Kubistisk litteratur

[Sheriffen]

Det här tycker jag var intressant:

"Alain Robbe-Grillet, a French novelist and filmmaker, is considered the originator of the nouveau roman, or "new novel." In this writing style, timelines and plots are fractured and the resulting novel resembles the literary equivalent of a cubist painting. In The Erasers (1953), for example, a detective searches for the assassin in a murder that has not yet occurred, only to discover that he is destined to become the assassin."

Jag vet förstås vem karlen är, men kände främst till honom som just filmmänniska. Jag har inte läst några av hans romaner, men förblir fascinerad av människor som spränger ramar och påstådda regler för hur saker och ting ska göras - utan dem skulle all konst rimligen dö eller i alla fall bli hemskt likstel - och just den roman som nämns förefaller ju vara inte bara kubistisk litteratur utan även Oedipus-berättelsen i form av ett slags märklig fantastiklitteratur.

Någon som läst?!

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Ibland - läs: ofta - blir mina dagstidningar liggande i olästa högar för att slutligen kastas, men nu råkade jag faktiskt läsa en upplaga av Dagens Nyheter från häromdagen (15 augusti) och hitta en artikel som handlar om kreativitet och varför den främjas av att man inte fäster avseende vid (före)givna regler och i stället tänker nytt:

http://www.dagensnyheter.se/DNet/jsp/po ... 1&a=680963

Hur som helst, jag kopplade genast till ovanstående kubistiske författare och för den delen till mängder av andra framstående författare (Virginia Woolf, Marcel Proust, Ray Bradbury, James Joyce, Tim O´Brien, Katherine Mansfield, what have you) som med en munter, föraktfull fnysning har ignorerat de där alltid lika beklämmande hämmande reglerna för hur man ska skriva och för hur en berättelse ska byggas upp, regler som mest påminner om matrecept (ett mått si, ett mått så, ett tredje mått fi och glöm för all del inte att slutet ska vara lyckligt, typ!) men som avgjort inte befrämjar vare sig litteratur eller kreativitet.

Såvitt jag kan utröna är det förutom ovedersäglig, genial begåvning de muntert anarkistiska regelbrotten som gjort ovanstående författare till de lysande fixstjärnor de är.

För att inte tala om totala regelbrytare för hur saker och ting "ska" göras som Antoní Gaudi och Pablo Picasso, två konstnärer vars verk jag mycket nyligen hade tillfälle att knyta intim bekantskap med. Man fasar vid tanken på att Gaudí skulle ha brytt sig om vad han fick lära sig på arkitektskolan. När han utexaminerades gav hans handledare omdömet: "Karlen är antingen fullständigt sinnessjuk eller ett geni." Nå, vi vet ju numera vilket.

Och tänk om Pablo Picasso inte hade slutat gå på konstskolans lektioner och i stället fogat sig efter dess regler för hur målande konst ska utövas?!

Då hade vi inte haft någon kubism i dag.

Och förmodligen inte heller kubistisk litteratur.

Kör hårt,
Sheriffen

[tompe]

Fast om Picasso gått på lektionerna kanske han hade varit en mycket bättre konstnär. Han kanske hade börjat strunta i reglerna vid ett tillfälle som lett till bättre resultat. Min poäng är att det verkar vanskligt att göra sådana där uttalanden.

[Sheriffen]

Fast om Picasso gått på lektionerna kanske han hade varit en mycket bättre konstnär. Han kanske hade börjat strunta i reglerna vid ett tillfälle som lett till bättre resultat. Min poäng är att det verkar vanskligt att göra sådana där uttalanden.

Hm. En bättre konstnär. Jag skulle uppriktigt vilja rekommendera ett besök på Picassomuséet i Barcelona, som har den största enskilda samlingen i världen av Picassos ungdomsverk - det vill säga innan han blev kubist. Redan första tavlan känns som ett knytnävsslag; den tolvårige Picasso, som målade lika realistiskt som Rembrandt, hade i det närmaste även dennes känsla för ljuset. Den några år äldre Picasso behärskar impressionism lika väl som en Van Gogh. Från de här båda perioderna har muséet några hundra målningar och teckningar, och enstaka statyer. Sedan följer de rosa och blå perioderna. Och därmed ytterligare stilar.

Efter att ha sett samlingarna på det här muséet har man en stark känsla av att ha sett verk av fyra eller fem olika konstnärer som alla till fullkomning behärskar sin stil. Fast alla verken är av samme konstnär.

Sedan uppfann han kubismen.

Kör hårt,
Sheriffen

[Livgivare]

De som gillar kubism borde kolla in Le Mecanique (fast jag har ingen aning om var min hittar det) men det är deffenetivt intressant!

[Sheriffen]

Vad är Le Mecanique för något?

Jag försökte kolla med Google, men blev inte mycket klokare. Orden är nog för vanliga på franska - man får gott om träffar. Och dessutom kan jag inte franska.

Kör hårt,
Sheriffen

[Livgivare]

Le Mecanique är en kubistisk musikvideo.

Musiken består av en flygmotor, två mekaniska pianon, ett vanligt piano, 9 kromatiska trumset och en mistlur.

Filmen består i största grad av upprepande filmsekvenser av en modell som gör grimasher i kalejdoskop med hjälp av geometriska utklippta schabloner framför ansiktet och en gumma som lyfter på kjolen och går upp för en trappa.

Detta är mycket kravande verk att titta på trots att det bara är 10 minuter långt.

Jag såg det på skolan och blev för evigt fïorändrad i min musiksmak. Efter detta blev det verkligen lättare och gilla annan musik än enbart Elvis Presley som jag gillade förr...

[tompe]

Men tänk om man istället för knytnävesslag fått riktiga sparkar istället eller att slag i huvudet med en hammare? Jag tycker fortfarande att den typ av uttalanden som ditt är ettt exempel på är en efterrationelisering visserligen baserad på plausibla argument men man har ju inte empiriskt visat att uttalandet stämmer (går inte visa empiriskt).

Uttalar sig verkligen akademiska konstvetare sådär kategoriskt?

[Sheriffen]

Men tänk om man istället för knytnävesslag fått riktiga sparkar istället eller att slag i huvudet med en hammare? Jag tycker fortfarande att den typ av uttalanden som ditt är ettt exempel på är en efterrationelisering visserligen baserad på plausibla argument men man har ju inte empiriskt visat att uttalandet stämmer (går inte visa empiriskt).

Uttalar sig verkligen akademiska konstvetare sådär kategoriskt?

Det har jag ingen aning om, men vad som alltså påpekas på de förklarande skyltarna på Picassomuséet i Barcelona är att Picasso helt enkelt var betydligt mer väl förtrogen med rådande regler för konstens utövande än sina lärare på konstskolan. De kunde helt enkelt inte lära honom något. Minns att hans far var framstående konstnär och hade lärt upp honom ända från tidiga barndomen. Att låta konstskolans lärare undervisa honom var väl ungefär som om någon skulle ha givit sig på att undervisa den tjugoårige Beethoven eller den tjugoårige Mozart i musik. Man ser för övrigt Picassos anammande av andra stilar än realismen och så småningom uppfinnandet av den egna kubismen som ett slags uppror mot faderns stränga realism (som han lärt upp sonen i), något som Picasso om jag förstår saken rätt själv bekräftade.

Kör hårt,
Sheriffen

[tompe]

Aha. Ja, har man inget mer att lära från en utbildning lär det ju knappast spela någon roll att man hoppar av denna utbildning.