Johan_L skrev:Religionen i sig tycker jag saknar betydelse i sammanhanget (annat än att den förstås är grunden till en massa andra kulturella faktorer)...
Som de som läst andra trådar här på forumet vid det här laget kanske vet är jag ateist och jag anser också att religionen i sig saknar betydelse i sammanhanget.
Men det är inte den springande punkten.
Dels är det påtagligt, som du säger, att den ligger till grund för en massa andra inte bara kulturella utan även politiska faktorer, som i förlängningen blir helt avgörande för ett eventuellt turkiskt EU-medlemskap. Religionen är ju inte någon isolerad företeelse, i synnerhet inte i muslimska länder eftersom islam som övertygelse och lära i ofantligt mycket större utsträckning än kristendom omfattar vad vi här i västvärlden kallar politik, seder, levnadssätt och moraliska värderingar. Se vidare islamologen Jan Hjärpes utmärkta böcker "Islam - lära och livsmönster" och "Politisk islam". Det är ofta svårt för en sekulariserad västerlänning att göra sig en ens tillnärmelsevis rättvisande uppfattning om islam som lära och levnadssätt, för islam är inte enbart - eller ens primärt, häpnadsväckande nog - vad vi här i västvärlden skulle kalla en religion om man ser till dess inflytande över tillvaron. Den är lika mycket (eller mer) en politisk doktrin, den är lika mycket (eller mer) ett levnadssätt, och så vidare.
Så poängen är inte vad du och jag som sekulariserade humanister anser, poängen är vad folkmajoriteten i dels Europa, dels Turkiet anser. Och ska man få en sådan här förening (det kristna Europa och det muslimska Turkiet) att fungera måste man ta mycket stor hänsyn till den saken.
Ett parallellexempel till det här är när upplysta svenskar i diverse svenska medier talar om hur man ska lösa problemen med de grekisk-turkiska relationerna och förstås även Cypernproblemet. Det man som grek eller turk då snabbt reagerar på är att de helt enkelt inte *förstår* problemen, för de pratar fortfarande endast om yttre, politiska skeenden (som de inte så sällan helt missar innebörden i, för övrigt) men ser inte de bakomliggande värderingsstrukturer och självuppfattningar (grekiska och turkiska) som är det väsentliga. För de känner helt enkelt inte till dem. För att bara anstryka vid en punkt: det förefaller svår- eller obegripligt för de flesta svenskar (eftersom Sverige inte fungerar så) hur oerhört viktig den historiska identiteten är i både Grekland och Turkiet och vilken helt avgörande roll även mycket avlägsna historiska skeenden fortfarande spelar. Det är liksom ingen idé att börja rya åt greker och turkar att det inte spelar någon roll vad som hände för 500 eller 1000 år sedan, för det spelar i själva verket en alldeles avgörande roll. Här. Inte i Sverige, men här.
Och det är här vi har problemen.
Tar man inte hänsyn till sådana faktorer i sina försök att lösa än den ena, än den andra världskonflikten på skrivbordet - något jag uppfattar många svenska debattörer och kommentatorer som självutnämnda experter på - så blir försöken i bästa fall roande kåserier (om skribenten är skicklig) och i värsta fall texter av ett slag som ger (i det här fallet) eventuella grekiska och turkiska läsare starka, ställföreträdande skamkänslor.
Man skäms å dennes vägnar över hur bottenlöst imbecill skribenten är.
Kör hårt,
Sheriffen