Film, del 2

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Inläggav centerwall » mån 11 jan 2010, 08:56

Håller med Rymd-Olov om att det var en mycket bra och intressant recension av Sherlock Holmes-filmen (liksom de andra nyligen inkomna recensionerna, även om jag inte håller med ang Darling, men det är en annan femma) - jag blev nästan lite nyfiken på att se den nu. Den reklam jag har sett för filmen (affischer och trailer) har fått mig att känna att någon är fundamentalt fel med filmen. Inte så mycket i gestaltningen av Holmes och Watson (förutom att de ibland ser lite för ovårdade ut), utan snarare i tempo, miljöer och antalet explosioner.

Nä, jag slår också - i likhet med föregående talare - ett slag för Grandaserien som ju är ypperlig.

Och när det gäller Allen så ber jag att få rekommendera Hannah and Her Sisters samt framförallt Crimes and Misdemeanors.
centerwall
Letterhack
 
Inlägg: 448
Blev medlem: tis 12 dec 2006, 23:34
Ort: Göteborg

Inläggav J-h:n » mån 11 jan 2010, 16:21

Om någon skulle undra vad en riktig sherlockian anser om filmen är svaret: riktigt bra, i alla fall att döma av denna ypperliga recension av min kompis Mattias Boström, en av landets mera framstående:

http://www.sherlockholmes.se/2010/01/05 ... ck-holmes/
J-h:n
J-h:n
Letterhack
 
Inlägg: 296
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 16:39
Ort: Göteborg

Inläggav centerwall » tis 12 jan 2010, 08:20

J-h:n skrev:Om någon skulle undra vad en riktig sherlockian anser om filmen är svaret: riktigt bra, i alla fall att döma av denna ypperliga recension av min kompis Mattias Boström, en av landets mera framstående:

http://www.sherlockholmes.se/2010/01/05 ... ck-holmes/


Det är absolut ett intressant inlägg, även om jag skulle vilja vet lite mer om varför han tycker att filmen är bra - och inte bara varför det är OK med omtolkningar av Holmes. Och att Doyle tyckte att det gick bra att man gjorde vad man ville med Holmes behöver ju inte betyda att vi som publik måste tycka det.

Personligen kan jag tycka att det är en skillnad på parodier och nya tolkningar, samt att det naturligtvis finns en gradskillnad - jag kan t ex uppskatta Richard Lesters filmatisering av De Tre Musketörerna för att den har kvar andan från Dumas böcker (även om den inte alltid är trogen förlagan) medan jag inte ger ett vitten för Disneys träiga film med samma namn som saknar både story och svung från historien om D'Artagnan och hans vänner.

Världen är förövrigt liten - jag har känt Mattias sedan 1994 då jag skrev och satte upp ett spex på en studentnation i Lund. Spexet hette, föga förvånande, Sherlock Holmes och Mattias kom in i bilden som faktagranskare och spelade en liten biroll.
centerwall
Letterhack
 
Inlägg: 448
Blev medlem: tis 12 dec 2006, 23:34
Ort: Göteborg

Inläggav john-henri » lör 16 jan 2010, 12:26

ALEXANDER, 2004
Regi: Oliver Stone. Manus: Oliver Stone, Christopher Kyle, Laeta Kalogridis. Producenter: Moritz Borman, Thomas Schühly, John Kilik, Iain Smith. Foto: Rodrigo Prieto. I rollerna: Colin Farrell (Alexander den Store), Jared Leto (Hefaistion), Angelina Jolie (Olympias), Val Kilmer (Filip II), Rosario Dawson (Roxana), Christopher Plummer (Aristoteles), Anthony Hopkins (Ptolemaios I), Francisco Bosch (Bagoas), m fl. 167 minuter.

Vad drev egentligen Alexander den Store?
Jag vet förstås inte. Ingen vet. Men bland historiens fascinerande gestalter är han en av de mest fascinerande. Född 356 före vår tideräkning som son till Filip II av Makedonien, fostrad av sin mor Olympias, undervisad av Aristoteles, kung vid 19 års ålder 336 sedan Filip mördats, därefter den antika världens mest framgångsrike erövrare: Greklands överbefälhavare, sedan Persiens erövrare, Syriens, Egyptens, Mesopotamiens, Baktriens, Afghanistans och Pakistans – våra dagars Indien nådde han aldrig, för någonstans i vad som nu är Pakistan tvingades han vända tillbaka sedan hans krigströtta armé varit nära att göra uppror, och 323 dog han i Babylon, någon månad före sin 33-årsdag. Han var en härskare och härförare uppfylld av en vision: att sprida den grekiska kulturen över världen, att förena folk och länder genom att ge dem en gemensam världssyn och politisk struktur. Själv såg han sig, såvitt nu källorna ger en rättvisande bild av den saken, som Akilles arvinge; mannen som skulle göra det omöjliga, erövra och ena världen och göra den till ett väldigare Grekland.
Det finns naturligtvis många tänkbara infallsvinklar på Alexanders berättelse. Den av de många författare som skrivit skönlitterärt om honom och som jag själv blivit mest fängslad av är Mary Renault. I Fire from Heaven skildrar hon det första kapitlet i hans liv, från fyra årsåldern och till Filips död och trontillträdet. Alexanders korta liv som erövrare står i centrum för The Persian Boy, men där väljer Renault vad jag tror är ett sällsynt klokt sätt att återge sin episka historia: romanens berättare är den persiske eunucken och slavpojken Bagoas, som Renault i enlighet med historiska källor låter vara Alexanders älskare och förtrogne. Valet av Bagoas är klokt av framför allt två skäl: dels kan Renault låta Alexander skildras av en visserligen hängiven men samtidigt klarsynt betraktare som ser honom i första hand som människa, inte som erövrare, kung eller halvgud; dels kan hon genom Bagoas persiska ursprung ge ett bredare perspektiv på Alexanders kulturella och politiska strävanden. I sin sista roman, Funeral Games, berättar Renault också om tiden efter Alexanders död, när hans rike föll sönder och hans arvtagare sökte uppfylla sina egna, motstridiga ambitioner. Romanen är svagare än de tidigare, mycket därför att den saknar naturligt fokus.
Men det finns åtminstone ett femtiotal andra skönlitterära framställningar av Alexander, från Jacob Wassermanns till Valerio Massimo Manfredis pompösa och revisionistiska trilogi.
Fanns någon ”hjälte” bland Alexanders arvingar är det mest rimligt Ptolemaios, den kanske mest klarsynte av hans förtrogna och generaler, som just därför insåg sin egen begränsning och undvek att göra anspråk på tronen. I stället blev han satrap i Egypten och senare farao; hans dynasti bestod i 260 år fram till Kleopatras död, och i sin bok om Alexander förblev han lojal mot sin forne kung.
Det är hans diktamen av memoarerna som Oliver Stone valt att låta bilda ram till sin film. Det kan ur en aspekt vara klokt: den åldrade Ptolemaios spelas utmärkt av Anthony Hopkins, och det gör att både de första och de sista scenerna i filmen lämnar inte bara ett positivt intryck utan dessutom nästan får en att tro att man begriper vad filmen handlar om. Samtidigt förtar det all dramatik från det filmiska berättandet. Stone slipper anstränga sig för att göra sin film begriplig; när Hopkins inte är i bild upptas duken i stället av en röra av marscherande soldater och kaotiska stridsscener, av dunkla och menande blickar som utbyts mellan svåridentifierade personer, och av de lätt filosofiskt anstrukna små tal Alexander får hålla för alla som kommer i hans närhet. Hopkins inledande, avslutande och här och där insprängda kommentarer ger sammanfattningar av vad som pågår, så att åskådaren kan identifiera personer, länder, fiender och ibland ränkspel. Men är det en föreläsning man vill få behövs inte resten av filmen; blir resten av filmen inte begriplig utan föreläsningen har Stone faktiskt misslyckats fullständigt med att iscensätta det drama som var Alexanders liv.
Filmen har andra stora problem. Ett par bör nämnas.
Det som gjort Alexander till en av historiens giganter, fascinerande ännu efter snart två och ett halvt årtusende, är naturligtvis hans komplexa natur, hans snille, hans enastående militära begåvning (vi talar om en härförare som aldrig förlorade ett slag, inte ens när fienden kunnat samla fyra eller fem gånger så många soldater), hans förmåga att inspirera obrottslig lojalitet – och så vidare; det här var ingen dussinmänniska eller ens någon dussinkung. Men för det första är det mycket svårt att i Colin Farrell ens ana den utstrålning man borde kunna vänta sig att finna hos den som både är framgångsrik imperiebyggare och oemotståndlig för både män och kvinnor; and stirrar blekt omkring sig, håller ofta munnen halvöppen, låter inte särskilt övertygande när han rider ut i strid och skriker oartikulerat och klär definitivt inte i hattar av lejonhuvuden. Helt är det naturligtvis inte Farrells fel att han inte fungerar som Alexander. Varför vill han erövra världen? Stones film antyder att det beror på att han flyr från sin mamma, drottning Olympias (Angelina Jolie), och inte nöjer sig med Persien som trots allt ligger bara några dagsresor från Makedonien utan fortsätter till Indien, dit hon nog inte kan förfölja honom. Som psykologisk förklaring känns den motivationen bristfällig. (Men oväntat känner jag ändå att ett gott ord bör läggas för Jolie, vars Olympias knappast övertygar som makedonsk drottning men väl som utlevande och okuvlig maktmänniska; när hon är i bild får filmen fokus och centrum. Kanske därför att hon är den enda av aktörerna som tillför den intensitet och glamour.)
Och hur ser Alexanders relationer till sina närmaste egentligen ut? Här rodnar Stone, stammar och flackar med blicken. I den mån vi över huvud taget vet någonting om Alexander, vet vi att slavpojken Bagoas var hans älskare, att hans livslånge vän och general Hefaistion förmodligen också var det, att han för att stärka banden till de folk han besegrade tog flera hustrur och dessutom fick sonen Alexander med sin baktriska hustru Roxana. Men av de här relationerna finns inte mycket i filmen. Bagoas roll är så marginell att man behöver vara uppmärksam för att ens märka att han finns med; Hefaistion är desto mer närvarande, men som en näst intill parodisk emo med kolsvärtade ögon och pälsvästar; den närmaste fysiska kontakten mellan honom och Alexander i filmen är en och annan manlig omfamning, medan däremot bröllopsnatten med Roxana blir filmens enda utdragna sexscen. Det här är också katastrofalt, för mellan Farrell och Jared Leto, som spelar Hefaistion, finns faktiskt en påtaglig emotionell laddning som inte tillåts leda någonstans, medan det i gengäld mellan Farrell och Rosario Dawson (Roxana) inte finns någonting alls sedan deras klösande och morrande kopuleringsmaktkamp väl är över. Uppenbart har Stone uppfattat Alexanders aldrig ifrågasatta bisexualitet som en het gröt; hans tvetydiga sätt att tassa runt den i filmen är frustrerande och förödande.
Men frustrerande och förödande är för all del ett fullständigt adekvat slutomdöme för den här filmen, där Oliver Stone för en inspelningsbudget som uppskattats till cirka 1,1 miljarder kronor har åstadkommit ett för all del många gånger bildskönt men djupt frustrerande kaos, både på det historiska, psykologiska och känslomässiga planet.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » lör 16 jan 2010, 12:57

Jag förbluffas. För jag tror att jag har sett den här filmen. Kanske. Jag är inte säker. Av följande skäl:

http://moviehead.wordpress.com/om-filmer-man-glommer/

Recensionen ovan ger väl vid handen varför den i så fall har hamnat i den kategori filmer som jag inte minns. Jag tycker mig bara minnas en scen där Alexander den Store med åtföljande procession tågar in som Persiens konung efter slaget vid Gaugamela och att det var rätt väl iscensatt.

Däremot tycker jag faktiskt rätt bra om Robert Rossens Alexander the Great från 1956. Inget mästerverk eller så, men rätt hygglig.

Här en lustig detalj kring Oliver Stones film:

"The film is based mostly on the book Alexander the Great, written in the 1970s by historian Robin Lane Fox, who gave up his screen credit in return for being allowed to take part in the epic cavalry charge during the film's recreation of the Battle of Gaugamela."

Urfånigt.

Men till det kommer att Oliver Stone är en urfånig regissör, som jag aldrig kunnat med.

Flera av hans filmer har jag medvetet undvikit att se.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » mån 18 jan 2010, 18:22

I den här tråden bör vi uppmärksamma att den franske nya vågen-regissören Eric Rohmer avled den 11 januari, 89 år gammal. Han var en unik filmskapare och beskrivningen av hans inställning till filmkonst på svenska Wikipedia är träffande:

"Rohmer ville att hans filmer skulle vara helt naturliga. Han använde sig inte av några jump cuts eller ändrade vinklar. Han ville också att allt ljud skulle vara naturligt, och han använde sig inte av några pålagda ljud eller musik för att skapa stämning. Utmärkande för hans filmskapande var att hans berättelser handlade om ”vardagsmänniskor” som i samtida miljöer hade att möta och hantera allmänmänskliga problem relaterade till kärlek, lust, svek och trohet."

Av Rohmers filmer - jag har tyvärr inte sett alla - har jag gripits mest av Min natt med Maud, men med det sagt hävdade Rohmer själv småleende att han gjorde samma film varje gång. Det gjorde han nu inte, men däremot är det sant att hans filmer varje gång faller inom just vardagsmänniskors allmänmänskliga problem. Stora åthävor saknas och just kärlek, lust, svek och trohet är hans genomgående tema.

Den som vill kan läsa om Eric Rohmers gärning ute på nätet, så jag berättar hellre en anekdot.

Han talade en gång om för min mor att han visserligen var filmskapare, men att hans familj inte alls förstod sig på film. Den enda gången hans mor över huvud taget blev medsläpad på bio, sa hon efter filmens slut att det var groteskt att visa människor med så stora, vanskapta huvuden. Hon förstod helt enkelt inte att biodukens skådespelare var uppförstorade, utan trodde att människorna på duken visades i sin naturliga storlek. Hon såg aldrig en film till i hela sitt liv. Eric Rohmers son, däremot, förstår sig på film ur den rent tekniska synvinkeln, men avskyr filmkonst. Enligt uppgift har han bara sett en handfull filmer i hela sitt liv och vill inte se fler.

Det är inte alla söner till filmmänniskor som blir hängivna cineaster.

Eric Rohmer tillhör inte de mest kända av filmskapare och var aldrig intresserad av att göra stort väsen av sig eller sina filmer, men jag vill med visst eftertryck framhålla att han tillhör filmhistoriens stora begåvningar och att man absolut bör ha sett åtminstone ett antal av hans filmer.

Hans sista film kom bara häromåret.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » sön 31 jan 2010, 01:41

INGLORIOUS BASTERDS, 2009
Regi och manus: Quentin Tarantino. Producent: Lawrence Bender. Foto: Robert Richardson. I rollerna: Brad Pitt (Aldo Raine), Christoph Waltz (Hans Landa), Mélanie Laurent (Shosanna), Eli Roth (Donny Donowitz), Michael Fassbender (Archie Hicox), Diane Kruger (Bridget von Hammersmark), Sylvester Groth (Joseph Goebbels), Martin Wuttke (Adolf Hitler), Rod Taylor (Winston Churchill), m fl. 153 minuter.

Den här recensionen innehåller åtskilliga och helt avgörande spoilers. Läs på egen risk.

En film kan vara många saker. En emotionell upplevelse. En estetisk njutning. En intellektuell utmaning. En oemotståndlig berättelse. Eller en tröttsam och meningslös serie explosioner. Bland mycket annat. En film kan också ha djup, genom att övertygande gestalta problem, människor eller frågeställningar. Och den kan vara ytlig på ett svårmotståndligt sätt, genom perfektion i bildkomposition och färgsättning, fulländning i dramaturgi och manus, också när den fullständigt saknar djup.
Ska jag placera Inglorious Basterds i någon av de här kategorierna blir det i den sista.

Det här är Quentin Tarantinos sjunde kommersiellt distribuerade långfilm. Efter det otillgängliga förstlingsverket My Best Friends Wedding (1987) debuterade han med kultklassikern Reservoir Dogs (1992) och blev därefter klassad som underbarn och filmkonstförnyare i och med Pulp Fiction (1994). Därefter har följt Jackie Brown (1997), Kill Bill 1 och 2 (2003/2004) och Death Proof (2007). Ska jag vara fullständigt ärlig undrar jag om inte Jackie Brown är den intressantaste och mest mångfacetterade av de här filmerna; den är baserad på en utmärkt roman av Elmore Leonard, och man kan misstänka att romanunderlaget starkt har bidragit till att få Tarantino att för en gångs skull ge sina huvudpersoner en smula djup. För i sina andra filmer är Tarantino inte intresserad av sina huvudpersoner. De har inte personligheter utan attityder; när man väl hittat rätt sammanfattande etikett för dem finns där inte heller något mer än etiketten anger.
Inglorious Basterds börjar med en scen på en fransk bondgård kort efter den tyska ockupationen. SS-officeren Hans Landa, som kallas ”Judejägaren” för sin exceptionella förmåga att spåra upp gömda judar, kommer dit med en grupp soldater, på jakt efter den enda judiska familj från trakten man inte har lyckats gripa. Han anar att flyktingarna finns gömda här, hittar dem och låter sina män döda dem. Men en i familjen, den unga Shoshanna, lyckas fly. Därefter övergår filmen till att berätta om titelns skitstövlar, en liten amerikansk arméenhet sammansatt enbart av judiska soldater som släpps ner i det tyskockuperade Frankrike redan 1941 med uppdraget att så brutalt som möjligt döda så många tyska soldater som möjligt för att injaga fasa i tyskarna och på så sätt demoralisera dem inför den invasion som någon gång måste komma. De griper sig entusiastiskt verket an och har som kännetecken att de skalperar sina offer. Otroligt nog överlever alla i enheten åren fram till invasionen i Normandie 1944, och det är under de närmast följande dagarna som merparten av filmen utspelas. Nu tvinnas intrigtrådarna samman.
Shoshanna har tagit sig till Paris och driver numera en biograf. En tysk soldat stöter på henne och börjar mot hennes vilja kurtisera henne; det visar sig att han är en nationalhjälte efter att ensam ha försvarat en erövrad by mot flera hundra fiender, och än värre att han fått spela sig själv i en nationalistisk propagandafilm producerad av Goebbels. För att imponera på Shoshanna övertalar han Goebbels att flytta filmens premiär till hennes biograf. Förutom propagandaministern ska också resten av Tredje rikets politiska och militära ledning närvara, inklusive Göring, Himmler och till och med Hitler själv. Utan att känna till varandra beslutar sig både Shoshanna och den amerikanska terrorgruppen för att ta tillfället i akt och försöka radera ut det tyska överkommandot.
Hur det här går till berättas skickligt, ibland komiskt och mycket blodigt. Och filmen slutar med en genuint överrumplande, explosiv slutscen som faktiskt dessutom gör den till science fiction.
Samtidigt är handlingen på sätt och vis ovidkommande. Som jag började med att säga är Inglorious Basterds först och främst yta. Man skulle kunna kalla den för en postmodern hommage till 1940-talets propagandistiska krigsfilmer, men Tarantino är – som vanligt, måste nog tilläggas – oförmögen att hejda sig från att inkludera också de andra filmreferenser som plötsligt faller honom in. Här finns ekon från Sergio Leones vilda västern-filmer, från John Waynes krigsfilmer liksom naturligtvis från Robert Aldritchs The Dirty Dozen; namn, dräkter, kameravinklar, musikslingor, allt associerar till filmhistorien. Det är kul. Det ger en djup tillfredsställelse att plötsligt uppfatta en association. Samtidigt är det förstås också meningslöst. Bara enstaka av associationerna har någonting med den här filmens berättelse, miljöer och motiv att göra. Men så arbetar Tarantino; där så gott som alla filmer vill berätta en historia och ber åskådaren att acceptera den som sann, vill Tarantino i den här filmen berätta en historia som både han och vi samtidigt förväntas veta är en ren skröna, påhittad från början till slut, med glimten i ögat och utan några pretentioner på att kunna tas på allvar.
Kan man acceptera den utgångspunkten erbjuder filmen å ena sidan en fulländad, oemotståndligt vacker yta; å den andra ett par förnämliga skådespelarprestationer. Jag säger ett par, inte för att flertalet aktörer inte skulle göra ett utmärkt arbete, utan snarare för att de roller de flesta av dem fått är skissartade och gränsar till det parodiska; hit hör medlemmarna i kommandoenheten, som var och en ges ett enda karaktärsdrag och får nöja sig med att renodla det. De enda roller som tillåts bli sammansatta är Shoshannas och Hans Landas; både Mélanie Laurent och Christoph Waltz gör mesta möjliga av det material de fått att arbeta med, och i kraft av den större rollen blir det Waltz som aktörsmässigt dominerar filmen. Hans SS-överste är ett konglomerat av alla krigsfilmshistoriens belevade, briljanta, sadistiska och gränslöst ondskefulla nazistofficerare, spelad med imponerande intelligens och återhållsamhet. Waltz har också, såvitt jag kan se fullständigt rättvist, belönats för sin rollprestation med alla filmbranschens främsta utmärkelser och väntas om någon vecka ta hem också en Oscar.
I så fall är det priset välförtjänt. Men också Tarantino och filmen väntas bli nominerade, och där känner jag mig långt mer ambivalent. Visst är regin skicklig, faktiskt så skicklig att man knappt ens är medveten om att den här visuellt förhäxande, hela tiden underhållande filmen faktiskt är kolossalt pratig och har många longörer. Visst imponerar och engagerar filmen. Men när minnet av färgprakten bleknar återstår inte mycket annat. Hommage, referenser, allusioner, ironier, film som serietidning eller serietidning som film. Kanske är det så här fyrtiotalets krigsfilmer bör gestaltas för MTV-generationerna. Men någonstans finns en avgörande skillnad. På fyrtiotalet var andra världskriget blodigt allvar: miljoner människor dog, städer och länder bombades till ruiner och kampen gällde ytterst frihet eller slaveri. Nu, sextiofem år senare, handlar det om att kunna känna igen flest inlån från äldre filmer och om att uppskatta Tarantinos ironiska lek med schabloner.
Jag är kanske väldigt gammaldags. Men jag föredrar fortfarande filmer som tar sig själva och sin berättelse på så stort allvar att de törs våga försöka övertyga mig om att det de säger faktiskt spelar någon roll.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav john-henri » mån 01 feb 2010, 00:09

LENNY, 1974
Regi:Bob Fosse. Manus: Julian Barry. Producent: David V. Picker. Foto: Bruce Surtees. I rollerna: Dustin Hoffman (Lenny Bruce), Valerie Perrine (Honey Bruce), Jan Miner (Sally Marr), Stanley Beck (Artie Silver), m fl. 111 minuter.

När jag ser om den här filmen slås jag av att Dustin Hoffman förmodligen är den manlige filmskådespelare vars prestationer imponerat mest på mig under de senaste fyrtio åren. Visst har han konkurrenter, om vi nu ska tala om "bästa" manliga skådespelare. Själv skulle jag antagligen närmast efter honom placera Philip Seymour Hoffman, men åtskilliga andra trängs i den översta delen av skalan: Johnny Depp, Ed Harris, Anthony Hopkins, William Hurt, John Malkovich, Jack Nicholson, Sean Penn, James Spader, andra inte att förglömma. Men Dustin Hoffman står, åtminstone i mitt tycke, i särklass. Hans roller har spänt över ett enormt register, från den trevande, identitetssökande Ben Braddock i The Graduate (1967) till överlevaren och livslögnaren Ratso i Midnight Cowboy (1969), den tidlöse västernlegenden Jack Crabb i Little Big Man (1970), den timide, uppgivne straffången Lois Dega i Papillon (1973), den hektiske journalisten Carl Bernstein i All the President's Men (1976), den autistiske Raymond Babbit i Rain Man (1988), paradrollen Willy Loman i Death of a Salesman (1985) – och hela vägen till absurditeter som kapten Krok i Hook (1991). Hoffman har givit alla de här rollerna, och tjogtals fler, en stor inlevelse, en intelligent och personlig tolkning, en total närvaro och en enastående scennärvaro. De filmer med honom jag nämnt är sevärda, men det jag säger om hans skådespeleri gäller också åtskilliga filmer som inte som helhet varit värdiga hans talang: Marathon Man (1976), där han synbarligen utan minsta ansträngning spelar bort Laurence Olivier; Kramer vs. Kramer (1979) där han överglänser Meryl Streep; den idiotiska Tootsie (1982), där han nästan klarar av att övertyga i en av den moderna filmens fånigaste roller.
I Bob Fosses Lennie gör han en av sina odödliga rolltolkningar som ståuppkomikern och samhällskritikern Lenny Bruce. Mycket bättre än så här har ingen skådespelare någonsin varit på vita duken. Och som motspelerska har han dessutom den briljanta, känsliga och grovt underskattade Valerie Perrine, som är mycket nära att matcha Hoffmans utspel och totala inlevelse.
De båda gör Lennie till stor, och oförglömlig, film.
Det hindrar inte att filmen har stora svagheter. Den är utformad som en pseudodokumentär, inspelad efter Bruces död, där närstående personer främst förekommer i fingerade intervjuer medan Bruce själv figurerar i vad som ska föreställa inklippta journalfilmscener, rekonstruktioner eller inspelningar av hans framträdanden. Den här strukturen känns krystad och onödigt komplex; Bob Fosse, odiskutabelt en av de stora regissörerna trots sina bara fem långfilmer, gillade den, och använde den senare med betydligt större framgång i sin sista fullödiga film, Star 80 (1983).Men här är handlaget fortfarande en smula trevande och filmen blir obalanserad; den unge, derivative och misslyckade ståupparen Bruce ges för mycket exponering, medan den triumferande satirikern Bruce under hans trots allt fler år långa storhetstid ges för lite. Å andra sidan utnyttjas det pseudodokumentära formatet filmiskt imponerande; det svartvita fotot är utsökt, nattklubbsinteriörerna är förföriskt väl iscensatta i sin blandning av glamour och sjaskighet.
Fast allt det här kan egentligen nästan lämnas därhän. För filmen lever genom och med Perrine och Hoffman. Hennes känslighet, hudlösa sårbarhet och insiktslösa beroende skildrar i kombination med hans osäkerhet, intellektuella briljans och parallella tvivel ett på samma gång närande och förödande förhållande; Hoffmans utlevelse gör Lenny Bruce begriplig, rörande och imponerande. Har man hört den verklige Bruce blir Hoffmans tolkning om möjligt än mer imponerande; inte för att han låter som Bruce, utan därför att han ger Bruces monologer en egen betoning, men en lika stor övertygelse.
Lenny har vid det här laget dryga 35 år på nacken. Jag förmodar att det är dags att kalla den för en filmklassiker. Det är ett skäl att se den. Långt mer beklämmande är att det finns ytterligare ett: Lenny Bruce gisslade 1960-talets förljugenhet, hyckleri och outtalade fördomsfullhet. Men jag har mycket svårt att se att något av det han säger inte i praktiskt taget lika hög utsträckning gäller också vår egen tid. Så se Lenny inte bara som klassisk film, utan samtidigt, tyvärr, som en film om en satiriker som talar i lika hög grad till oss som till sina samtida.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » sön 07 feb 2010, 03:54

Jag har funderat på det här med Dustin Hoffman, som är en skådespelare som genom stora delar av sin karriär imponerat enormt även på mig. Att han är en av filmhistoriens mest mångfacetterade och begåvade skådespelare anser jag vara obestridligt. Fast det till trots är hans rolltolkningar inte alltid så väsensskilda, anser jag, som John-Henri gör gällande.

När han är lyckad spelar Dustin Hoffman för det mesta, om än ur olika synvinklar, en energisk, ettrig, något aggressiv vardagsmänniska som drabbas av situationer han inte riktigt förmår klara av. I alla fall inte till en början. Detta gör han fullkomligt lysande. The Graduate. The Marathon Man. Kramer vs. Kramer. Och så vidare.

Men.

Till det kommer att han ibland är träigt intetsägande. Papillon, där han fullkomligt utdistanseras av Steve McQueen.

Till det kommer att han ibland försökt sig på rena hjälteroller och därför varit fullkomligt malplacerad. Outbreak. Sphere.

Till det kommer rena dumheter. Tootsie. Hook.

Till det kommer dock också hans biopics, som Lenny, All the President's Men och Rain Man, där han återigen är fullkomligt lysande och inkännande och trovärdigt porträtterar människor som har existerat/existerar och som på något sätt är bemärkta.

Och till det kommer också hans avsevärda talang som komisk aktör, allra mest lysande i Wag the Dog.

Men han är ojämn och man kan stundtals ifrågasätta både hans omdöme och exakt hur bred hans mångsidighet är. För det finns, enligt mitt förmenande och som syns ovan, en rad olika typer av roller som han helt enkelt inte klarar av.

Och bäst är han just som vardagsmänniskan som hamnar i till synes hopplösa situationer. Även om de rollerna sinsemellan är väldigt olika, så finns en gemensam klangbotten i dem allihop.

Och det faktum att han i decennier närt en önskan att få spela James Bond tyder på ett stundtals bisarrt dåligt omdöme. I den rollen skulle han inte ha en chans. Han är ungefär lika väl lämpad att spela James Bond som Arnold Schwarzenegger vore att spela Pippi Långstrump.

Kör hårt,
Sheriffen

P.S. Som allra bäst tror jag att jag tycker att Dustin Hoffman är i en film vars titel jag glömt (inte ovanligt för mig, som har enormt svårt att minnas namn och titlar) och som jag inte hittar i hans filmografi på nätet. Den heter något med Mile. Han spelar en far vars tonårsdotter mördats. I den filmen gör han en rolltolkning som är historiskt gripande och trovärdig. Och så listar de inte ens filmen i hans filmografi. Om det inte är jag som har helt fel vad beträffar titeln och inte hittar den av det skälet. D.S.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » sön 07 feb 2010, 10:50

Till det jag skrev i min korta runa om Eric Rohmer skulle jag vilja lägga några ord som jag just fick veta av min mor.

Skälet till att han döpte om sig till Eric Rohmer, som alltså inte är hans riktiga namn, var just det faktum att hans familj - enkannerligen hans mor - hyste en så djup aversion mot filmkonsten. I grunden var han litteraturvetare, vilket ansågs på alla sätt mer respektabelt. Han lät sig av detta skäl heller inte fotograferas, inte förrän sent i livet.

Min mor berättade två dråpliga anekdoter om honom som jag kanske återkommer till men borde låta henne spara till de memoarer jag envist uppmanar henne att skriva.

Den ena anekdoten rörde det tillfälle då hon skulle träffa Eric Rohmer första gången och hämta honom på Arlanda, utan att ha en aning om hur han såg ut. Eftersom han inte lät sig fotograferas. Upplösningen blev högst oväntad.

Den andra rörde en gång då han bjöd henne och Béatrice Romand på te på sitt kontor. Scenen som utspelade sig skulle ha kunnat vara hämtad direkt ur en Jacques Tati-film. Med Eric Rohmer i huvudrollen som Monsieur Hulot. Obetalbar.

Jag kanske återkommer, för det här är filmhistoria bakom kulisserna av ett slag som jag tycker att alla cineaster borde få ta del av.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav centerwall » mån 08 feb 2010, 10:08

Göteborgs filmfestival är precis över för det här året och jag har haft turen att se flera bra filmer, och endast en riktigt dålig. Här kommer korta reflektioner kring vad jag har sett:

Demain dès l’aube (regi Denis Dercourt): Stark och välspelad film om när leken går för långt och när gränsen mellan rollspel och verklighet blir för tunn.
Jag kan möjligtvis känna att det finns en risk för att moralister à la Didi Örnstedt skulle kunna få vatten på sin kvarn, men den sortens personer behöver å andra sidan inte mycket för att tro att något per definition är farligt.
Summa sumarum: allt kan gå för långt, särskilt om fel personer är inblandade och det här en bra historia.

Nowhere Boy (regi Sam Taylor Wood): Övertygande om John Lennons ungdomsår, om hur The Quarrymen blev till och om unge Lennons relation till sin mor och sin moster. Flera roliga detaljer för Beatlesfantasterna – själv älskade jag scenen när John och Paul möts för första gången. Fantastiskt spel när John försöker att inte visa att han blir imponerad av den yngre Paul. Jag märkte på vissa reaktioner i publiken att en majoritet inte verkade känna till vissa händelser i John Lennons uppväckt. Ja, jag vet, jag är en riktigt Beatlesnörd.

Skeletons (regi Nick Whitfield): Kul idé om företaget som bokstavligt talat driver ut skelett ur garderoben, men filmen når inte riktigt hela vägen fram. Svårt att sätta fingret på vad det är, men den lyckas inte riktigt lyfta eller engagera. Beröm dock för bra skådespeleri, miljöer och dialog. Samt att det är kul när övernaturliga saker lyfts in som en bärande faktor i historien utan att det är för stort fokus på det.

Le père de mes enfants (regi Mia Hansen-Løve): Spretig film. Absolut inte dålig och framförallt skickligt gjort när focus flyttas mellan personerna. Kan hända att mitt omdöme dras ner av att jag var lite trött och stressad när jag såg den. Men å andra sidan så njuter jag alltid av vackra Parisvyer på bio!

The Good Heart (regi Dagur Kári): Första filmen på Draken! Hurra! Det är på den här biografen film ska ses! The Good Heart var dessutom en bra film. Humorisistisk och allvarlig och fantastiskt skådespeleri, Paul Dano och Brian Cox är briljanta och övertygar verkligen. Kanske lite förutsägbar, men ändå på ett sätt som funkar. Det finns nämligen en så självklar logik i det förutsägbara. Förfilmen Pillow talk var en besvikelse.

Broderskab (regi Nicolo Donato): Jag får för mig att gränsen för skildringar av förbjuden kärlek flyttas längre och längre ut. Det är inte längre chockerande med en kärlekshistoria mellan personer från rivaliserande familjer i Verona vilket innebär att ny mark måste brytas. Och med det så skapas redan i förutsättningarna en risk att historien ska bli krystad. Så är dock inte fallet med danska Broderskap om homosexuell kärlek mellan nynazister. Det här är nämligen en gripande och välgjord film som håller dig i ett järnhårt grepp genom hela filmen. Det mästerliga är att sympatin för huvudpersonerna byggs upp med små medel, men som åskådare tillåts du ändå inte att glömma bort vilka fruktansvärda människor det handlar om och vilken vidrig ideologi de företräder.
Filmen är också mycket bra berättat och skådespelet är helt lysande. Det är ett mycket bra exempel på hur man med enkla och tydliga penseldrag målar upp ett övertygande personage och hur starka känslor kan gestaltas med små medel.
Om man vill komma med någon invändning så är det kanske att frågan varför huvudpersonen söker sig till nazismen inte riktigt besvaras, men frågan är å andra sidan om det är en fråga som måste, eller ens kan, besvaras. Framförallt skulle det till viss del betyda att det blev en annan film med annat fokus.

Valhalla Rising (regi Nicolas Winding Refn): Ultravåld i vikingamiljö. Vackert foto, snygga miljöer och bra skådespeleri. Men ändå en total kalkon. Trist, oengagerande och sövande handling. Dialog som är på gränsen till det parodiska – jag satt hela filmen igenom och tänkte på Monty Pythons parodi på konstnärliga filmer, när Carole Clevland sitter på en soptipp med ett kålhuvud och Terry Jones går förbi och säger ”Jag ser att ni har ett kålhuvud”. Ungefär på den nivån var dialogen.
Regissören Nicolas Winding Refn och huvudrollsinnehavaren Mads Mikkelsen var på plats och presenterade filmen genom att yra att den är som att röka en imaginär joint. Är det så tråkigt med knark så är det här en utmärk film att visa i avskräckande syfte.

First Squad: The Moment of Truth (regi Yoshiharu Ashino): Animefilm om hemligt ryskt förband som slåss mot odöda tyska arméer under andra världskriget. Fräck och läckert gjort med inklippta intervjuer. Cool och underhållande, helt klart värd att se.

Cracks (regi: Jordan Scott) Orkar världen med ännu en film som utspelar sig på en isolerad internatskola där en nykomling anländer som rör om i grytan? Svaret är: ja, om filmen i fråga är tillräckligt välgjord. Och det tycker jag att Jordan Scotts regidebut Cracks är. Det som gör filmen lyckad är främst att den så väl skildrar gränslandet mellan barndom och vuxen, när lek blir allvar och allvaret lek. Historien hade visserligen kunnat skruvats ännu lite mer, men den fungerar. Eva Green är affischnamnet, men enligt min mening är det den unga Juno Temple som är den verkliga stjärnan. Jösses vad hon är duktig! Cracks får dessutom pluspoäng för bra foto och bedårande miljöer. Och ja, Jordan Scott är dotter till Ridley.
centerwall
Letterhack
 
Inlägg: 448
Blev medlem: tis 12 dec 2006, 23:34
Ort: Göteborg

Inläggav john-henri » mån 08 feb 2010, 10:39

Den av Dustin Hoffmans filmer Sheriffen är ute efter är Moonlight Mile (2002), en förvisso utmärkt film där Hoffman spelar Ben Floss, vars dotter Diana blivit mördad. HAn spelar mot Susan Sarandon, som har rollen som hans fru JoJo, och Jake Gyllenhaal, som är dotterns pojkvän Joe Nast. Skriven och regisserad av Brad Silberling och ryktbart baserad på hans egna upplevelser; han var förlovad med TV-aktrisen Rebecca Schaeffer, som 1989 blev mördad av en beundrare, varefter Silberling gradvis blev nära vän till hennes föräldrar.

Delvis håller jag annars med om att många av Hoffmans starkaste roller kan beskrivas som Sheriffen gör: vardagliga människor som dras in i oväntade situationer. Men hans mångsidighet är inte desto mindre stor, menar jag; man ser den bland annat i flera av de små karaktärsroller han spelat i filmer med andra huvudrollsinnehavare, som Lemony Snicket's A Series of Unfortunate Events (2004), Perfume (2006), Finding Neverland (2004), Dick Tracy
(1990) och så vidare.

Visst är det sant att Hoffman gjort roller han borde ha låtit bli. Tootsie är det givna lågvattenmärket, en film så idiotisk att ingenting kunde ha räddat den. SJälv har jag också väldigt svårt för den pågående och, fasa, fortsättande komediserien Meet the Fockers. Men när det gäller att acceptera taffliga roller i taffliga filmer fullföljer väl Hoffman tyvärr bara en gammal tradition bland förnämliga skådespelare; man behöver bara tänka på vilka roller exempelvis Laurence Olivier, Sean Connery eller Anthony Hopkins då och då har framträtt i.

I fallet Papillon tycker vi nog olika. Både Hoffman och McQueen spelar minimalistiskt och den personkemi som väl ska finnas mellan dem är så svår att vare sig ana eller förstå att filmen i mitt tycke blir fullständigt oengagerande, så i ärlighetens namn kan jag inte mena att det spelar någon större roll; själv tyckte jag helt enkelt bättre om Hoffman än om McQueen.

John-Henri
Senast redigerad av john-henri mån 08 feb 2010, 21:17, redigerad totalt 1 gång.
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » mån 08 feb 2010, 13:12

Just det, Moonlight Mile är det. Helt lysande rollprestationer av både Dustin Hoffman och Susan Sarandon, två av filmdukens stora skådespelare. Det var också det som var så lyckat med den, för dessa båda slår inte ut varandra - de om något framhäver varandra. Mycket bra personkemi, uppenbarligen, och bägges begåvningar framträder lysande. Fast Susan Sarandon har, om man ska vara ärlig, aldrig gjort en dålig rollprestation. Hon har aldrig varit annat än förstklassig, även om inte alla hennes filmer varit det.

Att Papillon är oengagerande tycker jag närmast är en underdrift. Den är direkt träaktig. A wooden stiff of a movie. Fast jag tycker som sagt att Steve McQueen gör den bättre rollprestationen och helt enkelt utdistanserar Dustin Hoffman, som framstår som grådaskig i jämförelse. Fast med det sagt har ju Steve McQueen gjort väldigt mycket bättre insatser än så - främst, väl, i vad som nog är hans mästerverk, The Thomas Crown Affair.

Jag måste förresten lägga till en sak om Dustin Hoffman. Death of a Salesman råkar vara den pjäs som tillsammans med Tolvskillingsoperan och The Importance of Being Earnest nog är min favorit genom alla tider, och när den filmatiserats finns det bara en - jag upprepar en - skådespelare som gjort rollen fullständigt enastående bra, nämligen Carl-Gustaf Lindstedt. Han är en absolut perfekt Willy Loman. Dustin Hoffman, däremot, framstod ärligt talat för mig som en mjältsjuk groda. Han var totalt malplacerad. Det var en av de roller jag verkligen tycker att han absolut inte klarade alls.

Den som har tillfälle, se Carl-Gustaf Lindstedt i den svenska filmatiseringen för TV.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » mån 22 feb 2010, 14:09

De som råkar sitta med te eller kaffe till hands, vänligen svälj nu och ställ ifrån er koppen.


Jag förutsätter att ni sitter ned framför datorn, men om inte så sätt er ned.


Ok, stålsätt er. Scrolla ned för att läsa ett nytt rykte i filmbranschen. På gång, typ.

Milda makter.


































”It seems Leonardo DiCaprio and Tobey Maguire could be up for collaboration with screenwriter Steven Knight to bring to the screen a remake of the seminal film noir classic The Third Man starring Orson Welles and Joseph Cotton.”

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Svensson » mån 22 feb 2010, 14:17

Helgerån, idiotiskt, kapitalförstöring...

Ja vad ska man säga.

Mest blir det väl bara en fis i vinden. Dvs en liktgiltig rulle som ses av tjugo tusen pers och sedan repriseras på TV i ett halvår innan den glöms bort.
Svensson
Trufan
 
Inlägg: 545
Blev medlem: tis 27 nov 2007, 15:40

FöregåendeNästa

Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron