Cruising av William Friedkin (1980)
Scent of a Woman av Martin Brest (1992)
People I Know av Daniel Algrant (2002)
Spoilervarningar!
Det finns ett problem med Al Pacino. Han är en ikon. Han är endimensionell. Och han är två personer.
För den unge Al Pacino har aldrig övertygat mig. När han slår igenom i filmer som "The Godfather" och "Serpico" ser han med sitt babyansikte ut som en liten pojke och intrycket förstärks förödande av att han är så kort till växten. Som ung förmådde den endimensionelle Al Pacino inte övertyga, eftersom han redan då spelade stenhårda mafiosos, gangstrar och snutar - som tittare fick vi veta att vi nu såg en iskall, hårdhamrad tuffing, och ut på duken kom en stultig liten pojke med månrunt ansikte och uppsyn som en ledsen hundvalp.
Fast den gamle Al Pacino övertygar, mycket tack vare att han fortfarande är endimensionell. För nu ser han tuff ut. Fårad och hård och sliten. Al Pacino är inte en skådespelare med någon större förmåga att gestalta olika typer av människor; han har ingen välutvecklad begåvning av det slag som tillåter honom att tränga in i en rollfigurs psyke och förvandlas till rollfiguren när han spelar honom. Han är Al Pacino och han spelar nästan alltid precis samma typ av roll, helt oavsett om han är gangster, snut eller en PR-ansvarig agent för filmstjärnor och annat nöjesbranschfolk.
Som i den sista av de tre filmerna som listas ovan, "People I Know". Det var den som fick inleda den minifestival om de tre filmerna som rullat här på Vanadisvägen under det senaste dygnet och den är, anser jag, klart bäst av dem. Jag har faktiskt inte kollat, men kan ändå i det närmaste svära på att den bygger på en teaterpjäs - den är i vilket fall gjord som en. En rad på varandra följande enkammartablåer där Pacino hela tiden befinner sig i centrum. Han spelar en tablettmissbrukande, alkoholiserad, hårt rökande PR-agent som aldrig sover; han är sliten, rosslig och olycklig; han är också karismatisk och egentligen mycket skicklig på det han gör, även om det - som när han ordnar sin stora välgörenhetsmiddag - kan se ut som om han bara har ren bondtur som lyckas trots att han i själva verket bara snubblar runt och famlar (vilket han gör på ytan, men bara på ytan - inte egentligen). I den här rollen är Pacino mycket övertygande; han är enkelspårigt envis, han lever på gränsen, och han blir ofrivilligt indragen i ett mordfall och har inte en chans att klara sig ur härvan. Den går helt utanpå hans förmåga och därför blir också slutet onödigt melodramatiskt; den här filmen hade varit ännu mycket bättre utan mordfallet. Al Pacino som det raglande PR-agentvraket är stundtals helt lysande, hela tiden övertygande, och mordfallet känns påklistrat eftersom det aldrig känns mer än perifert intressant. Mycket intressantare känns Pacinos knarkpåverkade simmande i show business sprithav, där han nätt och jämnt lyckas hålla näsan ovanför ytan men hela tiden klarar sig och ibland når betydande framgångar. Filmen utspelas under ett dygn - Elis (Al Pacinos rollfigur) sista i livet. Den är hårt effektiv; man har ingen svårighet att tro på Pacino i den på alla sätt kyliga, omänskliga världen bakom kulisserna i New York-nattens nöjesbransch.
Det är mycket svårare att tro på honom som en pensionerad, blind överste i "Scent of a Woman", av framförallt ett skäl - förmodligen i ett ärligt men komplett misslyckat försök att bryta sig ur sin endimensionella rollgestaltningsförmåga har han lagt sig till med en överdriven dialekt som jag ofta hört olika figurer i tecknade filmer tala, helt enkelt för att de ska föreställa vara lite bisarra. Sådant behärskar inte Pacino. Meryl Streep kan byta dialekt på löpande band och låta som om hon talat den senaste dialekten i hela sitt liv; härvidlag är Pacino hennes motsats. Det är synd, för det finns bitar i den här filmen som är bra, till och med gripande, även om den i helhet är en klichébemängd berättelse som på ett par ställen är rätt obegriplig. Vad är till exempel skälet till hans bisarra oförskämdheter på Thanksgiving-middagen hemma hos brodern och dennes vuxna barn och deras fruar? Varför tillåts inte den långa och ganska frånstötande sekvensen på något sätt utveckla rollfiguren eller åtminstone ge en glimt av en annan sida hos honom? Lägg märke till att den här sekvensen, liksom många andra, skulle kunna klippas bort utan att påverka filmen i övrigt.
"Scent of a Woman" ska föreställa en film om två män - en gammal som blivit blind, en ung som är på väg ut i livet - som växer och återtar livet i kraft av att de tack vare omständigheternas spel lär känna varandra under en helg i New York. Och javisst, det är det den handlar om, men på samma trots allt ganska ytliga plan som så många Hollywoodproduktioner av i dag rör sig på och som så gripande och övertygande skulle ha kunnat undvikas om filmen varit regisserad av exempelvis Mike Leigh. Pacino skriker och är otrevlig (som i 9 av 10 av sina filmer); den unge grabben är rädd och försagd, men visar sig vara en kille med choklad i hela dagen i den ganska bisarra och alldeles för utdragna scenen med pistolen i hotellrummet, mot slutet.
Och så överstens oväntade räddningsinsats när pojken ställs inför en besynnerlig tribunal i skolan och hotas av relegering; det här övertygar inte. Drypande sentimentalitet, men mycket fjärmat från den verklighetsförankring som skulle ha krävts för att det skulle bli riktigt gripande.
Fast det här är en snygg scen: när Al Pacino först pratar och sedan dansar tango med den vackra unga kvinnan på restaurangen. Rörande, och elegant gjord. Här övertygar Pacino.
Det gör han faktiskt i "Cruising" också, trots att han spelar en hårdför snut som ännu inte fyllt 30. Det kan bero på att han var 40 när filmen spelades in. Han har precis börjat bli av med sitt babyansikte och se en aning fårad ut, men är samtidigt tillräckligt ungdomlig för att fungera som en ung snut som under täckmantel söker sig in i gayvärlden för att som vacker ung man försöka locka fram en seriemördare som fastnar för och mördar män med ungefär Pacinos utseende. Filmen väckte redan under inspelningen så stora protester i gayvärlden att olika gaygrupper försökte sabotera när man spelade in på autentiska gayklubbar och den har försetts med en brasklapp i början. Fast den handlar alltså om den läderklädda S/M-delen av gayvärlden, så konstigt är det kanske inte att den inte är representativ för gayvärlden i helhet. Pacino lyckas väldigt väl framstå som gay när han spelar sin täckmantel på duken; han inte bara klär sig på ett annat sätt, han går på ett annat sätt och får ett helt annat kroppsspråk. Och plötsligt inser man att Al Pacino kanske inte är så endimensionell som han alltid verkat - på uppenbara men svårbemästrade sätt som det här, där han förvandlas från en mycket synbarligt straight man till en mycket synbarligt gay man, kan han excellera. Tydligen. Det är inte ofta man har sett honom göra det, även om en förstudie kan sägas vara hans likaledes täckmantel men då som hippie i "Serpico". Fast det här är svårare. Pacino är italienskättad, han är tämligen macho även i verkliga livet - men han förmår känsligt spela en gay ung kille som cruisar på gaybarer. Och det är nog det märkligaste och utan tvivel mest imponerande med filmen, som i övrigt är en banal polishistoria som bara sticker av från tretusen andra likadana filmer genom att utspela sig i just New Yorks gayvärld.
Kör hårt,
Sheriffen