Metafysik

Allmänt prat om annat än sf och fantasy

Inläggav Sheriffen » lör 13 okt 2007, 17:46

I det ligger förstås också en del.

Ett problem med filosofiska diskussioner, inte så sällan även bland framstående, tvättäkta filosofer, är att de stundtals snurrar ut i rena dillerierna. Främst får man väl säga att detta i dagsläget gäller den franska filosofi som John-Henri nämnde i upphovsstöldstråden (Derrida och gänget), men dillerierna har dykt upp i alla möjliga filosofiska skolor och i alla möjliga länder genom historien.

En rätt bra tumregel för att inte fullständigt dilla iväg är att försöka att hålla sig till den rimliga, gängse användningen av olika begrepp. Ett viktigt sådant är "existens". Låt mig dock säga att det blir bara nonsens om man i en diskussion försöker utgå ifrån att mänskliga medvetanden och människor själva inte existerar - för det första blir diskussionen i sig en självmotsägelse om så verkligen vore fallet (hur kan den föras om vi och våra medvetanden inte finns?) och för det andra har man med ett sådant påstående rört sig så långt ifrån vad begreppet "existens" denoterar och konnoterar att resonemanget blir poänglöst.

Den del av den ontologiska diskursen som jag finner intressantast har strängt taget inte så stora problem med *vad* som existerar, utan hur det kommer sig att det existerar och vilka olika grader av existens det finns, om man så säger. Exempelvis är det skillnad på typer av existens om vi pratar om ett medvetande, ett bord, ett musikstycke, tiden och en geometrisk form. Det är rätt intressant, tycker jag, att försöka utröna vari dessa skillnader består och vilka grader eller typer av existens man kan prata om.

Fast det är också fullt möjligt att leva ett alldeles utmärkt liv utan att någonsin ens tänka på denna fråga.

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen lör 13 okt 2007, 18:23, redigerad totalt 1 gång.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » lör 13 okt 2007, 18:18

Låt mig som ett väldigt litet PS till Sheriffens ovanstående och ett par av mina egna tidigare inlägg tillägga att en av de filosofiska avhandlingar som fascinerade mig djupast när jag pluggade var en berömd studie utförd av Harald Ofstad, där han mycket omständligt – och bland annat med hänvisning till ytterligt kuriösa experiment – argumenterade för att mänskligt språk primärt är ett signalsystem, inte abstrakt betydelsebärande.

Vad som fascinerade var det faktum att någon på synbarligen fullt allvar ägnat tid och möda åt att via en hel bok full med ord förnuftsmässigt övertyga läsaren om att ord inte betyder någonting. Jag kan inte hjälpa att jag ser precis likadant på sådana filosofiska skriverier som går ut på att vi inte kan tänka, inte existerar, inte kan uppleva världen vi lever i med våra sinnen eller, vad det beträffar, inte har fri vilja. I samtliga fall är det budskap som författarna vill kommunicera genom sitt eget innehåll antingen omöjligt att kommunicera, omöjligt för mottagaren att uppfatta, eller omöjligt för mottagaren att på något rationellt sätt ta ställning till. (Fast okej, i just determinismfallet är det förstås också omöjligt för filosofen i fråga att låta bli att skriva sin meningslösa bok, så där sitter han i samma dystra båt som läsaren. Men inte desto mindre: logiskt är ändå satsen "vi har ingen fri vilja" liktydigt med satsen "jag vet inte vad jag säger eller varför", och kan därför naturligtvis alltid lämnas därhän, ungefär på samma sätt som satsen "det finns ingen absolut sanning" automatiskt kan avföras från alla dagordningar.)

Tom Lehrer var en klok karl; man har ofta skäl att minnas hans visdomsord "The least you can expect from people who say they can't communicate is THAT THEY SHUT UP!"

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » lör 13 okt 2007, 18:50

En annan jippig filosof är vetenskapsteoretikern Thomas S. Kuhn, som med väldig omsorg utmejslade sin så kallade paradgimskiftesteori. I all korthet går den ut på att vetenskapen arbetar inom ett paradigm (ungefär: ett betraktelsesätt, ett ramverk) som över tid förändras och ersätts av ett nytt paradigm, varpå det visar sig att de vetenskapliga sanningarna och teorierna från det tidigare paradigmet inte längre är giltiga, utan har ersatts av nya (och delvis nya metoder).

Vad som aldrig slog Kuhn var att om denna teori stämmer, så är även hans egen teori offer för den. Så fort vi har fått ett nytt paradigm, upphör Thomas S. Kuhns egen paradigmskiftesteori att vara giltig.

En praktfullare svansbitare får man leta efter.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav tompe » mån 15 okt 2007, 11:17

Vad jag menade var att teorin säger något om just det medvetande vi har. Vad jag trodde var att teorin sa något om alla möjliga medvetanden i alla möjliga verkligheter men så var uppenbarligen inte fallet.
/Tommy Persson
tompe
Trufan
 
Inlägg: 825
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 16:18
Ort: Linköping

Inläggav Livgivare » mån 15 okt 2007, 18:55

Den som vill ha en bra bok att bita i kan alltid låna eller köpa boken Kvantitativa metoder av Christofer Edling och Peter Hedström, tror jag nämt den förr, men den e omöjlig och förstå sig på i många fall. Mer snacka över folks huvud med konstiga ord får man nästan leta efter. Man blir trött efter bara några få sidor. Då var Fallstudien som Forskningsmetod mycket roligare.

Skall bli så skönt och bli av med dessa böcker snart...haha...jag har dragit ut på tiden, jag vet och jag vet också att det beror på språket och trisdessen i vissa delar av böckerna...
Nu är den här PlanetOrigo internetbutiken för alla fantasy och Science-fiction älskare och elektronisk musik-nördar! www.planetorigo.com
Livgivare
Fan
 
Inlägg: 184
Blev medlem: fre 17 aug 2007, 19:44
Ort: Sundsvall

Inläggav Sheriffen » sön 20 jan 2008, 20:55

Som jag nämnde i en annan tråd håller jag på att läsa Richard Dawkins The God Delusion, en av - såvitt jag vet - alla tiders bäst säljande anti-Gud-böcker.

Fast jag tar, som i fallet med så många andra böcker, paus i läsandet då och då, och läser något annat. Jag har ofast ett helt gäng böcker på gång samtidigt.

De senaste dagarna har jag dock på lediga stunder läst i just The God Delusion och måste i mycket vidhålla vad jag sa om boken i den andra tråden (den som handlar om förra årets främsta läsupplevelser, i forumets litteratursektion). Och en del till. Här några anteckningar under pågående läsning, så att säga. Återkommer nog med fler. Just nu har jag precis avslutat tredje kapitlet och är alltså 124 sidor in i boken (faktiskt, inte enligt pagineringen).

Jag delar Richard Dawkins åsikter. Dem har jag inget problem med. Jag är ateist och jag är övertygad om att förklaringen till förekomsten av världens alla livsformer står att finna i Charles Darwins evolutionsteori, med de modifieringar som de senaste snart 150 årens forskning kommit att tillföra den. Jag har inget att säga om dessa de väsentligaste av bokens poänger.

På andra sätt tycker jag dock att The God Delusion brister.

Så till exempel påminner den mig inte så sällan om en fannisk diskussionslista av samma slag som Sverifandomlistan. Dawkins är kverulantisk och lättstött och har alldeles för många egna yxor att slipa, för att ta till svengelska. Hans ofta återkommande, plottrigt långrandiga redogörelser för enskilda händelser eller företeelser inom religiösa kretsar och varför dessa är korkade och för invändningar mot den tidigare upplagan av hans bok (invändningar som han besvarar) känns småsinta och irrelevanta; för helhetsbilden, för den filosofiska diskussionen om Guds existens eller icke-existens, saknar de betydelse. Likaså för den övergripande diskussionen om religionens skadliga inverkan på människor och samhälle. De tjänar inte ens som särskilt effektiva exempel; de är för snarstuckna och vinklade och detaljrika.

Något annat jag har lite svårt för men själv under många år ägnade mig åt i olika sammanhang är den ironiskt nog närmast messianska förkunnelsen. Richard Dawkins predikar ateism, han vill omvända folk, han brinner och fräser och skriker och argumenterar och hotar och svartmålar - och jag undrar varför. Vad är det som är så livsviktigt i vad andra människor tror och som får honom att mest av allt påminna om en fanatiskt orerande, fundamentalistisk frikyrkopastor? Jag kan på sätt och vis förstå den fanatiske pastorn; han vill rädda själar undan evig förtappelse i helvetet. Men vad är det Richard Dawkins vill göra? Frälsa själar till en tro på evolutionsteorin?

Richard Dawkins ger religionen och religiösa övertygelser ansvaret för väldigt mycket mänsklig ondska i vår värld. Jag tror att han gör det för enkelt för sig. Det kan förvisso se ut som om exempelvis konflikten mellan Palestina och Israel (ett av världens mest sekulariserade länder) primärt är religiös, men uppriktigt sagt - är inte det bara på ytan? Fungerar inte religionen som ett slags förevändning för att värva proselyter? Är konflikten inte primärt politisk och kretsar den inte snarare kring naturtillgångar och mark och motstridiga uppfattningar om vem som har rätt till vad av detta?

På motsvarande vis har jag svårt att skriva under på att det på individplanet nästan enbart är religiösa fanatiker som misshandlar och dödar för sin övertygelses skull. En förmodligen vanligare orsak till sådana handlingar tror jag är etnisk tillhörighet; det finns gott om folk som är beredda att slå ihjäl andra för att de tillhör en annan folkgrupp, för att de är invandrare i det egna landet, för att de har en annan hudfärg, what have you - och som långt ifrån alltid är religiösa och hur som helst inte ser religionen som motiv för sitt handlande. Detsamma gäller exempelvis fotbollsfans som håller på olika lag; de misshandlar och ibland dödar varandra med förfärande regelbundenhet. Åter andra mördar av helt andra skäl - de är sinnessjuka, de är soldater posterade i Irak som våldtar en fjortonårig flicka och sedan skjuter både flickan och hennes familj, de är fångvaktare i fängelser och torterar och dödar ibland fångar, de vill ha ut moster Augustas arv och hjälper därför kärringen att dö och så vidare. Det tragiska är nog snarare att förmågan och ibland viljan att skada och döda är inherent i de flesta människor och att det utanpåverk som klistras på som motiv förvisso ibland utan tvivel är religiöst, men ännu mycket oftare av annat slag.

Närmast ohederlig blir Richard Dawkins när han pratar om framstående vetenskapsmän och religiös tro, ett ofta återkommande tema i boken. Han demonstrerar mycket överygande att Albert Einstein trots alla rykten om motsatsen inte trodde på Gud; gott så. Dawkins säger själv att en anledning till att han vill göra det är att religiösa apologeter (apologetter?) så ofta anför framstående naturvetenskapsmäns religiösa tro, i den mån sådan funnits, som bevis för sin egen. Men han går längre än så och ägnar sig åt att gång på gång ge onödiga och långrandiga exempel på att Thomas Jefferson förmodligen inte var religiös (och avgjort inte i kristen bemärkelse), medan han - och här kommer ohederligheten - försöker förklara bort att Isaac Newton och Michelangelo med flera storheter var djupt troende. Det var tidsandan som tvingade dem (att, låter han förstå, låtsas), man kan inte vara säker på vad de verkligen trodde, och så vidare. Fast medan han noggrant citerar ur mycket entydiga skriverier av Albert Einstein som utom varje tvivel bevisar att denne inte var religiös, undviker han - i alla fall hittills - att ens nämna att det Isaac Newton främst studerade vid sidan av fysiken och matematiken var änglar.

Jag återkommer som sagt förmodligen med fler anteckningar kring boken så småningom.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » tor 06 mar 2008, 20:02

Just det, anteckningar kring Richard Dawkins "The God Delusion". Jag skulle ju återkomma med fler, om någon nu är intresserad.

Jag tar det här kapitel för kapitel, och skriver inte om alla i dag.

När jag efter de tre första kapitlen hade skrivit att han var så aggressiv bytte han förbluffande nog spår nästan fullständigt och blev i stället i stora stycken så lugnt resonerande och föga förolämpande som jag både tycker är mer civiliserat och dessutom tror har mycket större effekt. Folk lyssnar inte när man skriker åt dem med en megafon rakt in i örat, men sitter man och för ett lågmält samtal framför brasan med en kopp te till hands kan de bli närmast hypnotiskt intresserade. Den mycket brittiske Dawkins tycker jag borde ha bättre grepp om den insikten rakt igenom, men nåväl - då och då har han det.

Hur som helst, kapitel 4 - "Why there almost certainly is no God" - är i och för sig bra, men här blottas det att Richard Dawkins är naturvetenskapsman och inte filosof. Han strimlar de stora gudsbevisen, men går bara halvvägs, liksom; han skulle kunna omintetgöra dem mycket mer övertygande, men det förefaller inte ha fallit honom in (och han verkar inte ha läst någon proffsfilosof i ämnet) att gudsbevisen brister mycket allvarligare och på många fler punkter än dem han tar upp. Vad jag vill ha sagt är följande: om han hade gått hela vägen, hade pulvriserandet av gudsbevisen varit ännu mycket mer övertygande, eftersom sannolikheten för en allsmäktig, allvetande Guds existens blir absolut försvinnande liten (noll, i princip) om man går hela vägen. Sett utifrån just gudsbevisens perspektiv, alltså - sedan kan det ju finnas andra sätt att påvisa Guds existens, men det är inte poängen just här och nu. Jag tror dock inte att Richard Dawkins är van vid att tänka i filosofiska banor och jag tror inte att han har läst in sig tillräckligt på ämnet. Det oaktat är kapitlet rätt bra, men kunde ha varit bättre. Vad gäller Gud och logik har han dock bara rent tvärfel, och jag tänker nog faktiskt skriva till honom om den saken. Han uppdaterar ju trots allt sin bok mellan upplagorna.

I kapitel 5 blir han i mitt tycke mer tvivelaktig. Absolut inte ointressant och i högsta grad intellektuellt stimulerande och utmanande, men jag förmår inte köpa hans teori fullt ut. Kapitlet heter "The roots of religion" och han försöker redogöra för hur religionen kan ha uppstått, var den så att säga kommer ifrån - och varför. Och han gör det rent evolutionsteoretiskt. Hans teori - och han medger själv att den är en sådan, och i avsaknad av bevis att diskutera dessutom - är intressant, men jag tror att Dawkins gör ett mycket grundläggande misstag; han är så fullständigt uppslukad av evolutionsteorin att han vill förklara snart sagt hela verkligheten med den. Senare i boken förklarar han även mänsklig moral evolutionsteoretiskt, och för den delen mänskliga föreställningar av alla andra slag - den så kallade meme-teorin. Han snuddar vid andra delar av verkligheten och låter förstå att även de ska kunna förklaras evolutionsteoretiskt, till och med - hör och häpna - olika unversa, som så att säga "överlever" i konkurrens med varandra. (Det blir väldigt uppenbart att Richard Dawkins inte är astronom; det räcker med ett betyg i astronomi för att tydligt inse den saken.)

Sådant här tror jag inte på. Jag kan förstå att någon har en "pet theory", i det här fallet evolutionsteorin - men alla som försöker ta så att säga helhetsgrepp om något så ohyggligt mångfacetterat och invecklat och komplicerat som hela verkligheten och förklara alla dess fenomen med en enda metod, en enda teori, är i princip helt dömda att misslyckas. Det går inte. Det är inte så det funkar. Det krävs olika discipliner, olika kunskapsfält, olika metoder för att beskriva och utforska och förutsäga exempelvis svarta håls beteende och presidentvalskampanjer och religiösa föreställningar och de matematiska talen.

Jag ska ge ett enkelt exempel.

Som vi alla vet har evolutionen lett till ständigt allt större komplexitet - för att ta det enkelt, vi människor är väldigt mycket mer komplexa än de pre-kambriska, encelliga varelserna. Det har funnits många stadier på vägen.

Nå, om man nu ska applicera evolutionsteorin på verklighetens alla företeelser, som Dawkins gör - hur är det då med musik?

Helt oavsett alla andra hänsyn, som smak (som jag inte diskuterar här) - jämför Ludwig van Beethovens nionde symfoni med poplåten "Inconsolable" av Backstreet Boys. En sak går att säga rent objektivt, och det är att Beethovens symfoni är väldigt mycket komplexare än Backstreet Boys' poplåt. Det går vidare utan större svårighet att leda i bevis att merparten av den musik som spelades utanför tavernorna på Beethovens tid - det vill säga på konsertarenorna - var just sådant som Beethovens symfoni. Numera är dominansen för treminuters poplåtar i det närmaste överväldigande - av det totala utbudet i konsertsammanhang och på skiva och i radio skulle jag tro att det står för åtminstone 80% eller däromkring.

Jag lägger här ingen som helst värdering i detta förhållande. Jag gillar både Beethoven och pop (men inte just Backstreet Boys, i och för sig). Men en sak är uppenbar - evolutionen har här gått åt "fel" håll, den har så att säga degenererat komplexiteten. Musiken har blivit mindre komplex, den har blivit enklare - inte mer komplex, så som man med hjälp av evolutionsteorin skulle ha förutsagt.

Ergo: den musikaliska historien kan inte beskrivas med evolutionsteoretiska metoder.

Jag är inte säker på att förekomsten av religion kan det heller, faktiskt.

Återkommer när andan faller på om resten av boken, så att inläggen inte blir romanlånga.

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen fre 07 mar 2008, 12:43, redigerad totalt 1 gång.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » fre 07 mar 2008, 01:26

Ett litet mellanspel.

När Richard Dawkins skriver om den möjliga, evolutionära bakgrunden till religion, blir det besvärligt för honom att medge att religiösa övertygelser kan ha ett överlevnadsvärde i sig. Han hänför dem därför till kategorin biprodukter av annan egenskap, där denna senare egenskap har överlevnadsvärde.

Annars skulle man kunna tänka sig att religion kunde ha överlevnadsvärde som sammanhållande faktor för en krigisk folkstam, till exempel. Om krigarna tror sig bli belönade av sin gud om de dör ärofullt på slagfältet (en inte ovanlig föreställning, bör förstås tilläggas), blir de tapprare i strid och därmed till större nytta för sin grupp som därmed får lättare att sprida sig än andra grupper (och till exempel få barn med dessa gruppers rövade kvinnor; ursäkta könsfördomen här, men genom historien har det främst varit män som krigat och kvinnor som rövats i dessa sammanhang, även om undantag finns). Men, påpekar Richard Dawkins, ur genetisk - och därmed evolutionär - synvinkel skulle den krigare som höll sig i bakgrunden under ett slag ha större chans att få större avkomma än den som slogs i främsta ledet. Så det här håller inte.

När han i det följande kapitlet diskuterar evolutionsteoretisk grundval till våra moraliska övertygelser påvisar han altruismens fördelar för överlevnad och därmed möjlighet för gener som orsakar altruism att sprida sig, men blir förstås tvungen att ta upp de individer som bryter mot det altruistiska mönstret och i stället är själviska. Fast de, menar Richard Dawkins, blir bestraffade och deras handlingssätt blir därmed mindre värdefullt ur överlevnadssynvinkel.

Nu kan man ju undra varför inte krigarna som höll sig i bakgrunden under slagen också blev bestraffade? Liksom man kan undra varför det inte finns smarta, själviska typer (vilket det som alla vet i själva verket gör) som därmed får större avkomma?

Jag tror svaret är förbluffande enkelt. Det är en besvärande omständighet för Richard Dawkins att religion kan ha fyllt ett värdefullt, evolutionärt syfte, så det kan han inte låta den göra. Han måste hitta en utväg.

Altruism, däremot, är i de allra flestas ögon tjusig moral. Den får evolutionen gärna ha givit upphov till, för det ställer ju bara evolutionen i desto bättre dager.

Fast alldeles övertygande blir det ju inte när de personliga preferenserna tillåts få så pass stort inflytande över de vetenskapliga teorierna.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » fre 14 mar 2008, 03:36

Kanske är det dags att promenera vidare en bit i Richard Dawkins "The God Delusion", innan jag glömmer det jag tänkte ta upp.

Kapitlet "The Roots of Morality: Why Are We Good?" tycker jag är bokens bästa.

Moraliska övertygelser och system utgörs av värderingar och är därmed inte objektivt sanna, vilket är ett problem som moralfilosofin brottats med i alla tider. En naturlag är objektivt sann och omöjlig att bryta mot; en moralisk lag, däremot, är någons påhitt och högst möjlig att bryta mot.

Fascinerande nog kommer Richard Dawkins närmare objektivt sanna moraliska utsagor än någon annan jag sett, kanske främst för att han helt enkelt inte försöker. Det kan hända att han inte ens är medveten om problemet, för han förefaller övertygad om vad som är gott och vad som är ont och ifrågasätter det inte - med andra ord, han förefaller tro på mer eller mindre objektiva, moraliska lagar. Som är deskriptiva snarare än normativa, alltså.

Och med viss rätt. För Richard Dawkins härleder moralen ur evolutionen. Och till skillnad från i fallet med religion så låter det sig mycket bättre göras, för vissa sorters beteenden främjar överlevnad bättre än andra och bland de beteendena ingår förstås de beteenden som styr ens relationer till andra av den egna arten. Gener som ger upphov till omvårdnad om egen avkomma och till ömsesidig altruism mellan artfränder som inte är släkt, till exempel, har mycket större chans att överleva i genpoolen än gener som ger upphov till själviskhet, och därför är beteenden som de förstnämnda främjade av evolutionen.

Det här är inte dumt alls. Visserligen är det moral på mycket basal nivå som Richard Dawkins pratar om, men det är verkligen inte dumt. Han har inte, ska jag kanske framhålla, lyckats med att formulera objektivt sanna, moraliska utsagor, men han har kommit bra mycket närmare än de moralfilosofer i alla fall jag har läst - i och med att han grundar sitt resonemang i, för att knycka titeln på hans första och mest kända bok, den själviska genen.

Därefter blir "The God Delusion" mycket snabbt mycket mindre imponerande. Jag återkommer till det, så att inte de här inläggen blir romanlånga. Men i nästa avsnitt väntar spännande saker som biblisk ondska och Josef Stalin och katolicism kontra pedofili, till exempel.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » lör 15 mar 2008, 17:32

I januari 1942 lade det amerikanska örlogsfartyget Dorchester ut, med kurs mot Grönland. Ingen av rekryterna ombord visste vart de var på väg, skeppet var mycket gammalt och illa medfaret, och vattnen det skulle färdas genom var hårt ansatta av tyskarna, som sänkt en lång rad amerikanska fartyg.

Med på fartyget fanns fyra präster. En veteran från första världskriget, metodisten George Fox, och tre yngre män - Alexander Goode, rabbi, John Washington, katolik och Clark Poling, som hörde till den protestantiska, amerikanska reformistkyrkan. De fyra prästernas uppgift var att bistå soldaterna rent andligt.

Färden blev en mardröm. Det var en isande kall havsvinter och fruktan för tyskarna fick männen att se tyska fartyg överallt. Natten till den tredje februari utbröt en våldsam storm och i det rasande ovädret besannades farhågorna; Dorchester torpederades. Hundra man dog omedelbart och bland de övriga utbröt fullständigt kaos. Mannar rusade längs de mörka korridorerna och försökte ta sig ut, andra kastade sig i panik överbord och de fyra prästerna sprang runt och pratade med soldater som var för skräckslagna för att kunna tänka klart och hjälpte så många de förmådde ned i de fåtaliga livbåtarna.

Att Dorchester skulle gå under var uppenbart. Det var bara en kort tidsfråga. De fyra prästerna hjälpte de sista överlevande mannarna att lämna skeppet innan det var för sent. Och gav upp sina egna möjligheter till räddning.

De som överlevde berättade hur de sett de fyra prästerna ställa sig bredvid varandra på däck, arm i arm, och följa Dorchester i djupet.

I den rasande vindens tjut hördes lågmäld sång.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » sön 16 mar 2008, 04:01

En rörande och mycket berömd historia; de fyra har fått kapell, en egen kongressmedalj och ett frimärke. Vad har den för relevans här?

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » sön 16 mar 2008, 06:06

john-henri skrev:Vad har den för relevans här?


Samma relevans som det myller av historier av motsvarande slag men med hela udden riktad mot religion som Richard Dawkins berättar i sin bok "The God Delusion"; ingen alls.

Richard Dawkins har letat i tidningar och pratat med folk och läst i böcker och samlat ihop en imponerande mängd berättelser ur verkliga livet om hur religion varit till förfång för enskilda människor. Till slut kan han inte annat än dra följande slutsats: inget överträffar religionen som rot till allt ont. Det är till och med titeln på hans serie tv-dokumentärer om religion - "The Root of All Evil".

Fast då undviker han förstås historier som den ovan - de är lika lätta att samla ihop och minst lika många. Med andra ord är hela Richard Dawkins, delvis på hörsägen byggda, samling av anekdoter i det närmaste fullständigt meningslös.

Ställd inför frågan hur det kan komma sig att religionen lyser med sin frånvaro i två av historiens största massutrotningar - Josef Stalins i Sovjetunionen och Adolf Hitlers i Tyskland - svarar han att Stalin och Hitler må ha varit ateister (i Stalins fall är det klarlagt, i Hitlers mer osäkert), men det var inte - framhåller Dawkins - deras ateism som gav upphov till den ondska de gjorde sig skyldiga till. Man skulle till Stalins och Hitlers namn kunna lägga Mao Tse-Tung och Pol Pot, och i stället se på saken ur den relevanta synvinkeln: trots frånvaron av religiösa bevekelsegrunder genomfördes dessa de fyra - såvitt jag vet - största massutrotningarna i historien. Hur kan det komma sig, om religion är roten till allt ont?

I kapitel 7 - "The 'Good' Book and the Changing Moral Zeitgeist" - går Richard Dawkins igenom ohyggliga grymheter och skändligheter som Gud och hans anhängare gör sig skyldiga till i Gamla Testamentet. Trots att han bara tar upp en bråkdel och trots att man känner till flertalet av dem även utan att ha läst hela Bibeln, så vänder det sig i magen. Gamla Testamentet är en veritabel krönika av motbjudande blodbad, samtliga - naturligtvis - helt orättfärdiga.

Bättre blir det i Nya Testamentet, för - som Richard Dawkins säger - Jesus är en klar förbättring jämförd med Gamla Testamentets Gud. För sin tid är han till och med enastående. (Något jag inte är alldeles säker på att jag håller med om - ser man till olika moralfilosofiska system i Grekland och Rom före Jesus så finns utan tvivel sådana som är ännu modernare med våra mått mätt).

Sedan påvisar Richard Dawkins att den moraliska tidsandan mycket snabbt förändras över tid och att den utvecklats väldigt fort under bara de senaste hundra åren och att inget av den utvecklingen är religionens förtjänst, för det syns ju i Bibeln att den moral som där förespråkas - delar av Jesus' moral undantagen - är vedervärdig.

Jag håller med honom. Visst har han rätt. Men bara delvis, eftersom han bekvämt väljer att bortse från att modern kristen moral och biblisk moral helt enkelt inte är samma sak. Han påpekar själv att varken troende eller icke-troende i dag, annat än i mycket extrema undantagsfall ur den första gruppen, hämtar sina moraliska föreskrifter ur Gamla Testamentet. Så vad är poängen med exegesen?

I det avslutande inlägget återkommer jag till ytterligare några omständigheter (bland annat tidigare nämnda pedofili kontra katolicism) plus en övergripande slutsats.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » ons 19 mar 2008, 01:00

Någon gång på femtiotalet utgavs en antologi betitlad Författare tar ståndpunkt. Den läste jag ett tiotal år senare sedan jag upptäckt Pär Rådström; hans bidrag i samlingen gjorde mycket starkt intryck på mig och i varje fall en nyckelmening har jag kommit ihåg sedan dess. Rådström skrev, citerat ur minnet: "Det är inte tro jag vill önska ungdomen, det är leda. En leda som skär som knivar i mörkret."

Med leda menade Rådström, såvitt jag kunnat förstå, först och främst klentrogenhet, skepsis, ovilja att låta sig dras med. Här tror jag att han hade fullständigt rätt; i den bemärkelsen är det med leda vi bör lyssna till och bedöma alla de ständigt nya profeter som funnit den enda vägen till lycka.

Sheriffen skrev nyss om den synbara motsägelsen mellan att som Dawkins hävda att religion är roten till allt ont och det faktum att stor ondska har utövats av uttalat ickereligiösa diktatorer.

Ärligt talat har jag svårt att se någon större skillnad.

Får jag fortsätta att prata runt problemkomplexet tror jag att Rådströms tanke i varje fall bidrog till att övertyga mig om den liberala idéns överlägsenhet. För liberalismen är såvitt jag vet den enda politiska inställning som helt saknar någon utopi. Vad liberalismen säger är i grund och botten att det goda samhället är det där varje individ står fri från tvång och därmed kan forma sin egen tillvaro efter eget skön. Hur han eller hon ska välja att forma sin tillvaro är inte liberalismens sak att säga. Hon eller han bestämmer själva. Därmed följer att också samhället som helhet blir odefinierbart, sannolikt i ständig förändring, aldrig färdigt och aldrig en gång för alla definierat. Det formas av alla medborgares kontinuerliga val, från dag till dag, och det som gör det gott är varken att alla är garanterade rikedom, lycka eller någonting alls, bara det faktum att alla är fria att själva söka sin lycka.

Med andra ord är liberalismen i grunden ett skeptiskt synsätt. Kärnan i den är i själva verket övertygelsen att ingen enskild person, eller ens någon majoritet, bättre än den enskilda kan veta vad som är bäst för en viss individ. Och att följaktligen ingen heller har rätt att besluta i hennes ställe.

Motpolen till det här är alla de uppfattningar som hävdar sig kunna en gång för alla definiera det goda samhället, det goda beteendet, den goda moralen: alla de synsätt som bärs av en utopisk vision. Vare sig den nu är en kristen eller muslimsk gudsstat, en proletariatets diktatur, ett det ariska folkets stålbad eller ett kungakramarnas aristokratiska paradis. Utopin säger: så här måste alla beta sig, så blir alla lyckliga. Och traditionsenligt övergår man därefter till att internera eller avliva alla dem som antingen inte vill bete sig på föreskrivet sätt eller som trots allt ändå inte blir lyckliga.

Om den uppenbarade sanning som ligger bakom en viss utopi hävdas komma från något övernaturligt väsen, som Gud, eller från en gormande vettvilling, som Hitler, eller från en fanatisk lärjunge till en snillrikt men skygglappsförsedd filosof, som marxismen, spelar såvitt jag kan se ingen nämnvärd roll. Problemet är att varje utopisk vision av nödvändighet är totalitär: den sätter visionens förverkligande före individens rätt att avvika från eller förkasta utopin. Och det är också här jag menar att påstått ateistiska utopier som den kommunistiska, eller sådana som bryter med traditionella religioner utan att för den skull vara ickereligiösa (som den nazistiska, som hade en komplex underbyggnad av religiösa föreställningar), faktiskt kan likställas med religioner. Vad de kräver är total underkastelse och blind tro. Vad de förnekar är människans – varje människas – rätt att leva på egna villkor, oberoende av de troendes mantran. Det är det som gör dem i mitt tycke onda. Och det är de som gör dem i grunden lika, oberoende av färgen på flaggorna eller slagordens utformning.

Med det här säger jag självklart inte att alla troende människor behöver vara ondskefulla eller oförmögna till medmänsklighet, tolerans eller stor godhet. Oberoende av om det de tror på är någon gud, någon profet, någon politisk teori eller någonting annat. De fyra skeppskaplaner Sheriffen berättade om tillhörde enligt allt att döma den kategorin. Det finns de som har vittnat om stor medmänsklighet också hos SS-officerare och hos KGB-agenter. Utan andra jämförelser tror jag inte att sådana exempel säger annat än att det faktiskt finns människor som också inom ramen för tankesystem de själva bejakar finner det omöjligt att låta bli att kompromissa när deras synsätt uppenbart kommer i konflikt med mänskliga värden och hänsyn. Jag förmodar att det är rimligt att kalla dem som fungerar så för goda människor. Men betraktade utifrån utopiernas synvinkel är de klassförrädare, rasförrädare eller avfällingar. Det är inte de utopiska lärorna som äger tolerans eller medmänsklighet, bara människor.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » ons 19 mar 2008, 06:19

Det här resonemanget har jag som du vet hört och läst dig föra så många gånger att jag kan det ordagrant utantill (och jag håller som bekant i allt väsentligt med), men nu är det nog min tur att fråga - vad har det för relevans i diskussionen om Richard Dawkins?

Hans "The God Delusion" är inte en bok om politik. Den tar inte ställning för eller emot någon politisk åskådning.

Annat än, förstås, i vissa enskilda fall. Bland annat är han ju - såvitt jag förstår i strid med liberalismen - en uttalad censurförespråkare. Men inte generellt; han vill bara i lag förbjuda människor att uppfostra sina barn religiöst. Med andra ord, han vill censurera - han använder själv det ordet - förmedlande av religiöst tänkesätt till barn.

Men jag återkommer till Richard Dawkins.

Just nu har jag inte tid.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » sön 06 apr 2008, 15:53

Fast nu har jag tid.

Så här säger Richard Dawkins:

Barn som uppfostras till katoliker utsätts för ett värre trauma än barn som utnyttjas sexuellt av pedofiler.

Det här påståendet är så huvudlöst befängt och framförallt så groteskt att jag inte tänker bevärdiga det med ett svar. Det får stå där i all sin bisarra prydo alldeles för sig självt. Något svar behövs inte.

Men konsekvensen är fascinerande. Jag gissar att kanske en miljard i dag levande människor är uppfostrade till katoliker. Det betyder att alla dessa människor är mer fruktansvärt traumatiserade än de förhoppningsvis högst betydligt många färre som utsattes för våldtäkter som barn. Jag undrar varför vi inte ser effekterna av detta ohyggliga trauma hos alla de människorna och vågar gissa att de mycket enstaka individer som Richard Dawkins letat upp som bevis för sin teori är gravt sinnessjuka och skulle behöva läggas in, men att deras sinnessjukdom inte är orsakad av den uppfostran de fått.

Jag förstår inte ens var Richard Dawkins får den här jämförelsen ifrån.

Men jag förstår hur han kan tro något så fullkomligt befängt.

Richard Dawkins är inte fanatisk ateist. Han är inte heller fanatisk evolutionsteoretiker. Vad gäller de båda ståndpunkterna är han tvärtom (om än högröstad) något så när resonabel, förnuftig och vetenskaplig.

Jag håller med honom. Jag är också ateist. Jag är övertygad om att Charles Darwins teori om arternas uppkomst genom naturligt urval stämmer, med de ytterligare rön forskningen uppnått närmast i detalj. Jag tror att teorin är i det närmaste ovedersäglig. Och jag tror att det är i det närmaste ovedersägligt att det inte finns någon gud.

Richard Dawkins är i själva verket fanatisk något annat.

Han är en i det närmaste monomant fanatisk religionshatare. Han har bestämt sig för att religion i alla dess former är en så alltigenom ondskefull företeelse att man på dess konto kan skriva upp i princip all världens ondska.

Med andra ord är Richard Dawkins en i sammanhanget ovanligt begåvad och därför också högröstat övertygande moralpanikare. Han har bara valt Gud i stället för Elvis Presley eller rollspel eller jazz eller videovåld.

Han tror verkligen att om religiösa föreställningar helt utplånades skulle utopia infinna sig på sekunden. För som den vetenskapsman han är förefaller han tro att den enklaste förklaringen alltid är den korrekta - med andra ord, ondskan har en orsak. Tron på Gud. Ta bort orsaken och effekten försvinner.

Och vad religion beträffar är Richard Dawkins därför fullkomligt imbecill.

Något mer behöver inte sägas om hans inställning.

Kör hårt,
Sheriffen

P.S. Bokens sista kapitel - "A Much Needed Gap?" - presenterar den för oss som tror på evolutionsteorin triviala ståndpunkten att det sätt på vilket vi uppfattar omvärlden med våra sinnen är ett resultat av att vi utvecklats till att kunna överleva i den miljö i vilken vi befinner oss. D.S.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4395
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

FöregåendeNästa

Återgå till Baren

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron