jophan skrev:Det jag pratade om, och, misstänker jag, även Sheriffen, är situationen när någon trycker en bok i handen på en och säger: "Den här måste du läsa! Här, du får låna den. Du kommer att älska den", utan vidare motivering.
Precis.
Det klokaste jag har hört någon säga i det sammanhanget var en kvinnlig bekant som ville och fick låna Stranger in a Strange Land av mig (hon bad alltså spontant om det själv, när hon fick se att jag har den). Hon påpekade: "Jag rekommenderar aldrig någon böcker, för vi tycker olika om böcker allihop och bara för att jag gillar en bok behöver det inte betyda att någon annan gör det." (Hon gillade för övrigt Stranger in a Strange Land, som det visade sig.)
Fast till detta kommer min privata undran varför det på något sätt skulle vara viktigt vad någon annan tycker om en bok man själv gillar eller för den delen varför det ens skulle vara viktigt att han/hon läser den. Det påminner mig väldigt mycket om när man som tonåring ständigt käbblade med kompisarna om vilket rockband som var bäst och med diverse låtexempel så att säga försökte "bevisa" att, säg, Uriah Heep var bättre än Nazareth ... vilket förstås är en meningslös diskussion, eftersom det helt och hållet är en smaksak. Liksom med litteratur.
Vidare undrar jag: blir ens egen omtumlande upplevelse av en bok på något sätt större eller bättre eller mer givande för att någon man rekommenderar boken också visar sig gilla den? Antagligen inte. Den förblir densamma. Så frågan är väl om inte drivkraften bakom att rekommendera sina vänner och bekanta att läsa den ena eller andra boken är något slags halvt omedveten drift att i sina vänners ögon så att säga få en del av "äran" (som rätteligen tillkommer endast författaren) för det lysande verket. Man har "upptäckt" och rekommenderat det, och bär därmed en del av det positiva ansvaret för att ens vänner och bekanta tagit del av det.
Allt det där tycker jag bara är trams. En gång i tiden försökte jag få hela min omgivning att läsa science fiction, men det var mycket länge sedan. Numera skriver jag gärna lyriskt om Virginia Woolf, men om jag ska vara alldeles uppriktig ger jag fullständigt blanka fan i om några av mina vänner och bekanta läser henne eller inte. Jag kan leva ett alldeles utmärkt liv utan att de gör det och det kan de själva också.
Recensioner läser jag aldrig, kan jag tillägga, annat än om jag redan läst den bok som recenseras. Jag är absolut hyperkänslig för spoilers, vilket även medför att jag inte heller läser baksidestexter. Så på de vägarna får jag mig aldrig rekommenderat något.
Min prioriteringslista bygger i stället på en efter decenniers läsande rätt god insikt i vad jag finner givande att läsa och vilka författare som skrivit det. Det händer rätt sällan - men det händer! - att någon rekommenderar mig något som jag a) är intresserad av och b) inte redan känner till.
Kör hårt,
Sheriffen