/Not: Nominellt sett är detta faktiskt en fantasyroman, eftersom djuren i den inte bara pratar sinsemellan utan även med människor som lärt sig deras språk. I det här fallet pojken Dickon./
Pollyanna är enligt uppgift världslitteraturens mest outhärdligt klämkäcka hurtbulle, men om det stämmer kan romangestalterna i The Secret Garden inte stå henne långt efter. Knappt alls, faktiskt.
Utgångsläget är i sammanhanget förträffligt. Under brittiska imperietiden blir en ohyggligt bortskämd liten engelsk flicka som heter Mary och bor i Indien föräldralös och skickas därför till sin morbror i Yorkshire i England. Och vad tror ni finns där, om inte...
...ett hus med hundra rum, där morbrorn alltså bor. Och nästan alla de hundra rummen är "förbjudet område", det vill säga ingen får gå in i dem.
...en hemlig trädgård som, ni gissade det, ingen får gå in i.
...någon som är inlåst någonstans i något av de hundra rummen och som hålls hemlig och som gråter sent om nätterna, vilket Mary förstås får höra.
...den mystiske, hemlighetsfulle morbrorn, som lever isolerad i en avskild del av huset, när han alls är hemma och inte ute på sina mystiska resor världen runt.
Och så har vi då paraden av klämkäcka hurtbullar. Den är lång.
För den lilla flickan Mary visar sig förstås vara den klämkäcka tjejen med choklad i hela dagen. Och pojken Colin visar sig förstås vara den klämkäcka grabben med choklad i hela dagen. Och hembiträdet Martha visar sig förstås vara det klämkäcka hembiträdet med choklad i hela dagen. Och den buttre trädgårdsmästaren Ben visar sig förstås vara den klämkäcka trädgårdsmästaren med choklad i hela dagen. Och milda makter, finns det inte en pojke som heter Dickon och flänger runt på hedarna i Yorkshire hela dagarna och kan prata med djur och som är den klämkäcka pojken med choklad i hela dagen. Och hans mamma Susan, som har tretton ungar till och bor med familjen i ett litet torp, ska vi bara inte tala om - hon är så klämkäckt hjärtegod och har så mycket choklad i sig hela dagen att man får intryck av att hon löpande proppar i sig Marabous hela dagsproduktion. Och tro det eller ej, men det finns till och med en klämkäck rödhake med choklad i hela dagen.
Och så kommer sirapen. Och jag snackar inte en flaska här, utan tusentals liter. Det dryper så mycket sockersöt sirap över intrigen att det känns som om man simmar uppströms i motsvarigheten till ett vattenfall av sirap.
Absolut inte ett enda av de problem som uppstår - och de är många - är något som helst problem över huvud traget, eftersom det i samma andetag som det presenteras för läsaren löses av någon av romangestalterna med klämkäckt hurtbulleri av ett slag som, när jag tänker efter, nog skulle göra till och med Pollyanna grodgrön av avund.
Jag måste medge att jag inte alls förstår hur denna 270 sidor långa orgie i fullständigt osannolikt, sirapssött klämkäckeri kunnat bli en klassiker. Det är obegripligt. Det krävdes monumental självövervinnelse för att över huvud taget kunna läsa ut boken, självövervinnelse av samma slag som skulle krävas för att äta endast gräddbakelser till frukost, lunch och middag i ett halvår.
Upplevelsen var omtumlande, men föga avundsvärd.
Frances Hodgson Burnett: The Secret Garden
Penguin Popular Classics, tyvärr ständigt i tryck.
I svensk översättning av Christina Westman som Den hemliga trädgården, utgiven av B. Wahlströms i flera upplagor. Finns förbluffande nog som nedladdningsbar MP3.