Film, del 2

[margl]

En fråga till de som är intresserade av äldre film; Är det någon som sett Fritz Langs Die Spinnen? Beskrivningar av den har nämligen väckt mitt intresse, det är thriller om en förbrytarliga ledd av en synnerligen viljestark och maktlysten kvinna som försöker lägga vantarna på en skatt av försvunnet inkaguld för att främja sina globala ambitioner. Den gjordes i två delar 1919 och en uppföljare där ligan slets sönder av inre konflikter planerades men blev aldrig av.

Nu har jag haft förmånen - det måste väl betraktas som en sådan - att se Die Spinnen. Bägge delarna kan kortast sammanfattas som en blandning av filmerna om Indiana Jones och James Bond försedd med Sax Rohmers farliga orientaler. I första delen tävlar en amerikansk miljonär och företrädarna för förbytarorganisationen Spindlarna om att komma först till en undangömd mayacivilisation i sydamerika och i den andra delen strävar samme miljonär för att spränga Spindlarna som låtit mörda hans älskade. Bilderna av forntidstemplet i första delen är storslagna och scenerna i den undre staden i andra delen är som hämtad direkt ur någon Fu Manchu-roman. Exotism och spänning för hela slanten på ett melodramatiskt pulp fiction-sätt.

[margl]

En regissör som jag inte tror att vi har mer än omnämnt tidigare; Cecil B DeMille. En filmpionjär som spelade 1914 in den första långfilmen i den kalifornska trakt som skulle bli känd som Hollywood och en showman som ägde en exempellös förmåga att pendla mellan syndig sensualism och inställsam moralism. Enligt legenden lade han till sig med vanan att gå till studioarbetet iförd ridbyxor och benkläder av läder samt med ett pistolbälte med revolvrar runt midjan som om varje dag med filmen var en farlig expedition in i djungeln. Gloria Swanson sa i sin självbiografi att han trodde på reinkarnation och att detta var förklaringen till hans förtjusning i att lägga in historiska paralleller i sina filmer (enligt andra fimkritiker handlade det mer om en möjlighet att få vissa upp eggade scener av dekadens ur det förflutna). Jag har bara sett två av hans filmer i sin helhet, Cleopatra från 1934 och hans nyinspelning av De Tio Budorden från 1956, och med alla sina brister så visar dom ändock DeMilles säkra känsla för det sensationella och spektakulära.

[margl]

Gilda av Charles Vidor, med Rita Hayworth, Glenn Ford och George MacReady (1946).

Jag tänkte på den häromdagen då jag av en tillfällighet påmindes om att det faktiskt var MacReady, som jag tidigare nämnt som en minnesvärd birollsinnehavare, som spelade klubbägaren med käppen[...]Förövrigt var det länge sedan jag såg den, borde kanske försöka göra det igen ganska snart.

Nu har jag sett den igen och kan konstatera att den förlorat inget av sin dragningskraft. Triangeldramat med MacReadys skarpa attityd, Hayworths gäckande sensualism och Fords frustrerade äventyrare fascinerar ännu. Det som jag inte mindes eller inte lade märke till senast är vilket intryck av ungdomlighet Ford ger.

[Sheriffen]

Gilda av Charles Vidor, med Rita Hayworth, Glenn Ford och George MacReady (1946).

Jag tänkte på den häromdagen då jag av en tillfällighet påmindes om att det faktiskt var MacReady, som jag tidigare nämnt som en minnesvärd birollsinnehavare, som spelade klubbägaren med käppen[...]Förövrigt var det länge sedan jag såg den, borde kanske försöka göra det igen ganska snart.

Nu har jag sett den igen och kan konstatera att den förlorat inget av sin dragningskraft. Triangeldramat med MacReadys skarpa attityd, Hayworths gäckande sensualism och Fords frustrerade äventyrare fascinerar ännu. Det som jag inte mindes eller inte lade märke till senast är vilket intryck av ungdomlighet Ford ger.

Här något mer att lägga märke till. Precis efter Gilda gör Rita Hayworth The Lady from Shanghai. När du ser den senare nästa gång, lägg märke till det musikaliska Gildacitatet. Det tog mig många gånger innan jag gjorde det, och det är raffinerat.

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

Jag fortsätter givetvis att utöka mina erfarenheter av äldre film, nyligen med The House of Rotschild från 1934, som förövrigt på sin tid nominerades till Academy Award for Best Motion Picture. Det är berättelsen, föga förvånande med tanke på titeln, om familjen Rotschilds väg från elände och förföljelse i Frankfurts ghetto till internationell framgång och välstånd, samtidigt som familjen tar sig in i bankvärlden försöker de också förbättra judarnas villkor och bringa fred till Europa. George Arliss spelar två av släktens huvudmän med en blandning av vänlighet och världskännedom och Boris Karloff syns som en judefientlig adelsman. Det är faktiskt en riktigt bra och tänkvärd film, trots vissa tendenser till antisemitisk karikatyr i början (ett klipp ur denna utnyttjades skamlöst i den nazistiska propagandafilmen Der Ewige Jude från 1940).

[margl]

Jag har nyss sett Inherit The Wind från 1966. Spencer Tracy och Fredric March i intensiva (och genomsvettiga) rättegångsscener. Utmärkt film med utmärkt manus.

[margl]

På senare tid har jag intresserat mig alltmer för Torsten Ehrenmark, en utmärkt kåsör med fin stil, dock kanske lite väl fixerad vid sport. Omedelbart när jag läste följande rader i kåseriet "Hitchcock-gänget" kom jag att tänka på vissa utläggningar som ägde rum när filmtråden var ung och färsk;

"Nej, det är sorgligt. Hitchcocks filmer håller inte längre. Tiden har ridit ifrån dem. Och det gäller för resten de flesta gamla filmer. I mitt tycke finns det bara en film som riktigt håller. Det är Tredje mannen. Den hade premiär 1949 men den kunde lika gärna ha visats för första gången idag.
Ingenting har åldrats i den. Men så är det också en av de största regissörerna som har gjort den (Carol Reed) och en av de största författarna som skrivit manus (Graham Greene). Jag har nu sett den ett 20-tal gånger och den blir bara bättre och bättre. Och liksom all stor dikt är den sann, bitterljuv och milt sarkastisk."

[Sheriffen]

På senare tid har jag intresserat mig alltmer för Torsten Ehrenmark, en utmärkt kåsör med fin stil, dock kanske lite väl fixerad vid sport. Omedelbart när jag läste följande rader i kåseriet "Hitchcock-gänget" kom jag att tänka på vissa utläggningar som ägde rum när filmtråden var ung och färsk;

"Nej, det är sorgligt. Hitchcocks filmer håller inte längre. Tiden har ridit ifrån dem. Och det gäller för resten de flesta gamla filmer. I mitt tycke finns det bara en film som riktigt håller. Det är Tredje mannen. Den hade premiär 1949 men den kunde lika gärna ha visats för första gången idag.
Ingenting har åldrats i den. Men så är det också en av de största regissörerna som har gjort den (Carol Reed) och en av de största författarna som skrivit manus (Graham Greene). Jag har nu sett den ett 20-tal gånger och den blir bara bättre och bättre. Och liksom all stor dikt är den sann, bitterljuv och milt sarkastisk."

Torsten Ehrenmark var en ännu förträffligare man än jag, som också gillar honom, trodde. Självklart stämmer det han säger än i denna dag, fast jag skulle vilja tillägga att det finns fler inblandade som gjorde geniala insatser: Joseph Cotten, Orson Welles, Anton Karas, Alida Valli, Trevor Howard... och så vidare.

Själv har jag sett The Third Man 127 gånger.

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

På tråden om vampyrromantik dök det upp några kommentarer om Cristophers Lees insatser i vampyrfacket under sin tid på Hammer films. Han själv anser att den viktigaste insatsen han gjorde på den tiden var i Rasputin, the mad monk från 1966, eller för att citera hans självbiografi; "Rasputin was a legendary enigma, a real actor's part, one of the best I'd had. From a mass of conflicting evidence, I tried to convey inspired wisdom and grotesque appetites. And I had a long-drawn-out, exquisite death to get my teeth into". Som filmtiteln antyder koncentrerar sig framställningen på myten om demonen Rasputin, ärelysten, brutal, liderlig och begiven på dryckenskap. Lee är övertygande som denna blandning av halvgalen mystiker med hypnotiska krafter och hänsynslös klättrare på samhällsstegen. Filmen är, som man kunde förvänta sig av Hammer films, historiskt inkorrekt, delvis säkert på grund av budgetkrav och strävan efter sensationalism, men enligt Lee också därför att Felix Jusupov, som brukar omnämnas som mannen som dödade Rasputin, vägrade att låta dem använda sin redogörelse för hur det hade gått till kring den galne munkens död. Lee konstaterar i sin självbiografi att ur ett avseende är han nog ganska unik; förutom att spela Rasputin på film har han nämligen också träffat Rasputins mördare Jusupov, Rasputins dotter Maria och besökt källaren där Rasputin blev förgiftad och skjuten.

[Sheriffen]

Från och med nästa år återgår Akademien till de sexton första årens tio filmer i kategorin Bästa film under Oscarsgalan. Ända fram till 1943 nominerades tio filmer i kategorin (undantag: 1932 var det åtta och 1935 rekordartade tolv). Läs mer:

http://www.oscars.org/press/pressreleas ... 90624.html

Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om det här. Det känns överraskande. Att ha fem nominerade i varje kategori har varit en tradition så länge, och fungerat så pass bra, att jag undrar om det kanske blir så mycket av det goda att även en del av det onda kommer med nu. Alltså, redan som det är brukar ju ett antal slaskfilmer nomineras varje år och inte så sällan är det tyvärr någon av dem som vinner.

Å andra sidan - kan vi hoppas på att det här även ger större utrymme för independents och andra lågbudgetfilmer av högre kvalitet än produktionsmonstren?

Vad tycker forumets samlade filmelit?

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Den kände skådespelaren Karl Malden har avlidit i en ålder av 97 år. Mest känd är han för sina roller i filmer som All My Sons och A Streetcar Named Desire (för vilken han fick en Oscar för bästa biroll), men han medverkade i flera science fiction/fantasy/skräckfilmer också:

Unsolved Mysteries, Alice in Wonderland, Meteor, The Cat o'Nine Tails och Phantom of the Rue Morgue.

Karl Malden var en utmärkt skådespelare, med filmhistoriens förmodligen märkligaste näsa.

Kör hårt,
Sheriffen

[john-henri]

Själv minns jag Malden kanske mest i rollen som general Omar Bradley när han spelade mot den suveräne George C Scott i Franklin Schaffners mästerliga Patton. Kanske behövdes det just någon så återhållsam, lågmäld och samtidigt auktoritativ som Malden för att kunna balansera Scotts utlevande och storvulna rollfigur.

En förnämlig aktör var han hur som helst.

John-Henri

[Sheriffen]

Och Patton är som du låter förstå en av tidens stora filmer. George C. Scott gör vad som kanske är hans paradroll och jag håller med om Maldens nödvändiga motvikt.

Så småningom kommer ni förstås att kunna läsa om den på Kinematografi.

Kör hårt,
Sheriffen

[john-henri]

När det gäller det utökade antalet nomineringar till Oscarpriset tycker jag att man åtminstone så här innan man sett utfallet kan hoppas på det bästa. För den lite dystra sanningen är ju att många av de senaste årens bästa filmer inte har blivit nominerade alls – som till exempel fjolårets Synechdote, New York, med Philip Seymour Hoffman (regisserad av Charlie Kaufman), en av de mest fascinerande filmer jag sett på mycket länge, men en smal independentproduktion. Dock inget snack om att den skulle ha förtjänat en Oscarnominering – eller vad det beträffar en Oscar – och förhoppningsvis blir det sådana filmer som får en chans med det bredare nomineringsfältet.

Å andra sidan kan man ju tänka sig det skräckscenarium Sheriffen misstänker: med plats för tio filmer kan man ju förvisso nominera några som är hyggligt bra men har sedan också plats för ett antal kvarterssprängare som kostat multum att producera och behöver Oscarreklamen för att gå ihop eller bli lönsamma. Så vem vet? Kanske blir det Transformers 3 och Star Trek 47 som hamnar som de 6:e och 7:e nomineringarna för i år.

Men, som sagt. än kan vi ju hoppas på det bästa.

John-Henri

[jPeMelin]

Spontanköpte lite filmer häromdagen och kom hem med bland annat H.G. Clouzots "Fruktans Lön" som jag velat se i många år.

En tämligen mörk historia och med mycket få sympatiska roller, men mycket spännande thriller. Och Yves Montand var otroligt hård och stilig. Filmens berättande är mycket fräscht efter de senaste årens allt för överdrivna bakgrundsteckningar av roller som ändå inte lever upp. Man får i denna film från 1953 mycket svaga antydningar om vad som lett människorna in i den desperata sitiuation de hamnat i, men deras spel och relationer målar upp en bild som tillfredställer mig som publik då dess subtilitet inte kan kritiseras. Alla samband och förklaringar byggs istället upp i mitt eget huvud. Dett är mycket annorlunda mot t ex. mina favorithatobjekt bland filmer, som nya Star Trek där rollerna spelas upp på ett sätt som känns inkonsekvent och omotiverat vilket blir katastofalt i en karaktärsdriven film.

Härnäst ska jag se Truffauts "De 400 slagen" och "Stulna Kyssar" som jag köpte vid samma tillfälle.