Facebooksubstitut

[Rymd-Olov]

Problemet med facebook är att folk diskuterar där istället för i forum som detta. Nackdelarna är två: För det första får bara de som är med på diskussionsstartarens vänlista ta del av diskussionen (lite beroende på inställningarna), dels är de flyktiga som etanol i en brittsommarstorm; bland det bästa med sådana här forum är ju att en helt okänd människa kan snubbla över en tre år gammal diskussion och väcka den till liv igen.

När vi så har konstaterat att facebook är ondskans redskap och förstör allt som är bra med internet infinner sig frågan vad vi ska göra åt det. En dumhet man kan begå är att förespråka en individuell lösning på ett kollektivt problem och eftersom jag har svart bälte i dumhet är det vad jag tänker göra.

Från och med nu är Baren på fandom.se:s forum mitt facebooksubstitut. Här kommer jag att häva ur mig alla löjliga tankar som dyker upp i min felprogrammerade hjärna.

Jag börjar med detta: Häromdagen hade jag Suede:s "The Wild Ones" spelande i huvudet, dock inte i originalversion, utan framförd av Mr Miyagi från filmen Karate kid. Pga att jag kanske inte är så fördomsfri som jag framställer mig och eftersom min kunskap i japanska komer från en handfull animefilmer och en artikel på Nördwikin var Miyagis uttal extremt stereotypt och överdrivet, så att ordet wild uttalades "wajalada".

Är det fler än jag som plågas av att ha extremt dåliga, fiktiva framföranden av favoritlåtar spelande i huvudet dagen lång?

[Sheriffen]

Problemet med facebook är att folk diskuterar där istället för i forum som detta. Nackdelarna är två: För det första får bara de som är med på diskussionsstartarens vänlista ta del av diskussionen (lite beroende på inställningarna), dels är de flyktiga som etanol i en brittsommarstorm; bland det bästa med sådana här forum är ju att en helt okänd människa kan snubbla över en tre år gammal diskussion och väcka den till liv igen.

När vi så har konstaterat att facebook är ondskans redskap och förstör allt som är bra med internet infinner sig frågan vad vi ska göra åt det. En dumhet man kan begå är att förespråka en individuell lösning på ett kollektivt problem och eftersom jag har svart bälte i dumhet är det vad jag tänker göra.

Från och med nu är Baren på fandom.se:s forum mitt facebooksubstitut. Här kommer jag att häva ur mig alla löjliga tankar som dyker upp i min felprogrammerade hjärna.

Det är inte ofta man ser en så övertydlig självmotsägelse. Till skillnad från mer än en miljard Facebookanvändare är det uppenbart att du har en hjärna som är inte bara rättprogrammerad utan extremt finkalibrerad.

Detta initiativ applåderas förbehållslöst.

Jag börjar med detta: Häromdagen hade jag Suede:s "The Wild Ones" spelande i huvudet, dock inte i originalversion, utan framförd av Mr Miyagi från filmen Karate kid. Pga att jag kanske inte är så fördomsfri som jag framställer mig och eftersom min kunskap i japanska kommer från en handfull animefilmer och en artikel på Nördwikin var Miyagis uttal extremt stereotypt och överdrivet, så att ordet wild uttalades "wajalada".

Är det fler än jag som plågas av att ha extremt dåliga, fiktiva framföranden av favoritlåtar spelande i huvudet dagen lång?

Inte jag i alla fall. Generellt sett är jag rätt allergisk mot covers.

Saken är ju den att en cover oftast görs för att originalet av artisten (eller dennes producent) och för det mesta miljoner och åter miljoner lyssnare (låtarna är för det mesta hits) uppfattas som väldigt bra. Lysande. Och om så nu är fallet, varför behöver man då göra en ny version? Räcker det inte med originalet? Och är man en begåvad artist, varför inte i stället sträva efter att göra egna låtar som är lika bra som den där låten man beundrar eller till och med ännu bättre?

Själv gillar jag också originalet för att det inte är en kreativ karbonkopia, utan just ett original. Alla de covers som gör sitt bästa för att låta som originalet känns alldeles extra onödiga.

Men så har vi det stora undantaget - jazz. Inom jazzen är det tradition att göra helt egna versioner av låtar som kommit att bli ett slags "allmän jazzegendom", där man ibland kanske inte ens längre - som lyssnare - vet vem som gjorde originalet. Men poängen med jazzcovers är att de mest är det till namnet. Musikernas infallsvinkel på och framförande av låten gör den i själva verket till en i många stycken helt ny låt - de tillför väldigt mycket själva, de skapar något nytt med utgångspunkt i originalet eller för den delen med utgångspunkt i flera andra versioner eller i låten som nästan "platonsk idé", om uttrycket tillåts. Ibland hör man rent bokstavligt inte att det är samma låt, när den görs av två olika jazzband/artister. Det finns något tema kvar, men sedan har man tillfört eget.

Och så finns det covers som är crossovers och skapar helt nya musikformer. Som när Elvis Presley - ok, han var inte först, men han var den som verkligen, verkligen *gjorde* det - skapade rock 'n' rollen av bluesen. Hound Dog, till exempel, är inte hans låt. Den är en "cover" på en blueslåt. Men hans version är så *fullständigt* annorlunda att den i allt väsentligt är en helt ny låt.

Men för att svara på din fråga: nej. De där tradiga coversionerna som rockvärlden kryllar av - som på Leonard Cohens Hallelujah, som på Led Zeppelins Stairway to Heaven, som på Deep Purples Smoke on the Water, ad infinitum - fyller mig med kompakt ointresse eftersom de, som du säger, är extremt dåliga och jag därför nästan aldrig ens orkar lyssna klart på dem de få gånger jag försöker.

Så de ringer inte i mitt huvud.

Kör hårt,
Sheriffen

[Rymd-Olov]

Generellt sett är jag rätt allergisk mot covers.

Det är däremot inte jag, av skäl jag anger nedan.

Saken är ju den att en cover oftast görs för att originalet av artisten (eller dennes producent) och för det mesta miljoner och åter miljoner lyssnare (låtarna är för det mesta hits) uppfattas som väldigt bra. Lysande. Och om så nu är fallet, varför behöver man då göra en ny version? Räcker det inte med originalet? Och är man en begåvad artist, varför inte i stället sträva efter att göra egna låtar som är lika bra som den där låten man beundrar eller till och med ännu bättre?

Jovisst, men det finns några bra skäl att göra covers:

1. Man gillar en låt, men inte produktionen. Till exempel hoppas jag att något nutida indieband ska göra en cover på "Moln på marken" med Webstrarna, en enligt mig lysande låt som tyvärr är starkt präglad av den tidsperiod under vilken den tillkom, eller rättare sagt perioden strax innan. Den är inspelad 1992, men det skriker verkligen 80-tal om den, och just 80-talet har många i min ålder svårt för.

2. Det rör sig om en "bortglömd" låt. Antingen för att den gjordes av en artist som var före sin tid och aldrig fick några breda framgångar eller för att den spelades in av en känd artist, men gömdes som b-sida eller på någon samlingsskiva.

3. Det handlar om en låt som skulle passa bra i en annan genre. Här har du ju nämnt Hound Dog, som är ett klockrent exempel. Öht gillar jag när band lyckas ge en egen twist åt någon annans verk. Detsamma gäller inom litteratur, där jag kan acceptera genrekonventioner, så länge författaren ändå låter någon del vara okonventionell. Men både inom litteratur och musik hänger resultatet på att genomförandet är bra. Det är svårt att göra en lyckad cover, liksom att leka med genrer, och många misslyckas.

4. Man vill översätta texten till ett annat språk. Även här hänger det mycket på genomförandet och resultatet blir tyvärr oftast lite småtöntigt.

Själv gillar jag också originalet för att det inte är en kreativ karbonkopia, utan just ett original. Alla de covers som gör sitt bästa för att låta som originalet känns alldeles extra onödiga.

Håller med till 100%, med ett litet undantag:

5. Liveframträdanden. Om en artist fyller ut en konsert med en cover av ett av sina favoritband stör det inte särskilt mycket, tycker jag. Men att gå på konsert är ju något helt annat än att sitta hemma och lyssna.

Men så har vi det stora undantaget - jazz. Inom jazzen är det tradition att göra helt egna versioner av låtar som kommit att bli ett slags "allmän jazzegendom", där man ibland kanske inte ens längre - som lyssnare - vet vem som gjorde originalet. Men poängen med jazzcovers är att de mest är det till namnet. Musikernas infallsvinkel på och framförande av låten gör den i själva verket till en i många stycken helt ny låt - de tillför väldigt mycket själva, de skapar något nytt med utgångspunkt i originalet eller för den delen med utgångspunkt i flera andra versioner eller i låten som nästan "platonsk idé", om uttrycket tillåts. Ibland hör man rent bokstavligt inte att det är samma låt, när den görs av två olika jazzband/artister. Det finns något tema kvar, men sedan har man tillfört eget.

Inom ska och reggae finns det en liknande inställning, tycker jag mig ha märkt, även om kraven på originalitet inte är lika framträdande. Men just det där att låtarna är någon sorts allmän egendom och att det inte är så noga vem som var först finns där ibland. Kanske har det att göra med att ska från början var festmusik som det var meningen att man skulle dansa till, punkt slut. Då är det ju självklart för en artist att dra en populär låt.

Men för att svara på din fråga: nej. De där tradiga coversionerna som rockvärlden kryllar av - som på Leonard Cohens Hallelujah, som på Led Zeppelins Stairway to Heaven, som på Deep Purples Smoke on the Water, ad infinitum - fyller mig med kompakt ointresse eftersom de, som du säger, är extremt dåliga och jag därför nästan aldrig ens orkar lyssna klart på dem de få gånger jag försöker.

Så de ringer inte i mitt huvud.

Kör hårt,
Sheriffen

Jag kanske ska förtydliga att det ofta är låtar som jag tycker är mycket dåliga som jag får på hjärnan. Kanske är det därför jag ger dem en fiktiv artist, för att få lite variation. "Undrar hur den här jobbiga radiohiten skulle låta om den reciterades av Arne Weise? Nej, stopp, bort hemska tanke! Inte få den på hjärnan... Neeeeeeej!" :-)

De tre låtar du nämner är bra exempel på onödiga covers, tycker jag.

[Bbeccarii]

Häromdagen hade jag Suede:s "The Wild Ones" spelande i huvudet, dock inte i originalversion, utan framförd av Mr Miyagi från filmen Karate kid. Pga att jag kanske inte är så fördomsfri som jag framställer mig och eftersom min kunskap i japanska kommer från en handfull animefilmer och en artikel på Nördwikin var Miyagis uttal extremt stereotypt och överdrivet, så att ordet wild uttalades "wajalada".

Huruvida du är fördomsfull eller inte lär nog bero mer på din inställning till japaner än på din okunskap här. Eller om det var tvärtom. :-)

I generella termer är det så här: Japanska är ett stavelsespråk. De har väldigt svårt att hantera konsonantanhopningar. "hemskt västkustskt" skulle alltså nästan regelmässigt uttalas "hemsukutu väsutukusutusukutu". (Sedan är det en annan sak att de ofta sväljer de här u-na, så det låter sällan riktigt så här extremt.) Det engelska ordet "wild" skulle alltså av en "normaljapan" antagligen uttalas "wajalada".

Min första gissning är alltså att Mr Miyagis uttal var helt okej. Sen vet jag ju inte ifall de som gjorde filmen Karate Kid dessutom hade någon medveten vulgär, stereotyp eller annan avsikt med att låta honom uttala sig på det sättet.

/B

[jophan]

Jojapopanonsoskoka äror rorenona rorövovarorsospoproråkoketot!

[Bbeccarii]

Generellt sett är jag rätt allergisk mot covers.
Saken är ju den att en cover oftast görs för att originalet av artisten (eller dennes producent) och för det mesta miljoner och åter miljoner lyssnare (låtarna är för det mesta hits) uppfattas som väldigt bra. Lysande. Och om så nu är fallet, varför behöver man då göra en ny version? Räcker det inte med originalet?[snip]

Dansbandsrörelsen. En stor folkrörelse med människor som älskar att umgås in real life i stället för att sitta framför datorskärmen och texta med varandra. De vill dansa med varandra till låtar de känner och älskar, och som går bra att dansa till. Då är det inte bara ett krav, utan en förutsättning att dansbanden gör covers.

Många andra gör sina egna covers på låtar de gillar dels för att de ser att de kan bidra med något i tolkningen av låten, men även för att de får ta del av en gemenskap, en delaktighet på det område de gillar, och för att de får en chans att själva utöva låten. Det är ju inte alla skapare som har som enda mål här i livet att sitta ensam i upphöjt majestät på en stele ute i öknen och skapa enbart ur sin egen solipsistiska kreativitet.

/B

[Bbeccarii]

Jojapopanonsoskoka äror rorenona rorövovarorsospoproråkoketot!

So desu!

:-D

/B

[jophan]

även för att de får ta del av en gemenskap, en delaktighet på det område de gillar, och för att de får en chans att själva utöva låten.

Guuu va piiiinsamt de är med alla copycats som sitter och spelar upp covers på Bach och Beethoven!!!

[Bbeccarii]

Guuu va piiiinsamt de är med alla copycats som sitter och spelar upp covers på Bach och Beethoven!!!

Hmm... Vid närmare eftertanke så har du faktiskt rätt. Jag undrar hur mycket man skulle behöva betala för att få tillgång till en uppspelning av originalet.

/B

[Rymd-Olov]

Det engelska ordet "wild" skulle alltså av en "normaljapan" antagligen uttalas "wajalada".

Vilket ju är ascoolt! Alla i min ålder (eller egentligen alla som är tio år yngre, men man är så gammal som man känner sig, etc) tycker automatiskt att allt japanskt är jättehäftigt! Japan är det nya Storbritannien, helt enkelt, som i sin tur var det nya USA.

Min första gissning är alltså att Mr Miyagis uttal var helt okej. Sen vet jag ju inte ifall de som gjorde filmen Karate Kid dessutom hade någon medveten vulgär, stereotyp eller annan avsikt med att låta honom uttala sig på det sättet.

Äh, jag minns egentligen inte heller. Det var nog hans **syntax** snarare än hans uttal som var lite stereotypt. Eller åtminstone inte 100% korrekt.

Ord jag egentligen inte vet vad de betyder har för säkerhets skull markerats med **dubbla asterisker**.

[Rymd-Olov]

Guuu va piiiinsamt de är med alla copycats som sitter och spelar upp covers på Bach och Beethoven!!!

Hmm... Vid närmare eftertanke så har du faktiskt rätt. Jag undrar hur mycket man skulle behöva betala för att få tillgång till en uppspelning av originalet.

/B

Jag kommer spontant att tänka på en sf-novell från JVM (tror jag, själv har jag läst den i antologiserien Det hände imorgon) där Mozart hämtas till framtiden för att den Store Mästaren ska kunna komponera fler Stora Verk.

Spoiler! :

Men Mozart blir givetvis till sig av upphetsning över synthar och elgitarrer och drar ut på turné med någon rockslusk och knarakar ihjäl sig på ett halvår eller så. Jag gillar verkligen vad den novellen har att säga om traditioner och kreativitet!

Det kommer alltså att bli mycket svårt, även bortsett från att det inte finns någon tidsmaskin.

[Sheriffen]

även för att de får ta del av en gemenskap, en delaktighet på det område de gillar, och för att de får en chans att själva utöva låten.

Guuu va piiiinsamt de är med alla copycats som sitter och spelar upp covers på Bach och Beethoven!!!

Ja, alla borde lyssna på partituren i stället!

Kör hårt,
Sheriffen

[jophan]

Ja, alla borde lyssna på partituren i stället!

Eller hur? De prasslar så dödsskönt.

[jophan]

Ord jag egentligen inte vet vad de betyder har för säkerhets skull markerats med **dubbla asterisker**.

"Dubbla" betyder att de förekommer två gånger. "Asterisk" är en liten stjärna som används typografiskt, ej att förväxla med en tapper galler, obelisk eller odalisk. (Odalisk får du sätta inom dubbla asterisker om du vill, även om det egentligen tilhör allmänbildningen att veta vad det är.)

[Sheriffen]

Angående covers kom jag på en sak jag om någon borde ha tänkt på från början.

Det verkliga genombrottet för Bob Marley kom när I Shot the Sheriff blev en världshit.

I en som jag tycker visserligen meningslös cover-version av Eric Clapton, men Clapton var redan världsberömd och när folk började klyka att det var Bob Marley som hade gjort originalet var vår lycka gjord. Bob Marley blev en av musikhistoriens största och mest inflytelserika gestalter. Och med all rätt.

But Bob was wrong, maaan. It wasn't him shot the sheriff, maaan. I and I shot the sheriff, maaan, and I and I took ya' badge, maaan. Because I and I am the Sheriff, maaan. And now, maaan, there is no more voilance in ya' Kingston Town no more, maaan.

Mina damer och herrar, rastaman vaabrathiaaan, are you feelin' irie? Are you skankin'? In the name of The King of Kings, The Lord of Lords, The Conquering Lion of the Tribe of Judah, JAH Rastafarai Haile Selassie I - here is tha' maaan, Robert "Bob" Nesta Marley in I Shot the Sheriff, maaan:

http://www.youtube.com/watch?v=zGO8HN1QQdI

Kör hårt,
Sheriffen