Film, del 2

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Inläggav Sheriffen » sön 01 jun 2008, 16:04

margl skrev:På tal om Sean Connery så tror jag att en av de första, om inte den absolut första, filmrollerna jag såg honom i var som överste Arbutnot i Murder on the Orient Express(1974). Jag anser denna film vara, inte bara den främsta iscensättningen av Poirots äventyr, utan också en av de bästa filmatiseringarna av deckargåtor överhuvudtaget. Snygg, stämningsfull och med en stjärnspäckad skådespelarlista, förutom nyss nämnde Connery har vi bland annat Lauren Bacall, som den framfusiga mrs Hubbard, Martin Balsam, som den ömsom påstridige och ömsom ängslige Bianchi, Ingrid Bergman, i en rörande framställning av en missionärlärarinna, John Gielgud, som i form av Beddoes är en levande förkroppsling av begreppet brittisk butler, Wendy Hiller, som den värdiga furstinnan Dragomiroff, jag är fortfarande lite småförälskad i Jaqueline Bisset som den undersköna grevinnan Andrenyi och så har vi ju framför allt Albert Finneys underbart finurlige och energiska Hercule Poirot, som han verkligen har gått in för att skapa.


Tyvärr, Martin, men jag måste personligen anmäla avvikande åsikt även här. Filmer som på affischen skryter med att ha en rollista bestående av idel storstjärnor är nästan per automatik usla filmer.

Förutom att de alltid är stora spektakelfilmer - annars skulle de som produktioner inte ha råd med raden av storstjärnor - så blir ett sådant uppbåd av skådespelarbegåvningar dessutom mycket lätt för mycket av det goda. Har man Lauren Bacall och Albert Finney och Sean Connery och Jacqueline Bisset och John Gielgud och Ingrid Bergman i en och samma film kommer filmen att sakna fokus; man måste av både pietets- och kontraktsskäl ge alla stjärnorna ungefär samma utrymme (ingen av dessa vill vara en biroll till någon av de andra, tro mig) och därmed kommer filmen i praktiken att sakna huvudroll(er) och därmed blir den ofokuserad.

Vilket Murder on the Orient Express är ett skolexempel på. Avskräckande tingest, anser jag.

I förbifarten sagt kan man ju nämna att det här på ett annat plan är en del av det stora problemet med i tråden häromdagen nämnde och nyligen avlidne Sydney Pollacks filmer. Han brukade i och för sig inte proppa sina filmer fulla av storstjärnor, men han jobbade med fler storstjärnor än de flesta regissörer i Hollywood. Därav sådana filmer som dem John-Henri listade och som jag själv undvek att nämna eftersom man inte ska tala illa om de döda, men Tootsie, Havana och för den delen obegripligt nog sjufaldigt (!) Oscarsbelönade kalkongen (jag kan inte bestämma mig för om den är en fågel eller ett underklädesplagg) Out of Africa är exempel på filmer där regissören har förlitat sig på i sammanhangen fullständigt miscastade storstjärnor som bara kolliderar med både sina roller och filmens intrig, för att inte tala om med varandra (i den sistnämnda).

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen mån 02 jun 2008, 07:26, redigerad totalt 1 gång.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » sön 01 jun 2008, 20:20

Ackja. Döden på Nilen, fyra år senare, tycker jag var bra mycket bättre, möjligen för att där fanns lite förre superstjärnor på humör att buskisspela till sig scener (väl minns jag hur man ryste i hela kroppen åt Ingrid Bergman i Orientexpressen). Men en trist sanning är väl att Christie sällan gjorts särkilt väl på film; något efter hennes böcker som ens kan mäta sig med de senaste fyra långfilmer BBC producerade efter Dorothy Sayers sista Wimseyromaner har jag aldrig sett.

Däremot har jag nu, mot bättre vetande men till följd av ettriga barnönskemål, sett den nya Indiana Jones-filmen. Ackja. Mördande tråkig historia, om nu det sista är ett applicerbart ord. Återhämtning har dock också åstadkommits via dvdn med den korta BBC-serien Mistresses, 6 timslånga avsnitt som originalsändes i januari-februari i år. Föredömliga skådespelarprestationer, smart manus och såvitt jag kunde se inte en enda specialeffekt i hela miniserien. Hurra!

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav margl » sön 01 jun 2008, 21:43

Okej, jag böjer mig för mästarnas visdom.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav john-henri » sön 01 jun 2008, 23:50

Fåna dig inte. Håller du inte med är det din fulla rätt. Hur man upplever konst är subjektivt; jag tycker förstås att jag har rätt,men so what? Jag gillar filmer som nästan alla andra jag hört kommentera dem tycker är smörja*, och avskyr romaner som nästan alla andra tycker är mästerverk**. Möjligen betyder det att jag har konstiga kriterier. Men knappast att jag har "rätt" i mer än subjektiv bemärkelse.

John-Henri

* Till exempel Michael Oblowitz This World, Then the Fireworks.
** Till exempel Frank Herberts mördande tråkiga Dune-serie,
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Johan » mån 02 jun 2008, 00:05

Är det verkligen så många som tycker att Dune är ett mästerverk? Ens första boken? Serien tycker jag nästan alla talar mer eller mindre illa om.
//Johan Jönsson
Vetsaga
Johan
Trufan
 
Inlägg: 557
Blev medlem: tis 31 okt 2006, 11:37
Ort: Uppsala

Inläggav Sheriffen » mån 02 jun 2008, 07:35

Johan skrev:Är det verkligen så många som tycker att Dune är ett mästerverk? Ens första boken? Serien tycker jag nästan alla talar mer eller mindre illa om.


Själv har jag inte läst en rad av Frank Herberts Dune, men filmen som baserats på boken är i alla fall fullständigt förfärlig.

Vilket osökt leder mig in på att David Lynch med ett storslaget undantag, The Elephant Man, är en katastrofal berättare. Hans filmer - och tv-serien Twin Peaks - kan ibland ha påtagliga kvaliteter som stämningsskapare, men eftersom han både påstår (implicit) att han berättar en historia och sedan inte gör det faller de ändå fullständigt platt till marken. Han är oärlig och att vara oärlig fungerar sämre i konst än någon annanstans; det fungerar aldrig. Medan till exempel en filmskapare som den geniale Luis Bunuel kunde förbigå gängse form av intrig inte minst för att han redan från och med scen 1 lät klargöra att han gjorde det (de gånger han gjorde det) och att filmens fokus låg på helt andra plan, kan man inte som Lynch förespegla tittaren en intrig och sedan bara låta bli att leverera den.

Det mest slående exemplet på den här katastrofala oärligheten hos David Lynch är den groteska "Lost Highway", som förmodligen innehåller filmhistoriens mest misslyckade slutscen ... en slutscen som är avsedd att överraska, att vända upp och ned på allt som föregått den, att omtumla tittaren - men som inte gör något av allt detta utan bara blir helt meningslös, eftersom det som hänt mellan öppningsscenen (som slutscenen direkt anspelar på) och slutscenen är en mosig sörja av avsiktligt obegriplig icke-intrig.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav margl » mån 02 jun 2008, 09:52

Sheriffen skrev:
Johan skrev:Är det verkligen så många som tycker att Dune är ett mästerverk? Ens första boken? Serien tycker jag nästan alla talar mer eller mindre illa om.


Själv har jag inte läst en rad av Frank Herberts Dune, men filmen som baserats på boken är i alla fall fullständigt förfärlig.


Jag läste Dune strax efter att jag sett filmen för första gången så jag kunde konstatera på vilka punkter Lynch avvikit från förlagan, tex så är rymdkejsaren Shaddam (jag vill minnas att det är så han heter) i filmen en grånad gubbe medan han i romanen är, åtminstone till det yttre, en ung och rödhårig man. Jag var ganska tagen av filmen första gången jag såg den, som sagt har Lynch kvaliteter som stämningsskapare och det var nog främst detta (tillsammans med den barocka scenografin) som påverkade mig, senare har jag börjat reta mig i allt högre grad på de bisarra inslagen och Kyle MacLachlans livlösa gestaltning av huvudpersonen. Själva romanen anser jag vara kompetent berättad space opera om rivaliserande adelsfamiljer och sådant brukar jag ju tycka är kul, men jag finner stråket av messiasnism störande och ovidkommande.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav OsloPC » tis 03 jun 2008, 17:18

Johan skrev:Är det verkligen så många som tycker att Dune är ett mästerverk? Ens första boken? Serien tycker jag nästan alla talar mer eller mindre illa om.


Bok nummer en tar på sitt vis tak i en. I det minste var det slik da jeg leste den. Det er mye man husker.

Derimot er det et ganske deprimerende univers, så det er en bok og en serie det er vanskelig å like.

Jeg diskuterte her forleden med en annen SF-interessert om ikke det kan være slik at enkelte verk blir a victim of its own success.

Per

PS
Herbert-tipset er ellers The Dosadi Experiment.
OsloPC
Letterhack
 
Inlägg: 264
Blev medlem: fre 10 nov 2006, 11:03
Ort: Oslo

Inläggav Sheriffen » fre 20 jun 2008, 23:34

Fascinerande grej på något sätt, för han menar faktiskt allvar. Jag visste vad Dustin Hoffman skulle svara så fort Parkinson ställde frågan i kvällens intervju i SVT2: den roll han aldrig fått och helst vill ha är rollen som James Bond. Jag har hört honom säga det förut. Skälet han angav var att rollen i hans tycke aldrig spelats rätt, eftersom James Bond är en lönnmördare som utan samvete mördar alla han får order att mörda och att han är en kvinnojägare, som egentligen inte tycker om kvinnor utan bara sätter på dem en gång och sedan sticker.

Själv måste jag konstatera att det är precis så James Bond har spelats av nästan alla som gestaltat honom, så jag förstår över huvud taget inte vad Dustin Hoffman menar. Jag förvånas också av att Dustin Hoffman - som klagade på att ingen spelat honom i enlighet med rollspecifikationerna i manus (hur kan han veta det?) - med sin karriär som karaktärsskådespelare med ganska häpnadsväckande bredd så gärna vill gestalta denna endimensionelle kartongfigur.

Kanske i all synnerhet som hans kompis Sean Connery faktiskt gestaltade Bond med allt det djup rollen ger utrymme för, vilket inte är mycket men gjordes med finess och stor skicklighet av Shakespeare-skådespelaren Connery.

Någonstans säger det här något rätt väsentligt om Dustin Hoffman, för till yttermera visso är det svårt att tänka sig någon annan skådespelare som är så sällsynt illa lämpad att spela James Bond. Han är fel på precis varje upptänkligt sätt förutom att han råkar vara man, men vete fan om inte Uma Thurman skulle bli en bättre Bond ändå. Typ.

Man kan misstänka att det är sådant här som får Hoffman att, som han också påpekade under Parkinson, anse en av sina egna bästa rollgestaltningar vara den i filmen Tootsie, där han var helt miscast. Som sagts tidigare i tråden, ingen stor film och ingen stor insats.

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen lör 21 jun 2008, 01:27, redigerad totalt 2 gånger.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » lör 21 jun 2008, 00:56

Ack. I och för sig skulle jag inte ha något emot att se Hoffman som Bond. Eller vad det beträffar Uma Thurman, som förmodligen skulle vara en fenomenal Bond. Men Tootsie… ack, varför ska så många begåvade skådespelare vara sådana idioter? Hoffman minns åtminstone jag med begeistring från Midnight Cowboy, Papillon, Little Big Man. (Trots musiken har jag nog aldrig varit sådär fullständigt såld på The Graduate, men jämförd med Tootsie är ju föralldel den också ett mästerverk.) Och från Lenny, All the President's Men, Marathon Man, Death of a Salesman… En stor aktör. Som alltså möjligen inte hajar det själv. Trist.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » lör 21 jun 2008, 01:22

Nu förstår jag inte ens vad du menar. Dustin Hoffman som Bond? För det första är han ju drygt en och sextio, alltså ännu mycket kortare än tönten Daniel Craig som försöker spela Bond nuförtiden. Det funkar bara inte. Dessutom är Hoffman väldigt mycket amerikan. Och har ingen som helst förmåga att spela övertygande actionhjälte, vilket minst en film han gjort - Outbreak - bevisar med skrämmande tydlighet. Han var patetisk. Alltså, Hoffman är en småväxt, ettrig man och Bond ska vara en storväxt, cool, hårdför man.

Grejen med Hoffman är att han främst är bra på att spela rätt vanliga, vardagliga människor. Som den metodskådespelare han är lämpar sig hans skådespeleri främst för inkännande roller, inte roller i actionfacket eller andra stereotypa fack. Han är bra på känslor; James Bond har inga. Han är bra på subtila stämningslägen; sådana kan James Bond inte stava till. Han förmår inte köra hård action; det är nästan det enda James Bond kan.

Och så där.

Sedan märker jag att vi delvis har helt olika favoriter här. The Graduate, som ju också var hans genombrott, tycker jag är en alldeles lysande film. Mycket övertygande spelad - minns när han fumligt kysser Anne Bancroft och hon coolt blåser ut cigarettröken efter kyssen; obetalbart - och väl genomtänkt film om en mor som förför dotterns pojkvän, ett tema som är fatalt känsligt på film om det inte gestaltas ytterst väl. Kan mycket lätt bli kalkonartat, men blev här storslagen filmkonst.

Death of a Salesman, som i mitt tycke är en av de bästa pjäser som skrivits, tycker jag att han var beklämmande stolpig i. Den rollen har gestaltats bättre än någon annan av Carl-Gustaf Lindstedt, som gjorde en makalöst inkännande och övertygande tolkning i den svenska tv-filmatiseringen. Jämförd med honom framstod Hoffman som valhänt.

Och Papillon... nä. Fast jag har aldrig gillat själva filmen heller.

Hans rollprestationer i övrigt är vi däremot helt överens om och jag lägger gärna till exempelvis Kramer versus Kramer, som i sig inte är en särskilt märklig film men där det kategoriskt slår gnistor mellan Dustin Hoffman och Meryl Streep, och där Hoffman gör en enastående insats. Likadant med komedin Wag the Dog, där han är obetalbar som den storhetsvansinnige filmproducenten som ska ordna med ett fiktivt krig i något påhittat östatsland för att dra uppmärksamheten från att presidenten har satt på en ung lärling i Vita huset.

Sin förmodligen allra känsligaste och mest finstämda rolltolkning har han gjort i en film som handlar om en far som förlorar sin dotter i en olycka - eller om det var en sjukdom - och som jag inte minns titeln på och besynnerligt nog inte hittar i Wikipedias nätfilmografi, men den heter något med "Mile" tror jag. Bör ses om man inte sett den, för bättre än så har Hoffman varit bara undantagsvis.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » lör 21 jun 2008, 12:16

Jag ska något modifiera vad jag sa om Dustin Hoffman ovan, för han kan förstås övertygande spela i en sorts "action"filmer, om vi nu ska kalla dem för det. Ett utmärkt exempel är Marathon Man, men lägg märke till att han där spelar just en helt vanlig människa som mot sin vilja och oskyldigt dras in i en härva av brottslighet - ungefär som Cary Grant i North By Northwest (i förbigående sagt i mitt tycke Hitchcocks allra förnämligaste film i en osannolik rad mycket förnämliga filmer, och en av Cary Grants riktigt stora rolltolkningar). Hoffman kan spela mannen på gatan som i förtvivlan och desperation, men utan större förmåga att hantera situationer av det slaget, kämpar för att helt enkelt överleva, medan han däremot som i Outbreak - som ju också blev ett fiasko även i b.o.:n - inte har den sorts pondus som krävs för att vara den hårdföre actionhjälten. Hans pondus, eller vad man ska kalla det, är av annat slag - det slag som vi alla förmodligen besitter om vi inte är totala wimps, förmågan att hämta upp oanade reserver av mod och rådighet trots att vi är livrädda. Någon sa någon gång att mod inte är frånvaro av rädsla, utan förmågan att bete sig som om man inte vore rädd - och medan pappfiguren James Bond förstås aldrig är rädd, så kan Hoffman gestalta just den formen av mer äkta, mänskligt mod med enorm övertygelse.

Det tror jag faktiskt att Sean Connery skulle vara betydligt sämre på. Nu är Sean Connery utan tvivel även han en av tidens stora skådespelare, med ett register som är väl så brett som Hoffmans - men av ett helt annat slag. Jag kom på mig själv med att sitta och föreställa mig dem i flera av varandras stora roller och jag har uppriktigt sagt mycket svårt att se Connery i Hoffmans roller i All the President's Men och Marathon Man och The Graduate, samtidigt som jag har lika svårt att se Hoffman i Connerys roller i The Name of the Rose, The Man Who Would Be King och för den delen You Only Live Twice.

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen lör 21 jun 2008, 19:45, redigerad totalt 2 gånger.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » lör 21 jun 2008, 19:34

Anne Bancroft är förvisso enastående i The Graduate, så långt inga invändningar, men – och det kan mycket väl bero helt enkelt på överexponering – nånstans har jag efter många omseenden börjat tycka att själva filmen som helhet faktiskt är rätt larvig. Alltså väl en idékritik snarare än kritik av någon av skådespelarna, som över lag gör utmärkt ifrån sig. Men tyvärr, och som jag en gång älskat den filmen är det verkligen med beklagande jag säger det, känns den inte längre som någon självklar favorit.

Samma sak lite, faktiskt, med North by Northwest, som jag mycket länge fullständigt självklart betraktade som Hitchcocks bästa film. Nu har jag börjat sväva på målet, och den oväntat uppseglade konkurrenten är faktiskt Rear Window, som jag blivit mer och mer förtjust i ju fler gånger jag sett den. Fast just det är ingen stor grej; North by Nortwest är fortfarande fenomenal. Den också.

Hoffman i övrigt. Outbreak har jag, uppenbarligen klokt nog, undvikit att se; den lät inte som värd att slänga tid på, Hoffman till trots. För självfallet har du rätt i vad du säger om skillnaden mellan honom och exempelvis Connery. Mitt dilemma här, om det är vad det är, handlar nog snarare om att jag rent allmänt tycker att Bond är en rätt fånig figur (sanningen är ju att jag inte ens har sett alla filmerna i serien utan hoppat över ett par av de senare, samtidigt som jag funnit inte så få av dem svåruthärligt larviga. Alltså: visst vore det rätt skoj att se vad en stor aktör som fullständigt avviker från varje tänkbar normal uppfattning om av vem och hur den här schablonrollen ska spelas gjorde försöket. Jag har ingen aning om vad Hoffman skulle kunna åstadkomma med rollen (och ärligt talat vore det antagligen inte särskilt mycket om han inte också fick möjlighet att påverka manus rätt genomgripande), men jag skulle gärna se honom få fria händer och sedan ta del av resultatet. Med större intresse än jag tagit del av de allra flesta bondfilmer de senaste 35 åren, det kan jag garantera.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » lör 21 jun 2008, 19:57

Hm. Det var en annan och intressant infallsvinkel på fenomenet James Bond och möjligen densamma som Dustin Hoffman har själv, men jag tror att den skjuter förbi målet. James Bond-serien - och jag har sett samtliga filmer - är något helt annat. James Bond är ungefär som Big Mac. Det är precis samma story varje gång; ett par repliker, "My name is Bond. James Bond." och "Vodka Martini, shaken not stirred.", ska alltid fällas; actionscenerna ska vara tuffa men också självdistanserat humoristiska; och så vidare. James Bond är en koncern, en franchise, vars produkter man ständigt ska känna igen och antingen gillar man produkterna, som man gillar Big Mac, eller så gör man det inte. Att så att säga göra om James Bond med utgångspunkten att man ska ge karaktären djup och mänsklighet är lika befängt som att göra om Big Mac till gourmetmat. James Bond blir oigenkännlig och hela tanken har gått om intet; samma sak med Big Mac.

Förresten, jag gillar Big Mac. Och James Bond.

Men jag har inte gillat alla Big Mac jag fått, för några har varit ljumma. Detsamma gäller Bondfilmerna.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » lör 21 jun 2008, 21:31

Förresten kan man, om man nu är cineast och tyker det är kul med film som fenomen, fundera i två sekunder på själva fenomenet James Bond. Inte som filmserie i sig, utan som just fenomen.

Det finns enstaka motsvarigheter i filmhistorien - inom actionfacket exempelvis Tarzan och Lemmy Caution, inom humorfacket Laurel & Hardy och Charlie Chaplins luffare - men ingen har varit tillnärmelsevis så enastående framgångsrik så konstant under så lång tid som James Bond. Man kan undra varför.

På något sätt har James Bond talat till filmtittare i vid det här laget snart femtio år. Ett halvt sekel. När en ny James Bond-film haft premiär har hela världen sprungit och sett den, i alla världsdelar. Varifrån kommer denna universella lockelse? Vad är det som gör James Bond - och för den delen Big Mac - universellt gångbar precis överallt?

Jag vet inte. Jag har inte ens någon bra teori. Egentligen borde det ha varit snudd på omöjligt att ens hålla liv i den här franchisen efter bara fyra, fem filmer. Folk brukar trots allt tröttna när det gäller kommersiell film- eller annan konst, och de allra flesta kulturella fenomen försvinner relativt snabbt. (Visst, andra undantag finns; Rolling Stones har stått musikaliskt blickstilla i fyrtiofem år men är populärare än någonsin, serietidningen Kalle Anka finns kvar mitt ibland oss, och så vidare - men undantagen är få.)

Fast en sak blir intressant att se, för med de båda senaste filmerna har Bondfranchisen faktiskt fått för sig att de måste ändra på konceptet för att hänga med i tiden. Det kan tänkas att de vet precis vad de gör (förmodligen), men jag tycker personligen att det är en felbedömning.

Fast förändringarna ligger på ett helt annat plan än i något slags karaktärsfördjupning av pappfiguren Bond. I Pierce Brosnans sista Bondfilm, Die Another Day, fick de befängt nog för sig att vågen av science fiction-filmer var vad som gällde och förvandlade Bond till något slags halvt om halvt Star Trek-hjälte, med osynlig bil och en massa annat krafs. Det blev en katastrof. Nu har de i stället bestämt sig för att det måste vara stenhård action utan självdistans, men mindre hisnande och mer trovärdig än i de senaste tjugo årens Bondfilmer - något i stil med Bruce Willis-filmerna i Die Hard-serien, typ. Och så börjar de om från "början", med ytterligare en ny skådespelare och framförallt med Bond själv från början, innan han ens fått sin licens att döda. Enter Casino Royale. Som faktiskt inte är en Bondfilm, utan en hårdkokt actionrulle av samma slag som Arnold Schwarzenegger och Sly Stallone och Bruce Willis redan har spelat in i årtionden. Med andra ord leder Bond inte längre fältet, utan följer de andra i fotspåren. Och levererar något som det redan finns ett överflöd av, om än ofta med något mindre budget än just Bondfolket har.

Jag vet inte, men horder av gamla Bondfans har redan fallit av. Protesterna mot Casino Royal på nätet var omfattande. Förmodligen även i andra sammanhang.

Och det som förvånar är alltså att man trots nästan ett halvt sekels exempellösa framgångar med den rigida formeln bryter mot Hollywoods (ja, ja, Bondfilmerna är brittiska produktioner, men nu klyver vi inte hår här) gyllene regel nummer 1C: "Never change a winning formula."

Och då har inga av de Hollywoodproduktioner som gav upphov till talesättet varit ens i närheten av Bondframgångarna.

Som sagt.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

FöregåendeNästa

Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron