J. R. R. Tolkien: Mr. Bliss

[Sheriffen]

J. R. R. Tolkien: Mr. Bliss, HarperCollinsPublishers, 2011

När Tony och Jessica Elgenstierna var här i förra veckan tittade vi in en stund på Elefterodákis, den största av Athens boklådor. Jag köpte som vanligt en trave böcker, bland dem den första bok av J. R. R. Tolkien jag köpt på decennier. Jag är ingen vän av den flitiga utgivningen av de samlingar oavslutade berättelser i första manusutkast-format som de (spökskriver och?) sätter ihop av honom, men med den här boken är det annorlunda. För det första utgörs den av en avslutad - och av Tolkien själv charmigt färgillustrerad - berättelse, för det andra försökte han själv få den utgiven redan 1936 (men förlaget hade inte råd att trycka färgillustrationerna!) och för det tredje har den ingenting med Middle-earth eller hobbitar att göra.

Mr. Bliss är en sagobok som Tolkien tillverkade åt sina barn, på samma sätt som han under en lång rad år skrev illustrerade brev till dem från jultomten (som bekant är även de breven utgivna i bokform). En tanke som slår mig är hur pittoreskt det är att han på sin tid kunde skicka in ett manuskript i form av en redan färdigställd, illustrerad bok i ett exemplar till sitt förlag och det är något man tagit tillvara i den här upplagan, där man dels publicerar Tolkiens handskrivna originalbok - vars sidor ligger ned så att boken är publicerad på bredden i stället för på höjden - men med texten även satt på den övre sidan på varje uppslag, dels som vanlig bok på högkant, med illustrationerna förstorade och i några fall därför skurna, men något bättre infogade i texten. Jag "dubbelläste", det vill säga hoppade fram och tillbaka mellan de båda upplagor utgåvan innehåller, eftersom de utmärkt kompletterar varandra.

Tolkiens ursprungliga förläggare jämförde Mr. Bliss med Lewis Carrolls Alice in Wonderland. Det förstår jag inte alls. Medan den senare är en färgsprakande opiumtripp är den förra en betydligt mer konventionell och mycket oskyldigare barnsaga, med talande björnar, en s.k. girabbit och diverse strapatser kretsande kring en bil som den höghattade Mr. Bliss en dag köper på ren impuls. Det är ingen större idé att förvänta sig en strängt sammanhållen berättelse och det är ingen större idé att fråga efter ett händelseförlopp där händelserna i strikt mening har med varandra att göra - de staplas, snarare - men det förhindrar inte att Mr. Bliss är en charmig, stundtals slapstrickartad berättelse där i alla fall jag dock tycker att illustrationerna ger uttryck för större begåvning än själva texten. Å andra sidan - det här är en saga som är trivsam, som man gärna fortsätter att läsa, som jag tror att så gott som varenda unge skulle gilla, och därför kan jag undra om jag inte bara sitter och är löjligt vuxen när jag slår på den kritiska blicken och till och med felfinner i form av (mycket enstaka) grammatiskt ordmärkeri.

Mig gläder det med en bok av J. R. R. Tolkien som är helt frikopplad från den värld han för alltid kommit att förknippas med, helt enkelt för att det visar på att hans fantasi och historieberättande kunde söka sig även andra vägar. Utan några som helst jämförelser i övrigt påminner det mig lite om när hans landsman och samtide, filosofen Bertrand Russell, plötsligt och överraskande skrev en novellsamling. Jag har aldrig hört talas om Mr. Bliss förut, men blev positivt överraskad av att plötsligt hitta den och finner den alltså trivsam om än föga märkvärdig som berättelse. Och charmigt illustrerad.

Varför måste man begära mer?

Kör hårt,
Sheriffen

[Martin Andersson]

Den finns även på svenska, men har varit slut på förlaget i evigheter (naturligtvis) och begagnade ex kostar därefter. :(

[centerwall]

Mig gläder det med en bok av J. R. R. Tolkien som är helt frikopplad från den värld han för alltid kommit att förknippas med, helt enkelt för att det visar på att hans fantasi och historieberättande kunde söka sig även andra vägar.

Jag har inte läst den själv, men det finns också en ofullbordad roman med titeln "The Notion Club Papers" som vad jag förstått inte heller har något att göra med Midgård. Det rör sig om en äventyrsroman där en litterär grupp (som är misstänkt lika inklingarna) reser i tiden.

[centerwall]

Mig gläder det med en bok av J. R. R. Tolkien som är helt frikopplad från den värld han för alltid kommit att förknippas med, helt enkelt för att det visar på att hans fantasi och historieberättande kunde söka sig även andra vägar.

Jag har inte läst den själv, men det finns också en ofullbordad roman med titeln "The Notion Club Papers" som vad jag förstått inte heller har något att göra med Midgård. Det rör sig om en äventyrsroman där en litterär grupp (som är misstänkt lika inklingarna) reser i tiden.

Jag googlade lite och får korrigera mig själv. The Notion Club Papers verkar bland annat också handla om Numenor så det är alltså inte sant att den inte har något att göra med Midgård. Men jag tycker ändå att idén är väldigt kul.

[jophan]

Tolkien och Lewis kom ju överens om att skriva varsin sf-bok, Lewis tog på sig rymdresa och Tolkien tidsresa. Lewis blev klar medan Tolkien, den ständigt omarbetande och ofokuserade, aldrig kom i mål.

[centerwall]

Tolkien och Lewis kom ju överens om att skriva varsin sf-bok, Lewis tog på sig rymdresa och Tolkien tidsresa. Lewis blev klar medan Tolkien, den ständigt omarbetande och ofokuserade, aldrig kom i mål.

Ja precis - jag får intrycket av att The Notion Club Papers var ett försök att återuppta den idéen (som ju påbörjades men aldrig avslutades i The Lost Road). Kanske blev han inspirerad av att Lewis baserade Ransom från rymdtriologin på Tolkien och därför ville ha med alla inklingingar på sin tidsresa?