Tsk, ska vi vara åtminstone en smula seriösa trots allt?
Jag håller inte heller med om det gamla slagordet "allt är politik", men å andra sidan var det faktiskt Sheriffen som drog in det här och följaktligen finns inte heller något skäl för någon att försvara det. Jag förmodar att det var tänkt som en halmgubbe som med lätthet kunde demoleras, vilket förstås också är fallet om det tolkas bokstavligt. Ska man ändå vara artig mot dem som en gång i tiden seriöst använde det kan man ju i alla fall notera att de med "allt" faktiskt begränsade sig till att avse mänskligt agerande. Och eftersom "politik" faktiskt definieras som dels "de processer och den taktik en grupp använder för att fatta beslut", dels de tankesystem eller ideologier som styr individers syn på relationerna mellan medborgare och mellan medborgare och stat, finns det nog en hel del sanning i tesen. Men det här är inte desto mindre, och som sagt, en helt annan diskussion.
Sheriffen tar emellertid också upp filmen
What Women Want, som diskuterades rätt utförligt här och på andra håll för ett par år sedan. Han skriver nu:
John-Henri valde att se på att den är könsrollsstereotyp, vilket jag absolut håller med om men finner i sammanhanget helt irrelevant. För det har inte med filmens raison d'étre, dess syfte, att göra. What Women Want är inte en politisk propagandafilm eller ens en film som försöker försvara konservativt könsrollstänkande. Den är något helt annat. Den är en medveten både pastisch på och hommage till fyrtiotalets komedier på film. Så till exempel talar den stora kärlek med vilken dansscenen i Fred Astaire/Gene Kelly-stil har gjorts ett som jag ser det tydligt språk. Att filmen dessutom är könsrollskonservativ är i sammanhanget rätt ointressant; det har inte med dess syfte att göra. Och givet dess syfte är det dessutom nästan ofrånkomligt. Och alltså bör dess kvaliteter eller brist på kvaliteter bedömas ur en annan synvinkel.
Hela den gamla diskussionen ligger väl kvar någonstans på bland annat detta forum, så den bör inte tas om. Men just det här tycker jag ändå är – med förlov sagt – för aningslöst eller för tanklöst för att få passera.
Ja,
What Women Want är en pastisch på fyrtiotalets filmkomedier. Men den hade premiär år 2000 och utspelades i nutid, alltså rimligtvis cirka år 2000. Gimmicken i filmen är att den manlige huvudpersonen plötsligt får förmågan att höra vad kvinnor i hans närhet tänker Och en av de komiska poängerna handlar om en yppig blondin på hans arbetsplats, som är en reklambyrå. Grejen är alltså att killen hör
allt som
alla kvinnor tänker – men från blondinen hör han inte ett knyst. Hysteriskt kul. Alla vet ju att bystiga blondiner inte har en tanke i skallen, och precis så är det.
Men problemet här är flerdelat. Filmen pastischerar sextio år gamla filmer. Men den är inte förlagd till den tid då de gjordes och då man möjligen kunde hävda att uppfattningen att blondiner inte kan tänka kansek var allmänt utbredd. Och sekundärt framställs den uppfattningen inte i filmen som någon åsikt, kontroversiell eller okontroversiell, utan som ett
faktum: det är ingen rollfigur som hävdar att blondinen i fråga inte tänker, utan filmen konstaterar helt enkelt att hon inte gör det i och med att alla andra kvinnors tankar återges medan hon saknar tänkande.
Jag tror inte att det är omöjligt att göra en alldeles utmärkt pastisch på fyrtiotalets relationskomedier utan att samtidigt göra en film som är ännu grövre i sina könsstereotyper än de filmerna var. Åtminstone de av dem jag fastnat för och minns – inte minst de med Katharine Hepburn och Spencer Tracy, eller de med Fred Astaire och Ginger Rogers – skildrade faktiskt oftast de kvinnliga huvudrollskaraktärerna som smarta, bitska, fyndiga, aktiva och definitivt inte utan en tanke i huvudet. I slutet förväntades kvinnorna förvisso uppge sina karriärer, sin självständighet och sin bitskhet för att bli blida hemmafruar (mest groteskt väl i
Woman of the Year, där Hepburn som internationell politisk kommentator och presidentrådgivare ger alltihop på båten för att bli en god hemmafru åt sportjournalisten Tracy som är fullständigt ointresserad av världen utanför fotbollsstadion). Inte desto mindre var synen på kvinnors intelligens, förmåga att stå på egna ben och förmåga att göra karriär klart mer positiv i många av de här fyrtiotalsfilmerna än den är i
What Women Want.
Möjligen ännu viktigare: Sheriffen ska inte hävda att kvinnor skildrades som de gjorde i fyrtiotalets filmer därför att alla tyckte så. Han vet nämligen mycket väl att det inte var fallet. Kvinnor skildrades som de gjorde i fyrtiotalets filmer därför att den så kallade Hayeskoden införts i den amerikanska filmindustrin 1934, som en reaktion initierad från konservativt katolskt kyrkligt och politiskt håll just mot att filmen under slutet av 1920-talet och början av 1930-talet hade börjat skildra kvinnor som starka, självständiga, oberoende, smarta och sexuellt aktiva också utanför äktenskapet. Det här stötte det konservativa etablissemanget, som började hota med att försöka införa filmcensur; det fick tragiskt nog Hollywood att självmant ikläda sig en moralistisk tvångströja i form av det regelverk för moraliskt acceptabelt filminnehåll som utformades av den katolske lekmannateologen Will H. Hayes och som reglerade den amerikanska filmen från 1934 till 1968. Med andra ord fanns under hela den tidsperioden en uttrycklig, ovanifrån påtvingad och mycket detaljerad politisk agenda som definierade vad som fick framställas, och hur, i amerikansk film.
Det här vet Sheriffen precis lika bra som jag. Men vet man det tycker jag också att det är lite säreget att klaga på att man när man skriver om film diskuterar den underliggande politiska agenda som påverkar deras utformning. I 35 år styrdes amerikansk film av ett regelverk som, bland annat, förbjöd skildringar av rasblandade sexuella relationer, förbjöd positiva framställningar av utomäktenskapliga sexuella realationer eller äktenskapsbrott, krävde att äktenskapets helgd skulle upprätthållas, förbjöd alla anspelnigar på sexuella perversioner (som homosexualitet), alla anspelningar på könssjukdomar och varje form av framställning av barnafödande, förbjöd förlöjligande av religioner eller religiositet, liksom framställningen av präster som vare sig komiska eller skurkaktiga, förbjöd filmer att utformas så att åskådarens sympatier kunde förväntas hamna hos gestalter som begick brott, syndade eller på annat sätt bröt mot vedertagen samhällsmoral.
Jag är den förste att konstatera att det gjordes många utmärkta filmer i USA under tiden mellan 1934 och 1968. Många av dem gjordes dessutom av författare och regissörer som med stor uppfinningsrikedom och stor möda lyckades kringgå, bryta eller driva med den politiska agenda som påtvingades dem. Andra gjordes av regissörer och författare som accepterade Hayeskodens bokstav men därefter, ofta med lika stor uppgfnningsrikedom, såg till att tänka ut teman och handlingar som gjorde kodens påbud irrelevanta eller underförstått löjliga.
Men det här hindrar inte att kännedom om Hayeskoden är nödvändig för att förstå den förändring i motiv, tematik och framställning som ägde rum i amerikansk film mellan 1933 och 1934. 1933 kunde Garbos drottning Kristina kyssa Ebba Brahe; det hade hon inte kunnat göra ett år senare. Poängen är att hon gjorde det 1933. Poängen är att det fram till 1933 producerades inte enstaka, utan många och framgångsrika filmer som skildrade yrkesmässigt framgångsrika, självständiga, alldeles avgjort tänkande och agerande, ogifta och barnlösa men högst definitivt och inte bara heterosexuellt aktiva kvinnor. Poängen är att de kvinnliga stjärnorna före Hayeskoden var högre betalda i Hollywood än de manliga. Poängen är att Hayeskoden var ett desperat försök att omintetgöra den emancipation de amerikanska kvinnorna varit mycket nära att driva igenom fullständigt under decennierna närmast före depressionen. Och poängen är att
What Women Want år 2000 inte bara uttrycker samma stereotypa kvinnosyn som Hayeskoden försökte tvinga på filmen år 1934, utan gör det inte bara implicit utan synnerligen explicit och följaktligen medvetet. Därmed har filmen, faktiskt, en agenda. Och därmed bör den agendan också identifieras och diskuteras.
Må det ursäktas mig. Men anta att någon gjorde en film som var en pastisch på de många humoristiska filmer som på 1910- och 1920-talet tog fasta på att negrer var obildade, okunniga, vidskepliga, fega, rullade med ögonen och betedde sig komiskt. (Det går. Spike Lee har – inte helt framgångsrikt, men den diskussionen spar vi till en tänkbar recension – gjort det med
Bamboozled, 2000.) Fast anta att det inte var Spike Lee som gjorde filmen, och att den som gjorde den förlade handlingen till nutid och bara sådär apropå lät ett par av de vita rollgestalterna som ett litet extra skämt i filmen notera att niggrer nog har sina goda sidor men att de sabbas av att de luktar så illa.
Skulle i så fall det vara något som i sammanhanget var rätt ointressant och inte hade med filmens syfte att göra? Och skulle i så fall filmens kvaliteter eller brist på kvaliteter bedömas ur en annan synvinkel. Hur väl lyckas den som pastisch på tjugotalets raskomedier?
Och om inte – exakt vad utgör i så fall skillnaden när det som sägs inte är att negrer luktar illa, utan att blondiner inte kan tänka?
John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
