Kurt Vonnegut: Wampeters, Foma, & Granfalloons

[Sheriffen]

Kurt Vonnegut: Wampeters, Foma, & Granfalloons
Delta, 1974

Wampeters, Foma, & Granfalloons är Kurt Vonneguts första essaysamling, även om essaysamling får ses som ett alltför snävt begrepp - boken innehåller hans möjligen bästa novell (en svart science fiction-novell om odödlighet), den innehåller recensioner, tal, ett reportage från ett presidentvalskampanjmöte, ett par resereportage, och en lång intervju med Kurt Vonnegut själv från Playboy. Bara som några exempel, alltså. Och så essayer. Vi kan kalla volymen ett kollage, för att använda det begrepp Kurt Vonnegut själv använde om sin andra motsvarande volym (av tre), Palm Sunday.

Och eftersom jag läste Palm Sunday så sent som förra året, kan jag inte låta bli att lägga märke till att Kurt Vonnegut sin obestridliga briljans till trots ibland blir monotont tjatig, för det finns somligt han återkommer till gång på gång på gång, i text efter text, även om texterna i övrigt är av helt olika slag: sin uppväxt, sina föräldrar, Indianapolis (staden där han föddes och växte upp), och sin övertygelse om nödvändigheten av den väldiga storfamiljen, eller familjeklanen, omfattande helst flera tusen medlemmar. Kurt Vonnegut förefaller - även om han på ett ställe självdistanserat säger att hans övertygelse kanske är rena tramset - ha varit närmast fundamentalistiskt övertygad om att det primära problemet med den moderna världen är att storfamiljen (eller bygemenskapen eller vad man nu ska kalla den; Vonneguts "extended family" är en mycket stor grupp människor där alla känner alla och lever tillsammans inom ett avgränsat geografiskt område) ersatts av små isolerade kärnfamiljer och att gemenskap och ömsesidigt stöd och ömsesidig hjälp därmed ersatts av ensamhet och utsatthet. Hans generaliserande tjat blir till slut en aning tröttsamt, fast man bör förstås ta hänsyn till att det beror på att man läser boken där texterna samlats. När varje enskild text ursprungspublicerades var det i någon tidskrift, och som fristående blir ingen av dem tjatig, naturligtvis. Och som vanligt när det gäller sådana här allmänt hållna ståndpunkter, är denna säkert giltig för vissa människor, inte för andra, och till viss del, i olika grad, för åter andra.

Den inledande essayen är märklig. Den heter kort och gott Science Fiction och visar att Kurt Vonnegut dels inte alls förstod vad science fiction är för något (i alla fall inte när han skrev den essayen) och trots att han hävdade sig vid flera tillfällen ha rört sig i science fiction-rörelsens kretsar, hade han definitivt inte förstått vad fandom är heller. Jag undrar, med tanke på att Kurt Vonnegut var en sådan framträdande gestalt på litteraturestraden, om hans essay besvarades i science fiction-kretsar. Det bara måste ju ha skett, men jag har inte lyckats hitta några svar på eller kommentarer till den.

Fast annars är Wampeters, Foma, & Granfalloons en förträfflig bok, förstås. Essayerna rör sig gemensamt över ett brett spektrum av olika ämnen och idéer, människoöden och åsikter. Lite överraskande har den i övrigt för det mesta rationelle Kurt Vonnegut i en lång essay ganska mycket gott att säga om Madame Blavatsky (nej, han var inte teosof, han pratar snarare om människan, men kritiserar inte hennes besynnerliga idéer) och han är rolig i sin syrliga essay om transcendental meditation, som han sågar sönder ordentligt. Och Kurt Vonneguts reportage från Biafra - han var där under Biafrakrisens sista, skälvande dagar - är fullkomligt omtumlande. Det var den text jag nog såg minst fram emot när jag såg dess titel, men den visade sig vara en av de allra bästa i boken och en av de bästa Kurt Vonnegut skrivit. Och den känns, kanske inte oväntat trots allt, mycket aktuell än i dag, för motsvarande sorts problem myllrar ju tyvärr fortfarande. Och Kurt Vonnegut skriver om en raketuppskjutning på Cape Kennedy, han skriver om varför vi inte bör slösa pengar på rymdforskning (det har alltid slagit mig som märkligt att de som inte vill "slösa" pengar aldrig säger att man i stället bör låta bli att slösa pengar på militären), hans reportage från ett presidentvalskampanjmöte är i det närmaste ett stycke new journalism...

Och så vidare. Sammanlagt innehåller volymen 26 texter.

Kurt Vonnegut var i främsta rummet humanist och med undantag av studier i kemi vid universitetet i princip autodidakt. Han påminner rätt mycket om en renässansman av samma slag som exempelvis Michel de Montaigne - en mångkunnig man som inte må vara expert på något, men som ständigt reflekterande lika ständigt läser, och med ett rörligt intellekt som gör hans infallsvinklar och perspektiv stundtals överraskande och nästan alltid tankeväckande och intressanta. Eftersom Kurt Vonnegut dessutom skrev så enastående bra, förmedlas det han har att säga både klart, tydligt, och skarpsinnigt. Och ofta elegant humoristiskt.

[Bbeccarii]

Den inledande essayen är märklig. Den heter kort och gott Science Fiction och visar att Kurt Vonnegut dels inte alls förstod vad science fiction är för något (i alla fall inte när han skrev den essayen) och trots att han hävdade sig vid flera tillfällen ha rört sig i science fiction-rörelsens kretsar, hade han definitivt inte förstått vad fandom är heller. Jag undrar, med tanke på att Kurt Vonnegut var en sådan framträdande gestalt på litteraturestraden, om hans essay besvarades i science fiction-kretsar. Det bara måste ju ha skett, men jag har inte lyckats hitta några svar på eller kommentarer till den.

Ursprunglig publicering:
"This essay [Science Fiction] was originally published in the New York Times Book Review for September 5, 1965"
http://www.scottedelman.com/2012/03/14/ ... e-fiction/

Essän:
http://www.williamgibsonboard.com/topic ... 3103865968

OBS: Essän är kopierad från: ("Text nabbed from VunnegutWeb.com." http://www.vonnegutweb.com/archives/arc_scifi.html ) vilket leder till en sida som ser väldigt kinesisk/japansk ut.

Ett par sentida kommentarer till essän (ursprungliga reaktioner får man nog gräva fram mera ambitiöst):

"“Science Fiction.” This doesn’t pretend to be any kind of objective assessment of the genre, but rather a statement from Vonnegut about where he sits on the matter."
http://www.tor.com/2011/05/31/genre-in- ... -question/

"Vonnegut’s “Science Fiction” essay is what probably caused most people in the SF genre to decide that Vonnegut wasn’t one of them. However, the science fiction he was describing was the SF of earlier decades, as the genre was being changed forever by the New Wave movement even as he wrote the essay."
https://medium.com/sci-fi-strange/so-go ... 1afbec7f1a

Ett intryck jag får från diverse websidor är att han nog förstod sig på en del i alla fall, men att han dels valde att skriva ur den synvinkeln i just den essän, och dels att han i sin karriär valde att försöka positionera sig på marknaden utanför "sf-ghettot".

Och sist, men inte minst, "the swedish connection":
"[Vonnegut] opened the first American Saab dealership, which eventually failed."
https://en.wikipedia.org/wiki/Kurt_Vonnegut

/B

[Sheriffen]

Tack för dessa länkar - mycket intressanta texter. Och det känns övertygande att Kurt Vonnegut hade ett hatkärleksförhållande till science fiction, liksom att sf-världen hatälskade/hatälskar Kurt Vonnegut.

Det är ju också rätt talande att Kurt Vonnegut åtskilliga gånger publicerade sig i rena sf-tidskrifter, som han rimligen därför också måste ha läst X antal nummer av och vetat vad de innehöll och därför exakt vad det var han skrev när han skickade dem noveller. Plus att han kallade Theodore Sturgeon en av Amerikas främsta författare.

Samtidigt måste jag säga att jag faktiskt inte tycker att sf-elementen mer än undantagsvis är särskilt skickligt hanterade av Kurt Vonnegut, inte ens i en storslagen roman som Slaughterhouse-Five. Att Billy hoppar i tiden är snarast ett fantasyinslag, faktiskt, för det ges aldrig något slags "vetenskaplig" förklaring och Vonnegut använder greppet bara för att det gör det lättare för honom att skriva berättelsen. Han inför det på samma sätt som andra författare infört deux ex machina i sina verk. Det spelar ingen roll alls i den romanen, för dess syfte är inte på något sätt att extrapolera tendenser i nutiden in i framtiden, utan ett helt annat, inte minst att skriva cirklar runt det Vonnegut egentligen aldrig förmådde skriva om men var tvungen att på något sätt skriva om, bombningarna av Dresden.

Fast i en ärligt talat nästan plågsamt klumpig berättelse som titelnovellen i novellsamlingen Welcome to the Monkey House är de där nödvändiga sf-inslagen så bottenlöst osannolika att det inte står alldeles klart vad han egentligen vill med sin novell.

Nåväl, det där är trots allt marginalanteckningar, för Kurt Vonnegut var förstås en av 1900-talets stora författare.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Förresten, detalj: den österländska sida som länkas är japansk.

Kör hårt,
Sheriffen