Top 10 Science Fiction filmer

[Sheriffen]

Nåja, Star Wars är ju - vill jag hävda - egentligen inte SF

????????

Kör hårt,
Sheriffen

[centerwall]

Nåja, Star Wars är ju - vill jag hävda - egentligen inte SF

????????

Kör hårt,
Sheriffen

Som jag ser det är Star Wars en saga i rymden. Filmserien ligger närmare fantasy än SF vad gäller tema, handling och innehåll. Star Wars utspelas i en värld där magi snare än vetenskap regerar. Star Wars-världen följer närmast den inre logik som Tolkien efterlyser i sin essä "Om sagor". Och icke att förglömma: Star Wars inledande "A long time ago, in a galaxy far away" påminner mycket om sagans "Det var en gång".

[Sheriffen]

Nåja, Star Wars är ju - vill jag hävda - egentligen inte SF

????????

Kör hårt,
Sheriffen

Som jag ser det är Star Wars en saga i rymden. Filmserien ligger närmare fantasy än SF vad gäller tema, handling och innehåll. Star Wars utspelas i en värld där magi snare än vetenskap regerar. Star Wars-världen följer närmast den inre logik som Tolkien efterlyser i sin essä "Om sagor". Och icke att förglömma: Star Wars inledande "A long time ago, in a galaxy far away" påminner mycket om sagans "Det var en gång".

Fast det myllrar rätt ordentligt av maskinplaneter, ofattbart gigantiska rymdskepp, robotar, utomjordingar, högteknologiska vapen som lasersvärd, och en massa annat sådant sf-krafs. Det behövs faktiskt inte så mycket mer för att etiketten sf ska duga. Och med tanke på rymdskeppen, robotarna och vapnen känns det, tycker jag nog, mer som att teknologin och vetenskapen faktiskt regerar, men att korkbollar som Yoda fungerar ungefär som new age-typer gör i dag. Slår i folk en massa griller om kraft och sådant. När det väl kommer till kritan så görs ju räkningen ändå upp med rymdskepp och laserstrålvapen.

Jag blir ungefär lika förvånad som när folk säger att "Alien" inte är en sf-film utan en skräckfilm. Jovisst, den är förvisso skräckig också, men hur mycket mer sf kan det bli än avlägsen framtid, interstellär rymdfart som ren vardag och utomjordingar?

Kör hårt,
Sheriffen

[john-henri]

Äsch, nu fånar sig Sheriffen.

På det mest grundläggande planet kan berättande konst (litteratur, film, teater) delas in i realism, ickerealism och spekulativ realism. Det sista är det vi kallar sf; formen är realistisk därför att den inte får lov att bryta mot nuvarande kunskaper om hur verkligheten är beskaffad och fungerar; den är spekulativ därför att den skildrar händelser som såvitt vi vet inte har utspelats, även om de alltså enligt vårt vetande skulle kunna ha utspelats eller kan komma att utspelas.

På nivån under kan var och en av de här formerna indelas efter en rad andra kriterier. Ett är berättelsens form; kriminalhistoria, vuxenritsberättelse, kärleksskildring, krigsskildring, palatsintrig, odysséberättelse och så vidare. Ett annat är berättelsens miljö; sjöroman, storstadsskildring, landsbygdsberättelse, vilda västern och så vidare. Ett tredje är berättelsens tidsplacering. Ofta kan mer än ett kriterium gälla samma berättelse.

På ytterligare en annan nivå kan berättelser indelas efter emotionell laddning. Humoresker vill få oss att skratta. Skräckhistorier vill få oss att rysa. Pornografi vill kåta upp oss. Tragedier vill göra oss högstämt sorgsna. Nostalgiska berättelser vill få oss att sucka längtansfullt. Satirer vill få oss att ilskna till. Och så vidare.

Det är ingenting märkvärdigt med att säga att en roman är spekulativ realism (till vardags science fiction), en kriminalhistoria och en humoresk. Eller att säga att en annan historia är realistisk, historisk, krigsskildring och tragedi.

De flesta av de här grupperingarna kan alltså förenas eller flyta in i varandra. Men inte de tre primärgrupperna. Stoppar man in magi i vare sig en roman förlagd till Stockholm år 1897, i övrigt realistisk, eller i en roman förlagd till Mars år 2487, i övrigt spekulativt realistisk, får man en ickerealistisk roman. Helt enkelt eftersom man brutit mot grundkriteriet för realistisk litteratur: att hålla sig till vårt vetandes gränser och spelregler.

Med andra ord är Alien en sf-film som är en skräckberättelse. Medan Stjärnornas krig är ickerealism (eller till vardags fantasy).

Sen skulle jag kunna säga en hel massa om både de filmer jag räknat upp och somliga av dem andra räknat upp. Visst finns det poänger i Silent Running eller Solaris eller för den delen i The Day the Earth Stood Still, men jag upplever dem som filmer med allvarliga brister: amatörmässighet i scenografi och regi (The Day the Earth Stood Still), hopplös sentimentalisering och propaganda (Silent Running), självupptagen pretentiositet (Solaris). Tarkovskij var en briljant filmman vars mästerverk jag envisas med blev Ivan Rubljev, gjord redan innan han flydde från Sovjet. Den ursprungliga The Fly är en okej gimmickfilm men inte mycket mer; Cronenbergs version höjer i mitt tycke motivet till en annan nivå och blir en film om kärlekens och mänsklighetens väsen och gränser, dessutom kombinerad med Cronenbergs för mig aldrig oengagerande fascination inför kroppslighetens mystik och erotik. Nicolas Roeg tycker jag på ett inte alldeles olikt sätt tillhör de mest intressanta filmskaparna; vad han gör av The Man Who Fell to Earth är en film om frestelse och förlossning, och jag tycker att han gör det väl. Bowie var förvisso bra som vampyr också, men han är minst lika imponerande som androgyn pseudomänniska. Fast sånt här kan man ju gräla ändlöst om. (Har Sheriffen verkligen sett om På stranden på senare tid? Nevil Shutes roman tycker jag håller hyggligt, men filmen övergår från en stram början till tragisk sentimentalitet; inte helt olikt vad sorterade regissörer gjort med min favorit Somerset Maughams briljant cyniska och lågmälda noveller och romaner, där mycket få någonsin filmatiserats uthärdligt... fast det är ju en helt annan tråd, eller åtminstone diskussion.)

John-Henri

[bkhl]

Filmer som kanske borde få plats på listan men som jag inte har sett mer än en gång är t ex Hvordan vi slipper af med de andre, Serenity och Eternal Sunshine of the Spotless Mind.

<i>Eternal Sunshine…</i> var fin. Jag satt faktiskt och funderade på om den eller <i>Alien</i> skulle få vara med på min topp-5.

<i>Serenity</i> har en del som talar för sig, men också en massa onödigheter som borde ha klippts bort, och saker viktiga för handlingen som aldrig förklaras ordentligt. Som den är kommer den inte ens in bland mina fem favoritavsnitt av <i>Firefly</i>, om man betraktar den som ett sådant.

<i>Hvordan vi slipper af…</i> kände jag inte till, men det jag lyckas googla fram motiverar mig att se den så snart jag får tillfälle.

[Sheriffen]

På det mest grundläggande planet kan berättande konst (litteratur, film, teater) delas in i realism, ickerealism och spekulativ realism. Det sista är det vi kallar sf; formen är realistisk därför att den inte får lov att bryta mot nuvarande kunskaper om hur verkligheten är beskaffad och fungerar; den är spekulativ därför att den skildrar händelser som såvitt vi vet inte har utspelats, även om de alltså enligt vårt vetande skulle kunna ha utspelats eller kan komma att utspelas.

I så fall en enkel fråga. Är följande uppräknade, litterära verk science fiction och i så fall varför?

Alfred Bester: "The Demolished Man"
Alfred Bester: "The Stars My Destination"
Fredric Brown: "Martians, Go Home!"
Fredric Brown "What Mad Universe!"
Philip K. Dick: "The Galactic Pot-Healer"
Philip K. Dick: "The Game Players of Titan"
Clifford D. Simak: "The Goblin Reservation"
Clifford D. Simak: "Out of Their Minds"
Clifford D. Simak: "Way Station"
A. E. van Vogt: "Slan"
H. G. Wells: "The Time Machine"

Man kan förstås räkna upp många fler, men som exempel för att illustrera frågan kan det här gänget duga tycker jag.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Sen skulle jag kunna säga en hel massa om både de filmer jag räknat upp och somliga av dem andra räknat upp. Visst finns det poänger i Silent Running eller Solaris eller för den delen i The Day the Earth Stood Still, men jag upplever dem som filmer med allvarliga brister: amatörmässighet i scenografi och regi (The Day the Earth Stood Still), hopplös sentimentalisering och propaganda (Silent Running), självupptagen pretentiositet (Solaris). Tarkovskij var en briljant filmman vars mästerverk jag envisas med blev Ivan Rubljev, gjord redan innan han flydde från Sovjet.

Fast kriterierna måste nog bli lite annorlunda när vi diskuterar science fiction-film och inte realistisk film, eftersom science fiction-genren behandlats så styvmoderligt av filmvärlden. Att invända mot scenografin i The Day the Earth Stood Still förefaller mig ungefär lika meningsfullt som att klaga på att det inte finns något ljud i stumfilmer, för scenografin är beroende av produktion och syfte med det överväldigande flertalet science fiction-filmer från femtiotalet. De var, som tidigar nämnts, mycket ofta B-features på en double bill på drive in-biografer, avsedda att vara lite rysansvärda för att ge den unga tjejen anledning att klamra sig fast vid den unge killen i bilen så att de kunde hångla. Därmed kostade man förstås inte heller på väldiga summor till produktionerna. Det imponerande blir då när någon ändå lyckas få producerat ett manuskript med någon form av idéinnehåll och spekulation, i stället för bara taffliga gummimonster som dödar folk för att i slutet besegras av de tjusiga, mänskliga hjältarna. Och här sticker "The Day the Earth Stood Still", trots nämnda brister, av ganska markant från flertalet samtida filmer i genren. Det är det jag gillar med den.

Silent Running ska jag oförskämt påpeka att herr Holmberg själv framhöll som en utomordentlig sf-film så sent som i början av 80-talet, men för all del. Även den har brister, men poängen kvarstår - även om filmen är av senare datum - att den har ett konkret och mycket intressant idéinnehåll (den sista vegetation som alls finns kvar finns på en rymdstation som helt plötsligt anses för kostsam (eller vad det var) och därför ska tas ur drift, med följd att all jordisk vegetation fullständigt försvinner ur universums historia, typ). Om det här hade varit en film som givits samma produktionsmöjligheter som låt säga en Barry Lyndon eller en Chinatown eller en One Flew Over The Cukoo's Nest (och nu menar jag även produktionsmöjligheter på manusnivå, utan förutfattade meningar om vad science fiction på film måste vara) så skulle den sannolikt ha blivit enastående även rent filmhistoriskt (med rätt skådespelare och regissör). Som det nu är ligger den i stället i det övre skiktet av världens science fiction-filmer, som av angivna skäl måste bedömas utifrån något annorlunda kriterier.

Solaris, däremot, kan jag inte alls hålla med om är pretentiös. Tvärtom är det rent filosofiska idéinnehållet - om verklighetens natur, om vad mänsklig identitet egentligen innbär - närmast hypnotiskt inträngande och väl utvecklat för att vara i en film över huvud taget, alla kategorier. Det här anser jag utan jämförelse är Tarkovskijs bästa film, av det skälet och ett antal andra (inte minst filmiska; så exempelvis kan påpekas att det inte var budgetunderskott som fick honom att avskeda kaboom-effekterna som huvudrollsinnehavare - min mor jobbade med Tarkovskij på Offret, och något som höggradigt irriterade honom var att han, till skillnad från i Sovjet, inte hade i princip obegränsad tillgång till pengar för att göra filmen (i Sovjet var han statsfinansierad, tro't eller ej)).

Ivan Rubljev, däremot, är en av de tre filmer i mitt liv som jag helt avsiktligt aldrig sett till slut, eftersom jag inte orkade med den groteska smörjan. De båda andra var Fellinis "Satyricon" och Cassavetes "Faces".

Kör hårt,
Sheriffen

[Skäggmonstret]

Många bra filmer här. En del mindre bra. Många som jag inte har sett. Det är som alltid svårt att tävla i konst, och frågan är ju vad det är man egentligen ska bedöma. Idéinnehåll? Originalitet? Känslan filmen lyckas åstadkomma inombords? Om det är det senaste som gäller lyfter jag fram Aliens som tidernas bästa sf-film, gärna i den förlängda versionen. Jag ser den en eller ett par gånger varje år, och den är lika bra varje gång. Skräck, action, äckel, härliga sf-miljöer, en välkonstruerad och spännande plot, bästa actionhjältinnan någonsin, osv. De små fånigheter som trots allt förekommer har jag överseende med när allt annat är så bra.

Har någon nämnt Gattaca? Den tycker jag nog borde slinka in på topplistan också, trots att det är en film som jag glömmer bort så fort jag har sett den. Jag minns bara att jag gillade den.

Oh, Screamers var också kul. Fast den har många brister ... Kan vi inte ha en kategori för bästa b-filmer? Sådana filmer som man enligt sina egna kvalitetskrav egentligen inte borde gilla, men vars charm ändå lyckas besegra en? I så fall vill jag slänga in Hardware på den listan, mycket tack vare musiken.

[john-henri]

Minsann, Satyricon är förstås en av mina andra favoriter, sedd ett otal gånger sedan premiären och vid sidan av Roma förmodligen den av Fellinis jag tycker bäst om. (Men jag ska inte löjla mig; obskyritet har en inte föraktlig dragningskraft på mig om omständigheterna stämmer; jag är rätt förtjust i Zabriskie Point också, samtidigt som jag medger att det är en sällsport tramsig film. Liksom i Mulholland Drive, samtidigt som David Lynch irriterar mig till vansinne. Consistensy is the prerogative of small minds.) Och jag vet mycket väl att jag gillade Silent Running länge och väl; det är omtittandet som fördärvat den. När den kom var den i varje fall för mig den klart mest imponerande rymdfilmen sedan 2001, och den positionen intog den gissningsvis fram till Alien. (En annan film jag faktiskt är riktigt förtjust i, frånsett de sista 20 minuterna eller så, är Carpenters The Abyss, men inte så mycket för sf-innehållet som för Ed Harris och Mary Elizabeth Mastrantonios förnämliga spel och inte minst samspel; riktigt bra aktörskonst är alldeles för sällsynt i sf-sammanhang, möjligen ett av skälen till att väl Charly fortfarande är den enda sf-film som fått en Oscar för skådespelarinsatser. Den borde kanske finnas på någon av de här listorna, slår det mig.)
Inte så strukturerat, men klockan är sen, jag har översatt i snart ett dygn och nu är det dags att återvända till näringarna.

John-Henir

[Peak]

Jag har inte riktigt bestämt mig än, men Alien, Terminator, Star Wars IV och Brazil hör naturligtvis till de jag borde stoppa in i en 10-i-topplista. Men sedan tenderar det till att bli svårt eftersom man naturligtvis missar filmer man borde komma ihåg att stoppa in i listan och så vidare.

Under tiden så hade faktiskt SFX (Engelska SF-tidningen ni vet) en poll om just detta, och pollresultatet blev rätt intressant (även om jag anar att visst fusk har förekommit)

1. Serenity
2. Star Wars
3. Blade Runner
4. Planet of the Apes
5. The Matrix
6. Alien
7. Forbidden Planet
8. 2001: A Space Odyssey
9. The Terminator
10. Back to the Future

http://www.sfx.co.uk/page/sfx?entry=lor ... _fireflies

Fast man vet aldrig, SFX läsare är galna i Joss Whedon. Buffy och Angel vann så gott som allt i SFX awards under de år som serierna gick, och Firefly snodde rubbet året efter. Numera är det Doctor Who som "vinnare av det mesta" istället.. :p

[Sheriffen]

Jag har inte riktigt bestämt mig än, men Alien, Terminator, Star Wars IV och Brazil hör naturligtvis till de jag borde stoppa in i en 10-i-topplista. Men sedan tenderar det till att bli svårt eftersom man naturligtvis missar filmer man borde komma ihåg att stoppa in i listan och så vidare.

Under tiden så hade faktiskt SFX (Engelska SF-tidningen ni vet) en poll om just detta, och pollresultatet blev rätt intressant (även om jag anar att visst fusk har förekommit)

1. Serenity
2. Star Wars
3. Blade Runner
4. Planet of the Apes
5. The Matrix
6. Alien
7. Forbidden Planet
8. 2001: A Space Odyssey
9. The Terminator
10. Back to the Future

Jag hoppas att de inte menade originalinspelningen av Planet of the Apes, men med det sagt så har jag inte sett nyinspelningen. Originalet var dock fasansfullt.

Det här med Blade Runner har jag personligen aldrig förstått. Jag vet att den är nästan universellt gillad av sf-fans, men själv gillar jag bara det mäktiga stadslandskapet i filmens inledande scener. Nu lär i och för sig director's cut-versionen ha ett annat och bistrare och rimligare slut, men mig skulle det inte hjälpa mycket. Jag tycker fortsatt att det är en alldeles för upphaussad film.

Det gläder mig att Forbidden Planet är med. Utan tvivel sin tids bästa sf-film och det märkliga är att den förtjänar sin plats på en tio i topp-lista även i sken av senare decenniers filmer. Utmärkt sak.

Kör hårt,
Sheriffen

[Peak]

De menar nog rätt så säkert originalet av PotA. Om du tycker det är fasansfullt (vilket inte jag gör) är det inget mot nyinspelningen.

Jo, Forbidden Planet är bra. Mycket bra. Och så stilgivande. Man ser tydligen Forbidden Planet-rötterna i bland annat Star Trek, tycker jag.

[john-henri]

Borde väl kommentera Sheriffens lista över sf-romaner som möjligen inte är sf. Nejvisst, så är det i flera fall. Notera dock att baskriteriet måste vara vid författartillfället någorlunda entydigt accepterad kunskap; jag skulle tro att det innebär att spekulationer i telepati och slikt skrivna före mitten av sjuttiotalet faktiskt kan accepteras som osannolika men inte orimliga spekulationer, vilket då möjligen innebär att man kan fortsätta att uppfatta Slan, och Wild Talent, och Dying Inside, för att nämna centrala verk, som sf.

Nu vet jag ju att du gillar att käbbla, men samtidigt vet jag ju också att du i själ och hjärta både förstår vad jag menar och håller med. Det finns en skillnad mellan sf och fantasy, inte sällan bråddjup, och personligen har jag en avsevärt större känsla för sf än för fantasy, även om det finns fantasy som är förnämlig litteratur och en väldig massa sf som inte är det. Därmed är också sagt att jag inte pratar om (litterär) kvalitet utan om vad som särskiljer formerna åt. Tanken i inläggen är självklart riktig; det finns en inte föraktlig mängd verk som slentrianmässigt kallas för sf men som vid närmare påseende inte är det, utan fantasy, eller möjligen bara förklädd "ordinär" skönlitteratur.

Fast det är väl knappast heller konstigt. Det finns gott om slätstrukna vardagsrealistiska romaner som förklätts till dåliga deckare, dåliga romanser, dåliga nånting annat. Inom alla former finns gott om författare som fuskar. Inom sf finns inte så få också betydande författare som ibland slängt alla hämningar över bord och skrivit fria fantasier. Då har de möjligen skapat idiosynkratiska och lyckade verk som bör klassas som fantasy, men det är inte sf de skrivit.

John-Henri

[Sheriffen]

Nu vet jag ju att du gillar att käbbla, men samtidigt vet jag ju också att du i själ och hjärta både förstår vad jag menar och håller med.

Käbbla för käbblandets egen skull har jag nog på senare år börjat tycka är trist, men tanken var förstås att visa på att varje kategorisering av något så amorft som skönlitteratur av nödvändighet blir något skev. Jag håller inte alldeles med dig ändå, för jag tycker att alla de uppräknade verken är science fiction även utan hänsyn tagen till de år då de skrevs och publicerades. Helt enkelt för att jag inte håller med om att science fiction till 100% är spekulativ realism, utan även kan innehålla delar av de andra kategorierna även på grundnivån. Det är ju nästan alltid så med verkligheten; alla våra nödvändiga kategoriseringar blir aldrig mer än närmevärden, för det finns alltid gränsfall, fall som faller i en eller flera kategorier, och så vidare. Inget märkligt i och för sig och i själva verket när jag en misstanke om att du håller med om det också.

Kör hårt,
Sheriffen

[john-henri]

Visst gör jag det, men nu måste vi skilja på akademisk diskurs och verklighet. (I själva verket är jag på många sätt rätt ambivalent gentemot litteraturteorins kategoriseringar; de är mycket ofta användbara, ibland nödvändiga, men samtidigt ju alltid också efterhandskonstruktioner som därmed blir ett slags fyrkantiga lådor där kritiker och historiker försöker pressa in inte bara fyrkantiga utan också femhörniga, triangulära, septagonala och runda författarskap.) Dock och trots allt: som jag bertraktar dem är sf och fantasy inte utbytbara, utan skrivs med olika förtecken och har olika kvaliteter.

John-Henri