Film, del 2

[john-henri]

Hurra, Max Ohphuls gör nya erövringar.

Själv har jag i stället sett Shekar Khapurs andra Elisabethfilm, som drabbades av som jag nog tycker oförtjänt dålig kritik. Men föralldel; jag misstänker att den inte fungerar om man inte har sett den första filmen. Har man det är emellertid den här en lysande vacker och storslagen pendang. Möjligen skulle de två delarna tjänat på att produceras och visas tillsammans, men å andra sidan förmodar jag att 4-timmarsfilmer är omöjliga. Och kanske är det väl tilltaget med nio år mellan avsnitten i en serie.
Oaktat det är Kate Blanchett fortfarande strålande som Elisabeth, fotot är enastående, Khapurs regi är visuellt utsökt och hans tolkning av jungfrudrottningen (som i hans version är synnerligen måttligt jungfrulig och tvätom har både manliga och, implicerat mycket starkt i den här andra filmen, kvinnliga älskare) är fascinerande och faktiskt mycket trovärdig. Med de här filmerna tycker jag uppriktigt att han överträffar till och med BBC-serien om Elisabeth, och det säger inte lite; den var på sin tid en milstolpe i TV-historien.

John-Henri

[margl]

Igår såg jag två filmer med Conrad Veidt i prominenta roller, den ena hade jag sett tidigare medan den andra var förstagången-tittning.
Den som jag var bekant med var Under the Red Robe från 1936 och i regi av Victor Sjöström. Scenen är 1600-talets Frankrike; kardinal Richelieu är mitt uppe i arbetet att skapa och vidmakthålla en stark centralstat trots adelsmännens opposition. En av de agenter han brukat i detta syfte är den cyniske och bångstyrige äventyraren Gil de Berault, som när denne bryter mot duellförbudet räddas av kardinalen från galgen i gengäld mot att han ska snärja hertigen av Foix som leder det aristokratiska motstådet. Richelieu gestaltas kraftfullt av Raymond Massey, som alltid för mig kommer att vara den lömske Chauvelin i den klassiska filmatiseringen av Den Röda Nejlikan, och Veidt fyller förvånande väl (förvånande med tanke på hans nästan asketiskt stränga yttre) rollen som den spefullt självsäkre och tärningspelande Berault. Det finns något charmigt med dessa gamla Hollywood-versioner av historien, som bröt mot det historiskt trovärdiga med en sådan naiv nonchalans. Därtill har dom också, liksom i detta fall, en stundom mycket rafffinerad stämning, bla kring en duell som äger rum i en skum kroglokal.
Och så har jag äntligen fått se Vaxfigurskabinettet från 1924 och i regi av Paul Leni. Detta är en film som Seigfreid Kracauer talar mycket väl om i sin klassiska (och mycket kritiserade) filmstudie From Caligari to Hitler. Enklast möjligen kan den beskrivas som tre drömsekvenser som framkallas hos en ung man genom de tre obehagliga vaxfigurer han ska skriva texter till och dessa föreställer Harun al Raschid, Ivan den förskräcklige och Jack the Ripper. Jag håller med Kracauer om att den första, med Emil Jannings som orientalisk despot, är den minst intressanta av de tre, även om den trots den sakens skull är värd att se. Den andra, min favorit, avbildar Conrad Veidt som en sannerligen förfärande tsar Ivan, uppfylld till bristiningsgränsen av sadism och paranoia, ett av hans nöjen är att förgifta fångar och sedan ställa timglas framför dem spm visar hur lång de har kvar att leva. Sekvensen avslutas med att Ivan upptäcker ett stort timglas med hans eget namn på, i en hemsk galenskap fortsätter han att om och om igen vända på timglaset så att sanden inte ska hinna rinna ut. Den sista sekvensen som enligt Kracauer "must be counted among the greatest achievements of film art", skildrar hur drömmaren och hans flickvän jagas genom ett hallucinatoriskt stadslandskap av Jack the Ripper, spelad av Werner Kraus.

[Sheriffen]

http://tinyurl.com/4crt5b

Kör hårt,
Sheriffen

[john-henri]

Veidt var en förnämlig skådespelare. Har du sett Lothar Mendes "Jew Süss", alltså den första filmatiseringen av Feuchtwangers roman, från brittiska Gainsborough 1933, producerad i hög grad för att motverka den växande antisemitismen inte bara i utan också utanför Tyskland? (Den senare tyska filmatiseringen, Jüd Süss i Veit Harlans regi, 1940, är den ökända nazistiska propagandaversionen.) Veidts porträtt av titelgestalten Joseph Oppenheimer är enastående; komplext, gripande, övertygande. Det är faktiskt riktigt tragiskt att den filmen så till den grad blandats ihop med den senare tyska versionen att den nästan aldrig visas eller ens nämns. Fast jag har också storartade minnen av Veidt som furst Metternich i Der Kongress Tanzt och som Wilhelm Tell.

John-Henri

[john-henri]

Och till Sheriffens länk:

Jo, mer eller mindre sedan jag började använda Internet, eller i varje fall sedan Chicago Sun Times började bygga hans förnämliga nätsajt, läser jag slaviskt varje vecka Roger Eberts filmrecensioner. Han är enligt i alla fall min uppfattning den odiskutabelt ledande filmkritikern någonstans, inte bara just nu utan sedan decennier. Han är också en sällsynt njutbar skribent; elegant, välformulerad, träffsäker och inte minst med en suverän förmåga att vara oemotståndligt träffsäkert elak mot dåliga och pretentiösa filmer.

Till vilket för renläriga dessutom kan läggas det fascinerande faktum som består i att han inledde sin karriär både som skribent och som filmkritiker i – just det, ja! – sitt fanzine. För Roger Ebert var en gång i tiden en av oss, en tvättäkta crudzineutgivande neofan som drev äldre och klokare fans till hysteri genom sitt barnsliga, skräniga och fåniga beteende på sf-kongresserna.

John-Henri

[Sheriffen]

Fast som också som tonåring besökte Irish Fandom och drack te hemma hos Walt Willis, kan man tillägga. Den som råkar ha mitt gamla engelskspråkiga fanzine Fandhome 2 kan därstädes läsa John Berrys personporträtt av Rog Ebert (som han kallades då) i en dittills aldrig tidigare publicerad Berry-artikel.

Eftersom Roger Ebert är en av min mors goda vänner kan jag vidare berätta att han aldrig förlorat sitt science fiction-intresse och att han en gång när hon var med inför inspelning av "At the Movies" i sminket fräste åt Gene Siskel i en diskussion de råkat in i: "Äsch, du vet ju ingenting och jag slår vad om att du inte ens har läst Stiftelsetrilogin!"

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

Veidt var en förnämlig skådespelare. Har du sett Lothar Mendes "Jew Süss", alltså den första filmatiseringen av Feuchtwangers roman, från brittiska Gainsborough 1933, producerad i hög grad för att motverka den växande antisemitismen inte bara i utan också utanför Tyskland? (Den senare tyska filmatiseringen, Jüd Süss i Veit Harlans regi, 1940, är den ökända nazistiska propagandaversionen.) Veidts porträtt av titelgestalten Joseph Oppenheimer är enastående; komplext, gripande, övertygande. Det är faktiskt riktigt tragiskt att den filmen så till den grad blandats ihop med den senare tyska versionen att den nästan aldrig visas eller ens nämns. Fast jag har också storartade minnen av Veidt som furst Metternich i Der Kongress Tanzt och som Wilhelm Tell.

Ahh!!! Så det finns en äldre version! Nej, jag har inte sett den, jag har bara skådat bilder och klipp ur Harlans förvridna behandling av Feuchtwangers roman, ett litterärt verk jag förövrigt tycker mycket om. Om Veidts gestaltning är till fullo som du beskriver har han verkligen lyckats fånga rollen alla aspekter. Wien dansar och ler, som jag vill minnas Der Kongress Tanzt kallas i översättning, har jag ännu inte sett men hoppas kunna göra någon gång. Annars är väl Veidt mest känd för rollen som naziskurken Strasser i Casablanca; lite synd, med tanke på alla andra intressanta roller han spelat, och lite ironiskt, med tanke på Veidts avståndstagande från Hitlers regim.

[margl]

Igår kväll råkade jag se ännu en av dessa filmer, som till exempel Den store skojaren Dimitrios, som jag efter de första minuterna inte kan sluta titta på. Denna hette The Day They Robbed the Bank of England och är inspelad 1960. Grundstrukturen känns igen från dussintals andra filmer, en grupp uppfinningsrika individer har samlats för att genomföra en välplanerad kupp, i denna skilding som utspelar sig runt åren 1900 har gruppen lejts av den irländska befrielserörelsen för att plundra Bank of England. Gruppens ledare, den dynamiske Norgate, spelas av Aldo Ray, som i mitt filmminne främst är den tredje av de förrymda fångarna i We're No Angels (de andra två är Bogart och Ustinov). Peter O'toole spelar skickligt den vårdslöse och lätt alkoholiserade vaktofficeraren Fitch som Norgate utnyttjar för att få så många upplysningar om bankbyggnaden som möjligt. En välkonstruerad film, med både spänning och humor, som kulminerar i en gastkramade kapplöpning mot tiden, som brukligt är.

[jophan]

Film och filosofi har ju diskuterats en del, och jag kan inte undanhålla er följande underhållande sågning av The Oxford Murders:

Come back, Dan Brown, all is forgiven

[Sheriffen]

Nu ska det sannerligen bli intressant att se The Oxford Murders, för nu är det ju oemotståndligt. Jag bara måste få höra John Hurt av alla människor (jag beundrar alltså karlen storligen) börja babbla obegripligt och osammanhängande om Ludwig Wittgensteins filosofi!

För att inte tala om en matematiskstuderande som inte känner till Luther Heisenberg, allas vår gräsklippereparatör! Jag menar, kom igen - finns det *någon enda* på hela forumet som inte har haft Luther på hembesök när gräsklipparen har krånglat?!

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Den amerikanske regissören, skådespelaren och producenten Sydney Pollack är död. Det finns förstås mängder av dödsrunor publicerade på olika dagstidningars och nyhetsbyråers hemsidor - här är en av dem:

http://www.nytimes.com/2008/05/26/movie ... yt&emc=rss

Ska man vara uppriktig så var Sydney Pollack inte någon av de riktigt stora regissörerna, men med det sagt så har han arbetat med fler stora skådespelarstjärnor än de flesta och gjort en del mycket bra filmer, varav några är smärre klassiker: They Shoot Horses, Don't They?, Three Days of the Condor och Jeremiah Johnson, liksom den i sammanhanget rätt okända men i mitt fall förmodligen favoriten: Absence of Malice.

Sydney Pollack blev 73 år gammal.

Kör hårt,
Sheriffen

[john-henri]

Nej, Sheriffen har förvisso rätt; Pollack gjorde yrkesskickligt komponerade filmer, men inte desto mindre i de flesta fall lätt förglömliga. Hans val av manuskript var en bra bit ifrån sparsmakat; hans val av skådespelare ibland förbluffande okänsligt. Om båda de här bristerna vittnar katastrofer som Tootsie, Havana, den sällsynt fåniga remaken Sabrina. Men under en rätt kort period, från slutet av 1960-talet till runt 1980, skapade han inte desto mindre en handfull klart sevärda och i ett par fall utmärkta filmer. De fyra Sheriffen nämner hör alla hit (och även om väl They Shoot Horses, Don't They? förmodligen räknas som Pollacks bästa film är jag benägen att hålla med om att Absence of Malice är bättre); jag skulle kunna tänka mig att lägga till den inte helt lyckade romantiska komedin (?) The Way We Were, som jag av oklara skäl alltid har gillat, och The Electric Horseman, som jag tycker är underskattad.

Hursomhelst. Lite sorgset känns det ändå alltid när de namn man växt upp med och följt går ur tiden, också de av dem som inte tillhörde favoriterna.

John-Henri

[margl]

Har nyligen inköpt tre ganska olikartade filmer; The Black Cat(1934), The Phantom Of The Opera(1943) och Legonaire(1998). Jag ska gå igenom dem i kronologisk ordning.

The Black Cat är den första av en rad skräckfilmer där Bela Lugosi och Boris Karloff framträdde tillsammans. Doktor Werdegast (Lugosi) som har varit krigsfånge i femton hemska år, söker på Balkan efter Hjalmar Poelzig (Karloff), som inte bara är mannen bakom det förräderi som ledde till hans fångenskap och död för tusentals soldater utan också har rövat med sig hans hustru och dotter. I sällskap med ett ungt kärlekspar (varifrån kommer de alla dessa unga förälskade?) finner han Poelzig i den nya boning denne byggt åt sig på den fästning som bär på bördan av hans brott från världskriget. Liksom i andra skräckfilmer från tjugo- och trettiotal är stämningen så tjock att man nästan kvävs (till skillnad från de flesta moderna skräckfilmer där blodflödet är så ymnigt att man drunknar). Lugosis sammanbitna attityd (som ibland snabbt löses upp på grund av rollfigurens hysteriska rädsla för svarta katter) är en bra kontrast mot Karloffs sömngångaraktiga ondska och deprevation. Poelzigs boning refereras till på dvdfodralets baksida som "castle", men egentligen är det en art deco-villa byggd av stål och betong.

I 1943-versionen av Gaston Lerouxs klassiska glamour-rysare har de ändrat en hel del i förhållande till romanförlagan, mest anmärkningsvärt i att den börjar med fantomen (Claude Rains) som en gammal musiker som i hemlighet ger understöd till sin dotter, den unga och vackra operasopranen Christine (Susanna Foster), och först efter att ha blivit utnyttjad av en förläggare och fått syra kastad i ansiktet på sig, tar sin tillflykt till de underjordiska katakomberna. Annars utnyttjar denna film berättelsens möjligheter till det spektakulära nästan lika mycket som filmatiseringen av Andrew Lloyd Webbers musikal med samma titel. Även fast jag alltid har gillat Claude Rains, som är känslomässigt övertygande som den uttjänte musikern, så tycker jag att stumfilmsversionen med Lon Chaney är denna överlägsen.

Erfarenheten har lärt mig att misstro actionfilmer med Stephen Seagal eller någon annan av hans kämpabröder i actionhjältefacket i centrum, men Legionnaire med Jean-Claude Van Damme tycker jag ändå, trots vissa brister i manus och skådespeleri, är hyfsad. Den har romans (eller i alla fall den typen av sentimentalitet som brukar förknippas med romans), vänskap och en del spänning. Handlingen lyder i huvuddrag; en fransk boxare flyr undan hämndlystna gangsters genom att ta värvning i främlingslegionen, under den sedvanliga brutala drillningen ledd av sadistiska underofficerare (ett av mina troligtvis mest bestående intryck av filmen är Steven Berkoff som en synnerligen hårdför fanjunkare) skapas en kamratkrets av vilsna själar som ledds ut i öknen till ett blodigt last stand i ett ensligt beläget fort. Om inte annat duger den som underhållning om man kan koppla bort sitt kritiska överjag för en timme och trettiofem minuter (vilket jag vet är mycket svårt ibland).

[Sheriffen]

Erfarenheten har lärt mig att misstro actionfilmer med Stephen Seagal eller någon annan av hans kämpabröder i actionhjältefacket i centrum, men Legionnaire med Jean-Claude Van Damme tycker jag ändå, trots vissa brister i manus och skådespeleri, är hyfsad. Den har romans (eller i alla fall den typen av sentimentalitet som brukar förknippas med romans), vänskap och en del spänning. Handlingen lyder i huvuddrag; en fransk boxare flyr undan hämndlystna gangsters genom att ta värvning i främlingslegionen, under den sedvanliga brutala drillningen ledd av sadistiska underofficerare (ett av mina troligtvis mest bestående intryck av filmen är Steven Berkoff som en synnerligen hårdför fanjunkare) skapas en kamratkrets av vilsna själar som ledds ut i öknen till ett blodigt last stand i ett ensligt beläget fort. Om inte annat duger den som underhållning om man kan koppla bort sitt kritiska överjag för en timme och trettiofem minuter (vilket jag vet är mycket svårt ibland).

Jag måste medge att min oförmåga att uthärda filmer med Seagal, Van Damme, Schwarzenegger och deras likar numera har nått samma skyhöga nivå som min oförmåga att uthärda de årliga ka-boom-triumferna i megalossalformat med Mr. Visual Special Effects i huvudrollen, men om vi pratar om filmer som lyckat behandlar hårdfört och ibland närmast sadistiskt militärliv vill jag gärna nämna "The Hill" med Sean Connery i huvudrollen om du inte har sett den. Stämningsladdad och välspelad, och gjord som en av filmerna mellan Bond-filmerna när han stod på höjden av sin karriär som Bond men samtidigt var noggrann med att inte låta publiken glömma att hans skådespelarregister var ofantligt mycket bredare än det som den rätt platta kartongfiguren Bond ger utrymme för.

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

På tal om Sean Connery så tror jag att en av de första, om inte den absolut första, filmrollerna jag såg honom i var som överste Arbutnot i Murder on the Orient Express(1974). Jag anser denna film vara, inte bara den främsta iscensättningen av Poirots äventyr, utan också en av de bästa filmatiseringarna av deckargåtor överhuvudtaget. Snygg, stämningsfull och med en stjärnspäckad skådespelarlista, förutom nyss nämnde Connery har vi bland annat Lauren Bacall, som den framfusiga mrs Hubbard, Martin Balsam, som den ömsom påstridige och ömsom ängslige Bianchi, Ingrid Bergman, i en rörande framställning av en missionärlärarinna, John Gielgud, som i form av Beddoes är en levande förkroppsling av begreppet brittisk butler, Wendy Hiller, som den värdiga furstinnan Dragomiroff, jag är fortfarande lite småförälskad i Jaqueline Bisset som den undersköna grevinnan Andrenyi och så har vi ju framför allt Albert Finneys underbart finurlige och energiska Hercule Poirot, som han verkligen har gått in för att skapa.