Kurt Vonnegut: Wampeters, Foma, & Granfalloons
Delta, 1974
Wampeters, Foma, & Granfalloons är Kurt Vonneguts första essaysamling, även om essaysamling får ses som ett alltför snävt begrepp - boken innehåller hans möjligen bästa novell (en svart science fiction-novell om odödlighet), den innehåller recensioner, tal, ett reportage från ett presidentvalskampanjmöte, ett par resereportage, och en lång intervju med Kurt Vonnegut själv från Playboy. Bara som några exempel, alltså. Och så essayer. Vi kan kalla volymen ett kollage, för att använda det begrepp Kurt Vonnegut själv använde om sin andra motsvarande volym (av tre), Palm Sunday.
Och eftersom jag läste Palm Sunday så sent som förra året, kan jag inte låta bli att lägga märke till att Kurt Vonnegut sin obestridliga briljans till trots ibland blir monotont tjatig, för det finns somligt han återkommer till gång på gång på gång, i text efter text, även om texterna i övrigt är av helt olika slag: sin uppväxt, sina föräldrar, Indianapolis (staden där han föddes och växte upp), och sin övertygelse om nödvändigheten av den väldiga storfamiljen, eller familjeklanen, omfattande helst flera tusen medlemmar. Kurt Vonnegut förefaller - även om han på ett ställe självdistanserat säger att hans övertygelse kanske är rena tramset - ha varit närmast fundamentalistiskt övertygad om att det primära problemet med den moderna världen är att storfamiljen (eller bygemenskapen eller vad man nu ska kalla den; Vonneguts "extended family" är en mycket stor grupp människor där alla känner alla och lever tillsammans inom ett avgränsat geografiskt område) ersatts av små isolerade kärnfamiljer och att gemenskap och ömsesidigt stöd och ömsesidig hjälp därmed ersatts av ensamhet och utsatthet. Hans generaliserande tjat blir till slut en aning tröttsamt, fast man bör förstås ta hänsyn till att det beror på att man läser boken där texterna samlats. När varje enskild text ursprungspublicerades var det i någon tidskrift, och som fristående blir ingen av dem tjatig, naturligtvis. Och som vanligt när det gäller sådana här allmänt hållna ståndpunkter, är denna säkert giltig för vissa människor, inte för andra, och till viss del, i olika grad, för åter andra.
Den inledande essayen är märklig. Den heter kort och gott Science Fiction och visar att Kurt Vonnegut dels inte alls förstod vad science fiction är för något (i alla fall inte när han skrev den essayen) och trots att han hävdade sig vid flera tillfällen ha rört sig i science fiction-rörelsens kretsar, hade han definitivt inte förstått vad fandom är heller. Jag undrar, med tanke på att Kurt Vonnegut var en sådan framträdande gestalt på litteraturestraden, om hans essay besvarades i science fiction-kretsar. Det bara måste ju ha skett, men jag har inte lyckats hitta några svar på eller kommentarer till den.
Fast annars är Wampeters, Foma, & Granfalloons en förträfflig bok, förstås. Essayerna rör sig gemensamt över ett brett spektrum av olika ämnen och idéer, människoöden och åsikter. Lite överraskande har den i övrigt för det mesta rationelle Kurt Vonnegut i en lång essay ganska mycket gott att säga om Madame Blavatsky (nej, han var inte teosof, han pratar snarare om människan, men kritiserar inte hennes besynnerliga idéer) och han är rolig i sin syrliga essay om transcendental meditation, som han sågar sönder ordentligt. Och Kurt Vonneguts reportage från Biafra - han var där under Biafrakrisens sista, skälvande dagar - är fullkomligt omtumlande. Det var den text jag nog såg minst fram emot när jag såg dess titel, men den visade sig vara en av de allra bästa i boken och en av de bästa Kurt Vonnegut skrivit. Och den känns, kanske inte oväntat trots allt, mycket aktuell än i dag, för motsvarande sorts problem myllrar ju tyvärr fortfarande. Och Kurt Vonnegut skriver om en raketuppskjutning på Cape Kennedy, han skriver om varför vi inte bör slösa pengar på rymdforskning (det har alltid slagit mig som märkligt att de som inte vill "slösa" pengar aldrig säger att man i stället bör låta bli att slösa pengar på militären), hans reportage från ett presidentvalskampanjmöte är i det närmaste ett stycke new journalism...
Och så vidare. Sammanlagt innehåller volymen 26 texter.
Kurt Vonnegut var i främsta rummet humanist och med undantag av studier i kemi vid universitetet i princip autodidakt. Han påminner rätt mycket om en renässansman av samma slag som exempelvis Michel de Montaigne - en mångkunnig man som inte må vara expert på något, men som ständigt reflekterande lika ständigt läser, och med ett rörligt intellekt som gör hans infallsvinklar och perspektiv stundtals överraskande och nästan alltid tankeväckande och intressanta. Eftersom Kurt Vonnegut dessutom skrev så enastående bra, förmedlas det han har att säga både klart, tydligt, och skarpsinnigt. Och ofta elegant humoristiskt.