Nationalism

Allmänt prat om annat än sf och fantasy

Nationalism

Inläggav Sheriffen » mån 28 dec 2009, 00:15

När jag deltog i mitt sista pubmöte i Stockholm för året, i november, kom jag och Mårten och Anders (Holmströmvarianten denna gång) att prata om mediernas missuppfattningar när de rapporterar från andra länder, något jag ser när det gäller Sverige kontra Grekland och vice versa. Bland annat drog jag några exempel på hur svenska medier ofta inte begriper konflikten mellan Grekland och Turkiet, eftersom de inte förstår det bakomliggande tänkesättet i de båda länderna. Och så gjorde jag ett försök att förklara tänkesättet, som bland annat inbegriper stor, nationell stolthet och ja, jag försvarade det förstås från grekernas sida. Varpå Anders och Mårten reagerade med att påpeka att det jag sa lät misstänkt likt Sverigedemokraternas propaganda. Och det hade de nog rätt i. Men här finns också en intressant skillnad som jag försökte förklara, nämligen att ett land som gång på gång genom historien invaderats och inte minst härskats över av ottomanska imperiet under flera hundra år har en något annorlunda syn på det här med nationell säkerhet och kulturell stolthet än ett land som likt Sverige varit så förskonat. Alltså, försvarar man inte i levnadssätt och tänkesätt sin kultur och dess värderingar utplånas de ju av den främmande makten och visst kan man kalla ett sådant försvar nationalism, eftersom det rimligen är vad det är frågan om.

Men.

Och det var här jag började undra lite. Inte minst i fandom och även här på forumet utropar folk ofta och mycket förståeligt att de inte är nationalister och inte ens förstår sig på nationalism. Det är sympatiskt. Folk som Sverigedemokraterna är bara befängda och det som de monopoliserat som nationalism är vämjeliga tankegångar.

Men.

Tänk efter. Om man absolut inte är nationalist och inte ens förstår att och varför någon kan vara det, hur ställer man sig då exempelvis till om en främmande makt skulle invadera och ta över makten i Sverige? Och påtvinga landet sin egen politik, sina egna värderingar och sin egen kultur? Det kan väl rimligen inte spela någon roll för någon som alldeles avgjort inte är nationalist eller patriot, för är man inte på något sätt det är det ju egalt vem som styr och vilken kultur som därmed råder.

Nu är det ju förstås så att ingen vill bli förslavad, vare sig av den egna statsmakten eller en främmande, men det är inte riktigt det jag menar här. Jag föreställer mig i stället ett rätt fredligt styre - som det ottomanska imperiet faktiskt var, till exempel - som inte slaktar ursprungsbefolkningen till höger och vänster, utan så att säga bara tar över statsapparaten.

Och då tror jag inte på det där. Med att folk inte är nationalister, alltså. Om någon hyser avvikande uppfattning, så rätta mig gärna. Men jag har en mycket stark känsla av att folk trots allt känner sig mer hemma och tryggare i den tillvaro i Sverige där de har växt upp, med de värderingar och den kultur och de traditioner som landet har. Om allt det plötsligt byttes ut (jag vet, jag hårdrar, men det här är ett tankeexperiment) misstänker jag att många av icke-nationalisterna plötsligt skulle bli vad man med visst fog kan kalla nationalister eller patrioter.

En sak jag märkt är att folk som hävdar att de liksom inte känner sig specifikt som svenskar utan som människor i största allmänhet, kanske inte alltid är fullt ut medvetna om hur stor del av deras identitet som faktiskt är betingad av det land där de växt upp. Jag ser de skillnaderna rätt tydligt, för jag märker hur olika svenskar och greker i gemen tänker och ser på tillvaron, till exempel. De - vi - är starkt färgade av våra kulturer, av våra länder. De utgör en stor del av vår identitet, större än vi kanske vill medge.

Och där någonstans ligger nog knäckfrågan. För normalt vill folk inte bli berövade sin identitet och en stor del av identiteten ligger i kulturella tankemönster och levnadssätt. Och rycks de plötsligt bort och ersätts av andra, slår man inte orimligt bakut.

Så, är det verkligen så att det finns folk som inte alls är nationalister ur en förvisso annan synvinkel än Sverigedemokraterna men dock synvinkel?

Kör hårt,
Sheriffen

P.S. Jag vill med viss emfas framhålla att jag personligen skulle vilja ha en mycket liberal invandringspolitik över hela världen. I själva verket ingen invandringspolitik alls. Jag tycker att folk borde få bosätta sig var de vill. Detta är förmodligen en onödig utvikning. D.S.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav centerwall » mån 28 dec 2009, 10:06

Intressant fråga - jag har suttit och funderat på den lite nu på morgonen, och även läst på lite grann på Sverigedemokraternas webbplats. Jag känner att jag inte orkar med att kommentera SD:s (enligt mig) tämligen dravliga nationalism utan går rakt på pudelns kärna:

Rent hypotetiskt kan jag inte känna att det för mig skulle spela någon större roll om en främmande makt tog över det adminstrativa styret av Sverige, särskilt inte om jag som medborgare ändå behåller grundläggande demokratiska rättigheter. Naturligtvis är det svårt att förutse hur jag verkligen skulle reagera i en sådan situation som Sheriffen beskriver, men det är ändå mitt ärliga svar. Låt mig försöka förklara varför.

För mig är Sverige en tämligen ointressant storhet. Visst finns det väldigt mycket jag gillar med landet jag är född i och lever i, men det mesta av detta är inte beroende av en svensk nationalstat. Naturen struntar i vad vi kallar landet för. Sill och nubbe är gott på grund av sin smak, inte för att det är svensk (eller snarare nordiskt) mat. Demokrati och frihet är inte typiska svenska fenomen.

Jag har väldigt lite känsla för det svenska - och jag undrar ganska ofta vad det egentligen är som är typiskt svenskt (särskilt med tanke på hur mycket USA har influerad populärkulturen). Det är inte ens med nödvändighet jag hejar på Sverige när jag följer nationella fotbollsturneringar (det är snarare det mångkulturella franska landslaget som jag hejar fram).

Det finns dock en sak som jag tycker är värd att försvara: det svenska språket. Men det har inte särskilt mycket med nationalism att göra.
centerwall
Letterhack
 
Inlägg: 448
Blev medlem: tis 12 dec 2006, 23:34
Ort: Göteborg

Inläggav centerwall » mån 28 dec 2009, 10:22

Ett post scriptum är nog på sin plats: jag hejar inte på Frankrike i fotboll för att deras landslag är mångkulturellt (även om det glädjer mig att franska landslaget i fotboll retar gallfeber på LePen) vilket nog skulle kunna vara en rimlig tolkning av vad jag har skrivit.

Det beror snarare på att jag verkligen uppskattar Frankrike, men det har heller inget att göra med den franska nationalstaten, utan av andra anledningar.
centerwall
Letterhack
 
Inlägg: 448
Blev medlem: tis 12 dec 2006, 23:34
Ort: Göteborg

Inläggav Merry » mån 28 dec 2009, 11:01

Men att inte vilja ha ett maktövertagande från en främmande makt kan väl lika gärna handla om att motsätta sig maktövertagandet?

Nationalism borde väl snarare vara att göra skillnad på scenarierna "att en främmande makt tar över styret" och "att en grupp svenskar tar över styret". Om man tror på demokrati, så kommer man att motsätta sig båda.

På samma sätt bekymrar det mig inte märkbart vem som utgör gruppen som röstar, så länge de följer demokratiska spelregler någorlunda (viss civil olydnad behövs nog).
Merry
Fan
 
Inlägg: 183
Blev medlem: mån 20 nov 2006, 15:57
Ort: Göteborg

Inläggav Johan_L » mån 28 dec 2009, 13:50

Kanske man kan bygga om tankeexperimentet så här:

Vi har ett demokratiskt land. Detta land invaderas och annekteras av ett annat land, men det landet är också en demokrati, och folk i det annekterade landet har lika mycket rösträtt och medborgerliga rättigheter efter annekteringen. Är detta ett principiellt problem eller inte, om du bor i det annekterade landet?

(Naturligtvis är exemplet extremt osannolikt i praktiken.)
Johan Lundström

They who dream by day are cognizant of many things which escape those who dream only by night.
—Edgar Allan Poe, ”Eleanora”
Johan_L
Fan
 
Inlägg: 198
Blev medlem: fre 10 nov 2006, 15:42

Inläggav Sheriffen » mån 28 dec 2009, 14:15

Johan_L skrev:Kanske man kan bygga om tankeexperimentet så här:

Vi har ett demokratiskt land. Detta land invaderas och annekteras av ett annat land, men det landet är också en demokrati, och folk i det annekterade landet har lika mycket rösträtt och medborgerliga rättigheter efter annekteringen. Är detta ett principiellt problem eller inte, om du bor i det annekterade landet?

(Naturligtvis är exemplet extremt osannolikt i praktiken.)


Kommentarerna hittills slår huvudet på spiken. Det var precis ett sådant här exempel jag menade, men du och Patrik och Merry förklarar det mycket tydligare än jag.

För mig skulle det här alltså vara ett problem, möjligen med det bisarra undantaget om Grekland annekterade Sverige eller Sverige annekterade Grekland. Därför att jag skulle värja mig mot de ofrånkomliga och många influenserna från det annekterande landet, även om de alltså är helt fredliga. Jag är ohjälpligt fascinerad av olika kulturer, jag reser väldigt mycket och vinnlägger mig alltid om att umgås främst med människor ur befolkningen i det land jag besöker för att få ett hum om hur de tänker och ser på tillvaron - men jag föredrar alltså att besöka och fascineras av andra kulturer, inte få dem iproppade i halsen på mig i mina egna hemländer. Fast jag är alltså oerhört förtjust, närmast förälskad, i länder som Lettland, Japan, Irland, England, Skottland, Frankrike, USA, Tjeckien och ett antal till. (Jo, det är ungefär lika svårt att inte se Skottland som ett eget land som Irland, för de är så olika engelsmännen på så många sätt.)

Vad jag däremot inte värjer mig mot utan applåderar och välkomnar är stor invandring från alla möjliga håll i världen. Jag tycker att det är alldeles enastående att vi exempelvis har krogar från Kina, Frankrike, Grekland, Italien och så vidare i Sverige. Här i Grekland går jag oftast till egypternas ställe, där nästan alla röker vattenpipa men där de även har fullständiga barrättigheter (eller rättigheter och rättigheter: i Grekland krävs strängt taget inget tillstånd, man börjar bara sälja om man känner för det). Så vi som umgås där är greker, syrier, egyptier och så vidare. Det är väldigt intressant och väldigt berikande.

Min hårdnackade inställning mot administrativ och (i så fall ofrånkomligen om än delvis) kulturell annektering är möjligen sprungen ur just det faktum att jag är halvgrek och därför kommer från ett land som varit utsatt för både fientliga och vänskapligare invasioner genom alla tider. I Grekland har man varit mycket hårda på att hålla på den egna kulturen, eftersom grekerna skulle ha utplånats som kulturfolk om vi inte gjort det. Och det här lever mycket starkt kvar i det grekiska psyket och jag misstänker att inte så få svenskar som hör greker prata om Grekland kan få ett intryck av att de är ett slags grekisk motsvarighet till Sverigedemokraterna. Fast så enkelt är det alltså inte, vilket jag hoppas att jag kanske lyckats förklara.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » mån 28 dec 2009, 15:36

Jag kan tillägga en sak som är rätt typiskt grekisk i det här sammanhanget och som kanske kan vara intressant att veta.

I Grekland finns uttrycket "to dimónio tis filís". Det grekiska ordet "dimónio" är förvisso roten till ordet "demon", men ursprungsordet betyder något annat. Själ, ungefär. Eller anda. Svårt att översätta exakt. (Fast ni kanske minns att Sokrates hänvisar till sin dimónio i försvarstalet inför tribunalen?)

Hur som helst, i Grekland ser man det - trots att det på sina håll förstås finns främlingsfientlighet även här, det ska avgjort inte förnekas - så här:

To dimónio tis filís betyder att den grekiska själen bevaras om man tillräckligt starkt integrerar människor som flyttar hit från andra länder. Inte genom statstvång eller något, för det finns inte (tvärtom föredrar ju staten här numera att kasta ut flyktingar en masse, tyvärr), utan genom assimiliering. Redan Aristoteles och i förlängningen hans elev Alexander den Store sa att den barbar (på den tiden sågs ju varje icke-grek som barbar, eller bárbaros) som anammar det grekiska levnadssättet är mer grek än den infödde grek som överger det. Därför finns det till exempel sällan något motstånd - på vilket jag själv är ett exempel, halvsvensk som jag är - mot att greker gifter sig med människor från andra länder. Assimilering är bättre än uppdelning, av det själviska skälet att det i alla fall i någon mån bibehåller den grekiska kulturen, det grekiska levnadssättet.

Jag kan ge ett drastiskt exempel på det där med greker som av många inte anses vara greker.

När USA:s president Bill Clinton bjöds in till Grekland för många år sedan blev det stora demonstrationer på gatorna. Men de demonstrationerna fördömdes av inte så få greker, som sa att de som gick i dem inte var riktiga greker. För om en statschef är inbjuden till vårt land, så ska vi inte behandla honom som något annat än en välkommen gäst. Det är den grekiska inställningen. Besökare i landet ska behandlas i enlighet med det gamla diktumet att varje resenär är en bror eller syster (och i förlängningen var Bill Clinton alltså en besökande resenär, även om han förstås kom hit under statsmannamässiga former med livvakter och så). USA-hatet är utbrett här, men det ska alltså enligt majoriteten greker inte få lägga fingrarna emellan för att uppträda värdigt som grek och välkomna inbjudna besökare.

Så, med andra ord - demonstrationerna fördömdes faktiskt med att de som gick i dem inte kunde anses vara riktiga greker. Det är förvisso att hårdra det, tycker jag verkligen, men jag ger det som ett möjligen rätt extremt exempel på grekisk inställning.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sten » tis 29 dec 2009, 01:40

Johan_L skrev:Vi har ett demokratiskt land. Detta land invaderas och annekteras av ett annat land, men det landet är också en demokrati, och folk i det annekterade landet har lika mycket rösträtt och medborgerliga rättigheter efter annekteringen. Är detta ett principiellt problem eller inte, om du bor i det annekterade landet?


För mig personligen: nej, inte ett särskilt stort problem i princip. Det är möjligt att styret skulle bli sämre om österrikiska (tillexempel) politiker bestämde över mig i stället för att svenska politiker gjorde det, men det är också möjligt att styret skulle bli bättre. Politiker är inte automatiskt sämre för att de inte är svenska.

Däremot misstänker jag att det skulle bli ett problem i praktiken, eftersom en massa svenskar skulle vilja sluta vara invaderade och använda våld för att uppnå detta. Det är tråkigt att bo i ett land som befinner sig i krig, så jag skulle förmodligen flytta till något annat land så snart som möjligt, helst innan våldsamheterna började. Jag skulle definitivt aldrig överväga att riskera mitt liv för att påverka hur landets gränser skulle dras.

Men som sagt, folk har automatiskt motstånd mot invasioner. En bättre liknelse skulle antagligen vara en massiv invandring. Säg, tjugo miljoner japaner inom loppet av ett par år. Det skulle innebära att en majoritet av sveriges befolkning plötsligt skulle ha japanska som modersmål, med allt vad det innebär inom kulturella förändringar.

Personligen ser jag inte hur det på något sätt skulle göra att min identitet försvann. Men det är kanske bara jag.
Sten Thaning
Sten
Letterhack
 
Inlägg: 388
Blev medlem: ons 08 nov 2006, 22:16
Ort: Stockholm

Inläggav Sheriffen » tis 29 dec 2009, 01:57

Sten skrev:Personligen ser jag inte hur det på något sätt skulle göra att min identitet försvann. Men det är kanske bara jag.


Hm. Är din identitet på något sätt betingad av det land och den kultur du har växt upp i och lever i? Skulle du ha varit exakt samma Sten om du i stället hade växt upp i Japan, allt annat lika? Samma åsikter, samma värderingar, samma tankemönster, samma preferenser?

Fast med det inte sagt att du skulle bli en annan person när de tjugo miljoner japanerna flyttade till Sverige. Bara att du skulle bli ganska tvungen att förändra ditt liv i rätt hög grad för att alls kunna leva det. Lära dig ett nytt och rätt svårt modersmål, till exempel.

Och handen på hjärtat, skulle du känna dig alldeles hemma? Utan några problem?

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sten » tis 29 dec 2009, 02:26

Sheriffen skrev:Hm. Är din identitet på något sätt betingad av det land och den kultur du har växt upp i och lever i?


Ja, det är klart.

Skulle du ha varit exakt samma Sten om du i stället hade växt upp i Japan, allt annat lika? Samma åsikter, samma värderingar, samma tankemönster, samma preferenser?


Nej, självklart inte. Och om jag flyttar till Japan nästa tisdag kommer jag efter ett par år att bli en något annan Sten än vad jag är nu. Detsamma kommer att hända om jag bor kvar i Sverige, men med ett något annorlunda resultat.

För att ta ett annat exempel: min personlighet har säkert påverkats av att jag mestadels har växt upp i Örebro i stället för i Burträsk. Det gör inte att jag bygger min identitet på att vara örebroare, eller att jag skulle ha några starka åsikter om Örebro och Hallsberg bestämde sig för att gå samman till en kommun, eller om Örebro delades upp i fyra kommuner, eller så.

Fast med det inte sagt att du skulle bli en annan person när de tjugo miljoner japanerna flyttade till Sverige. Bara att du skulle bli ganska tvungen att förändra ditt liv i rätt hög grad för att alls kunna leva det. Lära dig ett nytt och rätt svårt modersmål, till exempel.


Ja, om min omvärld förändras kommer det att förändra mitt liv, oavsett på vilket sätt min omvärld förändras. Det kan ju föralldel vara en anledning till att vilja att omvärlden inte ska förändras, åtminstone om jag tror att det kommer att förändra mitt liv till det sämre. Fast jag har svårt att se vad det har med nationalism att göra, annat än ganska indirekt.

Vi kanske menar olika saker med "identitet"?

Och handen på hjärtat, skulle du känna dig alldeles hemma? Utan några problem?


Tja, jag vet inte hur hemma jag känner mig för tillfället, så...
Vissa saker skulle antagligen bli bättre. Andra skulle bli sämre. Högst sannolikt skulle tillvaron bli mer intressant.
Sten Thaning
Sten
Letterhack
 
Inlägg: 388
Blev medlem: ons 08 nov 2006, 22:16
Ort: Stockholm

Inläggav Sheriffen » tis 29 dec 2009, 03:16

Sten skrev:Nej, självklart inte. Och om jag flyttar till Japan nästa tisdag kommer jag efter ett par år att bli en något annan Sten än vad jag är nu. Detsamma kommer att hända om jag bor kvar i Sverige, men med ett något annorlunda resultat.


Javisst. Håller med. I själva verket förändras vi ju kontinuerligt, snart sagt från timme till timme eller med ännu kortare intervall. I myrsteg som blir stora över tid.

För att ta ett annat exempel: min personlighet har säkert påverkats av att jag mestadels har växt upp i Örebro i stället för i Burträsk. Det gör inte att jag bygger min identitet på att vara örebroare, eller att jag skulle ha några starka åsikter om Örebro och Hallsberg bestämde sig för att gå samman till en kommun, eller om Örebro delades upp i fyra kommuner, eller så.


Fast det här tycker jag nog är en annan sak, ändå. Kulturella skillnader och levnadssätt med mera är mycket små mellan Örebro och Hallsberg eller mellan, för den delen, Malmö och Kiruna. Faktiskt. De stora gränserna finns, som jag ser det, mellan vad man lite svävande kan kalla kulturfolk, eller något. Med det uttrycket menar jag befolkningarna i olika länder, faktiskt, för de har blivit våra naturliga "grupper" eller vad man ska kalla det i sådana här sammanhang. En gång i tiden var de grupperna mycket mindre, när gränsen i stället drogs mellan två stenåldersstammar om tjugo personer vardera. Men nu är grupperna, om än långt ifrån homogena inbördes, i och för sig, mycket större. Och skillnaden mellan en infödd stockholmare och en infödd tokyobo är mycket större än mellan en stockholmare och en göteborgare på det här planet.

Eller, ytterligare ett exempel: det är inte särskilt intressant att jag bor på Vanadisvägen i Stockholm i stället för på Nortullsgatan. Det finns inga ens märkbara skillnader av det här slaget mellan olika kvarter. Vi förstår alla (med sällsynta undantag) språket, de sociala koderna, sederna, och så vidare. Däremot begriper jag exempelvis inte hälften av tankemönstren och sederna ens på relativt närliggande Irland, där jag trots allt talar och förstår språket, till och med.

Mitt resonemang här är är luddigt, det vet jag. Fast det tror jag också hör till sakens natur. Det är inte lätt att ringa in sådana här skillnader annat än i mycket stora och delvis amorfa grupper av just slaget länder. Tycker jag. I alla fall inte om man ska se till väsentliga skillnader.

Vi kanske menar olika saker med "identitet"?


Ja, jag tror det. Min utgångspunkt är nämligen de mycket markanta skillnader jag hela tiden kan konstatera mellan greker som befolkning och mellan svenskar som befolkning, och där jag tillhör båda och faktiskt förstår båda.

En intressant omständighet är att svenska vänner jag har som tillbringat mycket tid i Grekland - som min väninna Eva, som jobbat här varje sommar de senaste elva åren, för att sedan återgå till det vanliga knäcket i Sverige under resten av året - antingen a) tror sig ha förstått hur och varför saker och ting fungerar som de gör i Grekland eller b), som Eva, ser sig föranledda att gång på gång fråga mig. För i själva verket begriper de helt enkelt inte. Det är väldigt mycket som är väldigt främmande när man tränger in under den glättigt plastiga turistytan på Mykonos, liksom.

En annan intressant omständighet jag kunnat lägga märke till är hur snart sagt allomfattade och därför praktiskt taget omedvetna många uppfattningar, hållningar och åsikter är i de båda befolkningarna. Sådant som är så självklart för greker att de inte ens tänker på det är ibland bara bisarrt för svenskar och vice versa. Och det är det jag menar med, för att ta till ett klumpigt uttryck, individuell kulturell identitet. Med det menar jag att den enskilda individen är mycket starkt färgad i tänkesätt och livsstil och, ja, personlig identitet av den kultur som dagligen omger honom/henne.

Sådant här är svårare än man kanske tror att frigöra sig ifrån. Jenny, som är 23-årig svenska och bor och jobbar här i Athen sedan ett par år tillbaka, förbluffas fortfarande av sådant hon finner dumt, bisarrt, fascinerande eller obegripligt, men som en grek/grekinna bara stirrar tomt om man frågar dem om. De har aldrig ens reflekterat över det. För dem är det självklara inslag i vardagen, i deras uppfattning om tillvaron.

Och det är där någonstans jag inte finner det osannolikt att folk faktiskt värjer sig i vårt tankeexperiment, så väl uttryckt av andra i tråden. Visst måste det finnas undantag. Du är måhända ett av dem. Men liberala, öppenhjärtiga, intellektuellt hederliga människor som Eva och Jenny, som alldeles avgjort inte är ens i närheten av nationalism à la Sverigedemokrater (som du förstås förstår), faller ändå automatiskt tillbaka på hemlandets tankemönster och levnadssätt när de bildar sig en uppfattning om människorna här.

För att de tankemönstren och det levnadssättet ingår i deras identitet och är mycket svåra att frigöra sig från. Visst anpassar de sig och det är ju bland annat därför de frågar (för att kunna göra det), och Jenny har ju till och med valt att bli expat eftersom hon älskar Grekland. (Liksom Eva, som förresten var expat under ett år men flyttade tillbaka när förhållandet med den grekiske killen - som hon hade hela listor med frågor till mig om! - tog slut.)

Det kanske är fel att använda ordet nationalism om det här, för det ordet är så laddat eftersom det i Sverige nästan per automatik numera förknippas med extremhögern. De har ju korpat det.

Kanske vore just begreppet kulturell identitet bättre.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » tis 29 dec 2009, 05:13

Det slår mig att jag kanske borde ge i alla fall enstaka exempel på rätt markanta skillnader i tänkesätt och livsstil mellan Grekland och Sverige. Kanske kan vara intressant.

* Något som får greker att häpna är att svenskar ofta flyttar hemifrån vid så unga år som tjugo. De finner det bisarrt. I Grekland flyttar man hemifrån när man gifter sig, även om det inte sker förrän vid fyrtio års ålder. Svenskar, å sin sida, blir förstås lika förbluffade över grekernas livsstil. (Min flickvän Elisávet är förresten tjugofem. Så hon bor hemma hos föräldrarna. För vi har inte gift oss.)

* I Grekland är historien inte bara viktig, den är närmast livsviktig. Eftersom den är just kulturellt identitetsskapande. Spörsmål som ofta diskuteras som om de inträffade igår är händelser i antiken och även i pressen jämförs dagsaktuella händelser med antikens historiska skeenden, eftersom de historiska skeendena ständigt är aktuella och allmängods. Medan svenskar, däremot, häpnadsväckande ofta bara har ett vagt hum om att det någon gång i tiden fanns vikingar med horn på hjälmarna (som de ju inte hade) och Expressen ytterst sällan kommenterar Mona Sahlins senaste utspel genom att jämföra henne med Heliga Birgitta. Den här historieidentiten definierar för övrigt till stor del hur greker och turkar tänker i den långa konflikten mellan länderna, och är en av anledningarna till att svenska medier så sällan förstår vad det är som pågår och varför när de rapporterar. Den grekiska inställningen har sin självklara fördel, anser jag, i det som Marcus Garvey sa: "A people without knowledge of their past history, origin and culture is like a tree without roots." Å andra sidan har den svenska inställningen den fördelen att Sverige är mycket modernare och mindre tyngt av historiska skeenden när samtidens problem ska lösas.

* Något som inte nödvändigtvis gäller de yngre generationerna i storstäderna lika mycket längre men som är oerhört utbrett i resten av landet är den självklara gästfriheten. Den som inte uppvisar den drar skam över sig. Minnesvärt är den medelålders Ilías uttalande att om hans absolut värsta ovän ringde på dörren och inte hade någonstans att ta vägen, skulle Ilías genast bjuda in honom på middag och låta honom sova över. Man skickar inte ut någon i ens tillfällig hemlöshet. Främlingar på resa ska behandlas som familjemedlemmar. Min gode vän Andrés från Colombia var en gång i Grekland med sin svenska flickvän och de la sig att sova på en strand på en ö. De hade sovsäckar. Mitt i natten vaknade de, eftersom ett antal äldre kvinnor stod runt omkring dem och pratade högljutt. Chockade över att Andrés och hans flickvän sov på stranden. Så fick det inte gå till. Andrés och hans flickvän blev genast hembjudna till en av kvinnorna, där de bodde helt gratis i en vecka och fick frukost, lunch och middag. Någon betalning kunde inte komma på tal.

* I Grekland tappar man inte ansiktet när man lever ut känslor helt öppet. Greker har lava i ådrorna. De är oftast passionerat utlevande, vad beträffar känslor av alla slag. Kärlek, vrede, glädje, sorg. På ett sätt som de flesta svenskar skulle finna mycket besvärande. Det finns ett besynnerligt undantag. Musik. Greker rör sig mycket sällan till musik om det inte är grekisk folkmusik och då dansar de dessa fåniga folkdanser som mest ser ut som löjligt skuttande. Men är det något annat slags musik är hämningarna enorma. Ett disco i Grekland är fascinerande såtillvida att man får dansgolvet för sig själv. Vilket om man som jag gillar riktig nightclub dancing är en alldeles förträfflig fördel. Även en stor rockkonsert i Grekland gör ibland artisterna alldeles förbryllade. När jag såg Scorpions spela inför tjugotusen entusiastiska fans i somras kunde jag inte undgå att märka hur bandet väntade på något slags reaktion men sedan hastigt satte igång med nästa låt när reaktionen i princip uteblev. Extranumren fick de göra utan inrop.

* Här umgås man utomhus. Förstås. Vädret. Bjuder man på middag är det på tavernan, inte hemma.

* I Sverige är vi åldersfascister. Det avskyr jag verkligen. I Grekland är åldern lika väsentlig som skonumret. På nattklubbarna, till exempel, umgås folk från arton till sjuttiofem utan problem. Det man främst fäster vikt vid är om människorna är trevliga eller inte, men deras ålder, hårfärg, längd och annat sådant är av noll vikt. Liksom deras vikt, för övrigt. De konstlade barriärerna mellan generationerna är mycket sällsynta här. Det är bara i Sverige som den "stora" åldersskillnaden mellan mig och Elisávet ens har kommit på tal. Med en svensk kompis som starkt avrådde mig från mitt förhållande eftersom jag och Elisávet måste vara mentalt inkompatibla. Man slår sig för pannan.

* I Grekland tappar man ansiktet om man blir packad. Eftersom man beter sig dumt. Greker dricker för det mesta (det finns undantag) så måttligt på nattklubbar och krogar att jag brukar vara tvungen att förklara att jag faktiskt pallar fler än två flasköl utan att ramla omkull. Bokstavligt talat, alltså, för det är ungefär vad de flesta greker dricker under en kväll på krogen. När de väl har vant sig vid att jag inte blir drängplakat även om jag välter i mig fem eller sex stora kraftpilsner och ett par g&t:or är det ok. Fast jag har varit ute med greker när vi har druckit oss svinplakat allihop, men inte ofta. En gång, såvitt jag kan minnas. Det vanliga är att folk som blir för fulla åtföljs hem i taxi av någon kompis i sällskapet, som sedan återvänder till krogen och oss andra.

* Listan skulle kunna göras megalång.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » ons 30 dec 2009, 21:36

Sent har jag tittat på den här tråden. Och i ärlighetens namn inte ens läst den särskilt noga. Men Sheriffens första retoriska fråga besvarar jag gärna. Nej, jag skulle inte ha lust att bli förslavad av någon främmande makt. Men givet förutsättningen att Sverige så att säga bara skulle integreras i den erövrande nationen skulle det för min del vara fullständigt okej om Sverige i morgon dag togs över av vilket som helst av de anglosaxiska länderna (Storbritannien, USA, Canada, Australien), av Holland eller av Danmark, för att ta några exempel. Det finns fler.

För mig är det avgörande graden av liberal och sekulär humanism i ett land. De som har mer av den varan än Sverige tycker jag är bättre länder. De som har mindre är sämre. Jag undanber mig med andra ord erövring av Kina, Vitryssland, Iran och ett rätt stort antal andra förtryckarstater.

Men för åtminstone mig är det kriteriet det enda betydelsefulla.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken


Återgå till Baren

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Google [Bot]

cron