Framtidens kvinnor?

Allmänt prat om annat än sf och fantasy

Inläggav Sheriffen » ons 16 jul 2008, 10:18

john-henri skrev:
tjejer i ungdomsbokslitteraturen som definierade enbart i relation till killar stämmer helt avgjort inte på säkert 95% av min yngsta brorsdotter Linnéas böcker om hästridande tjejer


Jag tror fortfarande inte att det här kommer att bli någon särskilt meningsfull diskussion. I synnerhet som synbarligen ingen annan är intresserad. Och hör du inte själv att det är nånting lite konstigt med att säga "Om tjejer inte vill läsa böcker där de definieras i relation till killar så kan de ju läsa böcker där de definieras i relation till hästar." Skulle du själv varit förtjust om alternativet till pojkböcker om killar som blir kära i fel tjej, eller försöker impa på Annika i klassen, eller skvallrar om tjejer och skickar lappar och blir sotis på varandra, vore enbart några tusen böcker om killar som ägnar sig åt att dressera hundar? Förutom klassikerna, förstås, som Kulla-Gunnar och Små män och Anders på Grönkulla och den där fina serien om de fem bröderna som lär sig sy och baka och ta hand om varandra i den lilla stugan på prärien.

"Att ridsporten i nuläget betraktas som en tjejverksamhet får konsekvenser för diskursen kring sporten. Ofta diskuteras den inte ens som en sport utan betraktas snarare som ett uttryck för tjejers påstådda omvårdnadsbehov, i bästa fall kopplat till smådjur som kaniner och hamstrar, i värsta fall ses hästen som ett övningsobjekt inför en förgivettagen kommande kärleksrelation med en kille/man. Stallet anses i denna tolkning således förbreda tjejen för och fostra henne i traditionell heterosexuell femininitet." Citerat ur Moa Stockstads "Korta tyglar?".

Nu konstaterar Stockstad förvisso att det finns undantag från den här citerade, generaliserade uppfattningen om hästböcker (det är sådana hon analyserar). Men citatet bidrar åtminstone till att problematisera frågan. Alla tjejer är inte intresserade av hästar eller ridning, eller av att ta hand om djur eller av att leka med dockor. Och skulle verkligen hästryktning och ridning vara den relevanta kvinnliga alternativet till att vara stridspilot som Biggles eller upptäcktsresare eller rymdfarare eller cowboy eller allt annat som pojkar i ungdomsböcker är.


Fast jag misstänkter starkt att barrikadfundamentalisterna ständigt kommer att hitta något fel på ungdomsböcker för tjejer, för annars tappar de som sagt balansen i sin identitet som barrikadfundamentalister. Alla gestalter i en berättelse måste agera i relation till *någonting*, men vad det än är när det gäller unga tjejer i ungdomsböcker kommer barrikadfundamentalisterna aldrig att bli nöjda. Tror jag.

Visan är densamma, decennium efter decennium - helt utan hänsyn till att verkligheten runt omkring faktiskt förändras.

Jag vet inte hur många just hästböcker - som jag tog som exempel, eftersom yngsta brorsdottern läser dem - som du har tittat på, men det enda som hänför dem till genren är att det finns hästar i dem. Sedan kan hästarna användas för att upptäcka Afrika i seklets början, de kan användas för att jaga stygga banditer med, de kan användas i internationella ryttartävlingar, de kan användas för att leta gömda sjörövarskatter, de kan användas för att den tuffa tjejen galopperande över slätten ska komma det från början stygga men i slutändan mjäkiga pojkgänget till undsättning... och så vidare. (Det här var bara några exempel ur högen.)

Men jag vet, det finns inga som är bra. För då blir barrikaderna kantstötta, och det får ju inte ske. Så: status quo, även om det som verklighetsbeskrivning inte stämmer längre.




En sak till. Ibland kan man fundera över hur det kommer sig att det trots allt funnits kvinnor (jag tar bara en handfull exempel här) som Aspasia, Hildegard av Bingen, Jeanne d'Orleans (felaktigt kallad d'Arc), Beryl Markham, Marlene Dietrich, Karen Blixen, Marie Curie (den enda i historien som fått Nobelpriset två gånger) och Mary Shelley.


Och Jeanne blev bränd på bål. Medan den som skrev in sig i historien väl snarare var Mary Shelleys mor, Mary Woolstonecraft. Fast naturligtvis har de funnits, och väldigt många andra. Vi ska vara mycket imponerade av dem och deras enastående prestationer. Liksom av Victoria Woodhull och Aleonór d'Aquitania och Veronica Franco och alla de andra. Men frågan är väl om en människa ska behöva vara ett universalgeni och dessutom obegränsat stark, självständig och opåverkad av omgivningens fördömanden för att ha chansen att förverkliga sig själv. Eller ska vi med samma måttstock klassa ut oss själva som patetiskt misslyckade män för att vi inte blivit Thomas Alva Edison eller Disraeli eller George Washington eller Abraham Lincoln eller ens Albert Einstein?


Om du tar med resten av det jag sa så kommer du till poängen med det också. Och då förstår jag inte din kommentar, eftersom den plötsligt handlar om något jag inte har sagt.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Ylva » tor 17 jul 2008, 23:07

[
Pojkböcker handlar om pojkar som agerar ut. Som aktivt gör saker. Flickböcker handlar om flickor som vill imponera på pojkar, blir ihop med pojkar, är olyckligt kära i pojkar, ibland som bäst gör saker tillsammans med pojkar. Men flickböcker handlar nästan aldrig om flickor som gör saker utan att ha pojkar i bakhuvudet. Medan pojkböcker nästan undantagslöst handlar om pojkar som gör saker för deras egen (och sin egen) skull. Allt jag begär är samma slags böcker med tjejer i huvudrollen.

Visst är även pojkböcker stereotypa. Men har du aldrig reflekterat över skillnaden i stereotyper? Pojkboksstereotypen lär oss att pojkar är aktiva, utagerande, företagsamma, äventyrliga, energiska och självständiga. Flickboksstereotypen lär att flickor är ute efter att hitta rätt pojke att bli ihop med. Det är faktiskt en jävla skillnad.


Att detta är stereotyperna är förstås sant, men jag undrar hur pass väl dagens barn- och ungdomsböcker följer dessa stereotyper. Jag vet inte. Jag har inte läst så mycket av dagens barn- och ungdomslitteratur att jag kan yttra mig om saken. Inte heller har jag läst särskilt mycket *om* barn- och ungdomslitteratur i stort.

De senaste åren har jag dock översatt lite ungdomsböcker. Av de elva ungdomsböcker jag har översatt under 2000-talet har tio haft tjejer som huvudpersoner, och även om det förvisso ibland har funnits romantiska intressen i dem har de varit underordnade. Om John-Henri vill ha fler barnböcker med goda kvinnliga förebilder i rekommenderar jag varmt Frances Hardinges Fly by night, eller, som den kom att heta på svenska, Mosca Mye och de förbjudna böckerna.

Nu är elva böcker förvisso inte många att dra några långtgående slutsatser av, och jag kanske har fått de här böckerna därför att förlagen tyckte att det skulle passa mig, med min feministiska ådra. Men mina besök på förlag och på bokhandlar har fått mig att tro att det inte är särskilt svårt att hitta barn- och ungdomsböcker som går emot de stereotypa könsrollerna. Det kanske räcker med att leta lite efter dem?

Ylva
Ylva
LoC-skribent
 
Inlägg: 64
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 00:02
Ort: Sundbyberg

Inläggav Ylva » tor 17 jul 2008, 23:59

Och när jag hade postat mitt tämligen intetsägande inlägg slog det mig hur långt bredvid målet diskussionen har skjutit. Det har blivit en diskussion om hur *böcker* kommer att påverka dem som är barn/unga nu. Svaret är ganska enkelt: böcker kommer bara att påverka en liten handfull. Den stora påverkan kommer från teve, internet och serier -- gissningsvis mest från manga, som väl har varit en stor fluga de senaste åren.

Jag överlåter nu med varm hand er som i alla fall har teve att diskutera könsroller i dagens barnprogram.
Ylva
LoC-skribent
 
Inlägg: 64
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 00:02
Ort: Sundbyberg

Inläggav Sheriffen » fre 18 jul 2008, 02:13

Ylva skrev:Men mina besök på förlag och på bokhandlar har fått mig att tro att det inte är särskilt svårt att hitta barn- och ungdomsböcker som går emot de stereotypa könsrollerna. Det kanske räcker med att leta lite efter dem?


Visst är det så. Men ska jag nu vara riktigt förmäten finns det inte så sällan förutfattade åsikter - på finare språk kallade psykologiska dispositioner - som bestämmer vad man hittar. Eller för att uttrycka det enkelt; man ser det man undermedvetet vill se, eftersom det bekräftar ens uppfattningar.

Nu kommer brasklappen: jag är inte psykolog. Jag är ingen expert alls. Men det övertygande resonemanget fick jag lära mig när jag läste religionsvetenskap, närmare bestämt i kursen religionspsykologi. Och det var inte dumt; inte minst gav det en mycket övertygande förklaring till religiös tro. Man tolkar, rent psykologiskt, företeelser i tillvaron som tecken på att Gud finns (mycket förenklat: jag kunde ha kört över stupets rand i kolmörkret, men precis då tog bensinen slut; måste ha varit ett ingripande från Gud) därför att man i en djupt religiös, kulturell miljö är disponerad att tolka fenomen i termer av Guds existens.

På motsvarande vis har människor med mycket grundmurade uppfattningar ofta en stark tendens att vid tittande sig omkring i tillvaron se sådant som bekräftar uppfattningarna, men på något vis missa merparten av resten. Och det har vi alla, inom olika områden - alla har vi våra käpphästar, så att säga.

Fast i just mitt fall så har det här med kulturella signaler på kvinnoförtryck aldrig varit någon käpphäst, för som möjligen framgått under diskussionen tror jag inte på dem. Jag tror alltså inte att skära serietidningar är mer fördärvande än Elvis' vickande höfter, så jag bryr mig inte ens om att titta efter dem. Däremot har jag varit ganska intresserad av mina brorsdöttrars - och då framförallt den yngstas, som läser mest - läsvanor och därmed kunnat konstatera vad jag sa i något inlägg en bit upp i tråden, nämligen att det bland annat finns gott om så kallade hästböcker där hästarna bara är en perifer företeelse som kan hänföra böckerna till genren (så att de kan utges i serien med hästböcker), men där intrigen ofta kretsar runt något helt annat, till och med den tuffa tjejen som galopperande i sporrsträck räddar det mjäkiga pojkgänget.

Men de böckerna hittar man aldrig om man har bestämt sig för att det rådande barn- och ungdomskulturklimatet är könsdiskriminerande till nackdel för flickor, för de böckerna motsäger ens grundmurade uppfattning (psykologiska disposition).

Så där, nu fick jag det sagt också.

Och som sagt, vi har alla psykologiska dispositioner av det här slaget, men inom olika områden beroende på personlighet, engagemang och intressen.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Ylva » fre 18 jul 2008, 11:23

Sheriffen skrev:
Visst är det så. Men ska jag nu vara riktigt förmäten finns det inte så sällan förutfattade åsikter - på finare språk kallade psykologiska dispositioner - som bestämmer vad man hittar. Eller för att uttrycka det enkelt; man ser det man undermedvetet vill se, eftersom det bekräftar ens uppfattningar.


Förvisso. Jag var bara för finkänslig för att säga det rent ut. Att saker och ting kan se väldigt olika ut när man vanetolkar dem och när man bestämmer sig för att se om de kan tolkas annorlunda är inte så konstigt.

Däremot har jag varit ganska intresserad av mina brorsdöttrars - och då framförallt den yngstas, som läser mest - läsvanor och därmed kunnat konstatera vad jag sa i något inlägg en bit upp i tråden, nämligen att det bland annat finns gott om så kallade hästböcker där hästarna bara är en perifer företeelse som kan hänföra böckerna till genren (så att de kan utges i serien med hästböcker), men där intrigen ofta kretsar runt något helt annat, till och med den tuffa tjejen som galopperande i sporrsträck räddar det mjäkiga pojkgänget.


Det här är också lite kul. Under några års tid översatte jag ponnyserier (i omfattningen någon dags arbete i månaden), och efter ett tag slogs jag av hur positiva bilderna av tjejer ofta var i dem. Här var det helt naturligt att tjejer gjorde tunga och skitiga jobb, och den som inte var beredd att hugga i ansågs bortskämd. Tjejerna hade som du säger äventyr av väldigt skiftande slag och klarade av dem galant, med att vara modiga och smarta. Och, viktigast av allt, detta var en miljö där det var fullständigt okej för tjejer att tävla med varandra.

Fast jag kan ha en del förståelse för John-Henris invändningar också. Ja visst, hästböckerna utgör en stor andel av flickböckerna, men de passar inte alla. Framförallt är det ju sorgligt om tjejerna av detta drar slutsatsen att man måste ha häst för att kunna vara med om spännande saker, eftersom så ytterligt få tjejer har möjlighet till det. Eller för den delen att det är okej att vara hängiven om man sysslar med hästar, men inte om man vill göra någonting annat.

För på en punkt har John-Henri rätt, och det är att barn och ungdomar (liksom vuxna) drar slutsatser av det de läser, och allt annat omkring dem. Om böckerna man läser handlar om killar som har äventyr och tjejer med hästar som har äventyr är det lätt hänt att man drar slutsatsen att killar och hästtjejer har mer spännande liv än tjejer utan hästar. En sådan slutsats drog jag när jag var liten, för då ville jag vara kille. Killar hade helt enkelt mer spännande liv och mer svängrum. Så var det bara.

Så visst behövs motbilderna. Jag undrar bara om det inte är så att de redan finns, mycket mer än man tror innan man går ut och aktivt tittar på vad som finns.

(Ljudeffekt: *Ylva noterar i huvudet ännu ett projekt som kanske någon gång genomförs* (det låter ungefär som när man försöker få in ännu en kasse prylar i en redan proppfull garderob))
Ylva
LoC-skribent
 
Inlägg: 64
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 00:02
Ort: Sundbyberg

Inläggav Ylva » fre 18 jul 2008, 12:22

Jag hade visst mer att säga om saken än jag först trodde, det var bara kranen som var lite rostig ...

För en annan sak som ofta slår mig med sådana här diskussioner är hur alla tar för givet att det är *tjejerna* man ska ändra på, eller i detta fallet förebilderna för tjejer. Tja, det kan väl ofta vara en välgärning. Men samtidigt blir jag så förbaskat trött på det. Mekas det inte tillräckligt mycket med tjejers personlighet som det är?

Var är ungdomsböckerna om killarna som mer än någonting drömmer om ett förhållane och så småningom en familj? De killarna finns. Finns de i pojkböcker?

Var är pojkböckerna om killarna som mer än någonting annat vill bli sjuksköterskor eller barnskötare, och som måste kämpa mot omgivningens fördomar? De killarna finns. Finns de i pojkböcker?

Var är ungdomsböckerna om killarna som egentligen inte kan tänka på någonting annat än tjejer och som alltid har tjejer i bakhuvudet, vad de än gör? De killarna finns det mycket, mycket gott om. Får de plats i pojkböckerna?

Det är, hrm, inte bara kvinnor som hämmas av stereotyper.


Mycket tidigt i tråden redogjorde Sheriffen för emanciperade atenskor som gjorde karriär och hade valt att inte ha barn. Good for them, om det är så de vill ha det.

Men själv skulle jag säga att ett sätt att mäta graden av jämställdhet i ett samhälle är att se efter hur *lätt* det är att ha barn i det. Finns det föräldrapenning och föräldraledighet, som båda föräldrarna kan ta ut? Finns det en lättillgänglig barnomsorg som alla har råd med? Finns det bra mödravård och barnhälsovård? Lekplatser? Plats för barnvagn på bussen, banne mig?

Jämställdhet kan ju för guds skull inte betyda att så många kvinnor som möjligt väljer att ägna sig åt yrkeslivet *i stället för* att skaffa barn. Den stora ojämlikheten har ju varit att kvinnor har varit *tvungna* att välja.

För ett tag sedan satt jag på bussen, och såg då hur två killar som satt vid platserna för barnvagn reste sig upp och lämnade sina platser åt en annan kille, som kom in med en barnvagn. De log vänligt mot varandra och killen med barnvagnen sade tack.

Då kände jag hur fantastisk världen kan vara ibland. Det här hade inte varit vardagligt för ett par generationer sedan.
Ylva
LoC-skribent
 
Inlägg: 64
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 00:02
Ort: Sundbyberg

Inläggav Sheriffen » fre 18 jul 2008, 13:50

Det var precis det där jag menade med stereotypa pojkböcker och stereotypa tidskrifter för män, men du förklarar det mycket bättre än jag lyckades med. Nej, precis - inte alla pojkar och inte ens någon majoritet av dem har någon som helst lust att leva sina liv som swashbucklande pirater eller piloter. Lika lite som alla flickor har någon automatisk lust att ägna hela sina liv åt att skvallra om pojkarna i omgivningen eller leta efter den ideala färgen på läppstift. Och frågan är varför det är på något sätt bättre att pojkböcker handlar om sådana orealistiska äventyrsdrömmar än att de mer utpräglade flickböckerna handlar om kärlek och läppstift.

Och i själva verket, när jag ser det du säger, så blir jag nog oroligare för hur det egentligen står till på pojkboksfronten än på flickboksfronten. Problemet för min del är att jag i dagsläget har rätt dålig koll på den förra (eftersom jag har just tre brorsdöttrar men ingen brorson, och inga egna barn), även om den mest läsande brorsdottern inte drar några sådana här skiljelinjer och exempelvis gillar böckerna om Percy Jackson så pass mycket att hon skrivit uppsats om dem i skolan.

Men, alltså - lite besynnerligt kan jag mer om dagens "hästböcker" än om dagens "sjörörvarböcker", eller hur vi nu ska kategorisera dem. Fast jag när en misstanke om att du har rätt i att de av dig efterlysta pojkböckerna inte finns annat än i undantagsfall, men det vore faktiskt värt att kolla upp lite grann på ungdomsboksavdelningarna i mer välsorterade boklådor. Det kan faktiskt hända att man blir överraskad.

För övrigt kan jag nämna att killarna du såg på bussen lyckligtvis blir allt vanligare i dagens samhälle. Ytterst få av de par jag känner som har små (eller större) barn lever enligt det gamla könsrollsmönstret kvinnan i hemmet, mannen på jobbet.

Och så det här:

För en annan sak som ofta slår mig med sådana här diskussioner är hur alla tar för givet att det är *tjejerna* man ska ändra på, eller i detta fallet förebilderna för tjejer. Tja, det kan väl ofta vara en välgärning. Men samtidigt blir jag så förbaskat trött på det. Mekas det inte tillräckligt mycket med tjejers personlighet som det är?


Det här tror jag faktiskt är så att säga socialkulturellt betingat. Det var det jag menade med min lite spydiga benämning barrikadfundamentalister. Problemet med det här synsättet är att det en gång i tiden, för inte så hemskt länge sedan - bara några decennier - var rätt giltigt. De som då gick till storms mot det hade rätt mycket på fötterna, men de fastnade sedan (vanligt hos oss människor) i den egna föreställningen som allmängiltig mer eller mindre för alltid. Och någonstans på vägen sprang tiden förbi dem, men de sjunger fortfarande samma visa trettio år senare - långt efter det att de förändringar de själva krävde och, paradoxalt nog, bidrog till redan till stor del har inträffat. Deras inställning har blivit en rotad del av identiteten och därmed svår att frångå på särskilt många punkter, oavsett hur verkligheten förändras.

Själv har jag motsvarande inställning till exempelvis Orson Welles, misstänker jag.

(Lägg förresten märke till Livgivares inställning tidigare i tråden - hon är en i dag 25-årig, svensk kvinna, och hennes uppfattning skiljer sig som synes rätt dramatiskt från barrikadfundamentalismens. Detsamma gäller unga kvinnor i min mycket omedelbara omgivning, som jag ofta kunnat konstatera blir förorättade när de får veta att de är påstådda offer för barrikadfundamentalismens trossatser.)

Mycket tidigt i tråden redogjorde Sheriffen för emanciperade atenskor som gjorde karriär och hade valt att inte ha barn. Good for them, om det är så de vill ha det.

Men själv skulle jag säga att ett sätt att mäta graden av jämställdhet i ett samhälle är att se efter hur *lätt* det är att ha barn i det. Finns det föräldrapenning och föräldraledighet, som båda föräldrarna kan ta ut? Finns det en lättillgänglig barnomsorg som alla har råd med? Finns det bra mödravård och barnhälsovård? Lekplatser? Plats för barnvagn på bussen, banne mig?


Det här blir delvis inkommensurabla storheter, i alla fall om vi pratar om Sverige och Grekland. (Jag ska inte yttra mig om andra länder.) Att det i Sverige finns en bättre och mer utbyggd barnomsorg, mödra- och barnhälsovård, barnpenning, med mera, kan det inte råda några tvivel om. Där ligger Grekland i ett bakvatten.

Samtidigt fungerar det här delvis och av kulturella skäl på ett något annorlunda sätt i Grekland. Där är man, och har alltid varit, mycket mer beroende av familjen - och med familjen menar jag den "extended family" som består av far- och mormödrar, bröder och systrar, kusiner och mostrar och fastrar och farbröder och morbröder. Det finns (generellt sett, inte alltid!) ett annat slags beredvillighet att ställa upp och hjälpa till, både med pengar och praktiska saker som att dagpassa barnen och vad du vill, än vad det gör i Sverige.

Fast det blir då rätt tufft för dem som av olika skäl saknar en sådan "extended family".

Fast de athenska tjejernas frigörelse har ändå varit av ett annat slag, för du ska minnas det jag sa - så sent som 1990 kunde de inte gå ut på en nattklubb utan manliga släktingar i sällskap. Om man från den typen av patriarkaliskt samhälle på bara ungefär femton år (vilket väl var vad det tog) lyckas erövra till och med denna sista utpost - för det är nattklubbarna som är det allra farligaste hotet mot en given, starkt patriarkalisk struktur; det är ju där "synden" flödar som värst, inte i snabbköpet, typ - så har man, inte oväntat, också eövrat utposterna som ligger före den. De flesta, i alla fall. Och det är verkligen en så omtumlande förändring att den har (i positiv bemärkelse) skakat om det grekiska samhället från grundvalarna och uppåt.

I storstäderna, alltså. Inte på landsbygden. Och det vill jag gärna inskärpa, för så är det.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Merry » ons 30 jul 2008, 09:01

Ylva skrev:Pojkböcker handlar om pojkar som agerar ut. Som aktivt gör saker. Flickböcker handlar om flickor som vill imponera på pojkar, blir ihop med pojkar, är olyckligt kära i pojkar, ibland som bäst gör saker tillsammans med pojkar. Men flickböcker handlar nästan aldrig om flickor som gör saker utan att ha pojkar i bakhuvudet. Medan pojkböcker nästan undantagslöst handlar om pojkar som gör saker för deras egen (och sin egen) skull. Allt jag begär är samma slags böcker med tjejer i huvudrollen.


Det finns ju undantag, som W.E. Johns Worrallsböcker. Johns ombads skriva böcker för att locka flickor till W.A.A.F. under andra världskriget, eftersom hans Bigglesböcker var omåttligt populära. Ett antal av Worrallsböckerna är dock skrivna efter kriget, så det var tydligen inte bara uppdragsskrivande. Worralls är inte bara synnerligen kompetent utan även alltmer feministisk och syrlig angående de inskränkningar som världen försöker tvinga på henne. De egenskaper hos henne som böckerna främst poängterar är logik, mod och företagsamhet. Många av hennes uppdrag börjar med att hon tar tillfället i flykten eller för att hon genomdriver en av sina egna idéer.

När Worrals-böckerna översattes till svenska fick de dock gröna ryggar. Pojkböcker med kvinnliga huvudpersoner sågs väl som en mindre risktagning från Wahlströms sida än flickböcker om äventyr.

Ylva skrev:Om John-Henri vill ha fler barnböcker med goda kvinnliga förebilder i rekommenderar jag varmt Frances Hardinges Fly by night, eller, som den kom att heta på svenska, Mosca Mye och de förbjudna böckerna.


Skuggan av Harry Potter ligger tung även över författare som kommer på egna titlar. :(

Ylva skrev:Det här är också lite kul. Under några års tid översatte jag ponnyserier (i omfattningen någon dags arbete i månaden), och efter ett tag slogs jag av hur positiva bilderna av tjejer ofta var i dem. Här var det helt naturligt att tjejer gjorde tunga och skitiga jobb, och den som inte var beredd att hugga i ansågs bortskämd. Tjejerna hade som du säger äventyr av väldigt skiftande slag och klarade av dem galant, med att vara modiga och smarta. Och, viktigast av allt, detta var en miljö där det var fullständigt okej för tjejer att tävla med varandra.


Det håller jag med om. Jag läste dock en del hästböcker när jag var liten, och slogs - redan som barn - av skillnaden mellan hästböcker med manliga huvudpersoner och hästböcker med kvinnliga. Tjejerna var oftast flera, red på ridskola och löste mindre, lokala problem. Killarna var oftast ensamma, deras hästar var speciella, och deras problem och tävlingar var på nationell eller internationell nivå. Jag föredrog Svarta Hingsten och Ökenstormen framför Britta och Silver, så jag var tvungen att identifiera mig med killar ändå.
Merry
Fan
 
Inlägg: 183
Blev medlem: mån 20 nov 2006, 15:57
Ort: Göteborg

Inläggav Sheriffen » fre 08 aug 2008, 09:42

Planckskonstant skrev:Lyssna gärna på den spännande första halvan av "Den heliga familjen" på p1 klockan 10 /på fredagar/.


Jag måste hålla med Brita om detta. Programmet "Heliga familjen" är producerat av och sänds av svenska radions P1 och ett program som effektivare och mer övertygande går till storms mot kärnfamiljen är svårt att föreställa sig. Det finns inte bara i "två halvor", utan sänds löpande.

Bara i dagens upplaga kan man höra bland annat följande:

* Vad som närmast är propaganda för polyamori, där både kvinnor och män - eftersom det inte längre finns ett givet mönster med manlig "försörjare" - ska få skaffa sig så många älskare och/eller älskarinnor de vill att både vara kära i och idka sexuellt umgänge med.

* En intervju med författarinnan Birgitta Stenberg, född 1932, som inlevelsefullt berättar om hur hon (om jag hörde rätt i dryga fyrtioårsåldern) gifte sig med en mycket yngre man som inte hade något emot hennes sexuella relationer med andra kvinnor. Numera lever hon sedan några år tillbaka i trianglar.

* Debatt där man tar ställning för att lagen ska ge skydd åt alla slags förhållanden mellan vuxna människor, som tvåsamhet och polyamori och enkönade relationer och enkönade polyamorösa relationer.

* Bara ett påpekande ur programmet: "Det monogama äktenskapet har varit mannens sätt att med samhällets hjälp förtrycka kvinnan."

Och så vidare.

Poängen med "Heliga familjen" är att programmet ger en ganska rättvisande bild av det könsrollsupplösande samhälle vi ser överallt runt omkring oss idag, både i kulturella yttringar (som i ungdomsböcker, på nyligen avhållna Europride, i klädmode, med mera) och i folks sätt att leva. Bara ett sådant faktum som att det per capita bor fler självvalda (nota bene) singlar (fifty-fifty kvinnor/män) i svenska storstäder än i några andra stadsbildningar i världen tycker jag känns lika befriande som de senaste cirka femton, tjugo årens utveckling i Greklands storstäder, nämnd tidigare i tråden.

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen tis 12 aug 2008, 16:28, redigerad totalt 1 gång.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » fre 08 aug 2008, 15:05

Förresten, slår det mig, ska jag kanske i förbigående ge uttryck för vad många tycker är min knökkonservativa inställning rörande barn och könsroller ur föräldraperspektiv.

Jag anser att man bör tillåta vuxna människor att frivilligt ingå i vilka slags relationer de vill. Polyamorösa, tvåkönade monogama, enkönade monogama, s/m-relationer, what have you.

Däremot, och här är jag rätt bestämd, anser jag inte att man ska få adoptera barn utan att vara ett tvåkönat par. Det barn som adopteras har förlorat en far och en mor; att man sätter sig över barnets rättigheter och i stället för en förälder av vardera könet ger det två samkönade föräldrar, bara en förälder, eller något annat slags konstellation är jag inte med på. I både flickors och pojkars uppväxt är pappa (man) respektive mamma (kvinna) under olika faser i uppväxten betydelsefulla var och en på sitt sätt, och inte minst är det viktigt för barnet att få lära sig förhålla sig till båda könen, att få förebilder hos båda könen, och inte bara det ena.

Pratet om att homosexuella par ska ha samma rättigheter som heterosexuella par att adoptera barn förbiser barnens rättigheteter, och därmed har de homosexuella som framför det här kravet redan skåpat ut sig själva som lämpliga föräldrar. De sätter sig själva, inte barnet, främst.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » ons 13 aug 2008, 16:58

Nu förvånar Sheriffen mig. Direkt dum brukar han ju inte vara. Men – "barnets rättigheter"? Till vad då? Biologiska föräldrar, som när ett barn adopteras bort uppenbarligen antingen inte velat ha det, inte kan ta hand om det eller är döda eller försvunna. En adoptivförälder av vardera könet? Men om inga anmäler sig?

Min halvsyster Birthe och hennes partner Inger hade en adoptivdotter. Hon har inte bara aldrig klagat utan tvärtom genom alla år talat varmt och gärna om sina underbara mammor. Skulle hon blivit gladare eller trivts bättre om hon adopterats av ett tvåkönat par nånstans? Jag tillåter mig att tvivla.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » ons 13 aug 2008, 21:23

Jovisst, jag tvivlar inte på att adoptivdottern fått ett bra liv.

Men som jag sa är jag knökkonservativ i det här fallet, för jag tror ändå fortfarande att ett barn mår bäst av att lära sig att förhålla sig till båda könen, att ha en förälder av vardera könet som förebild.

Men om ingen anmäler sig, javisst - det är nog inte mycket att säga om att ett barn från ett svältområde eller en krigzon får det bättre hos två samkönade föräldrar i exempelvis Sverige än i svältområdet/krigszonen.

Fast jag envisas nog med att tro att barnet får det ännu bättre om han/hon lär sig att, som jag sa, förhålla sig till båda könen och få förebilder hos båda könen.

Detta - och nu blir det problematiskt, medges - givetvis förutsatt att de båda föräldrarna, man och kvinna, även är bra föräldrar och inte bara man och kvinna.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Planckskonstant » tor 14 aug 2008, 06:43

Sheriffen skrev:Fast jag envisas nog med att tro att barnet får det ännu bättre om han/hon lär sig att, som jag sa, förhålla sig till båda könen och få förebilder hos båda könen.


Vad anser du om ensamstående föräldrar?

Min erfarenhet av enkönade föräldrapar är att dessa är så otroligt oroliga för den kritik du framför att de på alla sett ser till att barnen får kontaktpersoner av det andra könet (i de flesta fall som jag känner till handlar det om biologiska par och där har således barnen fyra föräldrar i stället för bara två), vilket inte osannolikt gör att de barnen får ett betydligt större antal vuxna av båda könen att knyta an till, än i de många familjer där kvinnan tar ut hela föräldraledigheten och mannen jobbar dygnet runt.

Med tanke på att de flesta barn sedan hamnar i den tämligen enkönade miljö som förskolor och skolor utgör, skulle jag vilja påstå att det nästan bara är barn som växer upp med två män som får chansen att förhålla sig till och få genuina förebilder av båda könen.
Brita
Planckskonstant
Fan
 
Inlägg: 131
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 09:21
Ort: Skara

Inläggav Merry » tor 14 aug 2008, 14:35

Planckskonstant skrev:Min erfarenhet av enkönade föräldrapar är att dessa är så otroligt oroliga för den kritik du framför att de på alla sett ser till att barnen får kontaktpersoner av det andra könet


När jag läste psykologi tog läraren upp en studie som gjorts i San Fransisco på barn med heterosexuella singelmödrar och barn med lesbiska mödrar (i par, ojmr). De hade tittat på barnens kontakt med män. Resultaten stämde med dina erfarenheter - de lesbiska mödrarna hade vinnlagt sig om att barnen skulle ha manliga förebilder (antingen biologiska fäder eller nära vänner), medan singelmödrarna var klart sämre på det.

New York Times hade för något år sedan en lång artikel om par som fick barn ihop (två lesbiska mödrar och två homosexuella fäder) och hur de kom överens om ansvarsfördelning så att barnen fick tillgång till alla sina föräldrar. Inte enkelt, men möjligt.

Med det här vill jag inte framföra någon kritik mot singelmödrar (eller singelfäder) - att uppfostra barn på egen hand är otroligt imponerande.

Att bedöma om personer är lämpliga som adoptivföräldrar är en svår fråga, speciellt som det inte finns någon som helst lämplighetsbedömning för att få bli biologisk förälder. Jag tror dock att alla försök att döma ut familjer baserade på endimensionella mått (homosexuella/över 40/rökare/läser sf) snarare än bedömningar av individerna i fråga är extra farliga.
Merry
Fan
 
Inlägg: 183
Blev medlem: mån 20 nov 2006, 15:57
Ort: Göteborg

Föregående

Återgå till Baren

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron