Pulpförfattare

[margl]

Jag har lagt in det här bara för att jag är oerhört intresserad av 1920-, 30- och 40-talens pulp fiction-författare som skrev inom science fiction, fantasy och skräck (Robert E Howard, Clark Ashton Smith, C L Moore, Edmond Hamilton, E E Smith osv) och är beredd att diskutera vad som helst om dem.

[Sheriffen]

Jag har lagt in det här bara för att jag är oerhört intresserad av 1920-, 30- och 40-talens pulp fiction-författare som skrev inom science fiction, fantasy och skräck (Robert E Howard, Clark Ashton Smith, C L Moore, Edmond Hamilton, E E Smith osv) och är beredd att diskutera vad som helst om dem.

Catherine L. Moore har jag faktiskt träffat, när hon var hedersgäst på en världskongress tillsammans med Clifford D. Simak. Hon var väldigt trevlig och mycket skarp, och som författare vill jag nog placera henne ganska många snäpp över de mer gängse pulpförfattare du räknar upp ovan.

Edmond Hamilton har jag gjort ett tappert försök att läsa. När Pulppress för sjutusen evigheter sedan utgav en kapten Frank-roman i pulpmagasins-format (dock tryckt på högst betydligt mycket bättre papper) var jag vid leveransen med och bar in upplagan av publikationen i det lagerrum som det lilla förlaget hade hyrt. Som tack fick jag ett gratis exemplar av magasinet och en middag på McDonald's av den alltid lika gemytlige Anders Palm, och när jag kommit hem började jag läsa den där kapten Frank-romanen. Fast jag lyckades aldrig ta mig igenom den, måste jag medge - det var bara inte min kopp te. Det var bara en tämligen enkel äventyrshistoria i rymden, med glänsande goda hjältar och hemskt ondskefulla ondingar och inte mycket mer.

Å andra sidan är jag fortsatt hängiven Jack Williamson, som skrev betydligt mer "avancerad" science fiction senare ("With Folded Hands", till exempel), men som i alla fall började som en schvungande space opera-äventyrare i pulpformat. Och nu har jag visserligen aldrig läst om "Rymdlegionen" sedan jag läste den som tolvåring, men jag har en mycket bestämd känsla av att den är en av alla tiders absolut förnämsta sf-romaner. Vem kan glömma Jay Kalam och John Star och den fryntlige Giles Habibula, och det fruktade supervapnet Akka som tillverkades av några små metall- och träbitar och hur det nu var?

Fast, mer till punkten, för att prata svengelska - gillar du de där författarna på grund av ett akademiskt intresse för pulpberättelser eller för att du helt enkelt verkligen gillar den sortens litteratur?

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

Catherine L. Moore har jag faktiskt träffat, när hon var hedersgäst på en världskongress tillsammans med Clifford D. Simak. Hon var väldigt trevlig och myckett skarp, och som författare vill jag nog placera henne ganska många snäpp över de mer gängse pulpförfattare du räknar upp ovan.
Edmond Hamilton har jag gjort ett tappert försök att läsa. När Pulppress för sjutusen evigheter sedan utgav en kapten Frank-roman i pulpmagasins-format (dock tryckt på högst betydligt mycket bättre papper) var jag vid leveransen med och bar in upplagan av publikationen i det lagerrum som det lilla förlaget hade hyrt. Som tack fick jag ett gratis exemplar av magasinet och en middag på McDonald's av den alltid lika gemytlige Anders Palm, och när jag kommit hem började jag läsa den där kapten Frank-romanen. Fast jag lyckades aldrig ta mig igenom den, måste jag medge - det var bara inte min kopp te. Det var bara en tämligen enkel äventyrshistoria i rymden, med glänsande goda hjältar och hemskt ondska ondingar och inte mycket mer.
Å andra sidan är jag fortsatt hängiven Jack Williamson, som skrev betydligt mer "avancerad" science fiction senare ("With Folded Hands", till exempel), men som i alla fall började som en schvungande space opera-äventyrare i pulpformat. Och nu har jag visserligen aldrig läst om "Rymdlegionen" sedan jag läste den som tolvåring, men jag har en mycket bestämd känsla av att den är en av alla tiders absolut förnämsta sf-romaner. Vem kan glömma Jay Kalam och John Star och den fryntlige Giles Habibula, och det fruktade supervapnet Akka som tillverkades av några små metall- och träbitar och hur det nu var?
Fast, mer till punkten, för att prata svengelska - gillar du de där författarna på grund av ett akademiskt intresse för pulpberättelser eller för att du helt enkelt verkligen gillar den sortens litteratur?

Jag gör nog också samma placering av Moore, klart över genomsnittet för pulpförfattare. Hennes noveller om Jirel av Joiry sätter jag jämsides med Robert E Howards Conanhistorier (i vissa fall högre, då Howard ibland kunde slarva ordentligt i sina berättelser, klumpigt använde av kulturhistoriskt belastade namn osv).
Jag önskar att jag hade läst mer Hamilton än jag gjort. Jag är olycklig (eller lycklig) nog att aldrig läst en rad ur en kapten Frank-historia, däremot har jag läst en av de första saker han fick publicerat, skräcknovellen "The Monster-God of Mamurth" som trycktes i Weird Tales, samt den första romanen i Star kings-sviten. Den var ganska bra, samma svartvita uppdelning av gott och ont som du anmärker på, men med en faktiskt riktigt underhållande cynisk ärkeskurk.
Jack Wiliamson är också en författare jag önskar jag hade läst mer av, särskilt hans mer skräck och fantasybetonade saker som trycktes i Weird Tales. "The Legion of Space" är givetvis härlig, med mardrömslika utomjordingar och Giles Habibula vars största sorg när han jagas av fiender på en främmande planet är att han förlorat sin sista vinflaska. Hans "The Legion of Time" är också utmärkt, färgstark och underhållande och med storslagna tidsperspektiv.

Jag gillar, eller rättare sagt, är närmast maniskt besatt av pulp fiction, både ur akademisk synvinkel och som personlig läsning. Jag finner det mesta av modern fantasy och science fiction som blekt och trist vid sidan av vad Edgar Rice Burroughs, Robert E Howard, Clark Ashton Smith, C L Moore, Fritz Leiber, Leigh Brackett (hennes "Rhiannons svärd" gjorde ett mycket starkt intryck på mig i mina tidiga tonår), Isaac Asimov (gode gamle Asimov) och Abraham Merritt skapat. Jag håller just nu på att "snoka runt" lite om något mindre kända pulpförfattare som E Hoffman Price, Hugh Cave, H Warner Munn, Nictzin Dyalhis och G G Pendarves.

[Sheriffen]

Jag gillar, eller rättare sagt, är närmast maniskt besatt av pulp fiction, både ur akademisk synvinkel och som personlig läsning. Jag finner det mesta av modern fantasy och science fiction som blekt och trist vid sidan av vad Edgar Rice Burroughs, Robert E Howard, Clark Ashton Smith, C L Moore, Fritz Leiber, Leigh Brackett (hennes "Rhiannons svärd" gjorde ett mycket starkt intryck på mig i mina tidiga tonår), Isaac Asimov (gode gamle Asimov) och Abraham Merritt skapat.

Det här kan jag ha förståelse för, även om jag inte håller med dig om flertalet av författarna (flera av dem har jag över huvud taget inte läst, för övrigt). Men det finns en hisnande sense of wonder i en del pulp-sf som jag tycker saknas nästan helt i mer "cerebral" science fiction. Den senare har förvisso andra kvaliteter som i sin tur saknas i pulp-sf, men just de där hisnande perspektiven med oändlig djuprymd och väldiga, intergalaktiska civilisationer och, vad fan, rymdskepp som är femtusen mil långa, har något speciellt.

Samtidigt är det väl i ärlighetens namn så att allt det där för det mesta har något väldigt speciellt när man är typ elva, tolv, tretton år gammal, men att man senare kanske börjar kräva något mer eller annat av det man läser. Det finns ju en tillvänjningsfaktor, också - det femtiosjunde intergalaktiska imperiet är sällan lika hisnande som det första. Liksom man till slut inte förmår gripas så där alldeles fullständigt bergtagande ens om rymdskeppet är femtontusen mil långt.

Fast då tycker i alla fall jag att det finns skickliga författare som på sätt och vis fört viss tematik från pulperan vidare, men gjort det mycket elegantare och i slutändan därför mer gripande och minnesvärt än någonsin pulpförfattarna. Alldeles omedelbart anmäler sig i huvudet, som så ofta förr, Alfred Besters "The Stars My Destination" och Jack Vances demonfurstepentalogi som väldiga, svepande space opera-verk som dessutom råkar vara vad man nog skulle vilja kalla bra litteratur. Typ.

Men som sagt, jag förstår din känsla. Det finns pulp-sf där sense of wonder sprutar ur öronen, medan det är ganska sällan man hittar så himla mycket sense of wonder - av det slaget, i alla fall - i modern sf (säger jag som är hemskt dåligt inläst på de senaste decenniernas sf - men i alla fall, det jag läst då).

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

Det här kan jag ha förståelse för, även om jag inte håller med dig om flertalet av författarna (flera av dem har jag över huvud taget inte läst, för övrigt). Men det finns en hisnande sense of wonder i en del pulp-sf som jag tycker saknas nästan helt i mer "cerebral" science fiction. Den senare har förvisso andra kvaliteter som i sin tur saknas i pulp-sf, men just de där hisnande perspektiven med oändlig djuprymd och väldiga, intergalaktiska civilisationer och, vad fan, rymdskepp som är femtusen mil långa, har något speciellt.
Samtidigt är det väl i ärlighetens namn så att allt det där för det mesta har något väldigt speciellt när man är typ elva, tolv, tretton år gammal, men att man senare kanske börjar kräva något mer eller annat av det man läser. Det finns ju en tillvänjningsfaktor, också - det femtiosjunde intergalaktiska imperiet är sällan lika hisnande som det första. Liksom man till slut inte förmår gripas så där alldeles fullständigt bergtagande ens om rymdskeppet är femtontusen mil långt.
Fast då tycker i alla fall jag att det finns skickliga författare som på sätt och vis fört viss tematik från pulperan vidare, men gjort det mycket elegantare och i slutändan därför mer gripande och minnesvärt än någonsin pulpförfattarna. Alldeles omedelbart anmäler sig i huvudet, som så ofta förr, Alfred Besters "The Stars My Destination" och Jack Vances demonfurstepentalogi som väldiga, svepande space opera-verk som dessutom råkar vara vad man nog skulle vilja kalla bra litteratur. Typ.
Men som sagt, jag förstår din känsla. Det finns pulp-sf där sense of wonder sprutar ur öronen, medan det är ganska sällan man hittar så himla mycket sense of wonder - av det slaget, i alla fall - i modern sf (säger jag som är hemskt dåligt inläst på de senaste decenniernas sf - men i alla fall, det jag läst då).

Lägg märke till att jag skrev "det mesta" och inte allt. Även jag gillar Alfred Bester och Jack Vance (jag tänker genast på "The Dying Earth" och "The Last Casle"). Michael Moorecock är också ett utmärkt exempel, jag älskar hans berättelser om Jherek Karneol (som jag vill minnas karaktären heter i svensk översättning).
Det där med tillvänjningsfaktorn håller jag med om, åtminstone till viss del. Fast personligen tvivlar jag att jag någonsin kommer att tröttna på galatiska imperier och dekadenta rymdkejsare, kanske beror det på att det inte är särskilt svårt att stimulera min sense of wonder. För övrigt kan jag inte påminna mig att jag läst en enda berättelse där de hade rymdskepp som var femtusen mil långa, enorma skepp förvisso, men inte direkt uttalat femtusen mil långa (förutom i Sam J Lundwalls parodi "Uppdrag i universum").
Om jag känner mig sugen på det "cerebrala" läser jag James Branch Cabell om jag är på fantasyhumör och George Orwell eller Isaac Asimov om jag är på science fictionhumör. Asimovs stiftelse-trilogi är förövrigt för mig i flera avseenden "slutgiltig science fiction", en storslagen berättelse kretsande kring ett intellektuell problem. Jag är fullt medveten om bristerna och orimligheterna, men jag håller ändå fast vid mitt omdöme. Jag brukar läsa den bara i ren förtjusning över de, i mina ögon, skickligt flödande dialogerna och Asimovs nyktert ironiska stil.

[Martin Andersson]

Jag håller just nu på att "snoka runt" lite om något mindre kända pulpförfattare som E Hoffman Price, Hugh Cave, H Warner Munn, Nictzin Dyalhis och G G Pendarves.

Det finns en bok av E. Hoffmann Price i tryck som heter Book of the Dead, som består av ganska intressanta porträtt av folk (mest pulpförfattare) som han kände (Price har distinktionen av att vara den enda människa som faktiskt träffat alla "de tre stora" bland Weird Tales' författare, dvs Lovecraft, Howard och Smith). Tyvärr ger han ett tämligen grinigt intryck när han rackar ner på sina kompisars (särskilt Lovecraft) "oprofessionella" inställning till skrivandet; enligt Price är skrivandet enbart ett yrke som man utövar för att tjäna pengar, och huruvida det är kvalitet på det man skriver är totalt ointressant. Hans passion för astrologi blir också en smula patetisk när han försöker försvara sig mot Lovecrafts angrepp på denna vidskepelse med att Lovecraft inte visste något om astrologi och därmed inte hade någon rätt att uttala sig om denna ädla och urgamla vetenskap (Lovecraft var som bekant mycket kunnig i astronomi och visste därmed mycket väl hur mycket "vetenskap" det var i astrologin).

Dessutom lider boken av att redaktören inte velat vara klåfingrig som vissa andra redaktörer är nu för tiden (hmmm... Kan undra vem han syftar på?) och gå in och rätta småfel i texten, med hänvisning till att skrivregler var annorlunda på den tiden texterna skrevs och Price själv inte skulle ha velat ha några sådana ingrepp. Det vete fan -- den minst sagt originella interpunktionen och meningsbyggnaden får honom att framstå som mindre vetande och stör i alla fall undertecknad. Man bör hålla i minnet att Price var närmare 80 när han sammanställde boken och alltså inte längre var någon undkom.

Ett plus med boken är den omfattande bibliografin på slutet.

Med tanke på Prices angrepp på bristen på professionalism hos Lovecraft, Howard och Smith är det höjden av ironi att det enda av honom som har någon större spridning idag är "Lord of Illusion" (hans egna utkast till det som senare blev "Through the Gates of the Silver Key") samt "Through the Gates of the Silver Key", som är kraftigt bearbetad av Lovecraft.

Hans sena roman The Jade Enchantress, om ett mytiskt Kina, är ganska trevlig och dyker upp på antikvariat då och då.

Beundransvärt hos Price är dock att han faktiskt bokstavligt talat skrev in i det sista -- han hittades död framför ordbehandlaren, 90 år gammal.


Arkham House har en bok som jag tror är ett slags biografi över Hugh Cave: Cave of a Thousand Tales av Milt Thomas. Tyvärr gavs den ut bara ett par månader innan (?) Cave dog, så den blev ganska omgående daterad. Cave var bland de sista av Lovecrafts brevvänner.

[margl]

Det finns en bok av E. Hoffmann Price i tryck som heter Book of the Dead, som består av ganska intressanta porträtt av folk (mest pulpförfattare) som han kände (Price har distinktionen av att vara den enda människa som faktiskt träffat alla "de tre stora" bland Weird Tales' författare, dvs Lovecraft, Howard och Smith). Tyvärr ger han ett tämligen grinigt intryck när han rackar ner på sina kompisars (särskilt Lovecraft) "oprofessionella" inställning till skrivandet; enligt Price är skrivandet enbart ett yrke som man utövar för att tjäna pengar, och huruvida det är kvalitet på det man skriver är totalt ointressant. Hans passion för astrologi blir också en smula patetisk när han försöker försvara sig mot Lovecrafts angrepp på denna vidskepelse med att Lovecraft inte visste något om astrologi och därmed inte hade någon rätt att uttala sig om denna ädla och urgamla vetenskap
Med tanke på Prices angrepp på bristen på professionalism hos Lovecraft, Howard och Smith är det höjden av ironi att det enda av honom som har någon större spridning idag är "Lord of Illusion" (hans egna utkast till det som senare blev "Through the Gates of the Silver Key") samt "Through the Gates of the Silver Key", som är kraftigt bearbetad av Lovecraft.
Hans sena roman The Jade Enchantress, om ett mytiskt Kina, är ganska trevlig och dyker upp på antikvariat då och då
Arkham House har en bok som jag tror är ett slags biografi över Hugh Cave: Cave of a Thousand Tales av Milt Thomas.

Tack för tipsen. "Book of the dead" låter som intressant och roande läsning. Då jag själv har ett visst intresse för astrologi, kanske jag inte retar mig på det fullt så mycket som andra. Jag har läst om Lovecraft och Prices kollabration rörande "Through the Gates of the Silver Key" i Robert Weinbergs "The Weird Tales Story" (som är till hjälp för att hitta en del pulpförfattare inom den genre det magasinet representerade). Jag vill minnas att Price klagade över att i stort sett inget återstod av hans ursprungliga text efter att Lovecraft gått fram över den. "The Jade Enchantress" tittar jag efter då och då, i övrigt är den enda skönlitteratur av Prices hand jag läst två ockulta äventyrshistorier "The Devil`s Crypt" och "Satan`s Daughter", som visar upp den orientaliska exotism Price var känd för.
Apropå Hugh Cave, jag har inte läst något av hans verk än, men en hel del finns tillgängligt. Har du läst något som du kan rekommendera? Jag är bla nyfiken på vampyrberättelsen "Murgustrum"(tror jag den heter).

[Martin Andersson]

Tack för tipsen. "Book of the dead" låter som intressant och roande läsning. Då jag själv har ett visst intresse för astrologi, kanske jag inte retar mig på det fullt så mycket som andra.

Price var tydligen astrolog av det mer påfrestande och påträngande slaget. När en vän till honom skulle opereras för cancer ställde Price horoskop för vederbörande och förbjöd honom att låta sig opereras på ett visst datum eftersom det var "ofördelaktigt". Vännen struntade dock i Prices horoskop, vilket räddade livet på honom. Jag önskar bara att jag kunde komma ihåg var jag läste det.

Jag har läst om Lovecraft och Prices kollabration rörande "Through the Gates of the Silver Key" i Robert Weinbergs "The Weird Tales Story" (som är till hjälp för att hitta en del pulpförfattare inom den genre det magasinet representerade). Jag vill minnas att Price klagade över att i stort sett inget återstod av hans ursprungliga text efter att Lovecraft gått fram över den.

Nja, Price klagade inte, snarare observerade (hans uppgift om att färre än femtio ord lämnades orörda är grovt överdriven och snarast ett uttryck för stor blygsamhet), och han tyckte att novellen blev bättre i Lovecrafts version (jag är böjd att hålla med, även om "Through the Gates of the Silver Key" inte är bland de mest lyckade texterna i Lovecrafts skönlitterära produktion). Han ville faktiskt att de skulle skriva ytterligare en Randolph Carter-novell tillsammans, men Lovecraft tackade nej eftersom han tyckte det var jobbigt att samarbeta med folk (säkerligen blev det extra jobbigt när samarbetspartnern faktiskt var en vän).

En intressant detalj är att Price var en av de få människor vars brev Lovecraft faktiskt brukade spara (och detta är mycket förbryllande för S. T. Joshi, som inte kan förstå vad Lovecraft såg hos denne legosoldat till författare). En samlad utgåva av deras brev, med båda sidor av korrespondensen, är en hög prioritet för herrar Joshi & Schultz.

Apropå Hugh Cave, jag har inte läst något av hans verk än, men en hel del finns tillgängligt. Har du läst något som du kan rekommendera? Jag är bla nyfiken på vampyrberättelsen "Murgustrum"(tror jag den heter).

"Murgunstruum", tror jag, fast jag kan aldrig komma ihåg hur det stavas. Nja, jag har bara läst någon enstaka novell av Cave, t. ex. "The Govi" i New Mythos Legends och "The Coming" i Weird Shadows over Innsmouth.

[margl]

En intressant detalj är att Price var en av de få människor vars brev Lovecraft faktiskt brukade spara (och detta är mycket förbryllande för S. T. Joshi, som inte kan förstå vad Lovecraft såg hos denne legosoldat till författare).

"Denne legosoldat till författare". Sådana omdömen gör mig genast intresserad. Jag vet att Price skrev ockulta och orientaliska historier till mer eller mindre alla tillgängliga magasin som var beredd att trycka dem och att kvaliten, som sagt, knappast var hans främsta beskymmer, men skulle du kunna vara vänlig att utveckla ditt yttrande?

[Martin Andersson]

"Denne legosoldat till författare". Sådana omdömen gör mig genast intresserad. Jag vet att Price skrev ockulta och orientaliska historier till mer eller mindre alla tillgängliga magasin som var beredd att trycka dem och att kvaliten, som sagt, knappast var hans främsta beskymmer, men skulle du kunna vara vänlig att utveckla ditt yttrande?

Price skrev inte för att han hade något att berätta; han skrev för att få pengar i plånboken (något som inte var helt lätt under Depressionen). När någon marknad sviktade gav han sig raskt in på nästa, utan att sakna den gamla. Av någon anledning kunde han inte ens förstå Lovecrafts inställning att en författare kunde skriva av någon annan anledning än just pengarna. I sin minnesskrift över Lovecraft skriver han hur Lovecraft "slösade bort" sin tid med att skriva brev när han i stället borde ha suttit och massproducerat noveller som Price gjorde -- något som var helt omöjligt för Lovecraft, som a) behövde tid för att låta sina noveller mogna, b) behövde sin korrespondens för att växa som människa, och c) avskydde allt vad "hackwork" hette. Jag har inte läst deras korrespondens, men Joshi har sagt till mig att breven mest handlar om att Price dömer ut allt annat författande än författande för pengarnas skull, och Lovecraft kontrar med att tala om estetik, författarens vilja att uttrycka något, etc. Lovecraft ansåg att Prices tidiga verk var riktigt bra, innan han fastnade i kommersalismträsket.

Nej, Price bekymrade sig inte om kvaliteten. Det enda som intresserade honom var om det sålde eller inte. Jag kan i och för sig förstå honom, för han var ju tvungen att försörja sig, men jag kan inte sympatisera med hur han klankar ner på folk som ser skrivandet mer som en konst.

Det är synd att han inte heller brukade spara på gamla papper, för han och Lovecraft jobbade tydligen tillsammans (vid HPL:s besök i New Orleans) på "Tarbis of the Lake". Novellen sålde inte, så Price skrev om den helt och lyckades då sälja den; tyvärr fick då Lovecrafts bidrag stryka på foten. Ungefär samma sak gjorde han med "The Monoceros", som Clark Ashton Smith skrev ett utkast eller åtminstone ett synops till. Inget av originalen till dessa finns kvar.

[margl]

Price skrev inte för att han hade något att berätta; han skrev för att få pengar i plånboken. När någon marknad sviktade gav han sig raskt in på nästa, utan att sakna den gamla.

Det var nog ganska många pulpförfattare som arbetade enligt den metoden. Man behöver bara ta en titt på i hur många olika novellmagasin ett och samma författarnamn förekommer. Edgar Rice Burroughs var väl en av de författare som öppet medgav att han ägnade sig åt rent brödskriveri (därtill sa han att han börjat författa när han misslyckats med allt annat). En av vad jag anser vara de roligaste episoderna i pulp fictions historia berör förövrigt Burroughs och hans fejd med Otis Adelbert Kline. Jag kommer inte ihåg detaljerna,men jag vill minnas att det började med att Kline imiterade Burroughs Marsberättelser i en följetongsroman med handlingen förlagd till Venus. Burroughs gav igen genom att skriva en roman med handlingen förlagd till Venus, vilket Kline svarade på med en roman vars handling utspelade sig på Mars. Sen plagierade Kline Tarzan med "Tam, son of the Tiger" och så höll de bägge herrarna på ett tag. Jag undrar om konkurrensen förbättrade kvaliteten i deras verk.

Price är ju trots allt ganska känd. Hyser du någon närmare bekantskap med mindre välreklamerade namn som Clifford Ball, Paul Ernst, H. Warner Munn, G. G. Pendarves, Nictzin Dyalhis, Carl Jacobi eller C. M. Eddy jr?

[Sheriffen]

Price skrev inte för att han hade något att berätta; han skrev för att få pengar i plånboken. När någon marknad sviktade gav han sig raskt in på nästa, utan att sakna den gamla.

Det var nog ganska många pulpförfattare som arbetade enligt den metoden. Man behöver bara ta en titt på i hur många olika novellmagasin ett och samma författarnamn förekommer.

Fast det kan vara mssvisande, fast åt andra hållet. Om man säger. För de kan ha skrivit mycket mer än man hittar på det sättet, eftersom högproduktiva författare använde sig av flera pseudonymer. Med viss förtjusning minns jag den anekdot som berättades om Henry Kuttner, till exempel. Vid ett tillfälle visade det sig att hans noveller skulle fylla ett helt nummer av ett magasin, varpå han genast hittade på en rad olika författarpseudonymer till samtliga noveller utom en, som publicerades under hans riktiga namn.

En annan högproduktiv herre var L. Ron Hubbard, sedermera välkänd i religionsbranschen. Beryktad i pulpbranschen var han också. Ofta ville redaktörerna ha en novell som passade till omslaget på ett magasinnummer och det var inte alltid omslagstecknaren direkt illustrerade någon av novellerna som ingick. Då fick man i stället ordna med en novell som passade till omslagsbilden. Poängen med L. Ron Hubbard var att han kunde hamra fram en sådan novell medan springpojken som kom hem till honom och visade omslagsbilden väntade i tamburen.

Price är ju trots allt ganska känd. Hyser du någon närmare bekantskap med mindre välreklamerade namn som Clifford Ball, Paul Ernst, H. Warner Munn, G. G. Pendarves, Nictzin Dyalhis, Carl Jacobi eller C. M. Eddy jr?

Paul Ernst är väl ändå inte direkt okänd?

Kör hårt,
Sheriffen

[Martin Andersson]

Price är ju trots allt ganska känd. Hyser du någon närmare bekantskap med mindre välreklamerade namn som Clifford Ball, Paul Ernst, H. Warner Munn, G. G. Pendarves, Nictzin Dyalhis, Carl Jacobi eller C. M. Eddy jr?

Pendarves: Namnet känner jag bara igen från Darkside Press' nytryck.
Dyalhis: Namnet låter fruktansvärt exotiskt, men Dyalhis var tydligen engelsman; enligt Mike Ashley har efternamnet samma ursprung som "Douglas".
Munn: Bodde i Athol, Massachusetts, där även Lovecrafts vän W. Paul Cook bodde. Munns första novell var en varulvshistoria berättad ur varulvens perspektiv; inspirationen till den fick han från en insändare av Lovecraft i Weird Tales' brevspalt, där Lovecraft efterlyste just en sådan historia. Om jag inte minns fel var han med när Lovecraft och någon mer åt sig igenom hela smaksortimentet på glassbaren Maxfield's i Providence; Munn klarade dock inte av att hänga med hela vägen och samtliga inblandade slöt ett "gentleman's agreement" att aldrig mer diskutera saken. Jag kan inte påminna mig att jag läst någonting av honom utom en kort minnesskrift om Lovecraft.
Jacobi: Har jag läst ett par noveller av, bl. a. "The Aquarium" i Tales of the Lovecraft Mythos, som var riktigt bra. Brevväxlade också med Lovecraft.
Eddy: Skrev fyra noveller som Lovecraft bearbetade (båda bodde i Providence då). Alla dessa noveller är tämligen medelmåttiga, utom möjligen "Deaf, Dumb, and Blind". Eddys fru skrev sedermera två eller tre artiklar om sin och makens koppling till Lovecraft; den första är den mest tillförlitliga, medan den sista ändrar på en hel del ganska centrala detaljer (bl. a. hur Eddy och Lovecraft träffades) som dessutom motsägs av Lovecrafts brev. Jag har också läst en novell av Eddy, "Black Noon", som egentligen är ett oavslutat fragment; den är inspirerad av en promenad han och Lovecraft tog på jakt efter ett mystiskt träskområde väster om Providence som de båda hört talas om. De hittade det dock aldrig. Novellen är rätt OK -- faktiskt betydligt bättre än novellerna Lovecraft bearbetade åt honom (med undantag, som sagt, för "Deaf, Dumb, and Blind").

[Martin Andersson]

Med viss förtjusning minns jag den anekdot som berättades om Henry Kuttner, till exempel. Vid ett tillfälle visade det sig att hans noveller skulle fylla ett helt nummer av ett magasin, varpå han genast hittade på en rad olika författarpseudonymer till samtliga noveller utom en, som publicerades under hans riktiga namn.

Jag drar mig också till minnes historien om när Jack Vance debuterade och fick ett litet helsike med "kunniga" läsare, som genast "avslöjade" honom som ytterligare en Kuttner-pseudonym.

En annan högproduktiv herre var L. Ron Hubbard, sedermera välkänd i religionsbranschen. Beryktad i pulpbranschen var han också. Ofta ville redaktörerna ha en novell som passade till omslaget på ett magasinnummer och det var inte alltid omslagstecknaren direkt illustrerade någon av novellerna som ingick. Då fick man i stället ordna med en novell som passade till omslagsbilden. Poängen med L. Ron Hubbard var att han kunde hamra fram en sådan novell medan springpojken som kom hem till honom och visade omslagsbilden väntade i tamburen.

Lord Dunsany arbetade ibland så -- hans favoritillustratör Sidney Sime klagade på att Dunsanys noveller saknade bra scener att illustrera, så han ritade ibland teckningar som Dunsany fick skriva noveller till. Det var så "The Highwaymen" och flera andra av novellerna i The Book of Wonder och The Last Book of Wonder kom till. Men Dunsany spelade givetvis i en betydligt högre division än Hubbard.
Därmed inte sagt att han inte kunde skriva fort. Pjäsen A Night at an Inn skrevs under en eftermiddag medan pjäsens beställare, som dykt upp helt oanmäld och undrade om hans nåd hade något lämpligt kortdrama liggande, bjöds på te och scones av Lady Dunsany.

[margl]

Pendarves: Namnet känner jag bara igen från Darkside Press' nytryck.

G G Pendarves, pseudonym för Gladys Trenery, brittisk författarinna som drog inspiration från miljön i Cornwall. Hennes "The Altar of Melek Taos" fick en omslagsillustration i Weird Tales.

Dyalhis: Namnet låter fruktansvärt exotiskt, men Dyalhis var tydligen engelsman; enligt Mike Ashley har efternamnet samma ursprung som "Douglas".

Enligt Robert Weinberg var Dyalhis exotisk som person. Han var en äventyrare och resenär; "a short, small man with a unconquerable spirit".
Återkom regelbundet i Weird Tales med talande titlar som "When the Green Star Waned" och "The Sapphire Goddess".

Jacobi: Har jag läst ett par noveller av, bl. a. "The Aquarium" i Tales of the Lovecraft Mythos, som var riktigt bra. Brevväxlade också med Lovecraft.

Har du läst den novell som brukar frammhållas som Jacobis främsta "Revelations in BlacK"? Den som Farnsworth Wright först ratade men sedan tog tillbaka till Weird Tales då han kände sig hemsökt av den.

Eddy: Skrev fyra noveller som Lovecraft bearbetade (båda bodde i Providence då). Alla dessa noveller är tämligen medelmåttiga, utom möjligen "Deaf, Dumb, and Blind". Eddys fru skrev sedermera två eller tre artiklar om sin och makens koppling till Lovecraft; den första är den mest tillförlitliga, medan den sista ändrar på en hel del ganska centrala detaljer (bl. a. hur Eddy och Lovecraft träffades) som dessutom motsägs av Lovecrafts brev. Jag har också läst en novell av Eddy, "Black Noon", som egentligen är ett oavslutat fragment; den är inspirerad av en promenad han och Lovecraft tog på jakt efter ett mystiskt träskområde väster om Providence som de båda hört talas om. De hittade det dock aldrig. Novellen är rätt OK -- faktiskt betydligt bättre än novellerna Lovecraft bearbetade åt honom (med undantag, som sagt, för "Deaf, Dumb, and Blind").

Jag antar att du då läst Eddys "The Loved Dead" som lär ha gjort en mindre skandal när den publicerades (fast Eddy lär enligt Weinberg överdrivit skandalens omfattning). Jag har fått skiftande omdömen om berättelsen, från tung, trist och monomanisk till "lurid and masterful". Själv har jag inte läst än.