"Om man för varje människa framhölle de förskräckliga smärtor och kval, som ideligen möta henne i livet, skulle hon gripas av rysning, och om man toge den allra mest förstockade optimist med sig på en vandring genom sjukhus, hospital och kirurgiska tortyrkamrar, genom fängelser, pinorum och på slavmarknader, över slagfält och förbi de anklagades bänk, och om man för henne öppnade dörrarna till det mänskliga eländets mörka kyffen, där man gömmer sig för nyfikenhetens kalla blickar, eller till det fängelsetorn, där Ugolino hungrade ihjäl, så skulle säkerligen även hon till slut inse, hurudan denna 'den bästa av alla möjliga världar' är".
Detta är en av Arthur Schopenhauers typiska utgjutelser över hur förfärligt människolivet är. Ända sedan barndomen har jag intresserats av pessimism, svartsyn och weltschmerz. Ofta känner jag liksom gamle Schopenhauer att pessimisten är den som vet hurdan världen verkligen är och även om jag med nöje har läst många lättsamma böcker så är Stor Litteratur för mig mer eller mindre liktydigt med tragedi eller för att låna ännu ett citat från Schopenhauer; "Som diktkonstens höjdpunkt, både i fråga om majestätisk verkan och med tanke på prestationens svårighet, bör tragedien anses". Där du finner en stor författare eller en riktig intellekuell finner du vanligtvis också en melankoliker eller kanske till och med en misantrop. Men det finns olika typer av pessimism, Schopenhauers och Hartmanns läror är inte identiska fast de båda är pessimister. James Branch Cabell är klart inspirerad av Schopenhauer - den schopenhauerska dogmen om det ständiga pendlingen mellan begär och leda illustreras av nästan varje roman av hans hand - men tycks, till skillnad från filosofen, tro på försoning snarare än förnekelse. Min ständiga favorit Oscar Levertin var, samtidigt som han hyste stor tilltro till vetenskapens möjligheter och konstens skönhet, en utspräglad melankoliker. Hans syn på sakernas tillstånd var dock vemodig och saknade Schopenhauers ganska barska tonläge, i ett brev till vännen Heidenstam - rörande dennes tidiga hävdande att kristendomen var en glädjedödare - säger han; "Hur kan du tro att det är någon enstaka religionslära (tex kristendomen) som förmörkar livet? Livssmärtan kommer från livets egen begränsning, från den kedja av missräkningar och skilsmässor, som tynga oss stackare år från år och inför vilken vår resignation blir alltmer fylld av smärta och bitterhet. Denna livssmärta kommer människosläktet lika lite ifrån som sin egen skugga".