av john-henri » sön 19 apr 2009, 00:57
Väsentligen håller jag nog med i vad Sheriffen skrev ovan; ingen som levt ett tag klarar med rimlighet av att vara fullfjädrad optimist, men något skäl till konsekvent pessimism finns knappast heller, frånsett de triviala att vi undantagslöst blir sikröpliga och dör, förståt.
Jag medger att få av mina favoritpoeter varit några stora optimister. Själv upptäckte jag, bisarrt kanske, Shakespeare genom Robert A Heinlein, som i Egen rymddräkt finnes citerar Prosperos slutmonolog i Stormen. Den är inte heller speciellt munter:
Our revels now are ended. These our actors,
As I foretold you, were all spirits and
Are melted into air, into thin air:
And, like the baseless fabric of this vision,
The cloud-capp'd towers, the gorgeous palaces,
The solemn temples, the great globe itself,
Yea, all which it inherit, shall dissolve
And, like this insubstantial pageant faded,
Leave not a rack behind. We are such stuff
As dreams are made on, and our little life
Is rounded with a sleep.
Inte så hemsk mycket senare drabbades jag av en bestående förtjustning för Shelley. Men han var inte heller alltid någons tor muntergök:
The world's great age begins anew,
The golden years return,
The earth doth like a snake renew
Her winter weeds outworn:
Heaven smiles, and faiths and empires gleam,
Like wrecks of a dissolving dream.
Nå. Stora poeter var de i alla fall.
John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!