Charles Bukowski

[Sheriffen]

Titeln War All the Time syftar inte på krig rent bokstavligt, utan på den ständiga kamp - det krig - som den dagliga tillvaron utgör. I synnerhet i den värld Charles Bukowski bebodde. Charles Bukowski var gravt alkoholiserad och framlevde sitt liv som diversearbetare på samhällets botten, bland horor, alkoholister, brottslingar och knarkare. Han skrev, i form av dikter, noveller och romaner, brutalt uppriktiga, ibland dramatiserade skildringar ur sin egen tillvaro. I den värld där han levde, sent om nätterna på storstädernas billigaste barer och i missbrukarkvartar, inte minst sin egen oändliga rad av sjaskiga, billiga pensionatsrum, finns inte utrymme för den fernissa som i den vardagliga tillvaron kallas civiliserat och anständigt umgänge och uppförande. Att lägga sig till med något sådant skulle i princip vara detsamma som att begå självmord, för i missbrukets nattvärld är den sortens uppförande ingen gångbar valuta. Invånarna i den missbrukande nattvärlden är avskalat befriade från hämningar – dels på grund av hämningslösande alkohol och narkotika, dels på grund av nödvändigheten av en uppsättning naket råa känslor för att alls överleva. Och märkligt nog gör det Charles Bukowski intressant inte minst i den civiliserade värld som 9 till 5-människorna bebor.

För människor i allmänhet, oavsett samhällsställning, är förstås ansatta av samma rått nakna drifter och hämningslösa känsloliv som nattmänniskorna i missbrukarvärlden, men av samma nödvändighet som nattmänniskorna inte kan kosta på sig den civiliserade fernissan kan 9 till 5-invånarna inte kosta på sig att göra sig kvitt den. Däremot har de senare inte så lite att lära av hänsynslöst uppriktiga skildringar av en tillvaro som Charles Bukowskis. De skildringarna blottlägger öppet och naket och därför till skärskådande mänskliga relationer och vad som i själva verket driver och motiverar människor. De berättar hurdana vi är. Under ytan. Läser man Charles Bukowski utan alltför stora vanföreställningar om sig själv, erbjuder han till slut en spegel. Jaget och dess relationer till andra människor gestaltas naket och öppet och det är så här det ser ut när fernissan är bortskrapad.

Även stilistiskt är Charles Bukowski betongkonkret. Med undantag av under sin mycket tidiga diktargärning, då han producerade pretentiöst konstlade poem, skrev han dikter som är väldigt lika hans noveller, med undantag av att de innehåller färre ord. För dels har Charles Bukowskis dikter så gott som alltid en intrig, dels saknar de varje tillstymmelse till meter, dels gestaltar de ofta eller är allra minst inspirerade av verkliga händelser ur hans tillvaro. På nattvärldens sjaskiga barer och öde gator, på travbanan eller det tillfälliga diversejobbet på dagarna. De händelserna är av och till dramatiska men behöver inte vara det, för Charles Bukowski är även en de vardagliga händelsernas betraktare, som förmedlar innebörden i det vardagliga ur en synvinkel som kan kännas som en uppenbarelse för en 9 till 5-människa. Och dessutom är hans poem inte så sällan försedda med ett överraskande slut som ställer allt han tidigare sagt i dikten i ny, skärande belysning. Sammantaget blir det en redogörelse för en händelse vars innebörd har något allmängiltigt att förmedla, ända tills den skärande belysningen nedifrån Bukowskis cyniska klangbotten vräker innebörden över ända och får läsaren att ifrågasätta sina egna, invanda tankemönster.

Dikterna i War All the Time är typiska Charles Bukowski-dikter och därmed utmärkta exempel på ovanstående.

Charles Bukowski: War All the Time
Ecco, 2003
Ständigt i tryck

[Sheriffen]

Titeln The Last Night of the Earth Poems ingav mig en känsla av en mycket vemodig berättelse i poetisk Ray Bradbury-stil om den sista kvällen på jorden, innan de sista människorna ger sig av och därför ägnar sig åt att läsa poem om jorden för varandra. Det märkliga är att den känslan i anslag inte ligger särskilt långt ifrån den här tegelstenstjocka diktsamlingen, för den är vemodig och uppgiven på ett sätt som är mycket ovanligt hos den vanligen cyniske, betongkonkrete Charles Bukowski, där han självbiografiskt rör sig i den samhällets nattvärld där han framlevde sin tillvaro bland horor, alkoholister, knarkare och småbrottslingar. I The Last Night of the Earth Poems möter vi en delvis mycket annorlunda Charles Bukowski, en Charles Bukowski som förefaller summera sitt liv - vilket i sig kanske inte är så konstigt: The Last Night of the Earth Poems utkom mindre än två år före hans död och han var utan tvivel medveten om att slutet närmade sig.

På de här sidorna summerar Bukowski till exempel i sin helt fria (inget versmått, inga rim, ingenting sådant, aldrig) diktform och i långa poem sådant som sitt livslånga förhållande till den klassiska musiken, till litteraturen och till och med till sätten han gradvis transporterat sig på genom livet - bussar, sedan tåg, sedan flygplan, sedan egen bil. Det kanske låter banalt ointressant, men är motsatsen. Och över denna samling vilar även när han skriver om väldigt mycket annat, om enstaka händelser eller människor eller för den delen om döden, en sorg, en saknad över ett liv som trots allt är nästan helt levt, för det här är en av hans sista nätter på jorden. I varje enskild dikt är det en av hans sista nätter på jorden och den insikten vilar över varenda sida.

Är det med cynisk ironi han beskriver sina ohyggligt många bakfyllor? Är det med cynisk ironi han berättar om en groteskt påfrestande vardag i sitt liv för att avsluta med att livet inte kunde vara bättre, när han väl sitter vid bardisken på kvällen och beställer sin vodka 7? Jo, den cyniska ironin finns nog där, men den omges av vemodet både i insikten om vad hans liv har varit och av nostalgin i att det snart är över.

Och det gäller även de mer allmänna spörsmål och ämnen han tar upp, för det är en ofta skärande klarsynt och beklagande sorgsen bild av vår värld som målas upp, sedd inte bara nedifrån de billiga små tillfälliga hyresrummen och de sjaskiga barerna nere på samhällets botten utan även i det större perspektiv som inbegriper allmänna samhällsproblem av olika slag och en uppgivenhet inför den massiva dumhet som så ofta karaktäriserar oss människor, särskilt stora kollektiv av oss.

Charles Bukowski var aldrig rädd för att med brutal uppriktighet fullständigt utlämna sig själv och sitt liv. Det värsta och bästa för oss andra är att han inte heller var rädd för att med brutal uppriktighet fullständigt utlämna oss och våra liv. Det gör han även i The Last Night of the Earth Poems, men med mindre cynism och mer vemod än tidigare.

Charles Bukowski: The Last Night of the Earth Poems
Ecco, 1992

[Sheriffen]

Titeln känns väldigt lovande, men innehållet uppfyller inte löftet. Problemet kan vara att det här är en av de diktsamlingar som utgivits efter Charles Bukowskis död, att poemen spänner över en period på tjugo år och av någon icke namngiven redaktör har hämtats upp ur författarens arkiv av poem avsedda att publiceras efter hans död men inte publicerade under hans livstid. I alltför många av fallen är skälen till den sistnämnda omständigheten inte svåra att skönja.

What Matters Most is How Well You Walk Through the Fire innehåller ett mindre antal enastående poem i den konkreta, cyniska, berättande och brutalt uppriktiga stil som kännetecknar allt det bästa Charles Bukowski skrivit, men volymen innehåller också ett antal poem från den andra änden av spektrumet - den sorts nonsenspoem, som jag skulle kalla dem, som utgör den väldiga merparten i hans samling tidiga dikter, The Roominghouse Madrigals - poem som utgörs av obegripliga metaforer i den under Bukowskis tidiga karriär så populära beatnikstilen, främst företrädd av poeter som var för borta i huvudet på diverse droger för att vara på det klara med vad de egentligen skrev och därför skrev om sådant som asfalt som rullar på snedden i dalarna i fönsterramarna. Och därutöver - och till den absoluta merparten - är What Matters Most, lika mångsidig (rent bokstavligt; jag pratar om antal sidor) som de flesta av Bukowskis diktsamlingar, fylld av den förstnämnda sortens poem, men mindre lyckade. Den för Bukowski klassiska slutpoängen saknas för det mesta, det poemen skildrar ur vardagen på samhällets nattsida känns inte så sällan ansträngt, och överlag ger den här volymen intryck av att bestå av just överblivna, sekunda poem som med de ovan nämnda undantagen inte skulle ha platsat i någon av Bukowskis övriga.

Fast till någon del kan det intrycket kanske också bero på mig själv. Jag vet inte riktigt hur många av Bukowskis böcker jag har läst, men till viss del kanske jag börjar kunna honom tillräckligt bra för att dels se rena upprepningar och dels ställa allt större krav på det enskilda poemet för att bli imponerad av det (i sken av att jag läst bokstavligt talat tusentals Bukowski-poem). I viss mån spelar detta antagligen in för mitt intryck, men jag vågar hävda att det inte är avgörande.

What Matters Most is How Well You Walk Through the Fire är inte en Bukowskivolym jag skulle rekommendera den som inte tidigare läst Bukowski och den som redan är hängiven Bukowskiläsare men ännu inte läst den, skulle jag rekommendera att inte skruva upp förväntningarna för högt.

Det här är med undantag av några få dikter inte omistilig Bukowski. Mer av för den redan hängivne historiskt intressant - och delvis ointressant - men föga engagerande Bukowski.

Charles Bukowski: What Matters Most is How Well You Walk Through the Fire
Ecco, 2002

[Sheriffen]

Kärleken är som bekant och allra minst sedan Sapfó av Lésvos poesins främsta ämne. I alla tider har poeter lovsjungit kärleken, i allt från dikter som är drypsliskiga pekoral till högstämt vackra.

När den betongbrutale Charles Bukowski tar sig an ämnet, från sin utkiksplats bland horor, alkoholister, knarkare, brottslingar, spelare, och mördare i storstädernas värsta kvarter - de nere på samhällets botten, och under den - skänks kärleken ett helt annat poetiskt perspektiv och blir, som titeln låter antyda, snarast att jämföra med Kérveros, Hades trehövdade, monstruösa hund. För... ska vi börja med att skrapa bort fernissan?!

För det är, här som annars, vad Charles Bukowski gör. Eller, snarare - han kände säkert till den, men upplevde den nästan aldrig, eftersom människorna i hans värld inte hade, och inte har, något särskilt tjockt lager civilisationsfernissa. Den världen är inte sådan att den främjar fernissa, och Charles Bukowski skrev helt enkelt om sin vardag och människorna som befolkade den. Och i den sortens vardag antar kärleken primitivare uttrycksformer, som i mycket högre grad än i övriga samhället helt enkelt är driftsstyrda. Utan att för den skull vara pornografisk, skriver Charles Bukowski mycket om könsorgan - i synnerhet mycket unga kvinnors - och han berättar ofta om begär och sex, men väldigt lite (inget alls, faktiskt) om romantiska månskensnätter eller blombuketter på söndagsmorgnarna. Hans söndagsmorgnar karaktäriseras snarare av bakfyllespyor, våldsamma gräl, ibland våld, och därpå en ny dags tungt drickande och nya omgångar svettig sex till sent på natten.

Så vad är poängen med att läsa poem som dessa om kärlek?! Förutom att Charles Bukowski, nu som alltid, skänker en inblick i en värld de flesta bara hört talas om ryktesvis eller i sensationella dagstidningsartiklar, uppvisar han - även det som vanligt - oss människor som vi är just utan fernissan. Vem som får ett tjockt lager fernissa och vem som inte får det är nästan alltid en fråga om förutsättningar från födseln, och därför skulle vi alla, var och en av oss, kunna vara en av människorna i Charles Bukowskis värld.

Och just därför bör vi lära känna de människorna. Kan vi inte göra det personligen, är det nästa bästa sättet att gå via Charles Bukowski.

Charles Bukowski: Love Is a Dog from Hell
Ursprungligen utgiven 1977
Ecco, 2003 och i tryck

[Sheriffen]

The Roominghouse Madrigals är inte värd besväret, inte ens av litteraturhistoriska skäl.

TRM samlar tidiga poem av Charles Bukowski, poem skrivna mellan 1946 och 1966, alltså från det att Bukowski var 26 till 46 år gammal. Och alltså, strängt taget och med få undantag, innan han började skriva det slags poesi och prosa som skulle komma att välförtjänt göra honom till världsberömd poet och författare.

Under sin tidiga karriär, som alltså varade till efter femtioårsåldern, var Charles Bukowski inte bara väldigt mycket mindre originell, han var, uppenbarligen starkt influerad av flummig beatnik- och hippie-poesi av det slag som bland den tidens poeter stammade ur hallucinogena drogrus, sin egen raka motsats. För medan den Charles Bukowski som hans hängivna läsare uppskattar är den Bukowski som i sina poem är betongkonkret, utan varje ansats till ens försök att vara lyrisk, och den Bukowski vars poem lika gärna kan betraktas som avskalade, mycket korta noveller där orden staplats på varandra i stället för i rad, så utgörs säkert 98% av poemen i The Roominghouse Madrigals av psykedeliska nonsenspoem där skära statyer flyger baklänges genom luftens kvadrater och kvittrar om rytande bilmotorer som rostat under sin tid nere i gruvans blomsterstänglar av månsken, eller vad det nu var han skrev om.

De poem som utgör de kvarvarande två procenten, eller vad det kan vara, är förvisso mycket läsvärda, bland annat ett mycket minnesvärt och ömsint som är ett av hans första i den betongkonkreta, intrigberättande stil som han själv kom att skapa och som handlar om en horas sorgliga död, men de är som sagt inte tillräckligt många för att göra boken värd besväret.

Då räcker det med att läsa överkryssningarna i hans eget förord, även om många i denna sentida tid kanske inte längre förstår principen bakom överkryssandet som var så vanligt i förstautkast skrivna på skrivmaskin.

Men då är det bara ännu mindre anledning att läsa boken.

The Roominghouse Madrigals
Ecco, 2002
(Tidigare publicerad av Black Sparrow Press)