Det populäraste var ballongerna.
Den populariteten, i sin tur, fick till följd att programpunkterna hölls mot en fond av stojande barn. Skriken låg som en ljudmatta bakom oss i publiken. Tur att PA:t kom igång. Jörgen Städje fick det att funka. Genom att skruva upp volymen från noll till max, när ett gäng av oss tekniska snillen i stället hade försökt med att koppla om sladdarna och skruva isär mikrofonerna. Fast det funkade ändå inte riktigt med ljudmattan i bakgrunden. För som sagt, det populäraste var ballongerna.
Och det gjorde mig besviken.
Carolina hade ordnat med ett utmärkt program till den här sf-dagen och själv hörde jag Jerry prata intressant om Wyndham och det brittiska imperiets undergång, Martin hålla sitt roliga tal om arkeologi och epokernas kamp via maskhål i rumtiden (fast han borde inte ha kapats när han bara hade avrundningen, talets själva poäng, kvar!), och Erik och Anders prata intressant om rollspelskonstruktion kontra författande och hur de båda verksamheterna befruktar varandra.
Tekniska Muséet hade däremot inte ordnat med publik till Carolinas utmärkta program. Jag hade föreställt mig något helt annat. Jag hade föreställt mig att om Tekniska Muséet har en temadag om science fiction, så innebär deras reklamkanaler att man får flera hundra besökare. Jag vet, jag är förmodligen hemskt naiv. Men å andra sidan var jag på en sf-dag i Uppsala i början av november som drog mellan tre- och fyrahundra besökare som aldrig någonsin hade varit på en sf-kongress. På sf-dagen här i Stockholm satt vi mellan sju och tio i publiken under programpunkterna, samtliga gamla kongressrävar. Jag såg inte ett nytt ansikte.
Jo, förresten. Ett nytt ansikte såg jag. Hans Perssons son Martin, som numera helt sanningsenligt säger "I shot The Sheriff!":
https://picasaweb.google.com/1128303202 ... 9305277202Kör hårt,
Sheriffen