av margl » tor 10 apr 2008, 09:05
Igår såg jag två filmer med Conrad Veidt i prominenta roller, den ena hade jag sett tidigare medan den andra var förstagången-tittning.
Den som jag var bekant med var Under the Red Robe från 1936 och i regi av Victor Sjöström. Scenen är 1600-talets Frankrike; kardinal Richelieu är mitt uppe i arbetet att skapa och vidmakthålla en stark centralstat trots adelsmännens opposition. En av de agenter han brukat i detta syfte är den cyniske och bångstyrige äventyraren Gil de Berault, som när denne bryter mot duellförbudet räddas av kardinalen från galgen i gengäld mot att han ska snärja hertigen av Foix som leder det aristokratiska motstådet. Richelieu gestaltas kraftfullt av Raymond Massey, som alltid för mig kommer att vara den lömske Chauvelin i den klassiska filmatiseringen av Den Röda Nejlikan, och Veidt fyller förvånande väl (förvånande med tanke på hans nästan asketiskt stränga yttre) rollen som den spefullt självsäkre och tärningspelande Berault. Det finns något charmigt med dessa gamla Hollywood-versioner av historien, som bröt mot det historiskt trovärdiga med en sådan naiv nonchalans. Därtill har dom också, liksom i detta fall, en stundom mycket rafffinerad stämning, bla kring en duell som äger rum i en skum kroglokal.
Och så har jag äntligen fått se Vaxfigurskabinettet från 1924 och i regi av Paul Leni. Detta är en film som Seigfreid Kracauer talar mycket väl om i sin klassiska (och mycket kritiserade) filmstudie From Caligari to Hitler. Enklast möjligen kan den beskrivas som tre drömsekvenser som framkallas hos en ung man genom de tre obehagliga vaxfigurer han ska skriva texter till och dessa föreställer Harun al Raschid, Ivan den förskräcklige och Jack the Ripper. Jag håller med Kracauer om att den första, med Emil Jannings som orientalisk despot, är den minst intressanta av de tre, även om den trots den sakens skull är värd att se. Den andra, min favorit, avbildar Conrad Veidt som en sannerligen förfärande tsar Ivan, uppfylld till bristiningsgränsen av sadism och paranoia, ett av hans nöjen är att förgifta fångar och sedan ställa timglas framför dem spm visar hur lång de har kvar att leva. Sekvensen avslutas med att Ivan upptäcker ett stort timglas med hans eget namn på, i en hemsk galenskap fortsätter han att om och om igen vända på timglaset så att sanden inte ska hinna rinna ut. Den sista sekvensen som enligt Kracauer "must be counted among the greatest achievements of film art", skildrar hur drömmaren och hans flickvän jagas genom ett hallucinatoriskt stadslandskap av Jack the Ripper, spelad av Werner Kraus.
Martin Glännhag
"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith