Edgar Allan Poe

[margl]

Det uttrycktes på pulptråden undran över varför det pratas så mycket Lovecraft och så litet Poe, så nu bistår jag med denna tråd för alla som önskar diskutera Poe.

Jag minns tydligt första gången jag på allvar läste Poe. Troligtvis var det nån gång i mellanstadiet, jag gick till vårt lilla trevliga lokalbibliotek i Södra Vi, vilket var min etablerade vana att göra på regelbunden basis. En läcker volym med titeln Sällsamma berättelser drog till sig min uppmärksamhet. Det var upplagan i Ana Pyks översättning och fylld med Arthur Rackhams underbart groteska illustrationer. Jag sjönk ner i den knarrande korgstolen i hörnet och började med den första berättelsen - Metzengerstein. Det var som att träffas av blixt från en klar himmel, det var utan tvivel en av de absolut starkaste, om inte den starkaste, litterära upplevelsen i mitt liv, berättelsen vidgade min fantasis horisonter och även om det fanns en del jag inte förstod så fanns det ännu mer som hänförde mig. Jag behöver knappast påpeka att jag med brinnande iver lånade hem boken ifråga.

[Sheriffen]

Jag såg även ditt inlägg om Poe i pulförfattartråden och kan konstatera att du liksom jag redan i mycket unga år greps av Edgar Allan Poe. Det var min mamma som köpte en tjock volym kallad "Sällsamma historier" till mig när jag var 11 år, för hon hade i sena tonåren legat i sitt rum en regnig dag i Paris och blivit fullkomligt hypnotiserad av hans berättelser, som hon då läste för första gången (min mamma är inte fransyska, hon är svenska - men hon pluggade i Paris).

Jag blev också hypnotiserad. Den första berättelsen jag läste, morgonen efter när jag vaknade upp hemma, var "Guldbaggen". Sedan hade jag lustigt nog med mig boken till just Paris, när jag var där en vecka med min mor. Jag läste förstås både före, efter och under resan en lång rad av klassikerna, och den som biter sig fast från Parisvistelsen är "En viss Hans Pfaals enastående äventyr" - science fiction, faktiskt. Andra som gjort outplångliga intryck är "Amontilladovinet", "Pendeln", "Det skvallrande hjärtat", och förstås många fler. Och självklart har jag i vuxnare ålder läst Poe även på engelska och har ett stort antal olika samlingsvolymer med hans noveller och dikter och sonetter och hans roman och essayer.

Men.

Min absoluta favorit bland novellerna är och förblir "Den svarta katten". Redan före tonåren hade jag läst den fler gånger än jag då kunde minnas. Tjugo kanske. Hur många gånger jag läst den i hela mitt liv har jag ingen aning om. Hur många gånger jag hört olika uppläsningar - Thortsen Flincks i radio i slutet av 90-talet var enastående, jag har den på band - vet jag inte heller.

Edgar Allan Poe är för mig en skräckförfattare, förvisso. Men han är något mycket mer och - törs jag säga det? - ännu intressantare. Han är, tycker jag, en författare som med oförfärat klar blick skådar rakt in i det mänskliga psykets allra mörkaste, allra mest förtvivlade och desperata, och hänsynslösa och plågade, vrår. Han ser klart, han ser oförfärat, han berättar suggestivt - men var, som jag tycker mig märka, hela tiden ansatt och förföljd av alla de psykiska demoner han så klart förmår gestalta.

Dessutom var han en suggestiv, möjligen ibland något adjektivsjuk, men alltid träffsäker stilist.

Och här någonstans tror jag också att min svårighet att uppskatta och vurma för Howard Phillips Lovecraft ligger, för på inget av de här planen kan jag se att han ens närmar sig Edgar Allan Poe. Kanske är det fullständigt orättvist att jämföra dem - jag tycker strängt taget inte att de har så mycket med varandra att göra.

Men de brukar slentrianmässigt hänföras till skräckfacket och visst, i vid bemärkelse tillhör de bägge det facket. Skräcken, fasan, är en viktig beståndsdel i flertalet av bådas berättelser. Men där tvärstannar alla likheter, i alla fall i mina ögon.

Edgar Allan Poe anser jag utan omsvep vara en av litteraturhistoriens giganter.

Jag kommer alltid att återvända till honom.

För jag blir aldrig kvitt honom.

Tack och lov.

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

Jag blev också hypnotiserad. Den första berättelsen jag läste, morgonen efter när jag vaknade upp hemma, var "Guldbaggen". Sedan hade jag lustigt nog med mig boken till just Paris, när jag var där en vecka med min mor. Jag läste förstås både före, efter och under resan en lång rad av klassikerna, och den som biter sig fast från Parisvistelsen är "En viss Hans Pfaals enastående äventyr" - science fiction, faktiskt. Andra som gjort outplångliga intryck är "Amontilladovinet", "Pendeln", "Det skvallrande hjärtat", och förstås många fler. Och självklart har jag i vuxnare ålder läst Poe även på engelska och har ett stort antal olika samlingsvolymer med hans noveller och dikter och sonetter och hans roman och essayer.

Men.

Min absoluta favorit bland novellerna är och förblir "Den svarta katten". Redan före tonåren hade jag läst den fler gånger än jag då kunde minnas. Tjugo kanske.

Jag kan väl också försöka räkna upp mina absoluta Poe-favoriter.

Metzengerstein, en underbar skildring av en släktfejd i centraleuropeisk aristokrati och dess oväntade avslutning.

The Cask of Amontillado, med rätta en av litteraturhistoriens mest omtalade hämndberättelser - kall, logisk och grym i sitt utförande.

The Pit and the Pendulum, troligtvis den mest kända av alla "fånge hos inkvisitionen"-framställningar, en fängslande studie av en ensam mans fasa inför det förfärliga men okända öde som väntar honom och av människans diaboliska uppfinningsrikedom.

Ligeia, en trollbindande berättelse som hanterar ett av Poes återkommande tema - reinkarnation och själavandring - och samtidigt en av de mest fascinerande framställningar av kärlek jag någonsin läst.

Shadow - a parable, ett stämningspoetiskt stycke som är en klar föregångare till senare författare såsom lord Dunsany.

Berenice, en av Poes djupdykningar i ett skadat psykes irrgångar och precis som i The Tell-Tale Heart, är det den sjuke som för talan.

The Purloined Letter, min favorit bland Poes Dupin-historier, en fin bit detektiv psykologi.

The Oval Portrait, en med moderna mått förutsägbar men perfekt utförd berättelse om två unga tragiska älskande.

The Imp of the Perverse, till hälften en novell och till hälften en intressant essä om mänskligt irrationellt beteende.

The Masque of the Red Death, Poes kanske enskilt mest lyckade berättelse som illustrerar hans mest återkommande tema och tvingande tvångstanke - Döden.

King Pest, ett groteskt komiskt litet äventyr där Poe driver självironiskt med sin egen stil och den skräckgotiska rekvesitan.

Edgar Allan Poe är för mig en skräckförfattare, förvisso. Men han är något mycket mer och - törs jag säga det? - ännu intressantare. Han är, tycker jag, en författare som med oförfärat klar blick skådar rakt in i det mänskliga psykets allra mörkaste, allra mest förtvivlade och desperata, och hänsynslösa och plågade, vrår. Han ser klart, han ser oförfärat, han berättar suggestivt - men var, som jag tycker mig märka, hela tiden ansatt och förföljd av alla de psykiska demoner han så klart förmår gestalta.

Dessutom var han en suggestiv, möjligen ibland något adjektivsjuk, men alltid träffsäker stilist.

Edgar Allan Poe anser jag utan omsvep vara en av litteraturhistoriens giganter.

Instämmer. En gång försökte jag sammanfatta Poe såhär; han är mycket mer än bara en skräckförfattare - han är estet, filosof, poet, psykolog, gåtmakare och gåtlösare. Det finns något fullständigt unikt och samtidigt allmän-mänskligt hos honom. Som skräckförfattare arbetar han utan monster eller liknande fasor, utan bara vad han kan finna i det mänskliga psykets mörka hålor. Han får läsaren att dela hans besatthet av olika ting och med hypnotisk styrka kvarhåller han ens uppmärksamhet.

[margl]

Samtidigt som jag givetvis minns samtliga av Poes berättelser jag läst, ofta ner till detaljbeskrivningar, så finns det en mängd längre och kortare citat som fastnat hos mig, ibland utan att jag omedelbart kan sätta fingret på varför - annat än någon slags spontan fascination. Här är några.

"I had swooned; but still will not say that all of consciousness was lost. What of it there remained I will not attempt to define, or even to describe; yet all was not lost. In the deepest slumber—no! In delirium—no! In a swoon—no! In death—no! even in the grave all is not lost."
The Pit and the Pendulum

"There are chords in the hearts of the most reckless which cannot be touched without emotion. Even with the utterly lost, to whom life and death are equally jests, there are matters of which no jest can be made."
The Masque of the Red Death

"Misery is manifold. The wretchedness of earth is multiform. Overreaching the wide horizon as the rainbow, its hues are as various as the hues of that arch—as distinct too, yet as intimately blended."
Berenice

"It is clear that Kidd—if Kidd indeed secreted this treasure, which I doubt not—it is clear that he must have had assistance in the labor. But this labor concluded, he may have thought it expedient to remove all participants in his secret. Perhaps a couple of blows with a mattock were sufficient, while his coadjutors were busy in the pit; perhaps it required a dozen—who shall tell?"
The Golden Bug

"Books, indeed, were his sole luxuries, and in Paris these are easily obtained."
The Murders in the Rue Morgue

[Svensson]

Ja, vad ska man tillägga?

"Huset Ushers undergång" lär ha viss verklighetsbakgrund, med en engelsk lord som begick incest, landsförvisades och sedan återvände hem och byggde ett fantastiskt torn på sin herrgård, ett torn som sedan rasade... Fritt för amatörsymbolister att tolka.

Om detta och annat i Poes texter skriver jag här:

http://lennart-svensson.blogspot.com/search/label/Poe

[margl]

"Huset Ushers undergång" lär ha viss verklighetsbakgrund, med en engelsk lord som begick incest, landsförvisades och sedan återvände hem och byggde ett fantastiskt torn på sin herrgård, ett torn som sedan rasade...

Det där låter som William Beckford (1760-1844), mest känd i litterära kretsar för sin extravaganta orientaliska roman Vathek - som jag vill minnas tillhörde Clark Ashton Smiths favoritböcker. Slottet ifråga, med tornet som rasade ihop, hette Fonthill Abbey och designades av arkitekten James Wyatt. Här är det på bild;

http://en.wikipedia.org/wiki/Image:Fonthill_Abbey.jpg

[Svensson]

Tack! Jag hade läst om detta i en av Carl Johan Malmbergs böcker men sedan glömt namnet.

[margl]

Det var så lite så. :-)

Man borde kanske starta en tråd om Beckford och de andra klassiska gotiska författarna...

[john-henri]

Får man rekommendera konässörerna Joyce Carol Oates förnämliga pastisch "Poe Posthumous"? Och kanske också Stephen Marlowes i mitt tycke utmärkta The Lighthouse at the End of the World? Få centrala författare har väl varit huvudpersoner i lika många senare skrivna verk som Poe, men åtminstone de här båda är förstklassiga.

När det gäller Poe själv har jag med åren blivit en smula mindre förtjust i hans noveller, märker jag, även om till exempel "Masque of the Red Death" fortfarande är förnämlig, men i gengäld mer begeistrad i hans lyrik. Även om det kan ligga en del i tesen att han var beredd att offra vett, sans och exakt ordbetydelse för att uppnå en formens perfektion som få andra lyckats ens komma i närheten av. Men så har jag alltid varit svag för bunden lyrik, kanske till och med svagare ju mer bunden. Och hårdare bunden än Poes skulle förvåna mig om någon skrivit.

John-Henri

[Sheriffen]

så finns det en mängd längre och kortare citat som fastnat hos mig

Det här har jag inte upplevt på motsvarande sätt med just Edgar Allan Poe. För mig blir det snarare så att novellerna i helhet gör ett oförglömligt intryck - man minns känslan de förmedlar, stämningarna och, häpnadsväckande nog, intrigen även om man bara läst dem en gång och det är flera decennier sedan. Detsamma är svårt att säga om många andra författare.

Tänk på Ray Bradbury till exempel. Nog minns man stämningarna i hans noveller, känslan de förmedlar - men ärligt talat, från hur många minns man intrigen? Bara ytterligt få, i alla fall vad mig beträffar.

Så några favoritcitat ur Poes samlade noveller att räkna upp på rak arm har jag nog inte.

Utom ett, men eftersom jag visserligen har läst novellen oräkneliga gånger på originalspråket men läste den de första oräkneliga gångerna i svensk översättning, och första gången när jag var elva år, så har citatet fastnat just på svenska. En livslång hemsökelse, som aldrig lämnar mig.

"Jag hade murat in katten i graven."

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

så finns det en mängd längre och kortare citat som fastnat hos mig

Det här har jag inte upplevt på motsvarande sätt med just Edgar Allan Poe. För mig blir det snarare så att novellerna i helhet gör ett oförglömligt intryck - man minns känslan de förmedlar, stämningarna och, häpnadsväckande nog, intrigen även om man bara läst dem en gång och det är flera decennier sedan. Detsamma är svårt att säga om många andra författare.

Jag tycker att jag minns förvånansvärt mycket både av intriger, stämningar och enskilda scener i en stor del av den skönlitteratur jag läst och likväl lyckas jag nästan alltid finna något nytt när jag läser böcker för andra, tredje eller fjärde gången. Jag har väl kärleken till litteraturen i blodet.

[margl]

En läcker volym med titeln Sällsamma berättelser drog till sig min uppmärksamhet. Det var upplagan i Ana Pyks översättning och fylld med Arthur Rackhams underbart groteska illustrationer.

Ja!!! Nu har jag äntligen fått tag i ett eget exemplar av denna bok! En bra födelsedagspresent till mig själv - Rackhams bilder är verkligen fantastiska och det bästa bland allt detta fantastiska är nog hans illustrationer till The Pit and the Pendulum.

[margl]

Samtidigt som jag givetvis minns samtliga av Poes berättelser jag läst, ofta ner till detaljbeskrivningar, så finns det en mängd längre och kortare citat som fastnat hos mig, ibland utan att jag omedelbart kan sätta fingret på varför - annat än någon slags spontan fascination.

Här är ett till sådant;

"Ill-fated and mysterious man!—bewildered in the brilliancy of thine own imagination, and fallen in the flames of thine own youth! Again in fancy I behold thee! Once more thy form hath risen before me!—not—oh not as thou art—in the cold valley and shadow—but as thou shouldst be—squandering away a life of magnificent meditation in that city of dim visions, thine own Venice—which is a star-beloved Elysium of the sea, and the wide windows of whose Palladian palaces look down with a deep and bitter meaning upon the secrets of her silent waters. Yes! I repeat it—as thou shouldst be. There are surely other worlds than this—other thoughts than the thoughts of the multitude—other speculations than the speculations of the sophist. Who then shall call thy conduct into question? who blame thee for thy visionary hours, or denounce those occupations as a wasting away of life, which were but the overflowings of thine everlasting energies?
The Assignation

[Martin Andersson]

I dag är det tydligen 200 år sedan Edgar Allan Poe föddes. :)

[Sheriffen]

Låt oss alla skänka denne store författare en tanke!

Han dog alldeles för ung, men fortfarande 200 år efter hans födelse läser vi och minns honom - något han ytterligt väl förtjänar!

Kör hårt,
Sheriffen