Film, del 2

[margl]

Ett sätt att göra mig intresserad av en film är att omnämna den i en viss typ av nedvärderande ordalag, så när en film blir beskriven som "rysligt maschverk" med ett "osedvanligt melodramatiskt slut" spetsar jag öronen. Filmen ifråga är Duel in the Sun från 1946, som jag såg igår för allra första gången. Den var ett försök av producenten David O. Selznick att upprepa stormsuccen med Borta Med Vinden, ett försök som inte lyckades även om filmen blev en publikframgång. Låt mig säga detta så tydligt som möjligt; denna film är ett melodrama, de som föredrar lågmäld realism har inget att hämta här. Grundförutsättningen är en kärlekstriangel med den sensuella halvblodsflickan Pearl (Jennifer Jones) och bröderna Lewt (Gregory Peck) och Jesse (Joseph Cotton), som är söner till den rullstolsbundne ranchägaren McCanles (Lionel Barrymore). Apropå Peck så har jag, jag vet inte varför egentligen, fått uppfattningen om honom att han är filmdukens rekorderlige helylleamerikan - trots att jag sett honom i osympatiska roller som doktor Mengele i Pojkarna från Brasilien - men att se honom den den hopplöse odågan Lewt tar bort mycket av den uppfattningen. Jag ska inte tråka ut folk med att försöka gå igenom filmens förvecklingar, det räcker att säga att slutet verkligen är osedvanligt melodramatiskt, faktiskt mer melodramatiskt än jag hade föreställt mig på förhand, den logiska kulminationen på en melodramatisk film. Därmed inte sagt att det är en alltigenom dålig film, melodramat har en känslomässig intensitet som man tar väl till vara på (fast kanske lite väl mycket ibland) och samma uppdrivna och grälla intensitet utmärker det visuella.

[Sheriffen]

Den senaste långfilm jag såg (om) var The Fabulous Baker Boys, på någon kabelkanal härom natten. Fortfarande en utmärkt film, tycker jag, och ett av mina favoritexempel på att noir på inget sätt är begränsat till kriminalintriger; det här är en av de starkare moderna noirfilmerna, enligt min uppfattning. Och dessutom, för att nu reta Sheriffen, men tre mycket samspelta och mycket duktiga huvudrollsinnehavare.

En mycket sannskyldig, absolut skräprulle, vars värsta försyndelse är att slampan Michelle Pfeiffer, en av de riktigt arseldrattande obegåvningarna i filmhistorien, ger sig på att låtsas att hon är Rita Hayworth. Alltså, det är faktiskt så magstarkt att man får saltsyra i näsborrarna.

"My Funny Valentine" med *Michelle Pfeiffer*...

Jag kom just på att det finns ännu värre kombinationer än Richard Gere och Winona Ryder.

Milda makter.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

MR. & MRS. SMITH av Doug Liman (2005)
Med Brad Pitt och Angelina Jolie

Nasigorgeng, typ. Ni vet, den där indonesiska rätten som i själva verket består av dagens alla överblivna matrester i restaurangköket och som på kvällen, nedskrapade av personalen i en hink, ställs i kylskåpet och följande dag slevas upp när någon beställer "nasigoreng".

Fast här är det nasigorgeng på celluloidrester. Först tar vi Prizzi's Honor av John Huston. Många bitar. Sedan tar vi The War of the Roses av Danny Devito. Många bitar. Och så tar vi valfri actionfilm där allt exploderar hela tiden och där Bruce Arnold Schwarzenegger Willis har huvudrollen. Många bitar. Och så klipper vi ihop alla de många bitarna i mer eller mindre slumpvis utvald ordning och serverar filmnasigorengen Mr. & Mrs Smith av Doug Liman.

Och det gör den här filmen till en film som hoppar likt en av de där jönsarna som tror sig kunna gå på glödande kol men som inte kan och som börjar dansa krigsdans när de försöker. Den vet inte vilken av sina många nasigorgengfötter den ska stå på, för den börjar som ett relationsdrama om ett äktenskap som har gått i stå och den fortsätter som en artificiell historia om två yrkesmördare som råkar vara gifta med varandra utan att känna till varandras yrken och den avrundas som en våldsamt överdriven ka boom-allt-exploderar-och-det-mullrar-jättemycket actionfilm där rollfigurerna utför chockstunts à la James Bond men fullständigt utan den självdistans och humor som är den allt förmildrande omständigheten vad beträffar de bättre av James Bond-filmerna. Fast slutscenen överraskar, för då är vi tillbaka i relationsdramat och det fascinerande och rätt oväntade är att den dels är fyndig, dels för första gången i filmen visar prov på att Brad Pitt och Angelina Jolie faktiskt kan agera i alla fall lite grann bara de får chansen och till och med fälla rätt roliga repliker med viss känsla för timing.

Vilket inte betyder att det här är en film man bör se eller så.

Kör hårt,
Sheriffen

[Agnes]

Och tro mig, Mr & Mrs Smith blir inte bättre av att man ser den med franskt ljud...

*brrr*

[john-henri]

I vad som sagts om Mr & Mrs Smith håller jag fullständigt med; jämfört med den förskräckligheten framstår inte bara många av Schwartzeneggers utan till och med av långt värre filmer än hans i ett nytt ljus.

I vad Sheriffen tycker om Michelle Pfeiffer håller jag däremot inte alls med, bara för att ha sagt det. Men så tycker jag fortfarande att Tim Burtons Batman Returns är den bästa av Batmanfilmatiseringarna hittills; jag tycker dessutom att inte bara The Fabulous Baker Boys utan också bland andra Richard Donners Ladyhawke, Stephen Frears Dangerous Liaisons, Jonathan Kaplans Love Fields, Scorseses The Age of Innocence, Michael Hoffmans A Midsummer Night's Dream, Jessie Nelsons I Am Sam och Peter Kosminskys White Oleander alla är sevärda filmer med betydande kvaliteter. Och Michelle Pfeiffer spelar ledande roller i dem alla. Men film är förvisso i minst lika hög grad som litteratur något man tycker om, och tyckande är som bekant liksom smak olika. Jag skulle kunna tänka mig att jämföra Pfeiffer med till exempel Norma Shearer, en skådespelerska som under långa perioder hämmades av påtvingade roller och de inskränkningar Hayeskoden tvingade på henne, men som i sina bästa filmer höjde sig över de ofta fåniga manus hon arbetade med. (Shearers bästa filmer kom under de första åren på 1930-talet, så de som aldrig hört talas om henne är, förmodar jag, ursäktade.)

John-Henri

[Sheriffen]

Jag börjar med en anekdot. Michelle Pfeiffer (miss)prydde omslaget på decembernumret 1990 av den amerikanska tidskriften Esquire. Omslaget var finurligt gjort, för man såg där en bild på Michelle Pfeiffer och under bilden stod det "What Michelle Pfeiffer needs..." - och sedan fick man vika upp omslaget, som var liksom tredubbelvikt, för att se fortsättningen på meningen och, som det visade sig, ytterligare en bild på Michelle Pfeiffer. Och resten av texten löd: "...is absolutely nothing." Strax därefter gick en konkurrerande tidskrift - jag minns faktiskt inte vilken, men sätter pengar på GQ, som jag också läste på den tiden - ut med en analys av Esquires omslag, där det visade sig att Michelle Pfeiffer var retuscherad på ungefär tjugofem olika ställen på dessa båda porträttbilder.

Och här någonstans ligger ett av hennes problem. För oavsett roll är Michelle Pfeiffer alltid presenterad som en skyltdocka (undantag "Batman Returns", där hon spelar Cat Woman och har en heltäckande - även ansiktet - dräkt på sig och säger "Mjauu" hela tiden). På egen begäran, såvitt någon i filmbranschen har fått fram. Hon är alltid perfekt sminkad, hon ser ut som om hon just kom ut från budoiren - även om hon just har ploppat upp er ett träsk, typ.

Det här funkar om man är en bra skådespelerska, men inte om man använder utseendet för att dölja bristerna i begåvningen. Och Michelle Pfeiffer gör, enligt mitt ringa förmenande, det senare. Hon spelar hela tiden på sitt utseende, men hon spelar inte en roll. I de filmer som räknas upp i John-Henris inlägg ovan, ärligt talat - tog man en valfri scen ur varje, utom Batman Returns där hon har dräkten, skulle man då kunna, på rak arm, säga från vilken film den kom och vilken roll hon alltså spelade?

Sannolikt inte. För hon är alltid Michelle Pfeiffer. Skyltdockan. Oavsett roll. Till skillnad från exempelvis en totalbegåvad skådespelerska som Tilda Swinton (se recensionen av Young Adam högre upp i tråden) vågar hon aldrig någonsin, vad som än händer, vara ful. Till exempel. Hon vågar bara vara Michelle Pfeiffer. Skyltdockan. Med sminket.

Förmodligen därför att hon inte är dum. Hon är nog medveten om att hon inte är en särskilt begåvad skådespelerska men hon är också medveten om vad hon måste göra för att hålla sig kvar på A-listan. Publiken vill se bombnedslaget Michelle Pfeiffer, men få cineaster njuter av skådespelerskan Michelle Pfeiffer. Som enligt mitt, återigen ringa, förmenande helt enkelt inte finns.

Några andra filmer hon gjort, och bedöm själva: Grease 2, Married to the Mob, Scarface (refaken, förstås), The Witches of Eastwick, Tequila Sunrise, The Russia House, och så vidare*. I framförallt Eastwick och Russia blir det beklämmande, för där spelar hon mot, respektive, Jack Nicholson och Sean Connery, två av filmhistoriens skådespelargiganter. Och hon har ju inte en chans, trots att ingen av dem gör annat än ganska medelmåttiga insatser (för att vara dem de där) i just de filmerna. (Undantag när Sean Connery i The Russia House får syn på whiskyflaskan och på sin skotska säger: "Isch that a bottle of whischky over there?" - lyschande schen.)

Norma Shearer. Nej. Rita Hayworth. Michelle Pfeiffers idol. Och därför försökte man med The Fabulous Baker Boys göra en ny Rita Hayworth-film, minus Rita Hayworth - tyvärr avliden sedan länge. Och därför försökte alltså Michelle Pfeiffer ta Rita Hayworths roll i en film noir avsedd att i alla fall delvis minna om, framförallt, Gilda men även Miss Sadie Thompson. Och så drattade hon platt på stjärten. Och ärligt talat, då räcker det inte att ha en så snygg stjärt som Michelle Pfeiffer, för man får inte dratta på den när man skådespelar.

Men som sagt, smaken är förvisso olika, som John-Henri säger. Det här var mina fem cent om den skådespelerska som jag brukar kalla för Hollywoods slampa.

Kör hårt,
Sheriffen

* Jag tror att jag högre upp i tråden har recenserat en thriller där hon spelade huvudrollen, men är inte säker. Kolla själva. Och så spelade hon förstås mot Jack Nicholson även i monstrositeten Wolf, och den har jag recenserat på forumet, det vet jag. Men i avdelningen för genrefilmer, inte i denna tråd.

[Sheriffen]

BARFLY av Barbet Schroeder (1987)
Med Mickey Rourke och Faye Dunaway

Charles Bukowski blåste dem.

Det var Charles Bukowski själv som skrev manus till den här föregivet självbiografiska filmen om hans alter ego Henry Chinaski – som genomskinligt är han själv i mängder av de dikter och berättelser han skrivit – men han blåste dem.

Det förstod jag inte när filmen kom, för då hade jag inte läst Charles Bukowski. Jag var på den tiden inte ens medveten om att filmen var självbiografisk – och nu, när jag är medveten om det, ser jag direkt att den inte är det. Fast givet att den ska föreställa på något sätt avbilda verkligheten så är den rätt osannolik även för den som inte har en aning om vem Charles Bukowski var.

Hur troligt, på en skala från 1 till 10, är det till exempel att en stamgäst på en bar varje kväll – ja, varje kväll – slåss mot bartendern i gränden bakom baren tills han, stamgästen, ligger svårt blödande och medvetslös i rännstenen? Hur troligt är det att stamgästen skulle överleva mer än ett par, tre kvällar? Hur troligt är det att en bartender vill slåss med en av sina gäster varje kväll, med fara för eget liv så väl som med risk för att åka i fängelse för dråp? Brukar det inte snarare vara så att väldigt bråkiga gäster på barer helt enkelt portas?

Filmen avslöjar även Mickey Rourke, Hollywoods självutnämnde råtuffing. Den avslöjar honom obönhörligt. Mickey Rourke, kan jag absolut garantera, har nästan aldrig varit full på riktigt i hela sitt liv. Han må röka fem paket Marlboro om dagen, men han tar inte många drinkar. Ens per år. För han vet inte hur en drucken människa beter sig. Han har uppenbarligen inte varit drucken själv särskilt ofta och han har uppenbarligen knappt satt sin fot på en bar och sett hur druckna beter sig, hur de går, hur de pratar, hur de rör sig. Hans släpande, bisarra gång och mycket besynnerliga, släpiga tal i den här filmen är fullkomligt artificiella; de minner väldigt mycket om en obegåvad (men det är han faktiskt inte, i andra roller) skådespelares mycket uppenbara försök att imitera någon som är drucken, utan att lyckas över huvud taget. Han påminner inte ens avlägset om verklighetens Charles Bukowski, om vilken flera dokumentärer gjordes under dennes livstid och där man såg honom både gå och röra sig, och hörde honom prata. Charles Bukowski klagade när Barfly var klar på Mickey Rourkes sätt att gå in på en bar (och jag håller med honom; ingen äntrar en bar som Mickey Rourke gör i filmen, särskilt inte det sorts slummiga bakgatsbar i USA som han går på – det vore detsamma som att be om stryk från hela gänget därinne). Han skulle med fog ha kunnat klaga på resten av skådespelarinsatsen också, men kan möjligen ha varit för upptagen med att gapskratta åt att hela filmteamet lät sig luras.

För Charles Bukowski blåste dem.

Det är svårt att förstå hur de kunde vara så lättlurade, för de ledtrådar Charles Bukowski planterade i sitt manus är uppenbara. Den mest uppenbara är att den unga, vackra kvinnliga förläggare som i filmen med hjälp av en privatdetektiv låter spåra upp Henry Chinaski, som skickat henne ett antal noveller, och sedan förför honom i verkligheten var en medelålders manlig förläggare som självklart inte hade några problem att spåra Charles Bukowski – han gick helt enkelt hem till honom och knackade på dörren (eftersom Charles Bukowski självklart bifogade sin adress när han skickade in manuskript, något han häpnadsväckande nog inte gör i filmen - hint: en uppenbar ledtråd till). Svårare var det inte. Sedan tog de en drink och kom överens om ett kontrakt, men någon förförelse var det inte tal om. Förstås. Och hade filmproducenterna bemödat sig om ett minimum av efterforskningar innan filmen spelades in skulle de förstås ha upptäckt det här och kanske börjat nosa på resten av manuskriptet också.

För av någon anledning har Charles Bukowski blåst dem.

Han har skrivit ett manus som är en lika trogen bild av nattlivet på barer som Tolkiens "Lord of the Rings" är en manual för att koppla in en tv och en dvd-spelare.

Det här är en väldigt dålig film och den har inte mycket med någonting att göra, minst av allt Charles Bukowski.

För han blåste dem.

Det som får mig att undra är varför.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

ARLINGTON ROAD av Mark Pellington (1999)
Med Jeff Bridges och Tim Robbins

Det är inte alldeles lätt att var oväntad utan att också vara osannolik. Och det är inte alldeles lätt att vara osannolik utan att bli inkonsekvent. Och det är inte alldeles lätt att vara inkonsekvent utan att skjuta gigantiska hål i intrigen.

Särskilt inte när man gör thrillers.

Och det är huvudproblemet med Arlington Road, som i allt väsentligt är en dussinthriller men med oväntat olyckligt slut. Så som intrigen är uppbyggd - historieprofessorn Jeff Bridges är specialiserad på terrorism och upptäcker gradvis att grannen Tim Robbins är terrorist och dessutom planerar en gigantisk sprängning av en myndighetsbyggnad, i det här fallet FBI:s - tror man sig kunna förutse slutet, men det kan man inte. I synnerhet inte den extra twisten, den som egentligen förmedlar det budskap som trots allt finns och legat under ytan hela tiden - den ensamme terroristen, utan en bakomliggande konspiration ingången med flertalet kollegor, finns inte. För det är den lätta lösningen; syndabockslösningen; den som får oss alla att på nytt känna oss trygga. För när terroristen gripits av polisen eller själv dött när bomben exploderat, så har vi visserligen utsatts för dådet men dem av oss som överlevt behöver inte längre frukta honom/henne.

Fast förutom att det rimligen inte är en allmängiltig regel att ingen terrorist opererar ensam (hur var det med Timothy McVeigh och UNA-bomber - hade FBI bara fel där? Filmen, som genomskinligt alluderar på McVeigh, påstår det) är det ett rätt ointressant "budskap". Jaha. Och?

Så "budskapet" kan man bortse ifrån. Det som i så fall återstår i den här filmen är egentligen bara intrigen, undantagandes att både Jeff Bridges och Tim Robbins gör ganska hyggliga men inte på minsta vis märkvärdiga skådespelarinsatser ända fram till de överdrivna sista tjugo minuterna.

Med andra ord, intrigen. Fast den är full av hål, främst i form av de oförklarade omständigheter som krävs för att den ska drivas framåt. Exempel: exakt hur bär sig terroristerna åt för att arrangera bilolyckan där Jeff Bridges flickvän dör?

Fast mycket värre: hur i hela friden kan de placera bomben i bagageutrymmet på Jeff Bridges bil och räkna med att han ska a) få för sig att verkligen köra in i FBI:s garage och b) faktiskt lyckas med det?! Det finns så många osäkra faktorer på vägen att slutresultatet i förväg närmar sig sannolikheten noll - ingen skulle någonsin planera en så huvudlös aktion, för den skulle aldrig fungera.

I verkligheten.

Och när även intrigen fallit ihop som ett korthus gör förstås hela filmen det, för något annat finns inte här.

Förutom den otäcka öppningsscenen med den lille pojken. Den är rätt effektiv.

Och så de ganska hyggliga* skådespelarinsatserna av Jeff Bridges och Tim Robbins, då.

Fast den senare var mycket bättre i den väldigt mycket bättre och intelligentare thrillern - och dramat - "Mystic River" av Clint Eastwood. Se den i stället.

Kör hårt,
Sheriffen

* Man kanske bör förklara vad "ganska hyggliga" innebär. De gör inte bort sig (under större delen av filmen), men är heller inte minnesvärda på något sätt. Där ungefär.

[john-henri]

För han blåste dem.
Det som får mig att undra är varför.

Just den här recensionen förstår jag inte riktigt.

Sheriffen må ursäkta, men jag tycker att hans invändningar är av två helt skilda slag. Å ena sidan klagar han på Mickey Rourkes skådespeleri och på de återkommande slagsmålen mellan huvudpersonen och bartendern. Okej. Men å andra sidan klagar han på att filmen inte korrekt återger scener ur Bukowskis liv. Det är en helt annan sak, och jag förstår inte vad den skulle ha med filmen att göra samtidigt som jag tycker att det är rätt taskigt mot Bukowski. Han blev ombedd att skriva ett filmmanus av sin franske beundrare Barbet Schroeder; han skrev ett; Schroeder ägnade åratal åt att lyckas få filmen finansierad. Såvitt jag någonsin sett har varken Bukowski eller Schroeder hävdat att den skulle vara någon biografisk film, den är en film skriven av Bukowski och säkert inspirerad av sånt Bukowski varit med om (minns jag inte fel gifte han sig väl mitt under sin 50-talsromans med alkoholisten Janet Baker med poesitidningsredaktören Barbara Frye, som var rik och tog kontakt med honom sedan han skickat henne några dikter), men åtminstone jag är fullt beredd att tro att Bukowski var kapabel att också hitta på i sina manus, vare sig han nu skrev noveller, romaner eller film. Och på mig gör Barfly i hög grad intryck av att vara rätt autentisk Bukowski, med sin fylleromantisering, sin machoattityd och inte minst sin hjälte som också när han har svårt att stå rak är så oemotståndlig att kvinnorna slåss om honom. Men varför skulle något vara bokstavligt självbiografiskt? Och varför skulle det vara en brist att det inte är det?

John-Henri

[Sheriffen]

Ah, men den är faktiskt uttalat självbiografisk. Den bygger (nominellt) på en medvetet självbiografisk novell av Charles Bukowski och filmen sas vara just det, ett nötskalsporträtt av hans liv och tillvaro.

I sig spelar det dock förstås ingen roll om Barfly är trogen specifika händelser i Charles Bukowskis liv eller inte, men problemet - som jag ser det - är att filmen är en väldigt skev bild av den här sortens tillvaro över huvud taget. Det är faktiskt inte så här det går till, vare sig med slagsmålen, machoattityden (den *sorts* skrikiga machoattityd som uppvisas i filmen skulle inom loppet av en vecka leda till intensiven eller till och med döden på vilken bakgatsbar som helst - den funkar helt enkelt inte, visavi omgivningen) eller ens fylleromantiken, för den är ju uppriktigt sagt ganska barnslig. Den fylleromantik som Charles Bukowski uppvisar i sina skrivna verk är en helt annan och betydligt trovärdigare, eftersom den faktiskt är självbiografisk. Inte minst innehåller den en medvetenhet även om baksidan - ganska självklart, för Bukowski var ju inte dum och levde faktiskt det här livet (han var alkoholiserad under hela sitt vuxna liv).

Och så det där med kvinnotjuseriet. Det må vara hur det vill med det, men som bekant är det mycket ovanligt att kvinnor faller till höger och vänster för stinkande fyllon - innan de, fyllona, eventuellt blir berömda. Nu spelar det i sig ingen roll, men jag anar en viss fåfänga hos Bukowski här, för sanningen är att han förblev oskuld tills han var 24 och sanningen är att han inte förrän han blev känd författare vid dryga femtio års ålder hade någon större framgång alls hos kvinnor. Oskulden förlorade han med en hora och de ganska fåtaliga relationer till kvinnor han hade före femtio års ålder var flyktiga - bland annat berättar han i en av sina texter gripande om när han av en jobbarkompis på posten får frågan när han senast var med en kvinna (då var Bukowski c:a 45) och han lakoniskt meddelar att han inte är riktigt säker, men att det var minst tio år sedan.

Så på två plan - det förment självbiografiska och i mer allmän bemärkelse - är den här filmen faktiskt en vrångbild och därmed förstår jag inte riktigt poängen med den. Hade den inte, i egenskap av påstått socialrealistiskt drama, varit bättre om den givit en trognare bild på åtminstone det allmänna planet, om än inte vad gäller Charles Bukowskis liv specifikt?

Och sedan är det ju irriterande att Mickey Rourke är så ohyggligt miscast.

Kör hårt,
Sheriffen

P.S. Det har gjorts en filmatisering till av Bukowskis verk/liv, nämligen den som bygger på Factotum. Återkommer när jag sett den. D.S.

[john-henri]

Okej. Fast på ett plan blir det ju ändå delvis så att det som gör dig besviken är att filmen sviker dina förväntningar (nötskalsbiografi) och istället, har åtminstone jag en känsla av, visar sig vara Bukowskis grovt romantiserade och självförhärligande bild av hur han föreställer sig sig själv och sitt liv. Vilket väl å andra sidan kolossalt ofta är fallet med föregivet självbiografiska filmer och romaner. Jämför Henry Millers kompletta verk, allt mer eller mindre påstått självbiografiskt. Och många andra.

John-Henri

[Sheriffen]

Veta kan man ju aldrig, men jag tror faktist - men på skakig grund, medges, eftersom jag inte "känner" Charles Bukowski på annat sätt än genom hans verk och de dokumentärer jag sett - att han blåste dem. Jag försöker bara komma på varför. Möjligen berodde det på att Charles Bukowski avskydde filmkonsten, för vilken han hyste djupt förakt. Jag undrar om han kanske inombords sardoniskt flinande helt enkelt ville ge filmkonsten en spark i arslet, genom att för alla som visste vem han var - till och med vi som "känner" honom endast genom verken och dokumentärerna - och hur ett liv som hans egentligen ser ut hålla upp den förfalskade skrattspegel som han ansåg att film var per definition.

Och det tycker jag i så fall vore väldigt elegant (och mycket i linje med Charles Bukowskis personlighet sådan jag uppfattar den), även om jag a) som bekant har en åsikt diametralt motsatt hans om filmkonsten och b) det har resulterat i en närmast parodiskt skev film.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

BAD SANTA av Terry Zwigoff (2003)
Med Billy Bob Thornton och Tony Cox

Det finns två sätt att inleda den här recensionen.

Det första ser ut så här:

Terry Zwigoff gjorde 2001 en av de i mitt tycke två bästa filmerna hittills det här decenniet. Den heter "Ghost World".

Billy Bob Thornton gjorde 2001 en av de i mitt tycke två bästa filmerna hittills det här decenniet. Den heter "The Man Who Wasn't There".

Det andra ser ut så här:

Spyor. Urin. Snor.

Här slår man sig alltså ned för att se en film av en de regissörer som gjort en av decenniets hittills två bästa filmer och i huvudrollen har han den skådespelare som hade huvudrollen i den andra film som är en av decenniets hittills två bästa filmer. Men eftersom redan de första tio minuterna i denna föregivna komedi bjuder på spyor, urin och snor, i den ordningen, drabbas man tämligen omgående av mycket onda aningar. Tyvärr besannas de.

Det är strängt taget obegripligt. Den fullständigt geniala "Ghost World", som är en inte bara lysande film utan på många sätt nyskapande, gav inte minsta antydan om att Terry Zwigoff plötsligt skulle förfalla till "humor" som består av äckel på lägsta nivå (jag har aldrig funnit skämt av den här typen roliga - i alla fall inte sedan jag var tre, fyra år). Den gav heller ingen antydan om att han skulle göra en osammanhängande, osannolik film som lunkar runt på en grund bestående av ett mycket skakigt och närmast obegripligt osannolikt manuskript, där den ena jönsigheten - i vad som inte är en komedi, trots allt - följer på den andra.

Om intrigen är inte mycket att säga. Filmen handlar om en försupen karl som varje julhelg tar jobb som tomte i något varuhus och med hjälp av sin tomtenisse, en dvärg, några dygn senare rånar varuhuset nattetid. Den handlar också om att han helt sonika flyttar in i ett hus där det bor en liten pojke och dennes farmor, utan att han över huvud taget känner någon av dem. På det är det ingen alls som reagerar. Utom pojken. Positivt. Farmorn är en mumie som knappt begriper att Billy Bob är där.

Något med julen har den här filmen inte att göra, inte i traditionell bemärkelse. Att visa den för julfirande barn - eller vuxna - vore närmast kriminellt. Att se den är bara väldigt dumt.

Det som får en att undra är att ingen i produktionskedjan liksom reagerar. Hur kan man filma ett så korkat, osammanhängande och stundtals malplacerat osmakligt manus? Hur kan man välja en så fullständigt charmlös liten kille i den ena huvudrollen? Hur kan Billy Bob Thornton få för sig att spela med i den här filmen? Och, inte oviktigt i de analyser Hollywood brukar göra inför en produktion - till vem riktar sig den här filmen? Vilka har man tänkt sig är målgruppen?

Framförallt den sista frågan vore autentiskt intressant att få besvarad.

Samtidigt kan jag inte låta bli att lägga märke till att om man spelade in en ny film om Charles Bukowski så skulle Billy Bob Thornton med stor sannolikhet kunna göra en avsevärt bättre rollprestation än Mickey Rourke (se recension av "Barfly" tidigare i tråden). Inte för att han gör det här (även om han gör en bra insats givet ramarna för den roll han spelar; se exempelvis scenen där varuhusets personalansvarige ställer honom och dvärgen mot väggen inne på sitt kontor), men för att det märks att han, om han fick chansen, övertygande skulle kunna spela rollen som en begåvad poet och författare som alkoholiserad framlever sin tillvaro på bakgatsbarer på livets nattsida.

Så gack nu och gör den filmen i stället, Terry Zwigoff och Billy Bob Thornton.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Förresten, det här med decenniets bästa filmer. Eftersom jag ser ohyggligt mycket film brukar jag noggrant välja ut de tre bästa från varje decennium. Att det är just tre är helt godtyckligt; jag bara bestämde mig för det. Är någon intresserad så ser min kronologiska lista för exempelvis 90-talet ut som följer:

The Remains of the Day av James Ivory, med Anthony Hopkins och Emma Thompson (1993).

Smoke av Wayne Wang, med Harvey Keitel, William Hurt, Forest Whitaker och Harold Perrinau (1995).

Viemma tou Odyssea av Theo Angelopolu, med Harvey Keitel (1995).

Har forumets övriga cineaster egna favoriter från olika decennier?

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

40-talet också, kanske? Men vad gäller det årtioendet fuskar jag. Det blir fem filmer. Går inte annars. Skulle faktiskt vilja ha med några till, men någon måtta på fuskandet får det ändå vara.

Kronologisk ordning:

The Maltese Falcon av John Huston, med Humphrey Bogart, Mary Astor, Sidney Greenstreet och Peter Lorre (1941).

Citizen Kane av Orson Welles, med Orson Welles, Joseph Cotten och Dorothy Comingroe (1941).

Gilda av Charles Vidor, med Rita Hayworth, Glenn Ford och George MacReady (1946).

The Lady From Shanghai av Orson Welles, med Orson Welles, Rita Hayworth och Everett Sloane (1947).

The Third Man av Carol Reed, med Joseph Cotten, Orson Welles, Trevor Howard och Alida Valli (1949).

Kör hårt,
Sheriffen