av Sheriffen » sön 19 apr 2015, 22:17
Den här sortens bok är väl egentligen mest att se som lämpad för väntrummet hos tandläkaren eller förströelsebok för slöläsning på resan eller bara en soffbordsbok man har liggande framme och kan låta gäster titta i medan man blandar drinkar ute i köket eller något. Ni vet, barn skriver till Gud, böcker med konstiga översättningar till engelska från hela världen, vad tonåringar säger till föräldrarna när de tycker att föräldrarna är dumma. Den sortens bok.
Fast den här handlar om bisarra saker som kunder i respektive en bokhandel och ett antikvariat i England har sagt, och så en liten samling bisarrerier från boklådor i övriga världen i slutet.
Jag började med att tro att de skulle ha sagt roliga saker, men man bör ta titeln på allvar - det de säger är bisarrt, och ibland roligt men lika ofta tragiskt. Och ibland, vågar jag gissa, förbättrat och friserat av det bokhandelsbiträde som bidragit med det en kund ska ha sagt. Eller kan det på allvar ha funnits en vuxen bokhandelskund som trodde att Adolf Hitler var en amerikansk filmskådespelare av judisk börd? Jag tror inte det, faktiskt. Förmodligen var det ett klumpigt försök att skämta om Charlie Chaplins film Diktatorn.
Den kundförfrågan som inleder hela boken vågar jag påstå är en vandringshistoria, för den är i marginellt olika versioner en superklassiker och knappast känd endast i England:
"I read a book in the sixties. I don't remember the author, or the title. But it was green, and it made me laugh. Do you know which one I mean?"
Fast jag kan hysa viss sympati för den här kunden. Förstår ni varför? Så här:
"Customer: I'm looking for a book for my son. He's six.
Bookseller: How about this one - it's about - "
Customer: "Yeah, whatever, I'll take it."
Och det här tycker jag inte ens är en avlägset konstig kommentar, eftersom så kallade film tie-ins har haft en stor marknad under många decennier:
"Customer: You know that film, Coraline?
Bookseller: Yes, indeed.
Customer: My daughter loves it. Are they going to make it into a book?"
Ok, kunden visste inte att filmen bygger på en bok av Neil Gaiman. Men inte ens det behöver faktiskt göra något. När de filmatiserade H. G. Wells' klassiska Dr. Moreaus ö, till exempel, lät de en författare skriva en bok baserad på själva filmen i alla fall. Och det om något är ju faktiskt bisarrt.
Kunder som frågar om alla böcker i bokhandeln är till salu eller bara vissa, om de har några böcker signerade av Margaret Atwood och vid nekande svar frågar om de kanske kan fejka hennes namnteckning i en bok, som undrar var de skönlitterära romanerna står och om man i bokhandeln säljer, i tur och ordning, mjölk, lotter och skruvmejslar (det var olika kunder som frågade) kan kanske betraktas som rätt udda.
Och jag gillar verkligen kunden som frågar hur en Kindle fungerar och får det förklarat för sig, och sedan undrar: "Är böckerna man får i en Kindle inbundna eller pocketböcker?"
En del av kunderna är verkligen bisarra, andra ställer som jag tycker rätt vettiga frågor som av bokhandelsbiträdet uppfattas som konstiga, åter andra måste ha skämtat medvetet och en del är nog helt enkelt påhittat eller överdrivet, som sagt. Och ett smärre antal kunder är verkligen ohyggligt oförskämda.
Fast personen som kommer in i antikvariatet med en bunt böcker som hen vill sälja för 25 pund? Hen köpte precis de böckerna i samma antikvariat en vecka tidigare, för ett lägre pris än 25 pund, men hävdar att de nu måste vara värda mer, eftersom de är en vecka äldre. På allvar? Jag tvivlar.
Sedan finns det en rad frågor och påståenden som inte har något alls specifikt med att det är en bokhandel/ett antikvariat att göra, som skulle ha kunnat ställas i vilken affär eller butik som helst. De borde inte ha tagits med, tycker jag.
Jag ska inte ge några fler exempel, för riktiga godbitar bör man ju inte avslöja och samtidigt måste man säga att boken är i lika delar rolig och sorglig, som författaren Neil Gaiman sagt om den. Han tillägger: "Läs den... och sucka." (Jag tillägger att den stundtals även är rätt tråkig.)
Jag avrundar i stället med att citera en knarrig, äldre herre som jag för många år sedan hörde intervjuas i ett radioreportage från en engelsk gentlemannaklubb. Den ärevördiga gentlemannaklubben hade anlitat en bibliotekarie för att sortera böckerna i klubbens bibliotek. Den äldre gentlemannen var mycket upprörd över detta. På frågan från radioreportern hur han ville ha böckerna sorterade, om inte på samma sätt som i ett bibliotek, svarade han:
"Som de alltid har varit sorterade! De stora till vänster och de små till höger!"
Jen Campbell: Weird Things Customers Say in Bookshops
Constable, 2012
