Film, del 2

[margl]

Jag minns med värme den entusiasm som bröt ut på detta forum när jag uttryckte ett intresse för Josef von Sternberg. Imorgon kommer jag att se hans The Scarlet Empress för första gången i mitt liv.

[john-henri]

Jag ber att få gratulera. En stor dag för dig.

John-Henri

[Sheriffen]

Jag å min sida ber att få dels gratulera, dels anmäla viss avundsjuka. Det här är en av de få Sternberg-filmer jag - fasa - faktiskt inte heller har sett. Hur idog man än är, så lyckas alltid något förbigå en på vägen, liksom. Med detta förstås inte sagt att jag inte kommer att se den, men i alla fall.

För övrigt vill jag fortfarande till dem som inte har sett den föreslå vad som möjligen är hans stora mästerverk, Morocco. Enastående film. Och jag har - faktiskt - sett de skor som Marlene Dietrich tar av sig i slutet när hon springer ut i öknen. Ja, de autentiska skorna, just det paret. Det var bara när jag på samma utställning såg dels originalmanuskriptet till Citizen Kane och dels den likaledes autentiska riddarfalken från Malta som jag har varit så nära att med blotta näven krossa decimetertjockt plexiglas, rycka åt mig aktuellt föremål, springa därifrån och hoppas på det bästa.

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

The Scarlet Empress....Det finns en del värt att säga(behöver jag varna för spoilers?).

För det första själva berättelsen om Katarina den stora av Ryssland, jag har sett tre-fyra andra varianter och det är inte särskilt mycket man kan göra med den. Denna version följer mallen i sina huvuddrag, liten tysk prinsessa paras ihop med den motbjudande storhertigen av Ryssland som hon i den följande maktkampen triumferar över. Den skiljer sig dock märkbart i det visuella, de som skötte om scenografin till den här filmen hade - liksom regissören - en fantasi utöver det vanliga. En sak jag ofta ogillar i moderna filmer är att man inte får tid att njuta av den utstuderade dekoren, här får man så mycket kan önska sig. Det ryska hovet framtonar med sina tungt ornamenterade rum, sina återkommande ikonbilder och statyer av helgon och martyrer som vrider sig i kval som något ur en skräckgotisk mardröm och i mitten av denna mardröm står den kejserliga tronen vars ryggstöd sväller ut till en enorm dubbelörn (rent visuellt finner jag det inte alls omöjligt att denna film skulle kunna vara en inspirationskälla till Sergej Eisensteins Ivan den förskräcklige). Jag gillar att Sternberg framställt dåtidens Ryssland som det förmodligen var, ett ganska barbariskt imperium i Europas utkant vars överklass täckts med en tunn fernissa västerländsk kultur - i början av filmen finns det en intensiv serie klipp som visar upp Ivan den förskräckliges och Peter den stores grymheter. Marlene Dietrich gestaltar utmärkt både den unga prinsessans naiva oskuld och den mer mogna kvinnas cyniska sensualism. Lite chockade var det för mig att se Sam Jaffe, som jag sett mest som vänliga och intelligenta äldre herrar, framträda - mycket bra - som den halvt vansinninge och halvt idiotiske storhertigen Peter. Åh, vilka bilder! De rör sig med ett genomtänkt och dekadent raffinemang, ett praktexempel är hur man klippt samman hur prästerskapet ber vid den döende kejsarinnan Elizabeth med Katarinas lättfärdiga lekar i trädgården. Jag kan inte vara annat än glad för att jag fått se den.

[margl]

Jag vet inte om så mycket om Frank Capra annat än att han räknas som en av de stora amerikanska regissörerna och att han skapat filmer som It Happened One Night, Mr Smith Goes to Washington, It´s a Wonderful Life(som jag sett en gång) och Arsenic and Old Lace(som jag sett lite mer av). Idag ska jag försöka hinna med att se vad som enligt ett omdöme jag läst är hans mest otypiska film, The Bitter Tea av General Yen(vilken härlig titel) en kärlekshistoria som utspelar sig under det kinesiska inbördeskriget.

Är det någon annan som har några särskilda uppfattningar om Capra?

[john-henri]

Jodå. Stor favorit, faktiskt; jag skulle tro att jag sett It's a Wonderful Life åtminstone tjugo gånger, vanligtvis runt jul eftersom jag tycker att den är bättre än Kalle Ankas julkalender.

Andra mycket rekommendabla Caprafilmer är de tidiga med Barbara Stanwyck: Ladies of Leasure, The Miracle Woman, Forbidden; Platinum Blonde med Loretta Young och Jean Harlow; Damon Runyon-filmatiseringen Lady for a Day med May Robson; Mr Deeds Goes to Town, ett slags förstudie till Mr Smith Goes to Washington, med Gary Cooper; Meet John Doe, också med Cooper; den förnämligen State of the Union med Katharine Hepburn och Spencer Tracy. American Madness, en samhällskritisk film med imponerande masscener, brukar anges som en av hans viktigaste tidigare, men den har jag aldrig blivit särskilt entusiastisk inför.

Mycket av Capras geni märks också i hans krigsdokumentärer från åren 1943-1945, när han var huvudansvaret för det amerikanska försvarsdepartementets filmserie "Why We Fight". Speciellt notervärd är den häpnadsväckande klarspråkiga och antirasistiska The Negro Soldier, men också andra filmer i serien – bl a Prelude to War, The Nazis Strike, The Battle of Britain – är fascinerande.

Capras självbiografi, The Name Above the Title, är dessutom mycket läsvärd.

John-Henri

[Sheriffen]

Jag får instämma i vad John-Henri säger ovan, för även om Frank Capra i enstaka filmer kan bli lite för uppenbart budskapsframförande och något för sentimental, så är han i stort sett en storfavorit. Min favoritfilm av honom är dock en som John-Henri inte nämner, You Can't Take It With You från 1938, med bland andra Jean Arthur, James Stewart och Lionel Barrymore. Humoristisk, vemodig, ytterligt välregisserad och välspelad, och med ett inte alltför påträngande budskap. Men Frank Capra ska man se allt av, så det här är mest en komplettering.

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

Nu har jag just sett färdigt på The Bitter Tea of General Yen, en riktigt bra film med suggestiva och spännande bilder ur det grymma kaos som var inbördeskrigets Kina och som en kontrast mot det står den överflödande lyxen i palatssekvenserna som är en fröjd för ögat. Nils Ashter spelar den omväxlande hänsynslöse och sammetslent artige general Yen, Barbara Stanwyck är kvinnan som mot sin vilja fascineras av honom och Walter Connolly är övertygande som generalens bossige och påfrestande finansiella rådgivare. Det verkar som om jag får hålla utsikt efter mer Capra i framtiden.

[margl]

Jag finner ofta översiktsverkens snärtiga och informativa kommentarer om regissörer, filmer och skådespelare fantasieggande. Ta till exempel denna om Josef von Sternberg ur Rune Waldekranz Filmens Historia; "Sternbergs heta förälskelse i exotiska miljöer som ram kring sin mytgestalt, Marlene, och sitt svala intresse för en trovärdig intrig yppades på nytt i Shanghaiexpressen(Shanghai Express, 1932), en bildmässigt lysande skildring av ett tågäventyr i revolutionskrigens Kina. Sternbergs film kunde kanske ha uppfattats som en reaktionär amerikansk antites till Ilja Traubergs Goluboi ekspres(Blå expressen, 1929) som allegoriskt skildrade den kinesiska revolutionen inom ramen för en tågresa, om Sternberg visat minsta spår av politisk medvetenhet".

[Sheriffen]

"Sternbergs heta förälskelse i exotiska miljöer som ram kring sin mytgestalt, Marlene, och sitt svala intresse för en trovärdig intrig yppades på nytt i... [

...framförallt hans mästerverk Morocco!

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

"Sternbergs heta förälskelse i exotiska miljöer som ram kring sin mytgestalt, Marlene, och sitt svala intresse för en trovärdig intrig yppades på nytt i... [

...framförallt hans mästerverk Morocco!

Jag borde kanske återigen rekommendera Maria Rivas biografi över sin mor som helt enkelt heter Marlene Dietrich. Det är en välfylld och välskriven volym som rymmer mycket intressant information om Dietrichs liv.

[Sheriffen]

"Sternbergs heta förälskelse i exotiska miljöer som ram kring sin mytgestalt, Marlene, och sitt svala intresse för en trovärdig intrig yppades på nytt i... [

...framförallt hans mästerverk Morocco!

Jag borde kanske återigen rekommendera Maria Rivas biografi över sin mor som helt enkelt heter Marlene Dietrich. Det är en välfylld och välskriven volym som rymmer mycket intressant information om Dietrichs liv.

Tyvärr med den beklämmande tråkigheten, dock, att hon a) i stora stycken framställer sin mor som ett monster och b) inte utgav boken förrän året efter sin mors död. Jag litar aldrig riktigt på barn till berömda människor som inte vågar utge biografierna över dem förrän föräldrarna är döda, så att man garanterat bara kan få höra ena sidan av saken. Därmed inte sagt att Marlene Dietrich var en (blå) ängel, men att hon inte fick möjlighet att kommentera tycker jag talar sitt tydliga språk.

Det finns andra biografier över Marlene Dietrich som är mer opartiska.

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

Nu har jag fått tillfälle att se en till Sternberg/Dietrich-rulle, The Devil Is A Woman från 1935. Jag har läst flera negativa omdömen om den och till viss del känner jag mig tvungen att stämma in. Visuellt finns det föga att anmärka på, bilderna är snyggt komponerade och karnevalsscenerna där ett regn av serpentiner slingrar sig kring människorna likt spindelväv är ett intressant uppslag. Men den melodramatiska intrigen, som omständigt vrider sig runt i spiraler, känns ihålig och påfrestande trots att skådespelarna tycks göra vad dom kan. Det finns scener där agerandet, dialogen och scenografin tillfälligt höjer nivån, men som helhet är det ganska prövande. Klart underlägsen The Scarlet Empress.

[john-henri]

Män som hatar kvinnor

Regi: Niels Arden Oplev. Manus: Rasmus Heisterberg och Nikolaj Arcel efter Stieg Larssons roman. Med Michael Nyqvist (Mikael Blomkvist), Noomi Rapace (Lisbeth Salander), Sven-Bertil Taube (Henrik Vanger), Lena Endre (Erika Berger), Marika Lagercrantz (Cecilia Vanger), Peter Haber (Martin Vanger), Ingvar Hirdwall (Dirch Frode), Björn Granath (Gustaf Morell), Peter Andersson (Nils Bjurman). 144 minuter.

Nå, så är den i alla fall sedd. Efter ett bra tags velande; av olika skäl har jag känt olust inför hur filmrättigheterna till Stiegs tre romaner såldes, och funderade länge på att helt enkelt inte se resultatet. Men det faktum att Eva Gabrielsson talat uppskattande om Noomi Rapace, som hon träffat och diskuterat böckerna, Stieg, och gestalten Lisbeth Salander med, fick mig att trots allt se filmen.

En sak kan och måste sägas. Noomi Rapace är verkligen alldeles utmärkt i rollen som Lisbeth Salander. Hon spelar den med obönhörlig konsekvens, och tydligen i ett par fall i direkt konflikt med regissören, som tydligen ville göra Salander "mer mänsklig" och bland annat ville ha med en scen där hon gråter; Rapace ska helt enkelt ha vägrat och konstaterat att "så skulle hon aldrig ha gjort". Det skulle hon inte. Salander fungerar filmen igenom, och mer: man får en stark känsla av att Rapace faktiskt förstår sin rollgestalt, och därför ger henne substans och liv; den komplexa, enigmatiska, fåordiga Salander blir ändå filmens mest substansiella och helgjutna personlighet.

Men resten. Ackja. Damning with faint praise är en vacker fras; man skulle förstås kunna säga att det här är en av de bättre svenska kriminalfilmerna på länge. För det är det. Men å andra sidan är det ju beklagligtvis så att någon bra svensk kriminalfilm knappast har gjorts sedan Bo Widerbergs Mannen på taket, 1976.

Och Män som hatar kvinnor är inte någon bra film. Det är en TV-film, förlängd till nära två och en halv timmars speltid, med ett par enstaka duktiga birollsinnehavare som gör vad de kan med sina roller (Sven-Bertil Taube är riktigt duktig som 82-årig patriark; Peter Andersson gör väl ifrån sig), men betydligt värre finns hela det vanliga gänget svenska ledande filmskådespelare som synbaligen läser sina repliker från prompters och låter förströdda, onaturliga och uppstyltade filmen igenom. Förströdd verkar också Michael Nyqvist i huvudrollen som Michael Blomkvist; han är blek intill utplåning, och varför Lisbeth Salander synbarligen på distans skulle fascineras av honom förblir en gåta.

I den här filmatiseringen har alla tagit det säkra före det osäkra. Manuskriptet har koncentrerat sig uteslutande på den primära kriminalintrigen, om ett oförklarat försvinnande för 40 år sedan, och tar med bara korta delar av den sekundära intrigen, som kretsar kring Lisbeth Salanders situation och den finanshärva som Michael Blomkvist försökt avslöja. Resten av boken, det vill säga turerna runt Blomkvists tidskrift Millennium, hans personlighet och privatliv, och som sagt merparten också av berättelsen om Salander, lämnas därhän. I det ligger ett dilemma, för romanens av titeln angivna tema belyses faktiskt ur flera olika synvinklar – Stieg använde så att säga metoden att gå runt elefanten snarare än att bara titta på ett enda av benen – men med den här filmatiseringen försvinner i själva verket allmängiltigheten i tematiken. Det borde möjligen i gengäld göra filmen stram och förhoppningsvis spännande, men i själva verket gör det den tom och seg. Den föregivne huvudpersonen Blomkvist förblir ogripbar och därför också ointressant; vad han sysslar med, och varför, förblir lika ovisst som vem han egentligen är. Och någonstans runt mitten av filmen tappar till och med huvudintrigen styrfart, möjligen därför att alltför välbekanta ansikten (Lena Endre, Marika Lagercrantz) dyker upp utan att fylla någon märkbar funktion. Alltför många repliker känns artificiella och onaturliga; än fler uttalas artificiellt och onaturligt.

Niels Arden Oplev har regisserat en rad danska TV-dramer, mestadels i serieform. Han regisserar den här filmen likadant: efter en dramatisk scen följer en lugnare; efter en klimax kommer en ny gradvis stegrande spänning till nästa. Han använder ljudbandet mycket frikostigt, med grälla ljudeffekter som ibland dränker alla försök till reflektion. Longörerna är många och onödiga. Miljöplaceringarna är i gengäld få men upprepas enerverande.

Som jag har fattat det är det tänkt att Stiegs tre romaner ska bli tre TV-filmer som alla ska visas i vardera två timslånga avsnitt. Är det rätt uppfattat bör det betyda att den här filmen i själva verket klipps ner med en halvtimma inför TV-visningen. Det värsta man kan säga om den är förmodligen att den varken lär förlora på nerklippningen eller på TV-formatet. Eller med andra ord att den är en totalt onödig långfilm. Ingen film efter någon roman kan någonsin återge allt som finns i förlagan, och bör inte heller ens försöka. En bra film efter en bra roman tillför något samtidigt som den i ett annat medium återskapar romanens känsla och gestaltningar. En dålig film efter en bra roman tillför ingenting, klarar möjligen av att berätta romanens historia nödtoftigt kompetent, och antyder romanens gestalter. Är det en rimlig summering är också det här en dålig film efter en bra roman. Men, och det är förstås dilemmat, med undantag för Noomi Rapaces Lisbeth Salander, som faktiskt får liv och djup. Det bör rimligtvis ge Rapace en välförtjänt guldbagge. Men inte ens hon kan rädda den här fega, förenklade och substanslösa filmen.

John-Henri

[Sheriffen]

Men å andra sidan är det ju beklagligtvis så att någon bra svensk kriminalfilm knappast har gjorts sedan Bo Widerbergs Mannen på taket, 1976.

Jo, det har det faktiskt. När samme Bo Widerberg 1984 tog sig an Leif G. W. Perssons roman Grisfesten och filmatiserade den som Mannen från Mallorca. Fast med det sagt var den förstås inte lika enastående i sammanhanget som Mannen på taket.

Nu ska man ju inte förhäva sig, men jag kan förstås inte låta bli att i någon mån framhålla min egen insats i den sistnämnda filmen. När mannen på taket börjar skjuta går fyra smågrabbar längs Dalagatan. De börjar springa och tar sedan skydd. Det är jag som dyker ned bakom muren.

Och tro nu för all del inte att det ens var min första roll. Tidigare hade jag haft ett par huvudroller, men då endast i kortare filmer för skol-TV. I en av dem var jag ensam huvudrollsinnehavare, i en annan var det jag och några till som alla hade huvudroller, och i den tredje var vi hela klassen, så där får man väl säga att klassen hade huvudrollen.

Jag, ahem, gick förresten sedan vidare i karriären och filmade för Andrei Tarkovskij. Offret, ni vet. Produktionen han gjorde i Sverige. Hans sista film. Det är jag som springer först ur tunneln när Erland drömmer sin dröm.

Ja, ja, det var en härlig tid, filmskådespelarkarriären.

Och man ska heller inte glömma min insats på järnvägsperrongen i reklamfilmen för apelsiner från Jaffa!

Kör hårt,
Sheriffen