Sida 2 av 2

InläggPostat: tis 16 jun 2009, 06:17
av john-henri
Och det går också tillbaka till grundproblemet: vem kan egentligen avgöra när en person ska få dö, när han eller hon har förverkat sin rätt till existens? Kan ett samhälle verkligen utse en eller flera personer som får denna makt i sina händer?


Det här är förstås pudelns kärna, men den problematiseras av begreppet "rätt till existens", som ju faktiskt inte är någon självklarhet. Skilda tros- och värderingssystem har mycket skiftande syn på just individens rätt till existens, och den i dag i västvärlden rätt allmänt omfattade upplysningsliberala naturrättssynen, som går ut på att individen har en "naturlig" rätt att dels leva, dels stå fri från yttre övervåld och tvång för att kunna förverkliga sig själv, är förstås en värdering i samma grad som många politiska lärors diametralt motsatta uppfattning att ingen som söker motverka lärans politiska målsättningar har något existensberättigande, eller de flesta religionerns åtminstone implicita uppfattning att enbart de som omfattar religionen har existensberättigande eftersom alla andra, åtminstone sedan de informerats om läran och erbjudits att omvända sig, är aktivt onda och därmed en styggelse i respektive guds ögon.

I själva verket skulle jag tro att man kan se den fortgående kontroversen kring dödsstraff som lite av en olöst konflikt i skärningspunkten mellan liberalismen och äldre synsätt. Enligt de äldre uppfattningarna var det Gud eller staten/överheten som hade att avgöra vem som skulle få leva, eftersom individer väsentligen sågs som egendom. (Resonemanget, när det formaliserades, var generellt religiöst eftersom på det "andliga" planet Gud förstås i sin egenskap av skapare hade en självklar rätt att oinskränkt förfoga över sin skapelse och därmed också att utplåna de delar av den han fann för gott; på det materiella, jordiska planet var den hierarkiska ordning som rådde en avspegling av ordningen i gudsriket, vilket gav fursten samma rätt att fritt förfoga över nationen och dess invånare, något som bland annat fick uttryck i rätten att åt dem han fann för gott förläna delar av landet inklusive alla där boende. Självfallet hade också både furste och förläningsmottagare också den gudomliga rätten att avlägsna oönskade delar av sin egendom.) Upplysningen såg däremot rätten till liv och frihet som implicit i människans natur och något som därför inte fick kränkas. Som bekant har det dröjt innan det synsättet fullt ut slagit igenom bland slavägare, adel och envåldshärskare.

(Föralldel finns också liberala argument för dödsstraff, där det vanligaste väl är att naturrätten vilar på ömsesidighet: eftersom varje individ har rätt till liv och frihet avsäger sig eller förverkar den individ som förnekar andras lika rätt därigenom sin egen rätt. Mördaren har med andra ord avsagt sig rätten till liv, våldsverkaren sin rätt till integritet osv.)

John-Henri

Re: Dödsstraff

InläggPostat: ons 17 jun 2009, 15:05
av Bbeccarii
Sten skrev:För övrigt går det inte att ge tillbaka femton förlorade år till någon som har låsts in heller.


Visst, men den som har låsts in fast hen är oskyldig kanske är mera intresserad av att få upprättelse än av att få sina femton år tillbaka? Det förefaller mig så i alla fall, från de exempel jag sett i massmedia. Och upprättelse kan man faktiskt få.

halsning/B

InläggPostat: ons 17 jun 2009, 20:13
av Johan
Det är väl klart att man försöker få upprättelse: det kan man få. Till skillnad från kampen för att få femton år tillbaka, som de flesta nog betraktar som ganska lönlös. Det betyder inte att man struntar i de där femton åren eller att de är mindre viktiga, bara att de – vilket var själva poängen – är omöjliga att göra någonting åt.