Flit bortom allt förnuft

[john-henri]

Eller vad det nu kan vara. Jag bara häpnar; i dag får jag erbjudande om att köpa ännu en ny (om än denna gång mycket tunn) bok av Ray Bradbury.

Bradbury bokdebuterade 1947 med Dark Carnival. Under de följande femton åren stod hans kreativitet vid sin höjdpunkt och han publicerade två romaner (Fahrenheit 451 och Something Wicked This Way Comes) och sex novellsamlingar (The Martian Chronicles, The Illustrated Man, The Golden Apples of the Sun, The October Country, Dandelion Wine och A Medicine for Melancholy).

År 2000 fyllde Bradbury 80 år. Sedan dess har han publicerat tre romaner och åtta novellsamlingar, om jag nu fått med alla, och fler är på gång.

Väldigt tragiskt det här, tycker jag på något sätt. Flera gånger genom åren har han i olika intervjuer sagt att han eldat upp alla de manus han inte ansåg höll måttet. Men uppenbarligen har han glömt ett par garderober fulla.

John-Henri

[Sheriffen]

Dandelion Wine är inte en novellsamling, utan en roman. Kanske hans bästa, faktiskt.

Med det sagt kan jag bara instämma i resten, för under de första femton, tjugo åren efter debuten var Ray Bradbury en vidunderlig författare. Nyskapande (inte endast inom science fiction, utan även inom allmän skönlitteratur och fantasy), genial stilist och nästan ojämförligt fantasifull.

Sedan hände någonting. Eller ingenting. Eller hur man nu ska uttrycka det. I och för sig med enstaka undantag, men de är få, har han sedan dess producerat ohyggliga mängder dels obegripligt innehållslösa och dels stilistiskt närmast självparodierande noveller (romanerna har jag faktiskt inte läst). The Toynbee Convector från 1987 är den senaste novellsamling av Ray Bradbury jag orkade läsa igenom, men det var svårt - bara ett fåtal av novellerna skulle ha platsat i någon av de svagare av de första femton, tjugo årens novellsamlingar. Därefter har jag tyvärr inte klarat av att läsa en enda novellsamling mer än kanske halvvägs, för att sedan helt enkelt ge upp.

Men som ett fån går jag förstås och köper allt nytt karlen ger ut, så bara nu i höstas var jag och köpte fortsättningen (! - fasa - !) på Dandelion Wine (kallad Farewell Summer), en kortroman som heter Let's All Kill Constance, och någon annan tingest som jag inte ens minns titeln på för stunden. Jag har inte läst dem ännu och vet uppriktigt sagt inte när jag ger mig på att försöka.

Med det sagt - de titlar som John-Henri räknar upp från de första femton åren tillhör de stora verken i 1900-talets skönlitteratur, alla kategorier. Och de är bland de allra originellaste.

Kör hårt,
Sheriffen

[john-henri]

Dandelion Wine är lika mycket roman som Martian Chronicles; nio tiondelar av den originalpublicerades som noveller, varefter Bradbury skrev ihop novellerna med korta stycken. Eller med andra ord knappast någon traditionell roman alls, men "episodroman" kan man väl kalla dem. Inte för att det spelar någon nämnvärd roll. Fast är någon intresserad är detta de separat publicerade noveller som ingår i Dandelion Wine:

"The Happiness Machine", "Good-By, Grandma" (aka "The Leave-Taking"), "The Night", "The Trolley", "Green Wine for Dreaming", "Statues", "Dandelion Wine", "Illumination", "Summer in the Air" (aka "The Sound of Summer Running"), "The Last, the Very Last" (aka "The Time Machine"), "Dinner at Dawn", "The Whole Town's Sleeping", "The Swan", "The Window", "The Green Machine", "Season of Disbelief", "The Lawns of Summer", "The Season of Sitting", "Exorcism", "Magic!" och "The Tarot Witch" – originalpublicerade med de tidigaste 1950, de sista 1957.

Och visst är det väl trist, detta offentliggörande av glömda papper.

John-Henri

[Sheriffen]

På ett delvis annorlunda sätt drabbade detta även Clifford D. Simak, som i mina ögon tillsammans med den tidige Ray Bradbury är litteraturhistoriens största science fiction-författare.

Det finns avgörande skillnader. Ray Bradbury är inte en renodlad science fiction-författare på samma sätt som Clifford D. Simak, om man nu - med rätta - väljer att bortse från de västern- och pilothistorier som den senare publicerade vid sidan av sitt huvudsakliga författarskap. Dessutom är det svårt att hävda att Clifford D. Simak är en lika innovativ stilist som Ray Bradbury var i början; det är han helt enkelt inte.

Å andra sidan, Clifford D. Simak var en förnämlig stilist. Och en förträfflig historieberättare. Han var i ordets bästa bemärkelse författare. Och den egenskap han delade med Ray Bradbury var att han - i ännu högre grad än Bradbury - var humanist. Till skillnad från den förkrossande majoriteten sf-författare som verkade under genrens första åtskilliga decennier var ingen av dem särskilt tekniskt eller naturvetenskapligt inriktad, eftersom det som intresserade dem var helt andra frågeställningar.

I likhet med Ray Bradbury var Clifford D. Simak avgjort bäst i novellformatet. Hans mest kända roman, City, består i själva verket av nio noveller, som han liksom Ray Bradbury med Dandelion Wine skrev ihop genom korta mellanpassager som förenade dem intrigmässigt, eftersom de redan tematiskt ingick i en svit.

Men även i Clifford D. Simaks fall hände något, även om det tog längre tid. Från och med det begynnande 40-talet till och med det begynnande 70-talet var han en i allt väsentligt lysande författare i både novell- och romanformatet, och åstadkom på romansidan klassiker som nämnda City, Time and Again, Way Station, The Goblin Reservation, och flera andra. Och novellerna var med mycket få undantag enastående, varenda en.

Men så dök 70-talet upp och helt plötsligt blev romanerna, med få undantag som A Choice of Gods, något slags Simak light. Man visste vad man fick, det var Simak, men det var ett allt mer inspirationsbefriat harvande av temata och berättande som gradvis allt mer kändes som en upprepning. Som om han inte hade så mycket kvar att säga och kanske därför borde ha låtit bli. Detsamma gällde, men i mindre utsträckning, novellerna. Bland annat återkom han starkt med den prisvinnande The Grotto of the Dancing Deer i början av åttiotalet.

Hur som helst, någonstans är det tragiskt. För här har man lysande, geniala författare som inte bara vet hur man berättar en vidunderlig historia, utan dessutom gör det med en stilistisk elegans som inte är alldeles vanlig vare sig inom science fiction-litteraturen eller någon annan litteraturform. Och som sedan, av någon anledning, liksom börjar skriva allt faddare karbonkopior av sig själva. I Bradburys fall till och med omedvetet självparodiskt, och i Simaks fall till synes utan några egentligen nya idéer (det absolut hemskaste exemplet i Simaks fall torde vara romanen Destiny Doll från 1971, som jag ärligt talat inte förstår att någon enda redaktör kunde släppa igenom för publicering).

Ibland kan man undra varför, men när man å andra sidan ser på en annan konstform som rockmusiken och med stigande fasa konstaterar hur fullkomligt geniala grupper som Uriah Heep och Deep Purple har ägnat de senaste många albumen och årtiondena åt att massakrera sin egen status så inser man att det någonstans förmodligen är omöjligt för utövande konstnärer att sluta, eftersom de förefaller blinda för sin egen tilltagande oförmåga att skapa verk av det slag som en gång i tiden med rätta ansågs inte bara nyskapande utan i stora stycken geniala.

Kör hårt,
Sheriffen

[Svensson]

De flesta konstnärer är bra i början och klingar sedan av, snabbare eller långsammare.

Dock är ju motsatsen intressant, sådana som kanske inte blir bättre och bättre, men som fortsätter att blomstra även som äldre. Jag kommer på målaren Rubens som visst hade en mångomtalad "åldersstil", fräscha verk även på slutet, samt möjligen Ernst Jünger som kunde skriva "Eumeswil", "Farligt möte" och lite annat romankrafs mot slutet.

Sf: Ballard och Dick kunde skriva enstaka intressanta verk även mot slutet ("Super Cannes"; "VALIS").