av Inge van Wett » mån 26 aug 2013, 06:14
Novellen om Teobot (13) -- hur går det för biskopen?
Vartefter veckor och månader gick bleknade biskop Klodvigs skräck för upprepade ingripanden från högre makt. Han beslutade sig för att göra sig av med såväl kammarpigan som med den köksa som bevittnat hans förnedring. Dessutom hade han kommit på ett annat sätt att straffa mjölnarens kona än det han först tänkt ut.
Biskopen kallade till rådslag mellan markgreven (som var hans bror), borgmästaren (en svåger) och honom själv. Klodvig gick rakt på sak. Genom vittnesmål avgivna under bikt (han var av biktens absoluta tystnadsplikt förhindrad att peka ut de personer som vittnat, men försäkrade att det i samtliga åtta fall rörde sig om ytterst oförvitliga och vittnesgilla borgare) hade han fått kunskap om att häxeri vunnit spridning i landet. Inte mindre än tre kvinnor var av vittnen avslöjade som häxor. Den första var mjölnare Palnes hustru Lisabett, den andra var biskopens egen kammarpiga Evalill och den tredje var den jäntan Pirkko som också tjänade piga i biskopsgården.
När biskopen yttrat detta kände han ett styng vid vänster fotknöl. En ännu värre smärta än förra gången drabbade honom, denna gång i tungan, läpparna och strupen. Markgreven och borgmästaren såg förskräckta på Klodvig som satt som förstenad, med uppspärrade ögon. Det var väl i och för sig inte märkligt att en så matfrisk man som biskopen skulle drabbas av slaganfall, men de hade knappast kunnat tro att det skulle hända än på minst tio år. Markgreven var just på väg att ropa in den tjänare som stod på vakt utanför salen för att be denne tillkalla läkaren när en tordönsstämma började tala.
Inge van Wett
Det perifera är det centrala