om möjligt mer svårtillgängliga i dag än när de skrevs (inte minst därför att han ofta genom pastischerande partier drev med sina samtida författare, i dag sannolikt ofta okända för hans läsare). Fast oaktat det var och förblir han en oförglömlig bekantskap.

John-Henri

[margl]

Numera finns en helt annan och långt större svensk publik för fantasy. Men i ärlighetens namn misstänker jag att jag om jag hade chansen fortfarande inte skulle satsa på Cabell, som knappast skrev fantasy av det slag vare sig det tidiga 1970-talets eller nutidens publik är ute efter. Hans satiriska, ironiska och inte sällan litterärt ekvilibristiska texter är om möjligt mer svårtillgängliga i dag än när de skrevs (inte minst därför att han ofta genom pastischerande partier drev med sina samtida författare, i dag sannolikt ofta okända för hans läsare).

Cabell siktade väl aldrig heller på att skriva nån bestseller, hans uppfattning om den breda populansens smak är knappast smickrande och han omnämner sin egen berömmelse i samband med skandalframgången Jurgen med förvåning. Han skrev böcker som han själv skulle vilja läsa. Den perfekta Cabell-läsaren vore följaktligen någon som fröjdas över stilistiskt broderi, som kan ett grundligt mytologi-lexikon utantill, är intresserad av genealogi, kan sin franska och sitt latin, har en dragning åt dandymässig cynism, samt älskar anagram och liknande ordgåtor.

[jophan]

A propos Cabell så har jag nu till slut krupit till korset, eller kanske tagit mig till berget, eller skeden i vacker hand eller hur det nu är och införskaffat de delar av Biography of Manuel som jag saknade. Jag ägde sedan tidigare diverse utgåvor av knappt hälften av böckerna, och har nu köpt Wildside etc:s återtryck av resten. Så ett av mina läsprojekt för året ska bli att till slut ta mig an Cabell på allvar.

Jag har länge tänkt göra detta, i femton år eller mer, men hittills avvaktat på att jag skulle få tag i hela serien. Men åren går, och det är sällan man hittar begagnade Cabell, så vid snart 45 års ålder började jag inse att om det alls ska bli av så var det lika bra att kavla upp ärmarna och göra slag i saken.

[jophan]

Jag har kommit i besittning av 21 särtryck av artiklar om Cabell och hans verk, hämtade ur diverse amerikanska litteraturvetenskapliga tidskrifter, från 1915 till 2005. Om någon vill ha kopior (det handflar om PDF:er) så säg till.

[margl]

Jag har kommit i besittning av 21 särtryck av artiklar om Cabell och hans verk, hämtade ur diverse amerikanska litteraturvetenskapliga tidskrifter, från 1915 till 2005. Om någon vill ha kopior (det handlar om PDF:er) så säg till.

Det låter intressant, i synnerhet skulle jag då vilja ha de äldre artiklarna.