av john-henri » lör 16 jan 2010, 12:26
ALEXANDER, 2004
Regi: Oliver Stone. Manus: Oliver Stone, Christopher Kyle, Laeta Kalogridis. Producenter: Moritz Borman, Thomas Schühly, John Kilik, Iain Smith. Foto: Rodrigo Prieto. I rollerna: Colin Farrell (Alexander den Store), Jared Leto (Hefaistion), Angelina Jolie (Olympias), Val Kilmer (Filip II), Rosario Dawson (Roxana), Christopher Plummer (Aristoteles), Anthony Hopkins (Ptolemaios I), Francisco Bosch (Bagoas), m fl. 167 minuter.
Vad drev egentligen Alexander den Store?
Jag vet förstås inte. Ingen vet. Men bland historiens fascinerande gestalter är han en av de mest fascinerande. Född 356 före vår tideräkning som son till Filip II av Makedonien, fostrad av sin mor Olympias, undervisad av Aristoteles, kung vid 19 års ålder 336 sedan Filip mördats, därefter den antika världens mest framgångsrike erövrare: Greklands överbefälhavare, sedan Persiens erövrare, Syriens, Egyptens, Mesopotamiens, Baktriens, Afghanistans och Pakistans – våra dagars Indien nådde han aldrig, för någonstans i vad som nu är Pakistan tvingades han vända tillbaka sedan hans krigströtta armé varit nära att göra uppror, och 323 dog han i Babylon, någon månad före sin 33-årsdag. Han var en härskare och härförare uppfylld av en vision: att sprida den grekiska kulturen över världen, att förena folk och länder genom att ge dem en gemensam världssyn och politisk struktur. Själv såg han sig, såvitt nu källorna ger en rättvisande bild av den saken, som Akilles arvinge; mannen som skulle göra det omöjliga, erövra och ena världen och göra den till ett väldigare Grekland.
Det finns naturligtvis många tänkbara infallsvinklar på Alexanders berättelse. Den av de många författare som skrivit skönlitterärt om honom och som jag själv blivit mest fängslad av är Mary Renault. I Fire from Heaven skildrar hon det första kapitlet i hans liv, från fyra årsåldern och till Filips död och trontillträdet. Alexanders korta liv som erövrare står i centrum för The Persian Boy, men där väljer Renault vad jag tror är ett sällsynt klokt sätt att återge sin episka historia: romanens berättare är den persiske eunucken och slavpojken Bagoas, som Renault i enlighet med historiska källor låter vara Alexanders älskare och förtrogne. Valet av Bagoas är klokt av framför allt två skäl: dels kan Renault låta Alexander skildras av en visserligen hängiven men samtidigt klarsynt betraktare som ser honom i första hand som människa, inte som erövrare, kung eller halvgud; dels kan hon genom Bagoas persiska ursprung ge ett bredare perspektiv på Alexanders kulturella och politiska strävanden. I sin sista roman, Funeral Games, berättar Renault också om tiden efter Alexanders död, när hans rike föll sönder och hans arvtagare sökte uppfylla sina egna, motstridiga ambitioner. Romanen är svagare än de tidigare, mycket därför att den saknar naturligt fokus.
Men det finns åtminstone ett femtiotal andra skönlitterära framställningar av Alexander, från Jacob Wassermanns till Valerio Massimo Manfredis pompösa och revisionistiska trilogi.
Fanns någon ”hjälte” bland Alexanders arvingar är det mest rimligt Ptolemaios, den kanske mest klarsynte av hans förtrogna och generaler, som just därför insåg sin egen begränsning och undvek att göra anspråk på tronen. I stället blev han satrap i Egypten och senare farao; hans dynasti bestod i 260 år fram till Kleopatras död, och i sin bok om Alexander förblev han lojal mot sin forne kung.
Det är hans diktamen av memoarerna som Oliver Stone valt att låta bilda ram till sin film. Det kan ur en aspekt vara klokt: den åldrade Ptolemaios spelas utmärkt av Anthony Hopkins, och det gör att både de första och de sista scenerna i filmen lämnar inte bara ett positivt intryck utan dessutom nästan får en att tro att man begriper vad filmen handlar om. Samtidigt förtar det all dramatik från det filmiska berättandet. Stone slipper anstränga sig för att göra sin film begriplig; när Hopkins inte är i bild upptas duken i stället av en röra av marscherande soldater och kaotiska stridsscener, av dunkla och menande blickar som utbyts mellan svåridentifierade personer, och av de lätt filosofiskt anstrukna små tal Alexander får hålla för alla som kommer i hans närhet. Hopkins inledande, avslutande och här och där insprängda kommentarer ger sammanfattningar av vad som pågår, så att åskådaren kan identifiera personer, länder, fiender och ibland ränkspel. Men är det en föreläsning man vill få behövs inte resten av filmen; blir resten av filmen inte begriplig utan föreläsningen har Stone faktiskt misslyckats fullständigt med att iscensätta det drama som var Alexanders liv.
Filmen har andra stora problem. Ett par bör nämnas.
Det som gjort Alexander till en av historiens giganter, fascinerande ännu efter snart två och ett halvt årtusende, är naturligtvis hans komplexa natur, hans snille, hans enastående militära begåvning (vi talar om en härförare som aldrig förlorade ett slag, inte ens när fienden kunnat samla fyra eller fem gånger så många soldater), hans förmåga att inspirera obrottslig lojalitet – och så vidare; det här var ingen dussinmänniska eller ens någon dussinkung. Men för det första är det mycket svårt att i Colin Farrell ens ana den utstrålning man borde kunna vänta sig att finna hos den som både är framgångsrik imperiebyggare och oemotståndlig för både män och kvinnor; and stirrar blekt omkring sig, håller ofta munnen halvöppen, låter inte särskilt övertygande när han rider ut i strid och skriker oartikulerat och klär definitivt inte i hattar av lejonhuvuden. Helt är det naturligtvis inte Farrells fel att han inte fungerar som Alexander. Varför vill han erövra världen? Stones film antyder att det beror på att han flyr från sin mamma, drottning Olympias (Angelina Jolie), och inte nöjer sig med Persien som trots allt ligger bara några dagsresor från Makedonien utan fortsätter till Indien, dit hon nog inte kan förfölja honom. Som psykologisk förklaring känns den motivationen bristfällig. (Men oväntat känner jag ändå att ett gott ord bör läggas för Jolie, vars Olympias knappast övertygar som makedonsk drottning men väl som utlevande och okuvlig maktmänniska; när hon är i bild får filmen fokus och centrum. Kanske därför att hon är den enda av aktörerna som tillför den intensitet och glamour.)
Och hur ser Alexanders relationer till sina närmaste egentligen ut? Här rodnar Stone, stammar och flackar med blicken. I den mån vi över huvud taget vet någonting om Alexander, vet vi att slavpojken Bagoas var hans älskare, att hans livslånge vän och general Hefaistion förmodligen också var det, att han för att stärka banden till de folk han besegrade tog flera hustrur och dessutom fick sonen Alexander med sin baktriska hustru Roxana. Men av de här relationerna finns inte mycket i filmen. Bagoas roll är så marginell att man behöver vara uppmärksam för att ens märka att han finns med; Hefaistion är desto mer närvarande, men som en näst intill parodisk emo med kolsvärtade ögon och pälsvästar; den närmaste fysiska kontakten mellan honom och Alexander i filmen är en och annan manlig omfamning, medan däremot bröllopsnatten med Roxana blir filmens enda utdragna sexscen. Det här är också katastrofalt, för mellan Farrell och Jared Leto, som spelar Hefaistion, finns faktiskt en påtaglig emotionell laddning som inte tillåts leda någonstans, medan det i gengäld mellan Farrell och Rosario Dawson (Roxana) inte finns någonting alls sedan deras klösande och morrande kopuleringsmaktkamp väl är över. Uppenbart har Stone uppfattat Alexanders aldrig ifrågasatta bisexualitet som en het gröt; hans tvetydiga sätt att tassa runt den i filmen är frustrerande och förödande.
Men frustrerande och förödande är för all del ett fullständigt adekvat slutomdöme för den här filmen, där Oliver Stone för en inspelningsbudget som uppskattats till cirka 1,1 miljarder kronor har åstadkommit ett för all del många gånger bildskönt men djupt frustrerande kaos, både på det historiska, psykologiska och känslomässiga planet.
John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!