Film, del 2

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Inläggav john-henri » ons 18 feb 2009, 12:25

Det märkliga och lite deprimerande med Gus Van Sant är enligt min uppfattning att han ägnat merparten av sin karriär åt att göra allt sämre filmer, även om Milk utgör ett undantag. Men glöm inte att det här är killen som för tjugo år sedan regisserade Drugstore Cowboy ochför 18 år sedan My Own Private Idaho. Däreftor tog det honom sju år att jobba sig ner till Psycho.

Nort by Northwest har i väldigt många år varit också min personliga Hitchockfavorit. Däremot skulle jag inte sätta Psycho så högt som på andra plats; snarare vacklar jag mellan Rear Window och Rope. Rebecca bör inte heller glömmas bort i sammanhanget. Eller flera av de andra, förresten; som sagt är det en smak- och humörsak, och man kan hålla sig med olika Hitchcockfavoriter olika dagar, allt efter känsloläge.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav Sheriffen » ons 18 feb 2009, 12:38

john-henri skrev:Det märkliga och lite deprimerande med Gus Van Sant är enligt min uppfattning att han ägnat merparten av sin karriär åt att göra allt sämre filmer, även om Milk utgör ett undantag. Men glöm inte att det här är killen som för tjugo år sedan regisserade Drugstore Cowboy ochför 18 år sedan My Own Private Idaho. Däreftor tog det honom sju år att jobba sig ner till Psycho.


Jo, visst har han gjort bättre filmer en gång i tiden. Det är mest så att jag blev så vansinnigt irriterad på den där refaken av Psycho - en refake jag självklart aldrig har sett - att jag var tvungen att markera genom att nämna den. Enligt fascinerande anekdot som kanske till och med är sann påstod Gus Van Sant att han gjort om Psycho för att hans dotter inte velat se originalfilmen, eftersom den är i tråkigt svartvitt! Så i stället för att göra det rätta och drämma till ungjäveln med en stekpanna i huvudet tills han bankat in lite vett i skallen på henne (ska hon vara dotter till en filmkreatör???!!!) går han och gör en film hon kan se. För att den är i färg. Wow, liksom.

Nort by Northwest har i väldigt många år varit också min personliga Hitchockfavorit. Däremot skulle jag inte sätta Psycho så högt som på andra plats; snarare vacklar jag mellan Rear Window och Rope. Rebecca bör inte heller glömmas bort i sammanhanget. Eller flera av de andra, förresten; som sagt är det en smak- och humörsak, och man kan hålla sig med olika Hitchcockfavoriter olika dagar, allt efter känsloläge.


Rebecca tycker jag känns kanske något för konstruerad, en invändning man för övrigt kan rikta mot flera Hitchcockfilmer. Fast Rear Window och Rope är även stora favoriter för mig, så visst - man kan vackla olika dagar, det stämmer. Men Psycho är så ohyggligt effektiv och Anthony Perkins gör en sådan makalös insats. Det är förstås hemskt synd att han fick för sig att senare göra ett antal allt sämre uppföljare, men de bör ignoreras. Möjligen med undantag för den första, faktiskt, som i alla fall är bättre än vad man kunde vänta sig. Inte i närheten av originalet, självklart inte, men bättre än man kunde vänta sig. Lite, i alla fall.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav jophan » ons 18 feb 2009, 13:32

Sheriffen skrev:Enligt fascinerande anekdot som kanske till och med är sann påstod Gus Van Sant att han gjort om Psycho för att hans dotter inte velat se originalfilmen, eftersom den är i tråkigt svartvitt!


Jag har en bekant här i Uppsala som på fullt allvar hävdar att svartvita filmer inte går att titta på. Det är svårt att bemöta sådana åsikter, man bara gapar lite dumt i fem sekunder medan hjärnan jobbar, och sedan stänger man munnen igen och byter samtalsämne.

Sheriffen skrev:Anthony Perkins gör en sådan makalös insats. Det är förstås hemskt synd att han fick för sig att senare göra ett antal allt sämre uppföljare


Pengar luktar inte. Vissa säljer sin själ på Goodkinds altare för att finansiera sin livsstil, andra spelar in refakes av Psycho. De riktiga skurkarna är ju de som går och ser filmerna och läser böckerna ifråga.
Johan Anglemark
jophan
Site Admin
 
Inlägg: 2147
Blev medlem: ons 01 nov 2006, 10:50
Ort: Storvreta

Inläggav margl » ons 18 feb 2009, 14:41

Köpte nyligen en av filmhistoriens stora klassiker på dvd och sitter just nu och ser på den. Ah, miljön, skådespelarna och replikerna!

-You know, Rick, I have many a friend in Casablanca, but somehow, just because you despise me, you are the only one I trust.

-Rick, there are many exit visas sold in this café, but we know that you've never sold one. That is the reason we permit you to remain open.
-Oh? I thought it was because I let you win at roulette.
-That is another reason.

-You despise me, don't you?
-If I gave you any thought I probably would.

-When it comes to women, you're a true democrat.

-What is your nationality?
-I'm a drunkard.

-Ricky, I'm going to miss you. Apparently you're the only one in Casablanca with less scruples than I.

-And remember, this gun is pointed right at your heart.
-That is my least vulnerable spot.

-I like to think you killed a man. It's the romantic in me.

-Round up the usual suspects.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav Sheriffen » ons 18 feb 2009, 14:44

jophan skrev:Jag har en bekant här i Uppsala som på fullt allvar hävdar att svartvita filmer inte går att titta på. Det är svårt att bemöta sådana åsikter, man bara gapar lite dumt i fem sekunder medan hjärnan jobbar, och sedan stänger man munnen igen och byter samtalsämne.


Man misstänker att besynnerliga personer av det slaget kanske trots allt ser de med datorer färglagda versioner av svartvita filmer som det vurmades så mycket för innan ett gäng regissörer slog nävarna i bordet och fick slut på eländet. Poängen är att vad de då får är mycket märkliga filmer, eftersom de glada färgläggarna la ned otrolig möda på att ta reda på vilka färger kläder och så vidare haft i verkligheten, vid inspelningen. Utan hänsyn till att ljussättningen i filmen är avpassad för just svartvitt (helt annorlunda än för färg) och att klädernas originalfärger inte så sällan valdes just med tanke på hur de färgerna såg ut på svartvit film. Plus, förstås, att hudfärg med mera bara blev helt bisarrt. Samtidigt som filmens hela själ gick förlorad.

Och tänk att inte kunna se The Third Man, Citizen Kane, Touch of Evil, Manhattan, The Elephant Man, The Asphalt Jungle, Gilda, Casablanca...

Man undrar hur filurer av det där slaget ställer sig om man går ett steg längre och börjar prata om stumfilm?

Då svimmar de väl.

Sheriffen skrev:Anthony Perkins gör en sådan makalös insats. Det är förstås hemskt synd att han fick för sig att senare göra ett antal allt sämre uppföljare


Pengar luktar inte. Vissa säljer sin själ på Goodkinds altare för att finansiera sin livsstil, andra spelar in refakes av Psycho. De riktiga skurkarna är ju de som går och ser filmerna och läser böckerna ifråga.


Beklämmande sant förstås. Det händer ju att man undrar varför det sekunda och trikunda alltid finner storpubliken, medan det originella och geniala så ofta slåss någonstans ute i marginalerna. Fast jo, jag vet, lättillgängligt är alltid just lättillgängligt och slipper man reflektera över det man läser eller ser så är det ju skönt och gosigt och behagligt, för då kan man bara låta sig "underhållas" av hur Schwarzenegger vrålkör bilar i oändliga biljakter eller för den delen hur Anthony Perkins mördar oändliga rader människor i allt slaskigare filmer på sitt hotell, helt utan den dimension av utforskande av mänsklig sinnessjukdom som Hitchcock så skickligt vävde in i originalet.

Fast synd är det.

Kör hårt,
Sheriffen

P.S. Av yrkesmässiga skäl kan jag inte yttra mig direkt om Goodkind. Men i alla fall. D.S.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav john-henri » lör 21 feb 2009, 20:39

Åh, men jag har faktiskt sett (merparten av) Gus Van Sants Psycho. Av en ren slump, skyndar jag att tillägga, på TV i ett motellrum nånstans i Frankrike för några år sedan.

I färg var den. Såvitt jag kan minnas var den i övrigt lindrigt sagt bisarr. Kameravniklar och scenografi var en så nära kopia av originalet som möjligt. Dialogen var såvitt jag kunde avgöra identisk. Men sen var det ju det här med att Vince Vaughn spelar Anthony Perkins. På håll inte alltför illa; han rörde sig och gick som Perkins. Men ser ut som Vince Vaughn.

Några små ändringar finns mot originalet. Fascinerande nog är det som lagts till poänglöst, onödigt eller fel medan det som tagits bort är detaljer som bidrog subtilt men kraftfullt till filmens spänning och andlöshet.

Nå varför skriva om eländet. Mest intressant av allt är nog ändå att en hantverksmässig kopia, så gott som bild för bild och replik för replik, av en mästerlig film ändå inte blir mer än ett platt fall. Geniet i Psycho, och hos Hitchock, kan inte kopieras eller imiteras.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

FROST/NIXON av Ron Howard

Inläggav Sheriffen » lör 21 feb 2009, 22:37

FROST/NIXON av Ron Howard (2008)
Med Frank Langella och Michael Sheen

Filmen om Watergateskandalen är redan gjord. Den gjordes av Alan J. Pakula 1976 och heter All the President's Men och huvudrollerna görs lysande av Dustin Hoffman och Robert Redford. Det här är en storslagen film, en av de bästa i sitt slag. Andra diverse traumatiska upplevelser i den amerikanska historien, som Vietnamnkriget och Kennedymordet, har också filmatiserats. Betydligt mindre lyckat, men ändå.

Så vad ska man hitta på nu? Tja, ska man fortsätta rota i diverse traumatiska, samhälleliga upplevelser på silverduken får man köra dem i repris. (Och javisst, de håller på med en refakte av All the President's Men, för att inte tala om att Vietnamkriget har repriserats otaliga gånger - enligt uppgift har de många filmatiseringarna sammanlagt kostat mer i produktionskostnader än vad hela kriget gjorde).

Så det gäller väl att hitta en annan infallsvinkel. Ok. Watergate. Varför inte köra hur en brittisk talk show-värd, David Frost, försöker få en intervju med Richard Nixon efter det att Nixon avgått som president under sittande mandatperiod?

Idén är så korkad att man studsar runt på golvet och går ned i spagat, och det har filmen blivit också. För det här är komplett ointressant. Vem i hela friden är det minsta intresserad av protagonisten och huruvida han ska lyckas få en intervju med en före detta president för att höja sina tittarsiffror? Var någonstans ligger tittarens sympatier, vem är det man ska identifiera sig med...? Bryr sig någon enda om huruvida David Frost får och lyckas genomföra intervjun eller inte? Och de som gör det vet väl redan att han lyckades (eftersom det här är en film baserad på ett verkligt händelseförlopp)? Jag visste det inte, eftersom jag inte kände till händelseförloppet, men förstod förstås hur det skulle gå redan när jag efter en minut förstod vad filmen handlade om.

Jag har sett David Frost i svensk tv då och då i modern tid. Jag tycker att han kan vara smårolig ibland när han intervjuar människor jag själv uppskattar - Lauren Bacall, Sean Connery, Dustin Hoffman, David Bowie - men mer än så är det inte. Intervjuerna är menlösa småprat med, om intervjuoffren likt de uppräknade har humor, lite skämt kringströdda här och där. Något man ser en gång för stundens underhållning, men sedan aldrig mer.

Den här filmen är i själva verket så oengagerande att jag faktiskt, vilket är mycket ovanligt för mig, slumrade till någon halv minut mitt i. Visst, jag ser nominerade filmer på löpande band inför Oscarsgalan just nu och kan bli lite sömnig då och då, men för någon som på Berlinfestivalen på åttiotalet såg sex, sju filmer om dagen och sedan var på nattklubbar till klockan åtta på morgonen för att börja se film igen vid tiotiden, och höll på så i en vecka, är det ändå ingen större match. En film måste verkligen vara komplett platt och intetsägande för att jag så totalt ska tappa intresset.

Frank Langella som Richard Nixon är lika övertygande som en stubbe som har fått en sten i huvudet, med undantag av att stubben sannolikt företer vissa livstecken.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

THE READER av Stephen Daldry

Inläggav Sheriffen » sön 22 feb 2009, 00:19

THE READER av Stephen Daldry (2008)
Med Kate Winslet och Ralph Fiennes

Spoilervarning!


Av alla de fasansfulla bilder jag har sett från andra världskrigets nazistiska, maskinella utrotning av människor är inte någon av dem från koncentrationslägren den fasansfullaste. Den allra fasansfullaste är den kända porträttbilden på Adolf Eichmann i SS-skärmmössa. Bilden på denne högeffektive, uppenbarligen - det syns skräckinjagande tydligt på bilden - helt empatilöse utrotare (vars enda målsättning var att göra verksamheten så effktiv och kostnadsvänlig som möjligt, något han gjorde enastående väl) är den hemskaste jag någonsin sett från andra världskriget.

Av samma skäl har de filmer som visar den osannolika brutaliteten i närbild, som Schindler's List av Steven Spielberg, aldrig gjort mig lika ohyggligt illa berörd som de filmer som med små medel lyckas visa upp den maskinella och ibland till och med oförstående ondskan hos de människor som bedrev verksamheten.

Detta senare gör The Reader så övertygande och så maggropskväljande att jag började gråta. Det händer mig nästan aldrig när jag ser en film - jag är för van vid att se film, helt enkelt.

Moraltematiskt ställer den här filmen samma fråga som Carol Reeds The Third Man. Vad kommer i första rummet - moralen eller vänskapen? Hur ställer man sig till en god vän - eller, som i det här fallet, en tidigare älskarinna - om det visar sig att den människa som är en närstående är en hänsynslös massmörddare, som bedriver verksamheten för egen, ekonomisk vinnings skull (The Third Man) eller för att man har order att bedriva den så effektivt som möjligt (The Reader) och, skräckinjagande nog, inte ens riktigt förstår vad det är man gör, eftersom order - i det här fallet ingen bortförklaring - måste lydas?!

Men i den här filmen finns ett tema till. Berättelsernas - det vill säga skönlitteraturens - förmåga att förlösa oss. Berättelsernas betydelse för att förstå vår tillvaro, för att orientera oss i den, eller för att söka oss bort från den. Är de berättelserna till även för de maskinellt onda människorna? Har de ens rätt till dem?

The Reader är en mycket välgjord film och den överraskar med flera oväntade, hisnande förvecklingar i en intrig som oerhört väl målar upp temat och försöker ge den moraliska frågeställningen ett slags svar. Men något entydigt budskap finns inte här - filmen ställer i slutändan fler frågor än den besvarar. För svaren ger upphov till nya frågor.

Och Kate Winslet gör en rollprestation som tillhör filmhistoriens stora. Inga överord. Hon gör sitt livs paradroll, hon är extremt övertygande, hon lyckas enastående väl alltifrån inledningens romans med en tonårspojke till den fas i filmen där hon står inför rätta och slutligen den sista fas där hon sitter i fängelse. Minns ni Anthony Hopkins i en av nittiotalets tre bästa filmer, The Remains of the Day? Minns ni hur halva filmens intrig utspelas i hans mycket subtila minspel, i närbilder på hans ansikte? Det är vad Kate Winslet gör här. Hennes ansikte berättar historien. Det är, minst sagt, imponerande. Hon visar att hon, tillsammans med Tilda Swinton och Susan Sarandon, är en av tidens allra främsta skådespelerskor. De tre är nog de allra främsta, i själva verket.

Och två scener tidigt i filmen är omtumlande. Den första har jag aldrig sett tidigare på film, i någon variant. Det är när Kate Winslet ger den unge pojken handduken när han tar ett bad i hennes badkar, för att han blivit smutsig när han hämtat kol åt henne. Totalt överraskande och enastående effektiv och mycket vacker. Och så när hon, senare i filmen, sitter i badkaret och besvarar hans tre frågor genom att nicka respektive skaka på huvudet. Titta på hennes ansikte. Och gör det i hela filmen.

Det här är en skicklig, vacker, fasansfull, sorglig och mycket gripande film.

En film av det slag som får en att som svar på påståendet "They don't make 'em like that any longer" med emfas utbrista:

Yes, they do.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav J-h:n » sön 22 feb 2009, 15:35

Sheriff,

Jag uppskattar mycket dina filminlägg här, och det gör säkert flera andra också, men allvarligt talat:

Varför startar du inte en filmblogg?

Du skulle inom kort nå hundratals, kanske tusentals jätteintresserade läsare i stället för tiotals halvintresserade. Jag lovar.

Hur man gör? Piece of cake. Inte svårare än att skapa ett konto på detta forum. Pinkunicorn eller Johan A eller Svensson eller någon av många andra här som har pågående bloggar kan förklara om du får problem.

Allvarligt talat. Att lägga upp alla dessa filminlägg här är, om inte pärlor för svin, så i alla fall snudd på slöseri.
J-h:n
J-h:n
Letterhack
 
Inlägg: 296
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 16:39
Ort: Göteborg

Inläggav Sheriffen » sön 22 feb 2009, 16:21

Tro det eller ej, men du läser mina tankar. Jag hade just tänkt fråga Hans Persson hur man gör en blogg, eftersom han har en bokblogg. Jag tänker kalla min för Kinematografi (efter min gamla filmrecensionsspalt i tidskriften M2) och låta den bestå enbart av filmrecensioner och dito artiklar.

Tack för uppmuntran!

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav jophan » sön 22 feb 2009, 17:26

http://wordpress.com/

Börja själv. Ställ sedan frågor här allteftersom du dyker på problem. Det är enkelt, men jag vet av erfarenhet att även det enkla kan bli knepigt om det handlar om dig och datorer. :)
Johan Anglemark
jophan
Site Admin
 
Inlägg: 2147
Blev medlem: ons 01 nov 2006, 10:50
Ort: Storvreta

Inläggav Sheriffen » sön 22 feb 2009, 23:36

Ska bli! Tack!

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

THE WRESTLER av Darren Aronofsky

Inläggav Sheriffen » sön 22 feb 2009, 23:48

THE WRESTLER av Darren Aronofsky (2008)
Med Mickey Rourke

Spoilervarning!

Mickey Rourke boxades. Sedan blev han filmskådespelare. Och filmstjärna. Sedan började han boxas igen. Och nu gör han comeback som filmskådespelare. Och eftersom alla gillar en comeback kid har han gjort stor succé. Men inte bara därför.

The Wrestler är som valfri Rockyfilm om Rockyfilmerna vore bra filmer. Jag har visserligen uttalat mig positivt om den senaste, Rocky Balboa, i den här tråden och det står jag för - men den var som sagt ofullgången och jag ställde den i sken av tidigare Rockyfilmer. Det här är Rocky på riktigt. Mycket mer på riktigt än någon Rockyfilm. Fast det handlar om den besynnerliga form av i stora stycken helt fejkad "brottning" eller vad man ska kalla det som i USA kallas wrestling.

The Wrestler visar, likt The Harder They Fall av Mark Robson från 1956, upp den hänsynslösa värld som omger tuffa kampsporter som boxning och brottning, särskilt på de lägre nivåer där utövarna ständigt luras på stora summor pengar samtidigt som de ser till att få sig själva sönderslagna och skadade för livet. Men den är också ett porträtt av en människa för vilken det har gått mycket snett i livet, om än porträttet målas med banala, inom filmen så slitna penseldrag att de börjat tappa all färg - den försummade dottern som inte vill veta av honom, strippan/horan med hjärta av guld som blir kär i honom men som han i slutändan inte förmår älska tillbaka, drogproblem, och så vidare.

Mickey Rourke gör en i stora stycken berömvärd insats. Han har blivit ganska gammal och sliten, och det passar rollen perfekt. Han är dessutom en i alla fall kompetent, i några filmer skicklig, skådespelare och här gör han en roll som avgjort förtjänar en Oscarnominering men inte en Oscarvinst. Han verkar också ha besökt en och annan bar sedan sist, för lustigt nog spelar han dessutom Charles Bukowski mycket bättre här än han gjorde i sin helt förvrängda rollprestation i Barfly - så som han uppträder på strippklubbar och barer här är han trovärdig, så här skulle Charles Bukowski också ha kunnat bete sig. Och det känns ju nästan lite märkligt, att han trots allt kan. Men på den tiden inte gjorde. Och då kanske inte kunde. Vem vet?

Det som inte gör The Wrestler till en dussinfilm i genren är den massiva sorg och olycka som vilar över den, ända till slutet. Det här är inte på något sätt en hjältesaga, utan en berättelse om en vinddriven människospillra. Stundtals gripande.

Men det är inte en stor film. Den är inget slags milstolpe. Och den har alltså gjorts förut, den här också. Redan 1956.

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen mån 23 feb 2009, 00:19, redigerad totalt 1 gång.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

THE CURIOUS CASE OF BENJAMIN BUTTON av David Fincher

Inläggav Sheriffen » mån 23 feb 2009, 00:00

THE CURIOUS CASE OF BENJAMIN BUTTON (2008)
Med Brad Pitt och Cate Blanchett

The Curious Case of Benjamin Button är inte en film. Den är flera. Alla ofullgångna. För i likhet med exempelvis Forrest Gump är det här en episodfilm, men The Curious Case of Benjamin Button hänger inte ihop. De olika episoderna kan tas var för sig, som kortfilmer. Men varje sådan episod är för ofullgången, även som kortfilm, för att i sig bli en bra film. Några av dem är trots det så att säga lovande - skulle filmteamet ha fått för sig att göra en riktig långfilm av någon av de bättre, skulle den ha kunnat bli riktigt bra. Men då vore en förutsättning att den påklistrade gimmicken - en man som föds gammal och dör som spädbarn, som alltså lever baklänges - togs bort.

Filmen bygger på en novell av F. Scott Fitzgerald, men bara nominellt. Av F. Scott Fitzgeralds novell finns inte så mycket mer än gimmicken kvar, vilket i och för sig är helt i sin ordning - tryckt berättelse och film är olika, enskilda konstverk, och en förlaga varken kan eller bör ha för stort inflytande över filmen, eftersom medierna är så fullständigt disparata.

Mycket mer än så finns faktiskt inte att säga om den här filmen. Den är för lång, den blir stundtals olidligt utdragen, den är inte särskilt välspelad med ett undantag - Taraji P. Hansen - och det är underligt, eftersom Cate Blanchett är med. Fast även hennes rollprestation är blek och till en början så stereotyp att den belastas med ställföreträdande skamkänslor hos tittaren.

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen mån 23 feb 2009, 00:18, redigerad totalt 1 gång.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Re: FROST/NIXON av Ron Howard

Inläggav margl » tis 24 feb 2009, 10:16

Sheriffen skrev:Frank Langella som Richard Nixon är lika övertygande som en stubbe som har fått en sten i huvudet, med undantag av att stubben sannolikt företer vissa livstecken.


När jag tänker på Langella är det främst tre roller jag tänker på; som greve Dracula i Dracula från 1979, som Skeletor i Masters of the Universe från 1987 och som sjörövarkaptenen Dawg i Cutthroat Island från 1995. Draculavarianten är en medveten kontrast till Lugosis stela exotism och Lees bestialiska odjur, en romantiskt demonisk antihjälte, som de lyckas sisådär med (Van Helsing i samma film spelas förövrigt av Laurence Olivier). Masters of the Universe är en charmigt överdriven filmatisering av serien He-man i typisk åttiotalsstil, inte utan sina fläckar men i grund och botten med gott humör (där bär Langella, på grund av rollens krav, en tjock gummimask över ansiktet filmen igenom). Av dessa tre rollprestationer är Langella nog mest övertygande som Dawg, en sadistisk och sarkastisk pirat.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

FöregåendeNästa

Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron