Pessimism

[margl]

"Om man för varje människa framhölle de förskräckliga smärtor och kval, som ideligen möta henne i livet, skulle hon gripas av rysning, och om man toge den allra mest förstockade optimist med sig på en vandring genom sjukhus, hospital och kirurgiska tortyrkamrar, genom fängelser, pinorum och på slavmarknader, över slagfält och förbi de anklagades bänk, och om man för henne öppnade dörrarna till det mänskliga eländets mörka kyffen, där man gömmer sig för nyfikenhetens kalla blickar, eller till det fängelsetorn, där Ugolino hungrade ihjäl, så skulle säkerligen även hon till slut inse, hurudan denna 'den bästa av alla möjliga världar' är".

Detta är en av Arthur Schopenhauers typiska utgjutelser över hur förfärligt människolivet är. Ända sedan barndomen har jag intresserats av pessimism, svartsyn och weltschmerz. Ofta känner jag liksom gamle Schopenhauer att pessimisten är den som vet hurdan världen verkligen är och även om jag med nöje har läst många lättsamma böcker så är Stor Litteratur för mig mer eller mindre liktydigt med tragedi eller för att låna ännu ett citat från Schopenhauer; "Som diktkonstens höjdpunkt, både i fråga om majestätisk verkan och med tanke på prestationens svårighet, bör tragedien anses". Där du finner en stor författare eller en riktig intellekuell finner du vanligtvis också en melankoliker eller kanske till och med en misantrop. Men det finns olika typer av pessimism, Schopenhauers och Hartmanns läror är inte identiska fast de båda är pessimister. James Branch Cabell är klart inspirerad av Schopenhauer - den schopenhauerska dogmen om det ständiga pendlingen mellan begär och leda illustreras av nästan varje roman av hans hand - men tycks, till skillnad från filosofen, tro på försoning snarare än förnekelse. Min ständiga favorit Oscar Levertin var, samtidigt som han hyste stor tilltro till vetenskapens möjligheter och konstens skönhet, en utspräglad melankoliker. Hans syn på sakernas tillstånd var dock vemodig och saknade Schopenhauers ganska barska tonläge, i ett brev till vännen Heidenstam - rörande dennes tidiga hävdande att kristendomen var en glädjedödare - säger han; "Hur kan du tro att det är någon enstaka religionslära (tex kristendomen) som förmörkar livet? Livssmärtan kommer från livets egen begränsning, från den kedja av missräkningar och skilsmässor, som tynga oss stackare år från år och inför vilken vår resignation blir alltmer fylld av smärta och bitterhet. Denna livssmärta kommer människosläktet lika lite ifrån som sin egen skugga".

[Johan_L]

För att citera Sir Humphrey Appleby,

A cynic is what an idealist calls a realist.

[margl]

Vid nyår, då man förväntas glädjas åt stohejet och låtsas som om man tror att denna gång kommer det verkligen att bli "den tusenåriga fredens år", kände jag i mitt stilla sinne att det kanske hade varit på sin plats att citera de sista raderna i Tegners Nyåret 1816;

Välkommet, nyår, med mörker och mord
och lögn, och dumhet, och flärd!
Jag hoppas, du arkebuserar vår jord,
en kula kan hon vara värd.
Hon är orolig, som mången annan,
men allting blir lugnt, om hon skjuts för pannan.

[margl]

Ett klassisk text om pessimism kontra optimism i det svenskspråkiga kulturområdet är givetvis Viktor Rydbergs diktverk Prometeus och Ahasverus, där den fjättrade titanen representerar tron på ljusets och skönhetens seger över den brutala våldsmakten medan den vandrade juden ger, med stöd av sin historiska erfarenhet, luft åt den dystraste pessimism. Prometues talar om konstnärens och skaldens vackra roll i kampen mot tyranneriet;

Ja, Maktens rike lutar till sitt fall,
ty skalder verka ännu i sitt kall
att emot själviskhetens bud de hårda
med harpostormar väcka hjältetrots
och att i hägn av milda toner vårda
allt blygt, som annars trampats och förgåtts.

Ahasverus bemöter dessa anspråk med hån och en episkt negativ världssyn;

Väl förs en strid, men ej mot maktens gud --
han dyrkas överallt, var än jag vandre --
nej, fejden gäller: värna egen hud,
kan du ej taga huden av de andre.
Det är de byten, du, varom man strider.
Nu säger jag dig, galning, kort och kallt:
en kamp för liv och makt står överallt
och måste rasa genom alla tider.
Jag gick i skogens djup: hur tyst där är,
hur långt från livets stormande begär,
där träden drömma vid varandras sida!
Dock drömma ej de hycklarne -- de strida
förrädiskt med varann i jordens mull,
och sakta, sakta kronan ut de sprida
att stjäla från varandra solens gull.
Förgät-mig-ej lär vara skalden kär,
och dock hur lömsk den lilla blomman är!
Hon skjuter ut en knippa av polyper
och trevar under jorden, tills hon stryper
densamme grannen, som av henne fick
ur ögon blå så mången vänlig blick.
Så döljer sig en oförsonlig strid
inunder slöjan av den djupsta frid.
Och vad allt annat liv är föreskrivet,
det är en lag jämväl för mänskolivet:
där kämpas öppet eller med försåt,
och aldrig, aldrig skall den fejden dämpas.
Man är en tiger, då det öppet kämpas;
i fred bland vänner är man myosot.
Där kämpas här mot här och man mot man,
de svage slaktas eller varda slavar,
de skönsta landen äro jättegravar
för folk, som skändat och förött varann.

Avslutningsvis formulerar Ahasverus det enda hopp han är kapabel till;

du ser, hur himlens många lampor flämta,
och om jag världens gåta rätt förstått,
har deras olja sitt bestämda mått.
Ja, deras vekar skola slockna alla --
och vet! När denna sol har brunnit ut,
skall själviskhetens makt på jorden falla,
då äro dina kval och mina slut.

[Svensson]

"Ja, detta vemod"... Heter visst en bok av Owe Wikström. Eller så var det rubriken på ett seminarium om densamma.

Väl och ve: vem vill ha ve och inte väl?

När man väl kommit förbi det faktum att denna jord är en jämmerdal osv, är enda vägen att gå VÄLMÅGA och STILLA GLÄDJE, vilket uppnås med VILJA och FANTASI.

"Salongspessimism" och "milt vemod" å sin sida; de, vill jag hävda, kan vara en typ av lyx för den som ändå har det rätt bra.

Någon, Ekelund tror jag, sa om Schopenhauer: Vara pessimist och småsur går väl an om man är rik (Schopenhauer hade en liten förmögenhet), men ve den pessimist som är fattig, han vandrar en järnhård väg till helvetet!

[margl]

Nu ska du inte vara elak och förstöra mina utläggningar genom att vara onödigt positiv och snusförnuftig.

[Svensson]

På pricken...

När man har det credo jag har (tänk positivt osv) är det största problemet: hur uttrycker man det, hur förmedlar man det utan att det låter som en boyscoutmoral, som snusförnuft och plattityder?

Denna problematik, denna utmaning har jag ständigt för ögonen :)

[Sheriffen]

Fast Lennart, jag tycker kanske du missar det positiva i pessimism lite grann. En pessimist blir sällan besviken, ofta glatt överraskad. Medan motsatsen gäller för en optimist.

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

När man har det credo jag har (tänk positivt osv) är det största problemet: hur uttrycker man det, hur förmedlar man det utan att det låter som en boyscoutmoral, som snusförnuft och plattityder?

Denna problematik, denna utmaning har jag ständigt för ögonen :)

Jag känner till den problematiken själv. Hur ger man uttryck för den stort anlagda humanisktiska progressivitet, som jag finner hos tex H G Wells och Camille Flammarion, utan att att det låter högtravande och orealistiskt?

[margl]

En pessimist blir sällan besviken, ofta glatt överraskad. Medan motsatsen gäller för en optimist.

Det får mig att tänka på ett stycke i August Strindbergs Röda Rummet; "Om du vill förekomma den självförbränning, du, som fanatiker går till mötes, så anlägg med det snaraste en ny synpunkt över saker och ting; öva dig i att se världen i fågelperspektiv, och du skall se huru smått och betydelselöst allt förefaller; utgå ifrån, att det hela är en sophög, att människorna äro avskräden, äggskal, morotstjälkar, kålblad, traslappar så blir du aldrig överrumplad mer, förlorar aldrig någon illusion mer, men du skall däremot erfara en hel mängd glädje, varje gång du ser ett vackert drag, en god gärning; anlägg med ett ord ett lugnt och stilla världsförakt - du behöver icke befara att bli hjärtlös för det."

[Svensson]

Sheriffen: jag är optimist men blir inte besviken ändå.

Kruxet är hur stora förväntningar man har; man kan inte förvänta sig guld och gröna skogar, tvärtom får man glädja sig åt det lilla. Som, tja, att leva, att vara vid liv as such.

Nu låter det hotande hurtigt asså, som jag var inne på ovan...

Men då kan man ju välja en väg som antyddes av Nietzsche, eller Nietzsche i Ekelunds tolkning: tragisk optimism, detta att vara medveten om livets skuggsidor, dess djup och tragik, men ändå säga men ändå, trots allt...

Ekelund, denne Vilhelm Ekelund, aforistiker och poet, var själv emot den lättköpta pessimismen hos "den romantiska anden", salongsposörer som skyltade med sitt svårmod, Schopenhauer möjligen inberäknad. Och han gav inte mycket för sedvanlig idealism av plotinsk modell, den där allting, till och med det onda, motiveras för sin kontrastverkans skull; "utan det onda skulle det inte finnas något gott".

Det blir ofta lite lättköpt i Plotinos filosofi, allt är bra, allt ordnas till det bästa i den bästa av världar. En liknande uppfattning finner man ju hos de flesta troende: allt som sker är bra, även olyckor och fanstyg, de är bara lärdomar. Se till exempel Allan Edwalls rollfigur i "Utvandrarna" som tackar Gud för att han tagit ifrån henne hans dotter...

Nej, då kan Ekelund vara ett salt! Han tar guldkornen i Nietzsches lära och gör dem till en fungerande livsstrategi, detta att LEVA AUTENTISKT och ACCEPTERA UTMANINGAR, försmå enkla lösningar och gå i närkamp med tillvaron, leva liksom på ett stormande hav över vilket solen lyser; detta sista var en bild han valde för att karaktärisera Nietzsches filosofi, hans credo.

En lite tuffare fromhet så att säga, skild från både pessimism och rosenskimrande idealism.

För övrigt sa Ekelund: "Jag förstår inte dem som suckar över livets mening; att leva är svårt och därför meningsfullt i högsta grad."

[margl]

Men då kan man ju välja en väg som antyddes av Nietzsche, eller Nietzsche i Ekelunds tolkning: tragisk optimism, detta att vara medveten om livets skuggsidor, dess djup och tragik, men ändå säga men ändå, trots allt...

Det är något mycket liknande som jag återfinner hos Stefan Zweig, detta att trots alla personliga besvikelser och samtida katastrofer våga hoppas på möjligheten av något bättre, en ny gryning för mänskligheten även efter den mörkaste av nätter.

Ekelund, denne Vilhelm Ekelund, aforistiker och poet, var själv emot den lättköpta pessimismen hos "den romantiska anden"

Romantiken har givetvis inte monopol på dystra sinnesstämningar, vi har före den tex senmedeltidens mörka skräck för den slutliga förgängelsen eller barockens livsångest som existerade sida vid sida med livsberusning, men romantiken har som få andra litterära epoker kommit att bli identifierad med melankoli. Detta etablerades av en rad sk förromantiska poeter, en av de inflytelserikaste var den idag nästan helt oläste (och bla därför uppmärksammad av mig) Edward Young som mellan åren 1742 och 1745 framtällde sitt diktverk The complaint or Night thoughts on life, death and immortality. För att citera Henrik Schücks träffande beskrivning; "Något referat av innehållet är helt enkelt omöjligt, därför att ett innehåll i vanlig mening saknas. Det hela utgöres av en enda stor deklamation på tiotusen verser, fördelade i nio 'nätter', reflextioner över livet, döden, evigheten, vänskapen etc utan någon bestämd ordning. Måhända var det just det kaotiska som grep en tid vilken hade börjat ledsna på den franska klassicitetens klara disposition och förnuftsmässighet. Här hade man något rakt mosatt allt man förut lärt sig att beundra: något dimmigt, dunkelt, oredigt, allt mot en bakgrund av den djupaste melankoli: 'I mourn for millions'. Det är denna världssmärta vilken sedan skulle få så stor betydelse för romantiken, här i ständigt nya variationer tonande oss till mötes som en stor, sorgtyngd symfoni".

[margl]

I sin essä om Schopenhauer återberättar Frans G Bengtsson en anekdot där den dystre poeten Leconte de Lisle vid sitt inträde i franska akademin möts av Alexandre Dumas dy som påpekar att han trodde självmordet måste förefalla en sådan världsföraktande diktare som de Lisle mer logiskt än en akademistol. Sedan berättas liknande saker om Schopenhauer, som tex att han alltid ville bo på bottenvåningar på grund av brandrisken. Detta följs av förklaringen; "Vid ett första ögonkast kan allt detta ha ett ej obetydligt skimmer av komik; men om någon djärvts närmare utfråga Schopenhauer på denna punkt, skulle han inte varit svarslös. Naturligtvis är det komiskt, skulle han kunnat säga, men det är samtidigt djupt tragiskt och i själva verket ett av de element som gör tillvaron till den irrationella och för förnuftet outhärdliga historia som den är. Ty om man väl kunde taga livet av sig när man genomskådat eländet, då vore ju allting ganska drägligt: då gjorde man rationellt slut på sig, och därmed vore allt i bästa ordning (förutsett frånvaron av eventuella metafysiska komplikationer). Men så enkel är ju saken ingalunda: intellektet, en sekundär produkt, inser att tillvaron är usel, men hur mycket är man i praktiken hjälpt av vad det stackars intellektet inser? Ens livsvilja inser det inte, och den är ojämförligt starkare än även det starkaste intellekt. Ty viljan är det starkaste av allt, den enda i grunden verkliga, tinget i sig. Intellektet må predika icke-tillvarons företräden hur mycket som helst: viljan är vilja till liv, och därmed nog; den fortsätter som om alls ingenting hänt i ens hjärna".

[john-henri]

Det var gräsligt så dystra ni verkar. Varför i hela friden så?

Pessimismen föreföll mig en gång i tiden rätt tilltalande. Men det var i tonåren, när jag väl insett att något dummare än religion knappast kunde ha tänkts ut ens av människor, som ju ändå är kända för sin förmåga att hitta på enfaldigheter att tro på. Och när jag upptäckt att en av mänsklighetens eviga favoritsysselsättningar var att tänka ut nya och värre sätt att plåga andra människor till döds.

Men än sen. Vi lever. Vilket jag uppfattar som en föga sannolik slump. Förvisso i ett likgiltigt universum som råkar existera, också det förmodligen föga sannolikt, utan syfte eller mening. Att det är så spelar ingen roll, vare sig i evigheten eller för någon av oss tillfälligt närvarande livsformer. Varför inte ha så kul som möjligt medan vi nu äger medvetande? Det går över snabbt nog, och i sinom tid går också vårt universum över. Men att mekaniken är mekanisk är knappast något skäl till dysterhet; såvitt jag kan tänka mig finns inget alternativ utom det förmodligen statistiskt mer sannolika att ingen av oss alls skulle finnas till. Vilket väl inte med någon rimlighet vore att föredra. Alltså har vi allihop haft en ofattbar tur i slumpspelet som är tillvaron. Och det är väl för tusan inte så illa!

John.Henri

[Sheriffen]

Det var gräsligt så dystra ni verkar. Varför i hela friden så?

Pessimismen föreföll mig en gång i tiden rätt tilltalande. Men det var i tonåren, när jag väl insett att något dummare än religion knappast kunde ha tänkts ut ens av människor, som ju ändå är kända för sin förmåga att hitta på enfaldigheter att tro på. Och när jag upptäckt att en av mänsklighetens eviga favoritsysselsättningar var att tänka ut nya och värre sätt att plåga andra människor till döds.

Men än sen. Vi lever. Vilket jag uppfattar som en föga sannolik slump. Förvisso i ett likgiltigt universum som råkar existera, också det förmodligen föga sannolikt, utan syfte eller mening. Att det är så spelar ingen roll, vare sig i evigheten eller för någon av oss tillfälligt närvarande livsformer. Varför inte ha så kul som möjligt medan vi nu äger medvetande? Det går över snabbt nog, och i sinom tid går också vårt universum över. Men att mekaniken är mekanisk är knappast något skäl till dysterhet; såvitt jag kan tänka mig finns inget alternativ utom det förmodligen statistiskt mer sannolika att ingen av oss alls skulle finnas till. Vilket väl inte med någon rimlighet vore att föredra. Alltså har vi allihop haft en ofattbar tur i slumpspelet som är tillvaron. Och det är väl för tusan inte så illa!

Sympatisk inställning, men man kan se saken på ett annat sätt också. Givet de faktiska förutsättningarna fanns det ingen annan möjlighet än att vi skulle existera. Orsakssammanhangen kunde inte ha sett annorlunda ut än vad de gör. Vi är här av nödvändighet. Fast fortfarande lika renons på syfte och mening och allt det där, förstås.

Så tänker man närmare efter är förstås skillnaden mellan dessa båda varandra motsägande och uteslutande ytterligeter - vi råkar existera av ren dumflax eller vi existerar av benhård nödvändighet - tämligen irrelevant.

Men ändå.

Kör hårt,
Sheriffen

P.S. Så visst, jag håller med - låt oss dra järnet när vi nu ändå är här! D.S.