Sida 7 av 21

InläggPostat: ons 29 okt 2008, 03:47
av Sheriffen
Som hängiven - nej, låt oss vara ärliga: fanatisk - cineast kan jag bara hålla med föregående båda talare. För den här filmen är verkligen genuint bra.

I mitt fall inte minst som Marcus Aurelius framställs i så god dager, inte bara av Alec Guiness utan även när hans dotter överräcker hans Självbetraktelser för arkivering i det romerska imperiets bibliotek.

För så här: av de livshållningar jag i mitt liv kommit i kontakt med är den stoiska filosofins den som tilltalar mig mest och den jag gör mitt bästa för att efterleva - med mycket begränsad framgång, men dock.

Marcus Aurelius framställs i filmen som det han var - filosofen på kejsartronen. Och hans Självbetraktelser, en tunn volym, är förmodligen den bästa, mest koncentrerade av alla framställningar som gjorts av den stoiska filosofin. Till den kommer förstås Lucius Anneaus Senecas 124 brev till Lucillius och hans många essayer, plus - naturligtvis - den grekiska filosofen och frigivna romerska slaven Epiktetos föreläsningar, nedtecknade av Arrianos. Och även, förstås, Marcus Tullius Ciceros skrifter om stoikismen (*inte* stoicismen, eftersom k - káppa - är den grekiska bokstaven, medan c inte finns i grekiskan).

Stoikismens grundare var Zenon (inte kretensaren med paradoxerna, utan en fenikier från Kípros (Cypern)), och den kom sedermera att utvecklas av både greker och romare. Vilket gör den, om det nu är intressant, till den mest kosmopolitiska av antikens filosofiska livshållningar - fenikisk, grekisk och romersk.

Det här har nu inte längre mycket med film att göra, men låt mig bara rekommendera alla intresserade att tränga in i Marcus Aurelius Självbetraktelser. Allra minst kommer han att ge er mycket användbara råd om hur man uppnår sinnesro.

Kör hårt,
Sheriffen

InläggPostat: tor 30 okt 2008, 00:53
av john-henri
För att nu byta ämne rätt radikalt från stoicismen vill jag gärna passa på att rekommendera Uli Edels Der Baader Meinhof Komplex, just nu på biograferna. Förnämligt iscensatt, regisserad och spelad film som lyckas ge en förbluffande stark tidsanda och en hel del insikter i vad som motiverade unga idealister till också vettlösa eller fördömliga handlingar. Kan med fördel ses i kombination med Margarethe von Trottas förnämliga Schwestern, oder Die Balnce des Glücks (1979), som är en utsökt filmisk framställning av två systrar som båda protesterar mot statsterror och totalitära tendenser i samtiden, men där den ena griper till våld och den andra vägrar att låna sig till fiendens metoder; den är en fiktionaliserad biografi över Gudrun Ensslin (som i själva verket snarare än Ulrike Meinhof var RAF:s kvinnliga ledare) och en av hennes systrar.

John-Henri

InläggPostat: tor 30 okt 2008, 14:26
av Johan_L
margl skrev:Och om manuset i Cleopatra var ganska bra, så är dito i The Fall of the Roman Empire fantastiskt. För den som gillar episka filmer är denna enligt mig ett måste!


Jag gillade inte Fall of the Roman Empire själv, men så står jag inte ut med den där sortens pseudo-historiska sextiotals-mastodontfilmer. Fast Alec Guiness är bra.

Det är rätt coolt att jämföra den med Gladiator, då bägge beskriver samma tidsperiod (och då är Gladiator bättre på de flesta fronter - utvecklingen går trots allt framåt).

InläggPostat: tor 30 okt 2008, 14:30
av Sheriffen
Johan_L skrev:
margl skrev:Och om manuset i Cleopatra var ganska bra, så är dito i The Fall of the Roman Empire fantastiskt. För den som gillar episka filmer är denna enligt mig ett måste!


Jag gillade inte Fall of the Roman Empire själv, men så står jag inte ut med den där sortens pseudo-historiska sextiotals-mastodontfilmer. Fast Alec Guiness är bra.

Det är rätt coolt att jämföra den med Gladiator, då bägge beskriver samma tidsperiod (och då är Gladiator bättre på de flesta fronter - utvecklingen går trots allt framåt).


Där måste jag anmäla avvikande uppfattning. Gladiator tyckte jag var riktigt träig och dessutom handlar den om den här sortens helt osannolike superhjälte som mot alla odds (verklighetens beskaffenhet, till exempel) lyckas med det storvulet gigantheroiska. The Fall of the Roman Empire må vara pseudohistorisk, men Gladiator är ju i det närmaste ren fantasy.

Kör hårt,
Sheriffen

InläggPostat: tor 30 okt 2008, 15:12
av Johan_L
Det beror lite på vad min tittar på - FotRE har en vettigare politik, medan Gladiator är fullständigt, bedövande överlägsen vad det gäller scenografi.

Mer läsning på:

http://en.wikipedia.org/wiki/The_Fall_o ... pire_(film)#History_and_fiction_in_the_film

http://en.wikipedia.org/wiki/Historical ... (2000_film)

Edit: Forumet tar sönder länkarna. Det ska väl gå att pussla ihop med kopiera och klistra.

InläggPostat: tor 30 okt 2008, 19:49
av margl
Johan_L skrev: medan Gladiator är fullständigt, bedövande överlägsen vad det gäller scenografi


Tja, det beror väl på om man låter sig imponeras av datoranimationer eller inte. Jag medger att scenerna i Colosseum i Gladiator är spektakulära på sitt sätt, men de blir helt utslagna i monumentalitet av, bara för att ta ett helt slumpvist valt exempel ur The Fall of the Roman Empire, Commodus intåg i Rom som avslutas med att han ensam går in i ett gigantiskt tempel och lägger sin gyllene lagerkrans på Jupiters altare (motsvarande intåg i Gladiator är en betydligt mindre, mer gråtonad affär).

Förresten är båda filmerna historiskt felaktiga i det att Commodus dör i ett envig. I verkligheten blev han strypt när han låg drogad i sitt sovrum.

InläggPostat: tor 13 nov 2008, 09:49
av margl
Två filmrelaterade ting jag skulle vilja omtala.

Igår såg jag på svensk television 1930-års amerikanska version av På västfronten intet nytt. Jag har sett den tidigare, det är nån annan klassisk version - en tysk från tjugotalet vill jag minnas - som jag inte sett än. Men detta är en från grunden bra version, ofta - tycker i alla fall jag själv - förvånande bildmässigt raffinerad, tex i en sekvens görs ett par stövlar till viktiga symboler. Och en mer realistisk framställning av första världskrigets fasor blir det väl knappast än här; de ödelagda landskapen, det oupphörliga mullret från kanoner, smattrandet från kulsprutor, linjerna av taggtråd, gyttjan, galghumorn och lidandet. Om skådespelarna vet jag egentligen ingenting, men Lew Ayres är trovärdig som idealisten Paul som bryts ner av krigets tyngd och Louis Wolheim gör en mustig framställning av överlevarnaturen Katczinsky.

Och så något helt annat, nämligen ett avsnitt ur en tv-serie men det är ändock något som har att göra med film i högsta grad. Tv-serien är The Avengers och avsnittet heter Epic. Det är en surrealistisk drift med filmindustrins skenvärld, Kenneth J Warren spelar demonregissören Z.Z. von Schnerk (som är en uppenbar och rolig parodi på Erich von Stroheim) som tillsammans med sina två livstidsanställda och bedagade stjärnskådisar, utmärkt spelade av Peter Wyngarde och Isa Miranda, kidnappar Emma Peel för att spela in ett nytt filmiskt mästerverk med henne i huvudrollen. Mycket underhållade!

InläggPostat: ons 19 nov 2008, 09:27
av margl
Apropå det vi sagt om Rohmer och framställningar av österlänningar på thriller-tråden så kan jag inte låta bli att tänka på att ett av Sveriges tidigaste bidrag till den amerikanska filmen, norrlandspojken Verner Ölund, blivit mest känd både för sin samtid och eftervärlden dels som den kinesiske mästerdetektiven Charlie Chan och dels som diverse orientaliska skurkar, bla som en lömsk general i Sternbergs Shanghaiexpressen(som jag ännu inte sett i sin helhet!) och som Fu Manchu i ett par filmer. Den enda filmatisering av Rohmer jag hittills sett är The Mask of Fu Manchu från 1932 med Boris Karloff som det onda geniet. Den har minimalt att göra med romanen som den delar titel med, men stundom lyckas det faktiskt för filmmakarna att överföra en del av den kusliga stämningen från text till film. Dock tycker jag att Fu Manchu framställs som alltför grinande sadistisk - förvisso ska han kunna vara både grym och hänsynslös, men ett annat utmärkande drag är också hans känslokyla, han borde överlåta det sadistiska grinandet till underhuggare som är lämpade för sådant - och stråket av rasism blir stundom plågsamt kännbart. Men det var en upplevelse att se Myrna Loy, som jag är övertygad om att alla cineaster tänker på som den käcka hustrun i den gäckande skuggan-filmerna, träda fram som österländsk femme fatale.

InläggPostat: tor 20 nov 2008, 14:02
av margl
john-henri skrev:Ackja. Döden på Nilen, fyra år senare, tycker jag var bra mycket bättre, möjligen för att där fanns lite förre superstjärnor på humör att buskisspela till sig scener (väl minns jag hur man ryste i hela kroppen åt Ingrid Bergman i Orientexpressen). Men en trist sanning är väl att Christie sällan gjorts särkilt väl på film


Återigen kan jag, liksom jag tidigare gjorde rörande Ladyhawke i filmtrådens första del, konstatera en viss oförmåga hos John-Henri att hålla sig till ett omdöme rörande en film. Denna nedvärdering av Mordet på Orientexpressen ska ställas i konstrast med den positiva sammanfattningen i Filmtema; "med Albert Finney som Hercule Poirot i en välspelad, tidsriktig och elegant Christiefilmatisering".

InläggPostat: tor 20 nov 2008, 14:10
av Sheriffen
margl skrev:
john-henri skrev:Ackja. Döden på Nilen, fyra år senare, tycker jag var bra mycket bättre, möjligen för att där fanns lite förre superstjärnor på humör att buskisspela till sig scener (väl minns jag hur man ryste i hela kroppen åt Ingrid Bergman i Orientexpressen). Men en trist sanning är väl att Christie sällan gjorts särkilt väl på film


Återigen kan jag, liksom jag tidigare gjorde rörande Ladyhawke i filmtrådens första del, konstatera en viss oförmåga hos John-Henri att hålla sig till ett omdöme rörande en film. Denna nedvärdering av Mordet på Orientexpressen ska ställas i konstrast med den positiva sammanfattningen i Filmtema; "med Albert Finney som Hercule Poirot i en välspelad, tidsriktig och elegant Christiefilmatisering".


Fast här tror jag ärligt talat att man får titta lite på syftet med Filmtema. Det är inte i sig en recensionsbok, eller vad man ska kalla det, utan en bok avsedd att så att säga vägleda genom filmhistorien, med belysande exempel på olika sorters filmer. Där får strängt taget de egna preferenserna så att säga hamna i andra rummet - vad man bör göra, och vad John-Henri såvitt jag begriper har gjort, är att välja och yttra sig om filmer utifrån andra, mer "objektiva" kriterier.

Kör hårt,
Sheriffen

InläggPostat: tor 20 nov 2008, 20:09
av margl
Sheriffen skrev:
margl skrev:
john-henri skrev:Ackja. Döden på Nilen, fyra år senare, tycker jag var bra mycket bättre, möjligen för att där fanns lite förre superstjärnor på humör att buskisspela till sig scener (väl minns jag hur man ryste i hela kroppen åt Ingrid Bergman i Orientexpressen). Men en trist sanning är väl att Christie sällan gjorts särkilt väl på film


Återigen kan jag, liksom jag tidigare gjorde rörande Ladyhawke i filmtrådens första del, konstatera en viss oförmåga hos John-Henri att hålla sig till ett omdöme rörande en film. Denna nedvärdering av Mordet på Orientexpressen ska ställas i konstrast med den positiva sammanfattningen i Filmtema; "med Albert Finney som Hercule Poirot i en välspelad, tidsriktig och elegant Christiefilmatisering".


Fast här tror jag ärligt talat att man får titta lite på syftet med Filmtema. Det är inte i sig en recensionsbok, eller vad man ska kalla det, utan en bok avsedd att så att säga vägleda genom filmhistorien, med belysande exempel på olika sorters filmer. Där får strängt taget de egna preferenserna så att säga hamna i andra rummet - vad man bör göra, och vad John-Henri såvitt jag begriper har gjort, är att välja och yttra sig om filmer utifrån andra, mer "objektiva" kriterier.


Någon kommentar av John-Henri?

InläggPostat: fre 21 nov 2008, 14:27
av john-henri
Nytt försök då, sedan det förra försvann någonstans i cyberrymden.

Och jodå, Sheriffen har i allt väsentligt rätt.

Filmtema är inte den bok om film jag egentligen ville skriva. Mitt förslag till förlaget var en bok med korta essäer, 4 till 6 sidor var, om de enligt min uppfattning och med vissa begränsningar 100 bästa filmerna. En begränsning var till exempel att ingen regissör representerades av mer än en film; en annan att filmerna var hjälpligt utspridda genom tiden så att 1900-talet i stort sett täcktes in. Idén var att låta texterna om filmerna utvecklas olika, så att de tillsammans skulle ge ett slags översikt över filmens första sekel: de kunde bli miniessäer om genrer, om regissörerna, om skådespelarna, om scenaristerna. De kunde diskutera klippteknik, foto eller ljudsättning. De kunde ta upp skillnaderna i uttryck mellan färg och svartvitt. Och så vidare.

Men den boken ville förlaget inte ha, kanske för att den uppfattades som för begränsad i målgrupp. I stället tog man fasta på det där med genrer och beställde Filmtema av mig. Och eftersom jag lever på att skriva skrev jag boken. Som alltså var tänkt som en hyggligt översiktlig presentation av ett antal centrala motiv med korta presentationer av representativa och sevärda filmer. Jag skäms inte för den bok jag skrev. Men den är varken så analytisk, så personligt hållen, så kritisk eller så varierad som den bok jag hade velat skriva förhoppningsvis skulle ha blivit. (Det enda som i mycket nerkortad form återstår av mina originalutkast är egentligen de alldeles för korta texterna om ett antal favoritfilmer som finns med i kapitlet "Drama", där åtminstone 26 av de där hundra filmerna bestås korta presentationer, fast i sammanhanget väsentligen inriktade på regissörerna. Och jag skäms verkligen för att inte ens där någon av min store italienske idol Ettore Scolas filmer finns med.)

John-Henri

InläggPostat: fre 21 nov 2008, 18:20
av margl
Nåväl, då det är avklarat kan vi fortsätta att prata film.

Idag har jag sett på Generalernas natt från 1966, som baserar sig på en roman av Hans Hellmut Kirst med samma titel. Delvis därför att jag läst och uppskattat romanen och delvis för att jag finner själva titeln som sådan fascinerande såg jag fram emot att se den även om jag inte hoppades på särskilt mycket. Jag tycker den är riktigt bra. Handlingen utspelar sig på tre nivåer, dels i det ockuperade Warsawa 1942, dels i det likaledes ockuperade Paris 1944 och dels i det nutida Tyskland 1965. Ett förfärligt mord på en prostituerad utreds av major Grau (Omar Sharif) som kommer fram till en av tre generaler måste ha begått det; general von Seydlitz-Gabler (Charles Gray), general Tanz (Peter O'Toole) eller general Kahlenberg (Donald Pleasence). Fram genom världskrigets ohyggligheter och efterkrigstidens nya värld följs spåret fram till den skyldige. Avslöjandet av vem detta är och filmens upplösning är kanske inte särskilt överraskande, men det är en snygg film med bra skådespelarprestationer och ett utmärkt manus.

InläggPostat: fre 21 nov 2008, 18:54
av john-henri
Den har jag aldrig sett. Men den får väl hållas i minnet.

Den senaste långfilm jag såg (om) var The Fabulous Baker Boys, på någon kabelkanal härom natten. Fortfarande en utmärkt film, tycker jag, och ett av mina favoritexempel på att noir på inget sätt är begränsat till kriminalintriger; det här är en av de starkare moderna noirfilmerna, enligt min uppfattning. Och dessutom, för att nu reta Sheriffen, men tre mycket samspelta och mycket duktiga huvudrollsinnehavare.

John-Henri

AUTUMN IN NEW YORK

InläggPostat: tis 02 dec 2008, 01:54
av Sheriffen
AUTUMN IN NEW YORK av Joan Chen (2000)
Med Winona Ryder och Richard Gere

Hösten är min favorit bland årstiderna. Trädens prakt, den höga, kristallklara luften, det matta solskenet - hösten är den årstid jag aldrig missar i Sverige. Och ska jag någonstans under de sista veckorna i september eller under oktober måste det bli ett annat land på nordliga breddgrader, med höst.

New York - mer specifikt Manhattan - är en av de städer jag älskar högst i världen. Jag brukar kalla Manhattan för världens huvudstad, eftersom det är svårt att hitta någon stad som är mer stad än just Manhattan. Men för all del - vi kan säga hela New York.

Så kombinationen höst och New York är storslagen, även om New York råkar ligga på samma breddgrad som Athen. I New York blir det höst. På riktigt. De har rätt slags träd, till exempel. Och med sina väldiga skyskrapor är stadslandskapet i New York - mer specifikt på Manhattan - ett av de vackraste landskapen i världen, alla kategorier.

Med andra ord innehåller den här filmen ett antal vackra scener från hösten på Manhattan. Träden klädda i all sin prakt, Manhattans skyskrapor i bakgrunden.

Men här finns ett problem. För i förgrunden noterar man plötsligt Richard Gere. Nu är skönheten och magin som bortblåsta. Hur någon kan få för sig att ödelägga något så storslaget som höstscenerier från New York med Richard Gere övergår mitt förstånd och när man inser att de dessutom har skänkt honom flera miljoner dollar för att han ska träblocka sönder de här praktfulla scenerna blir man nästan andfådd. Det nyper i hjärtat.

Vilket kanske på sitt sätt är passande, för den här filmen spelar på alla hjärtesträngarna. Ganska bokstavligt talat, faktiskt, för den i vanliga fall lysande men i den här filmen hemska Winona Ryder lider i filmen av en dödlig hjärtsjukdom. Och kring det kretsar intrigen. Men den griper inte, för Winona Ryder är alldeles enastående miscast mot Richard Gere; inte ens hon lyckas gjuta liv i en roll mot det här osannolika träblocket, som får Clint Eastwood att framstå som lika sprattlig som Jerry Lewis.

Fast det förstås, intrigen kretsar även kring att Richard Gere är kvinnotjusare. Vilket någon av forumets kvinnor gärna får förklara för mig, för jag kan min själ inte förstå vad någon enda kvinna skulle kunna tänkas se hos Richard Gere. Minst av alla den mycket vackra, enastående begåvade (i vanliga fall) Winona Ryder. (Se henne i "Reality Bites", där hon nog gör sin bästa rolltolkning - kanske.) Jag kan mycket väl förstå vad kvinnor - och män lagda åt det hållet - ser hos Sean Connery eller Jack Nicholson eller Cary Grant eller George Clooney eller Al Pacino eller Robert de Niro eller Willem Dafoe eller Gregory Peck eller Clark Gable (hm, nej, vänta, kanske inte) eller Humphrey Bogart eller... nå, ni förstår.

Men Richard Gere?! Richard Gere?!

Vilket gör den här hjärtesnörparen till en katastrof. Att alla som har sett minst tio filmer i sitt liv har sett intrigen sju gånger är i sig möjligen illa nog, men behöver ju inte vara något problem - inte alltid. Flera av tidens stora filmer har haft en många gånger tidigare upprepad intrig, men ändå blivit stora filmer. Av andra skäl eller helt enkelt för att de gestaltat intrigen bättre än någon av föregångarna.

Möjligen skulle det till och med ha kunnat bli fallet här.

Om inte någon fått för sig att sätta ihop den moderna filmhistoriens mest omaka och minst övertygande par, Richard Gere och Winona Ryder.

Bara tänk tanken, ni som inte har sett filmen - får den er inte att rysa?!

Om inte, se filmen.

Kör hårt,
Sheriffen