Film, del 2

[Sheriffen]

Criterion Collection är ett bra ställe att börja. I övrigt har jag själv funnit Truffaut (och Tati, Tarkovskij, Polanski etc) på Movieline här i Göteborg, så nog finns de, men vist är det svårare att hitta och oftast dyrare än annan film. Men generellt finns de "stora" regissörerna utgivna på DVD, inte alltid i Sverige dock och ibland får man nyttja Tradera o. dyl. Det är väsentligt mycket svårare med independent och udda regissörer, även när det gäller framgångsrik dylik som Cronenberg så är utbudet begränsat.

Tack för detta och övriga tips i tråden!

Det jag bara tycker är synd är när till exempel skräckfilm på din blogg reduceras till halvfärdiga effektorgasmer som Hostel, som är en lökig film, när vi har filmer som Haute Tension, Martyrs, Stuck, Tesis, Los sin nombre eller varför inte Orphan. Eller Cronenbergs The Brood eller von Triers Antichrist eller Hanekes Funny Games eller Polanskis Rosemary's Baby. Jag upplever bara lite av samma trista attityd som generellt finns kring skräckfilm, vilket jag tycker är synd då det är en heterogen genre och inte minst en genre som ofta provocerar och ställer frågor, vilket bra film bör göra om än på olika sätt.

Här har nog skett ett missförstånd. Hostel 2 är en splatterfilm, inte en skräckfilm. Det är den förra kategorin jag avfärdar i och med den filmen, inte den senare. Sådant som Nosferatu (båda versionerna), Rosemary's Baby, etc., osv. kommer självklart att tas upp vad det lider.

Och ibland är det bara förbannat bra underhållning, precis som annan film. Ibland vill man bli underhållen, ägna sig åt lite eskapism. Ibland vill man bli satt under prövning, provocerad, tvingad att tänka. Problemet är att man inte alltid vet vilken film som ger det ena och det andra.

Min linje är alltså att jag ser både och. Att kombinera med är inget problem. Är en film bra är den det oavsett regissör, produktionsform eller genre. Och tvärtom. Om än på olika sätt.

Nåväl, vi får väl se vad som dyker upp på bloggen framgen.

Håll bioögonen öppna!

Be seeing you - at Kinematografi!

Kör hårt,
Sheriffen

[nicklas]

Papercut mellan Mariatorget och Zinkensdamm har ett bra utbud kvalitetsfilm -- däribland även privatimport av Criterion-utgåvor. Lite dyrare än att beställa över nätet ibland, men man kan å andra sidan impulshandla.

[margl]

En liten sak för forumets Orson Welles-beundrare, Welles som Cesare Borgia i Prince of Foxes från 1949;

http://www.youtube.com/watch?v=MXL8XHpjfGI

[john-henri]

Filmen släpptes äntligen på dvd i år, så jag förmodar att det är därifrån scenen har kommit. Welles, förvisso, men Tyrone Power klarar tyvärr inte huvudrollen som Andrea Orsini; läs Samuel Shellabargers alldeles underbara historiska skälmroman i stället.

John-Henri

[Nostromo]

Här har nog skett ett missförstånd. Hostel 2 är en splatterfilm, inte en skräckfilm. Det är den förra kategorin jag avfärdar i och med den filmen, inte den senare. Sådant som Nosferatu (båda versionerna), Rosemary's Baby, etc., osv. kommer självklart att tas upp vad det lider.

Jag ser nog skräck som ett paraplybegrepp som innefattar även det du väljer att kalla splatterfilm, som får anses vara en subgenre. Skräck behöver ju inte handla om övernaturligheter (spöken, vampyrer etc) utan även om det mörka hos människan till exempel i form av det som slarvigt kan kallas våldsfilm. Skräck är ju precis som SF en brokig vegetation och dess element kan ju även ibland dyka upp på oväntade ställen. Så missförstånd nej, olika uppfattningar ja.

Det står dig fritt att avfärda, men det är din förlust. Den senaste vågen av fransk och spansk skräck håller hög kvalité i min mening men jag trugar inte. :)

[margl]

Igår kväll såg jag på Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull, huvudsakligen för att se om den var så förfärlig som folk sagt mig och det är den (av den bakomkulisserna-dokumentär, som följer med den dvd jag sett filmen på, att döma så har filmen huvudsakligen framställts därför att George Lucas tjatade omkull Steven Speilberg). Allt det datoranimerade är plågsamt framträdande, av den fina stämningen från de ursprungliga tre filmerna finns det inget och man kan nästan känna personligen hur John Hurt, Cate Blanchett och Ray Winstone måtte lida i sina biroller. Fast det kanske inte är meningen att man ska ta det som en allvarligt menad Indiana Jones-film, snarare ska man kanske betrakta det som en halvt lyckad parodi på Indiana Jones där man lånar element, tex Harrison Ford, från de riktiga Indiana Jones filmerna. Själv finner jag det svårt att betrakta en film, vari hjälten överlever en atombomdsdetonation genom att söka skydd i ett kylskåp, som något annat.

Idag har jag för första gången sett Triumf des Willens från 1934 i sin helhet. Filmen ger mig blandade intryck av kuslighet och komik. Det kusliga ligger förstås närmast till hands, detta är en manifestation av en totalitär diktatur som förledde, förhärjade och nästan förintade det folk den påstod att den skulle höja till skyarna. Nuförtiden är det väl omöjligt att se denna film utan att instinktivt tänka på alla de förfärligheter som skulle följa den inom elva år. Komiken ligger i de banala presentationerna av de massorna, leende ljushåriga barn med blombuketter och dylikt, för att nu inte tala om de skrattretande bilder där högvuxna män med blonda lockar och breda axlar hyllar och svär trohet till den kortvuxne, svarthårige och råttnäste diktatorn. Riefensthal tar väl tillvara på det monumentalt pompösa och filmen är full av nazisymbolik såsom fanborgar, krigsmonument, örnar uppflygna på hakkors, uniformerade män uppställda i miltära formeringar och närbilder på manshuvuden med stålhjälmar och kraftiga hakor. Inledningen tyckte jag bäst om, där man flyger genom molnmassor som plötsligt upplöses för att visa Nürnbergs kyrkspiror och hustak, men i allmänhet tycker att den både konstnärligt och såsom ett propagandaverk är underlägsen föregångarna Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin och Gances Napoleon.

[john-henri]

Det sista håller jag gärna med dig om, men Triumf des Willens är ju inte samma slags propagandafilm som de. Och i och för sig misstänker jag att Riefenstahl inte heller skulle ha kunnat göra den sortens film. Hon var estet, inte berättare, och gissningsvis är det den saken som gör hennes två långfilmer svåra att köpa i dag: den estetik hon ägnade sig åt i dem är inte längre i ropet, delvis naturligtvis på grund av filmerna själva som oupplösligt blivit ett uttryck för nazismen, i sin tur den väl enda total misskrediterade av alla totallitära läror, och följaktligen går det inte längre att se dem så som jag förmodar att människor utan facit i hand såg dem före andra världskriget. Däremot har jag samtidigt också svårt att se dem som något slags bevis för Riefenstahls nazistiska övertygelse; hennes senare betydande verk, främst fotoböckerna från Barriärrevet och Kenya, demonstrerar precis samma bildkänsla och samma önskan att hitta de perfekta vinklarna för att visa upp esteticerande bilder av människor och miljöer.

John-Henri

[Sheriffen]

Leni Riefenstahl har varit ett ständigt problem ända sedan hon dök upp, inte minst för den hängivet filmintresserade. Orsakerna är, om man koncentrerar dem, tre till antalet:

1) Leni Riefenstahl var en enastående, cineastisk begåvning.

2) Leni Riefenstahl gjorde två filmer som med i alla fall på sin tid övertygande propaganda handlade om nazismens förmenta förträfflighet och som dessutom tämligen obestritt, ur rent filmisk synvinkel, råkar var historiska milstolpar (vars bildlösningar, bland annat, fått fler efterföljare än de flesta kanske vill låtsas om).

3) Leni Riefenstahl hävdade i hela sitt liv - och hon blev över hundra år gammal - att hon inte varit medveten om nazismens fasor (det fanns rätt många sådana även på det tidiga stadium då hon gjorde filmerna) och själv bara varit monomant inriktad på att göra de bästa *filmer* hon kunde åstadkomma.

Det är nog den tredje punkten som är den allra mest problematiska, för eftersom Riefenstahl var nära vän till Adolf Hitler - och eftersom man hittat hennes personliga brev till honom, som tyvärr i många stycken motsäger hennes senare påståenden - känns det inte sannolikt att hon skulle ha varit så omedveten som hon ville göra gällande. Men, och det här är också sant - hon talar med stor säkerhet sanning när hon säger att hennes eget enda egentliga syfte var att göra så bra film hon kunde och det finns faktiskt goda skäl att misstänka att om hon i stället fått uppdraget av något annat statsöverhuvud, som Josef Stalin eller Franklin D. Roosevelt eller Stanley Baldwin, så skulle hon ha givit sig i kast med filmerna med samma entusiasm som hon kom att göra det i Hitlertyskland. För det kan inte råda några större tvivel om att det främst var *filmskapare* hon var, inte politiskt engagerad.

Någonstans får man nog, trots ohyggligheterna i Nazi-Tyskland, förlåta Leni Riefenstahl på ungefär samma grunder som man förlåter Herbert von Karajan (som insåg att han måste gå med i nazistpartiet för att kunna fortsätta som dirigent, men som samtidigt sparkade regeringsmakten i arslet genom att gifta sig med en judinna, och ingen vågade ge sig på Karajan, för han var trots allt Karajan) eller Werner Heisenberg, om man nu förlåter dem. I grund och botten var dessa människor varken antisemiter eller nazister, men de befann sig i ett land som övertogs av nazister och eftersom de inte bara älskade utan levde för och av det de ägnade sig åt - film, musik, fysik - anpassade de sig så mycket de var tvungna för att kunna fortsätta ägna sig åt det.

Leni Riefenstahl känns trots allt mer besudlad än Herbert von Karajan och möjligen Werner Heisenberg trots slavarna som enligt uppgift arbetade i hans laboratorium, men man kan undra om det inte är mer av kvantitativ än kvalitativ skillnad.

Jag hoppas att ingen uppfattar detta som en apologi för nazism eller nazistiska medlöpare per se, för det är det sannerligen inte.

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

Sällan har jag blivit så engagerad av en film som jag inte visste något om i förväg som när jag igår såg på Reign of Terror (också känd som The Black Book) från 1949. Anthony Mann, som annars gjort känslostarka westerns som The Naked Spur och episka storfilmer som The Fall of the Roman Empire, presenterar här en av de mörkaste perioderna i fransk historia - jakobinernas skräckvälde under den stora revolutionen. Maximilien Robespierre eftersträvar en total diktatur och det finns inga rivaler som han inte skulle sända till giljotinen för att uppnå detta. En blodtörstig pöbel härskar på Paris gator och vem som helst kan när som helst anklagas för att vara en förrädare. I denna hysteri har Robespirres svarta bok, som innehåller de dödslistor han upprättat för framtida bruk, försvunnit och om hans motståndare får tag på den skulle de kunna vända marjoriteten mot Robespierre. En man skickas ut för att finna reda på boken, en man som är dubbelagent. Mann har lyckats skapa en demonisk rulle, inte minst med hjälp av intensiva närbilder och suggestiva skuggor. Bland rollinnehavarna kan jag nämna Richard Baseheart som gör en fullt tillfredställande fanatisk Robespierre och Arnold Moss som spelar den lömske Fouché, som står med en fot i varje läger.

[john-henri]

DARLING, 2007
Regi och manus: Johan Kling. Producent: Fredrik Heinig. I rollerna: Michael Segerström (Bernhard), Michelle Meadows (Eva). 93 minuter.

Jag är usel på att se svensk film. När jag gjort det har jag nästan alltid funnit det vara bortkastad tid, och följaktligen undviker jag mer eller mindre automatiskt de nya inhemska filmerna. Men över två år i efterhand har jag nu sett Johan Klings DARLING, belönad med två guldbaggar (för all del för foto och manlig huvudroll, men i alla fall), med Nordiska filmpriset vid Göteborgsfestivalen, med de svenska filmkritikernas pris till årets bästa film, med DN-filmkritikernas pris till årtiondets bästa film, och nominerad till Nordiska rådets filmpris.

Jaja. I en av sina gamla sketcher säger Hans Alfredsson att "livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med någonting". Det är sanningen i det uttalandet DARLING visualiserar.

Skådespelarna är utmärkta. Michelle Meadows spelar en tjugonåntingtjej från välbärgad familj som är så ytlig, ointresserad av allt och oengagerad i allt att hon är fullständigt oförmögen att klara sig på egen hand. Michael Segerström spelar en sextioårig elektronikingenjör som är så mesig att han är fullständigt oförmögen att ställa några krav på någonting alls och som följaktligen blivit av med jobbet, frun, dottern och så småningom villan. De träffas när båda fått anställning på en McDonald's och eftersom båda är kontaktlösa och kontaktsökande har de under en kort tid ett ytligt umgänge som mest består i att Bernhard, som vill vara till lags, hjälper Eva, som inte klarar av att hjälpa sig själv.

Dialogen är lindrigt sagt sparsam. Det ofta vackra fotot på sterila miljöer, tigande ansikten, reflekterande fönsterglas och ödsliga fasader är statiskt. Tristessen är kompakt. Eva blir erbjuden ett annat jobb i en modebutik och träffar butikschefens yuppieson som bjuder ut henne på kändisfest. Hon tar aldrig ens adjö av Bernhard. Slutscenen visar att hennes isolering är densamma som förr, liksom hans vädjan.

DARLING började som en 28 minuter lång kortfilm där Michelle Meadows spelade samma Eva. Jag kan misstänka att den filmen sa lika mycket om sin huvudperson som den här drygt tre gånger längre versionen. Jag kan till och med misstänka att det borde räcka med 15 minuter. För felet med DARLING ligger inte i vad filmen gör eller säger, utan i att den tillåter sig att säga det så utdraget, så övertydligt och så statiskt att den helt enkelt blir hopplöst tråkig. Ingenting i den överrumplar; det finns ingen utveckling; två disparata personer, båda dömda, introduceras, visas upp och fortsätter att vara och bete sig som vi från början får veta att de är och beter sig.

Att den här filmen skulle handla om det svenska klassamhället, som många kritiker tydligen fått för sig, är nonsens. De båda huvudpersonerna tillhör båda medelklassen, om än skilda skikt, och drabbas av liknande problem även om Bernhard kan klara av dem medan Eva misslyckas; ur den aspekten är han den mer livsdugliga av dem. Möjligen handlar den i stället om den beryktade svenska ensamheten. Men jag kan inte hjälpa att jag återkommer till mitt inledande Hans Alfredsson-citat. Livet är faktiskt tomt och innehållslöst om man inte fyller det med någonting. Och detta någonting kan förmodligen vara nästan vad som helst, men måste i varje fall vara mer än vare sig enbart viljan att vara till lags eller önskan att ständigt kunna köpa fler modeplagg än man har råd med.

John-Henri

[john-henri]

AVATAR, 2009
Regi och manus: James Cameron. Producenter: James Cameron, Jon Landau. Foto: Mauro Fiore. I rollerna: Sam Worthing (Jake Sully), Zoe Saldana (Neytiri), Sigourney Weaver (Grace Augustine), Stephen Lang (Miles Quaritch) m fl. 162 minuter.

Enligt James Cameron är det här den film han alltid velat göra, den som han själv skulle ha velat se i tonåren. Man kan väl åtminstone konstatera att han nog som barn läste mer intressant sf än George Lucas förmodligen gjorde.
Cameron är en av de tekniskt skickligaste och, kanske viktigare, mest omsorgsfulla sf-filmregissörerna. Han har regisserat Aliens, The Abyss, Terminator och Terminator 2; själv är jag rätt förtjust i framför allt The Abyss, men kanske i första hand för att den är en av de få karaktärsdrivna sf-filmer som gjorts, och för att de förnämliga aktörerna Ed Harris och Mary Elizabeth Mastrantonio spelar huvudrollerna.
Sedan kom Titanic. Och eftersom den spelade in över tio miljarder kronor har Cameron fått fria händer och därför kunnat ägna åtskilliga år åt den här filmen, som enligt ryktet ska ha kostat mellan två och tre miljarder. Det verkar inte bli något problem; fjorton dagar efter premiären hade den spelat in en och en halv, vilket med mycket bred marginal är nytt världsrekord.
Den spännande frågan är förstås om AVATAR är något mer än bara världshistoriens hittills dyraste film, bland mest tidskrävande filmer eller under de första veckorna mest publikdragande film. Till exempel en bra film.
Svaret blir ambivalent: Nja.
Den är en visuellt imponerande film. Vackra scenerier, imponerande datorgrafik, omsorgsfullt färgsättning. Jag letade med stigande förundran efter någon scen som åtminstone kan tänkas vara tagen på traditionellt sätt, utan efterföljande datoranimering. Men jag hittade ingen, och skulle bli förvånad om det finns någon. Samtidigt måste sägas att datoranimeringarna här för första gången har nått den nivå där de övertygar mig: AVATAR är lika långt från Peter Jacksons Tolkienfilmatisering som den var från Stjärnornas krig-filmerna. Efter AVATAR kan jag tro på att hotet om datoranimerade nya långfilmer där Humphrey Bogart spelar mot Marilyn Monroe är överhängande.
Den är rejält lång. Men den känns faktiskt inte för lång; man blir underhållen, även om inte mycket i den rätt enkla berättelsen överraskar.
Den vinnlägger sig om att vara science fiction, inte fantasy, även om skiljelinjen är hårfin. På den måne (natthimlen domineras av en enorm planet omgiven av också ett antal andra satelliter) där berättelsen utspelas ingår synbarligen allt levande i en komplex organisk förening vars konsekvenser misstänkt påminner om animistisk magi, men ges föregivet vetenskapliga förklaringar av exobiologen Grace Augustine (Sigourney Weaver), vars funktion är just att meddela åskådarna att det här inte är fria fantasier. Jag skulle i och för sig ha önskat att hon också sagt något om vilka fysiska lagar som medger flygande berg, och gärna om vilket slags evolution som kan leda till att de allra flesta marklevande arter har fyra lemmar och två ögon, men att enstaka trots det har sex ben eller fyra ögon. Dessutom vore det kul att höra hur ett slags häststora drakar kan flyga med ryttare trots normalt dimensionerade bröstben och en vingbredd på högst fem–sex meter. Men i alla fall.
Det lite värre problemet är att historien förmodligen oundvikligt blir extremt enkel. Människan är i färd med att exploatera rymden. På månen Pandora har man hittat ett extremt dyrbart mineral och börjat utvinna det. Problemet är att en stam av världens infödda intelligenser, de tre meter långa och humanoida na’vi, lever i det ofantliga träd som växer över den största fyndigheten. Följaktligen utbryter en konflikt mellan det exploaterande gruvbolaget och det forskarteam som vill studera na’vikulturen med hjälp av ”avatarer”, klonade varelser sammansatta av gener från na’vi och människor som ser ut som na’vi men som kontrolleras av människor som på mekanisk väg styr deras medvetande. Jake Sully (Sam Worthing) är en marinsoldat som drabbats av en ryggradsskada i strid och blivit krympling; han går mot löfte om att belönas med den kostsamma operation som skulle ge honom full rörlighet tillbaka bli avatarförare men rapportera till överste Miles Quaritch (Stephen Lang), den nästan parodiskt stridiske chefen för gruvbolagets militärenhet, som vill få information om na’vikulturen enbart för att lättare kunna utrota de ”blå aporna”.
Inte oväntat visar det sig att Jake vid sitt första besök i avatarkroppen på Pandora kommer vilse men räddas av na’viflickan Neytiri (Zoe Saldana), som inte heller oväntat är inte bara smart, vacker och singel utan dessutom stammens kronprinsessa (så kallas det inte, men i alla fall). I början finner hon förstås Jake klumpig, men sedan han med henne som lärare på tre månader blivit en fullfjädrad na’vi uppstår inte heller oväntat tycke. Den sexscen som spelades in ingår dock inte i biografversionen av filmen utan kommer på den utökade DVD:n. Sedan anfaller överste Quaritch, Jake måste välja sida och beslutar sig för att hjälpa na’vierna, lyckas med konststycket att både ena stammarna och få Pandoras världssjäl att ingripa och klår därför rymdmarinkåren. Filmen slutar med att han för gott flyttar över till sin avatarkropp och blir na’vi tillsammans med Neytiri.
Med andra ord är det här en actionfilm med stark romantisk sidointrig och ett grundtema som bejakar tolerans och kunskap; har man läst Ursula K. Le Guins kortroman The Word for World Is Forest är det omöjligt att inte associera till den.
Jag skulle han önskat mindre av actionsekvenserna när Jake slåss med sorterade odjur, när Neytiri räddar Jake från sorterade katastrofer, när överste Quaritch börjar skövla urskogen, när na’vikrigarna går till motanfall och så vidare. I stället skulle jag ha önskat en lugnare film, med större tonvikt på personerna och deras berättelser. Men i sanningens namn ska samtidigt upprepas att filmen faktiskt är karaktärsdriven: personerna i den, både människor och na’vi, individualiseras och ges särdrag och berättelser. Man lär sig bry sig om vad som händer dem. Men det gör dem samtidigt betydligt intressantare än de utdragna stridsscener som dominerar slutsekvenserna (och där dessutom den goda sidans triumf känns ihålig; med väldiga förluster lyckas man här besegra en liten kontingent soldater som inte rimligen kunnat vänta sig något svårare motstånd från infödingar beväpnade med pil och båge – är det inte sannolikt att de snart kommer tillbaka, väsentligt förstärkta och med tyngre vapen).
Så den dominerande känsla som infinner sig efter filmen är tyvärr: jaha, blev det inte mer av de här miljarderna? För visst är krig dumt, visst ska man behandla infödingarna som människor och inte som apor, oberoende av om de är bruna eller blå, och visst kan det vara fint att vara ett med naturen. Men kunde inte de tankarna ha uttryckts bättre, kanske genom att låta Signourney Weavers forskare bli en huvudperson i stället för bara en föreläsande bifigur, kanske genom att låta Sam Worthings marinsoldat vara mer intresserad av sin nya värld än av att bli dess störste heman, kanske genom att låta Zoe Saldanas na’vigestalt som synvinkelskaraktär observera inkräktarna på sin värld i stället för att vara prinsessan som faller för den fåordige actionhjälten (kanske säger det något om filmen att hon trots det är dess starkaste rollkaraktär).
AVATAR har förtjänster. Färgsättningen är en stor förtjänst; bildmagin är nämnd; den flödande fantasin i Pandoras flora och fauna överväldigar. Och till det bör läggas att det hämningslösa bruket av specialeffekter, 3D-teknik och datoranimeringar faktiskt har underordnats berättelsen och helheten. Jag är till och med beredd att instämma i filmbolagets påstående att AVATAR är den första film som använder 3D-tekniken på ett genomtänkt sätt; problemet är väl bara att det samtidigt innebär att man lika gärna kan se den på normalt sätt, eftersom Cameron faktiskt undviker att slänga saker i ansiktet på åskådarna och vi ändå har vant oss vid att uppleva film tvådimensionellt. (Men de små eldflugor som i nattscenerna svävar omkring över biosalongen är rätt charmiga.)
Så, som sagt: Nja. Jag är fortsatt ambivalent. Tveklöst är AVATAR en av de mer ursäktliga av de stora, dyra, publikdragande sf-filmerna. Och tveklöst är den värd att se, till skillnad från alltför många andra. Men utöver de barnsligt enkla budskapen ger den inte mycket; bra science fiction kan förvisso fylla oss med förundran, men den kan också samtidigt få oss att ompröva våra synsätt och tänka efter. Det finns sf-filmer som klarar av den saken: Robert Zemeckis Contact, Michael Gondrys Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Richard Schenkmans The Man from Earth. Men AVATAR gör det inte.

John-Henri

[Johan_L]

är det inte sannolikt att de snart kommer tillbaka, väsentligt förstärkta och med tyngre vapen

Mmm, det finns alltså en mer uppenbar fortsättning än vad det fanns för 'Titanic'? ;-)

(Utmärkt recension, för övrigt!)

[Sheriffen]

är det inte sannolikt att de snart kommer tillbaka, väsentligt förstärkta och med tyngre vapen

Mmm, det finns alltså en mer uppenbar fortsättning än vad det fanns för 'Titanic'? ;-)

(Utmärkt recension, för övrigt!)

Må dä, fast en grej tycker jag personligen inte är ok. Avslöjar man intrigen ända till slutet recenserar man inte, man gör ett handlingsreferat. Och det är inte schysst mot dem som inte sett filmen. Då bör man spoilervarna. Jag har en gång på Kinematografi - i recensionen av Good Bye Lenin! - avslöjat en liten del av slutsekvensen. Trots det spoilervarnar jag nästan varenda recension, helt enkelt för att jag oftast säger någonting konkret om enstaka scener i filmerna. För mig räcker det som spoiler. Därför varnar jag. Och man ska kunna yttra sig om en film ur en rad synvinklar utan att berätta den. Det är två olika saker.

I just fallet Avatar kan man dock förstås ta handlingsreferatet med ro, eftersom det är så självklart förutsägbart att det strängt taget inte blir en spoiler. Intrigen i den här filmen förstod jag närmast i detalj, visar det sig, på själva upplägget. Människor på främmande planet och inhemskingar, och människor som vill utnyttja råvarutillgångarna utan hänsyn till inhemskingarna. Då vet man ju precis hur det går, eftersom de alltid följer Marvel Comics regel nummer 1A för hur en intrig ska se ut.

Fast generellt, alltså, ska man recensera utan att avslöja filmens intrig. Som även min mycket mer framgångsrike kollega Roger Ebert gör.

Kör hårt,
Sheriffen

[john-henri]

Jag håller i princip med om spoileridén, även om jag i ärlighetens namn inte personligen bryr mig nämnvärt om ifall jag i förväg råkat läsa ett referat av en film eller roman som avslöjat slutet. Det helt avgörande för upplevelsen är enligt min uppfattning hur berättelsen gestaltas, inte vad som i detalj händer. Men jag vet ju att många inte delar det synsättet.

Fast, som också Sheriffen noterar, i fallet Avatar är handlingen i allt väsentligt ovidkommande; alla som sett någon tidigare actionorienterad Hollywoodfilm vet från på sin höjd tjugo minuter in i filmen i huvudsak allt som kommer att hända. Och eftersom huvuddragen i den här filmen dessutom "avslöjats" i så gott som varenda artikel och tidigare recension jag sett i svensk press, verkade det fullständigt överflödigt med några varningar. Jag skulle, som jämförelse, aldrig avslöja slutet i Alien, även om det i princip också är förutsebart, och jag gör det inte ens i den föregående recensionen här av Darling. Så generellt tycker inte heller jag att man bör avslöja för mycket av handlingen i det man recenserar.

Att man däremot inte utan att varna inte skulle kunna säga något konkret om enstaka scener i en film eller vad det nu är tycker jag kanske är att hårdra i överkant. Kritik som inte konkret kan referera till det verk som kritiseras är knappast möjlig att skriva på något meningsfullt sätt, och min gissning är att de som alls läser kritik är medvetna om den saken och accepterar att åtminstone enstaka intrigelement eller scener kommer att refereras för att kritikern ska kunna säga något begripligt om dem.

John-Henri

[Sheriffen]

Bör förresten kanske nämna att jag på Kinematografi faktiskt avslöjar slutet i Woyczek av Werner Herzog, vilket jag just kom på när jag läste om recensionen. Fast den är spoilervarnad, förstås.

Kör hårt,
Sheriffen