Film, del 2

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

AL PACINO X 3

Inläggav Sheriffen » fre 07 dec 2007, 19:21

Cruising av William Friedkin (1980)
Scent of a Woman av Martin Brest (1992)
People I Know av Daniel Algrant (2002)

Spoilervarningar!

Det finns ett problem med Al Pacino. Han är en ikon. Han är endimensionell. Och han är två personer.

För den unge Al Pacino har aldrig övertygat mig. När han slår igenom i filmer som "The Godfather" och "Serpico" ser han med sitt babyansikte ut som en liten pojke och intrycket förstärks förödande av att han är så kort till växten. Som ung förmådde den endimensionelle Al Pacino inte övertyga, eftersom han redan då spelade stenhårda mafiosos, gangstrar och snutar - som tittare fick vi veta att vi nu såg en iskall, hårdhamrad tuffing, och ut på duken kom en stultig liten pojke med månrunt ansikte och uppsyn som en ledsen hundvalp.

Fast den gamle Al Pacino övertygar, mycket tack vare att han fortfarande är endimensionell. För nu ser han tuff ut. Fårad och hård och sliten. Al Pacino är inte en skådespelare med någon större förmåga att gestalta olika typer av människor; han har ingen välutvecklad begåvning av det slag som tillåter honom att tränga in i en rollfigurs psyke och förvandlas till rollfiguren när han spelar honom. Han är Al Pacino och han spelar nästan alltid precis samma typ av roll, helt oavsett om han är gangster, snut eller en PR-ansvarig agent för filmstjärnor och annat nöjesbranschfolk.

Som i den sista av de tre filmerna som listas ovan, "People I Know". Det var den som fick inleda den minifestival om de tre filmerna som rullat här på Vanadisvägen under det senaste dygnet och den är, anser jag, klart bäst av dem. Jag har faktiskt inte kollat, men kan ändå i det närmaste svära på att den bygger på en teaterpjäs - den är i vilket fall gjord som en. En rad på varandra följande enkammartablåer där Pacino hela tiden befinner sig i centrum. Han spelar en tablettmissbrukande, alkoholiserad, hårt rökande PR-agent som aldrig sover; han är sliten, rosslig och olycklig; han är också karismatisk och egentligen mycket skicklig på det han gör, även om det - som när han ordnar sin stora välgörenhetsmiddag - kan se ut som om han bara har ren bondtur som lyckas trots att han i själva verket bara snubblar runt och famlar (vilket han gör på ytan, men bara på ytan - inte egentligen). I den här rollen är Pacino mycket övertygande; han är enkelspårigt envis, han lever på gränsen, och han blir ofrivilligt indragen i ett mordfall och har inte en chans att klara sig ur härvan. Den går helt utanpå hans förmåga och därför blir också slutet onödigt melodramatiskt; den här filmen hade varit ännu mycket bättre utan mordfallet. Al Pacino som det raglande PR-agentvraket är stundtals helt lysande, hela tiden övertygande, och mordfallet känns påklistrat eftersom det aldrig känns mer än perifert intressant. Mycket intressantare känns Pacinos knarkpåverkade simmande i show business sprithav, där han nätt och jämnt lyckas hålla näsan ovanför ytan men hela tiden klarar sig och ibland når betydande framgångar. Filmen utspelas under ett dygn - Elis (Al Pacinos rollfigur) sista i livet. Den är hårt effektiv; man har ingen svårighet att tro på Pacino i den på alla sätt kyliga, omänskliga världen bakom kulisserna i New York-nattens nöjesbransch.

Det är mycket svårare att tro på honom som en pensionerad, blind överste i "Scent of a Woman", av framförallt ett skäl - förmodligen i ett ärligt men komplett misslyckat försök att bryta sig ur sin endimensionella rollgestaltningsförmåga har han lagt sig till med en överdriven dialekt som jag ofta hört olika figurer i tecknade filmer tala, helt enkelt för att de ska föreställa vara lite bisarra. Sådant behärskar inte Pacino. Meryl Streep kan byta dialekt på löpande band och låta som om hon talat den senaste dialekten i hela sitt liv; härvidlag är Pacino hennes motsats. Det är synd, för det finns bitar i den här filmen som är bra, till och med gripande, även om den i helhet är en klichébemängd berättelse som på ett par ställen är rätt obegriplig. Vad är till exempel skälet till hans bisarra oförskämdheter på Thanksgiving-middagen hemma hos brodern och dennes vuxna barn och deras fruar? Varför tillåts inte den långa och ganska frånstötande sekvensen på något sätt utveckla rollfiguren eller åtminstone ge en glimt av en annan sida hos honom? Lägg märke till att den här sekvensen, liksom många andra, skulle kunna klippas bort utan att påverka filmen i övrigt.

"Scent of a Woman" ska föreställa en film om två män - en gammal som blivit blind, en ung som är på väg ut i livet - som växer och återtar livet i kraft av att de tack vare omständigheternas spel lär känna varandra under en helg i New York. Och javisst, det är det den handlar om, men på samma trots allt ganska ytliga plan som så många Hollywoodproduktioner av i dag rör sig på och som så gripande och övertygande skulle ha kunnat undvikas om filmen varit regisserad av exempelvis Mike Leigh. Pacino skriker och är otrevlig (som i 9 av 10 av sina filmer); den unge grabben är rädd och försagd, men visar sig vara en kille med choklad i hela dagen i den ganska bisarra och alldeles för utdragna scenen med pistolen i hotellrummet, mot slutet.

Och så överstens oväntade räddningsinsats när pojken ställs inför en besynnerlig tribunal i skolan och hotas av relegering; det här övertygar inte. Drypande sentimentalitet, men mycket fjärmat från den verklighetsförankring som skulle ha krävts för att det skulle bli riktigt gripande.

Fast det här är en snygg scen: när Al Pacino först pratar och sedan dansar tango med den vackra unga kvinnan på restaurangen. Rörande, och elegant gjord. Här övertygar Pacino.

Det gör han faktiskt i "Cruising" också, trots att han spelar en hårdför snut som ännu inte fyllt 30. Det kan bero på att han var 40 när filmen spelades in. Han har precis börjat bli av med sitt babyansikte och se en aning fårad ut, men är samtidigt tillräckligt ungdomlig för att fungera som en ung snut som under täckmantel söker sig in i gayvärlden för att som vacker ung man försöka locka fram en seriemördare som fastnar för och mördar män med ungefär Pacinos utseende. Filmen väckte redan under inspelningen så stora protester i gayvärlden att olika gaygrupper försökte sabotera när man spelade in på autentiska gayklubbar och den har försetts med en brasklapp i början. Fast den handlar alltså om den läderklädda S/M-delen av gayvärlden, så konstigt är det kanske inte att den inte är representativ för gayvärlden i helhet. Pacino lyckas väldigt väl framstå som gay när han spelar sin täckmantel på duken; han inte bara klär sig på ett annat sätt, han går på ett annat sätt och får ett helt annat kroppsspråk. Och plötsligt inser man att Al Pacino kanske inte är så endimensionell som han alltid verkat - på uppenbara men svårbemästrade sätt som det här, där han förvandlas från en mycket synbarligt straight man till en mycket synbarligt gay man, kan han excellera. Tydligen. Det är inte ofta man har sett honom göra det, även om en förstudie kan sägas vara hans likaledes täckmantel men då som hippie i "Serpico". Fast det här är svårare. Pacino är italienskättad, han är tämligen macho även i verkliga livet - men han förmår känsligt spela en gay ung kille som cruisar på gaybarer. Och det är nog det märkligaste och utan tvivel mest imponerande med filmen, som i övrigt är en banal polishistoria som bara sticker av från tretusen andra likadana filmer genom att utspela sig i just New Yorks gayvärld.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Something's Gotta Give

Inläggav Sheriffen » tor 13 dec 2007, 01:17

SOMETHING'S GOTTA GIVE av Nancy Meyers, 2003

Spoilervarning!

Det finns ett problem med Jack Nicholson. Han är Jack Nicholson. Det vill säga, han är en enastående begåvad skådespelare med en lång rad mycket imponerande, inkännande rolltolkningar bakom sig (några få: "Chinatown", "One Flew Over the Cuckoo's Nest", "Iron Weed", "The Postman Always Rings Twice", "The Pledge", "The Two Jakes", "The Crossing Guard", "As Good As It Gets", "About Schmidt") och han är utan några som helst tvivel the coolest guy in film business och han är med all rätta en ikon som får nästan alla andra samtida ikoner, Sean Connery som ett av de få undantagen, att bara förblekna vid en jämförelse. Men så är han alltså Jack Nicholson. Och alldeles för ofta anser både han och hans regissörer att det räcker.

Alldeles för ofta spelar Jack Nicholson Jack Nicholson. Ibland bryter han av med att spela The Madman i olika inkarnationer ("The Shining", "The Witches of Eastwick", "Batman", många fler). Men alldeles och på tok för ofta är han bara Jack Nicholson. Sig själv.

Så helt plötsligt häromåret fick någon den lysande idén att specialskriva en film för Jack Nicholson där det är meningen att han ska spela Jack Nicholson, eftersom filmen inte bara uppenbart utan uttalat är baserad på hans egen personlighet och, i det här fallet, hans välförtjänta rykte som en av samtidens stora kvinnotjusare. Filmen är en komedi och heter "Something's Gotta Give".

Jag gillar den här filmen. Den är förvisso en rätt enkel komedi, men den ger verkligt utrymme för Jack Nicholson att träffsäkert spela en roll som han avgjort spelar bättre än någon annan. Den verklige Jack. Charmig, självsäker, arrogant, framgångsrik, begåvad och en makalös don juan.

Fast med honom, med den verklige Jack, och med skådespelaren Jack, finns det ett problem till. På grund av sin magnetiska utstrålning och sin enastående begåvning har han en stark tendens att fullkomligt dominera de filmer han gör. De flesta andra skådespelare intar automatiskt en andraplats; de har inte en chans. I den här filmen har man haft den goda smaken att matcha honom mot Dianne Keaton, som mer än väl förmår hålla honom stången. De befinner sig hela tiden på samma nivå - henne förmår Jack inte överskugga, henne förmår han inte stjäla showen från. De gör showen tillsammans, eftersom något annat inte är möjligt, och det är en ren njutning att se dem spela ut mot varandra och spela med varandra.

"Something's Gotta Give" handlar om skivbolagsdirektören Jack Nicholson (annat namn i filmen, men det är oväsentligt) som är 63 år gammal och aldrig har haft en flickvän som varit över 30. Med självklar framgång nedlägger han den ena vackra damen efter den andra, ända tills han träffar den jämnåriga Dianne Keaton och något för honom mycket oväntat händer. Förutsägbar handling, men så väl exekverad att det faktiskt inte spelar någon roll. Man glider fram genom "Something's Gotta Give" och fnittrar förtjust åt Jacks läckra repliker och åt alla de träffsäkra, komiska situationerna. Bara en sådan sak som hans förklaring till den den unga damen i början till varför han bara har flickvänner som är under 30! Eller hans breda grin och Nicholson-glimt i ögat när han inför den kommande uppraggningen i Paris av Dianne Keaton uppstassad kliver ut på trottoaren utanför hotellet och för sig själv säger: "Showtime!".

Det är inte svårt att tro på den här filmen, trots att det komiska upplägget förstås gör den tämligen - och medvetet - lika charmigt osannolik som alla Hollywoods stora kärlekskomedier genom tiderna, från stumfilmstiden och framåt. Man vill helt enkelt tro, och därför gör man det - och saken blir ju så mycket lättare av att Jack är Jack, han är sådan där, och det vet vi allihop.

Fast det har slagit mig att min förtjusning har en orsak till. Det här är ett lite känsligare kapitel och jag vill på intet sätt framställa mig som en Jack Nicholson (nota bene!), men en likhet har vi kanske trots allt, och det är att även om mina flickvänner och, hm, ja, ja, ragg, har varit högst avsevärt många färre än Jack Nicholsons, så delar jag med honom förtjusningen i kvinnor som är märkbart mycket yngre än jag själv. Nu var det sagt och moralpanikarna kan sticka huvudet i sanden, för jag pratar inte om barn här utan kvinnor i allra översta tonåren och in i tjugoåren. Som Jacks i filmen. Det går inte att komma ifrån en sak, nämligen - hans rollgestalt, han själv, går att identifiera sig med och se upp till (så framgångsrik som han är!), och man fnittrar alldeles överförtjust när han *faktiskt använder repliker man själv kört med*! Och det var det jag ville ha sagt, för betänk själva hur vulgärt och puerilt stolt man blir över att se Jack Nicholson (!) göra som man själv vid några tillfällen har gjort - ja, jag medger det oförblommerat, jag är en hjältedyrkare och jag har aldrig blivit vuxen nog att lägga av mig mina stora förebilder och Jack är bara en sådan jävla inspiration, liksom.

Så när man sett den här filmen är det mycket lätt att dra på sig solglarorna och med självsäker stuns i gången ge sig ut i nattlivet med Jack i bakhuvudet.

Showtime.

Och vad fan, är det inte ett gott betyg åt en film, att den så handfast inspirerar en rakt ut i ens egen tillvaro, trots eller just därför att förebilden i den är så mycket coolare än man själv?

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

FILMER MAN GLÖMMER

Inläggav Sheriffen » tor 13 dec 2007, 21:13

Jag sorterade just igenom en hög dvd-filmer och slogs av det där som då och då händer den hängivna cineasten - man sitter där och fånstirrar på ett dvd-omslag eller en filmtitel och vet att man har sett filmen, men man minns den inte alls längre. Det har även hänt mig att jag suttit och tittat på filmer bara för att upptäcka att jag har sett dem förut när det bara är ett par minuter kvar till slutet; de har liksom inte gjort något intryck alls, nästan, första gången och i de väldiga drivor film jag ser har de helt enkelt drunknat, försvunnit under ytan. Jag skulle kunna räkna upp otaliga sådana filmer - om jag kom ihåg dem. Men det gör jag ju alltså inte.

Fast nu hittade jag två filmer som jag kategoriskt vet att jag har sett, för de var insorterade i högen med sedda filmer och jag vet dessutom *att* jag har sett dem, men jag minns dem inte alls. Den ena är Michael Mayers "A Home at the End of the World", som jag såg primärt för att Sissy Spacek spelar i den. Men jag har bara ett vagt minne av två killar och en tjej och att Sissy Spacek är någons mamma och så tror jag att den ene killen kanske var bög, kanske. Fast det här får jag alltså anstränga mig storligen för att dra mig till minnes och då är det ändå inte så hemskt länge sedan, i tid räknat, som jag såg filmen. Det är bara länge sedan i antal filmer räknat.

Detsamma gäller Chris Columbus' med all säkerhet lättviktiga Hugh Grant-komedi, "Nine Months". Jag minns att den handlade om graviditet på något sätt, men det tror jag i själva verket inte att jag minns utan att jag sluter mig till med tanke på titeln. För jag minns absolut ingenting av den här filmen. Förutom att Hugh Grant var med. Fast det står ju på konvolutet och så är han på bild där, så det vete fan om jag ens minns det, faktiskt.

Vad har ni andra för relativt nyligen sedda filmer som inte lämnat några som helst spår efter sig, som inte gjort något intryck alls?

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen tor 13 dec 2007, 22:33, redigerad totalt 2 gånger.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav margl » lör 12 jan 2008, 16:50

Idag har jag tittat på Ridley Scotts Duellanterna som jag fick hem i dvd-format igår. En grym, poetisk och en smula gåtfull berättelse om två krigare som under napoleonkrigen tumultariska tid blir besatta av en dödlig katt-och-råtta-lek kretsande kring hederskodens förvridna begrepp om ära. Keith Carradine och Harvey Keitel gör sig bra sig napoleonska officerare och bägge övertygar i sina två skilda personligheter; Keitel aggressiv och arrogant-Carradine melankoliskt eftertänksam. Fast den skådespelarinsats jag själv minns bäst är Albert Finneys lilla, men skarpa inhopp som polisminister Fouche. Miljöerna och tidsbakgrunden känns också välfångade, bla med dystert starka bilder från det ryska fälttåget 1812, men framför allt den avslutande duellen i en skogsomgiven slottsruin är minnesvärd. Scotts medtagna kommentarer till filmen förefaller främst vara instruktioner kring hur man skapar trovärdiga miljöer med små medel och skryt över hur mycket han lyckades spara in på inspelningen.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav john-henri » lör 12 jan 2008, 17:13

Margis inlägg kom mycket lägligt direkt efter Sheriffens månadsgamla undran, eftersom det fick mig att minnas att jag förvisso har sett Spielbergs Duellanterna men att den i allt väsentligt tillhör den kategori filmer Sheriffen frågar efter, alltså de som glöms omedelbart och spårlöst. Andra sådana? Nog har väl jag också sett "Nine Months"? Eller har jag inte? Länge såg jag filmer med Hugh Grant, men undvek i det längsta att se filmer av Chris Columbus. Jag tror ändå jag sett den, men i så fall funkar den lika bra på mig som på Sheriffen; det går inte att minnas den. Ej heller "Maid on Manhattan", eller "Om ödet får bestämma" eller vad nu den där otroligt fåniga romantiska komedin hette där de vägrade byta telefonnummer för att ödet skulle fixa allting åt dem. Eller de allra flesta romantiska komedier på senare år, slår det mig; fanns det inte en som hette "The Wedding Planner" också, den har jag sett. Liksom den om killen som spelar på andras bröllop. Kommer inte ihåg nån av dem. (Faktiskt är nästan den enda jag kommer ihåg två från de senaste två eller tre åren Imagine You & Me.) En annan film jag hade väntat mig att inte komma ihåg alls var remaken av The Alamo härom året, men den kommer jag faktiskt ihåg rätt bra när allt kommer omkring; duktiga skådespelare och omsorgsfull regi visade sig faktiskt göra en riktig bra film av en synbarligen fullständigt onödig film. Å andra sidan kommer jag inte ihåg annat än titlarna av King Arthur och Troy och flera andra historiska spektakel jag sett på senare tid (kanske enklare att säga att den enda film jag kommer ihåg i detalj av alla de här var Ridley Scotts Kingdom of Heaven som jag vidhåller höjer sig skyhögt över resten).

Kul idé, faktikst. Återkommer säkert vid tillfälle när jag kommit ihåg fler filmer jag inte kan komma ihåg.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav margl » lör 12 jan 2008, 19:24

john-henri skrev:Margis inlägg kom mycket lägligt direkt efter Sheriffens månadsgamla undran, eftersom det fick mig att minnas att jag förvisso har sett Spielbergs Duellanterna men att den i allt väsentligt tillhör den kategori filmer Sheriffen frågar efter, alltså de som glöms omedelbart och spårlöst. Andra sådana? Nog har väl jag också sett "Nine Months"? Eller har jag inte? Länge såg jag filmer med Hugh Grant, men undvek i det längsta att se filmer av Chris Columbus. Jag tror ändå jag sett den, men i så fall funkar den lika bra på mig som på Sheriffen; det går inte att minnas den. Ej heller "Maid on Manhattan", eller "Om ödet får bestämma" eller vad nu den där otroligt fåniga romantiska komedin hette där de vägrade byta telefonnummer för att ödet skulle fixa allting åt dem. Eller de allra flesta romantiska komedier på senare år, slår det mig; fanns det inte en som hette "The Wedding Planner" också, den har jag sett. Liksom den om killen som spelar på andras bröllop. Kommer inte ihåg nån av dem. (Faktiskt är nästan den enda jag kommer ihåg två från de senaste två eller tre åren Imagine You & Me.) En annan film jag hade väntat mig att inte komma ihåg alls var remaken av The Alamo härom året, men den kommer jag faktiskt ihåg rätt bra när allt kommer omkring; duktiga skådespelare och omsorgsfull regi visade sig faktiskt göra en riktig bra film av en synbarligen fullständigt onödig film. Å andra sidan kommer jag inte ihåg annat än titlarna av King Arthur och Troy och flera andra historiska spektakel jag sett på senare tid (kanske enklare att säga att den enda film jag kommer ihåg i detalj av alla de här var Ridley Scotts Kingdom of Heaven som jag vidhåller höjer sig skyhögt över resten).


Vill bara påpeka en smula pedantisk att det här rörde sig om Ridley Scotts Duellanterna, men det kanske bara var ett tecken på just hur lite bestående intryck filmen i fråga gjort på dig. Instämmer rörande de senaste årens s.k. romantiska komedier och flesta spektakelfilmer (gjorda utan charmen och stilfullheten i de äldre hollywoodska monumentalfilmerna).
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav Sheriffen » tis 29 jan 2008, 07:46

Ur Leif Furhammars korta historik om filmpriset Guldbaggen på Svenska Filminstiutets hemsida:

"Ganska länge var priset en utsökt exklusivitet, och det var meningen att det skulle så vara. 1971 tyckte ledamöterna i juryn till och med att filmåret varit så mediokert att de avstod från att dela ut några Guldbaggar över huvud taget."

Läckert kompromisslös inställning. Man kunde önska att kulturklimatet i filmvärlden var lika tufft i dag. Ibland vore det onekligen befogat.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav margl » tis 29 jan 2008, 17:33

Igår fick jag till min glädje möjlighet att återigen se dramakomedin Angel on my Shoulder från 1946. Grundhandlingen är följande; den grovhuggne gangstern Eddie Kagle (Paul Muni) blir dödad av sin förrädiske kompanjon och skickad till en säkerligen välförtjänt helvetesvistelse. Samtidigt sitter Djävulen (Claude Rains) och huttrar i sitt kontor, värmen i underjorden sjunker därför att det liberala rättssystemet däruppe inte avrättar nog med brottslingar och därmed förser helvetet med välbehövlig arbetskraft. Djävulen sluter, utan att avslöja sin egentliga identitet, ett avtal med Kagle; i utbyte mot att denne ska få tillfälle att hämnas på så kompanjon så ska han byta plats med en respekterad domare och följa Djävulens instruktioner som innehavare av denna post. Filmen uppvisar en välbalanserad blandning av humor och allvar och scenerierna från helvetet må vara en smula konventionella men är likväl stämningsfulla. Muni är mycket trovärdig som den oborstade men i grund och botten hedervärde Kagle, medan Rains är magnifik som Djävulen, ständigt med en bra replik i beredskap.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav john-henri » tis 29 jan 2008, 19:32

Jepp. Lyckad film. De som tillverkar nutida komedier borde ta lärdom.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav john-henri » ons 30 jan 2008, 00:08

Har för övrigt just sett TV-serien Studio 60 on the Sunset Strip, som gick i USA från hösten 2006 fram till början av juli 2007 med totalt 22 avsnitt och därefter lagts ner. Skriven och producerad av Aaron Sorkin, som vara initiativtagare och huvudförfattare till The West Wing och som också skrivit några riktigt imponerande filmmanus.

Serien kan rekommenderas med avsevärt eftertryck. Frånsett en svacka på ett par avsnitt efter de första tolv avsnitten är det här ett intelligent, omsorgsfullt regisserad, berömligt fotograferad och iscensatt TV-drama om spelet i kulisserna bakom en satirisk TV-show, rätt uppenbart inspirerad av Saturday Night Live, med bra skådespeleri, smart dialog, en hel del humor och en hel del känsla. Beklagligtvis fick den katastrofalt sjunkande tittarsiffror och efter mycket hummanden, bland annat därför att den nominerades till åtskilliga Emmypriser och dessutom plockade hem två eller tre, beslöt CBS att inte förnya avtalet till en andra säsong. Sorkin skriver nu i stället långfilmer men arbetar enligt uppgift på ett nytt uppslag till en TV-serie. Men jag undrar om han inte borde göra som andra mer ambitiösa kreatörer och söka sig till kabelbolagen; den sorts TV han skriver och producerar verkar fortfarande klart för avancerad för networkbolagen.

Hursomhelst finns serien komplett på dvd till rätt överkomligt och helt klart berättigat pris.

John-Henri
Prenumerera på Nova science fiction. 4 nr för 275 kr. Postgiro 52 80 97-9, Gafiac. Om du tycker att det ska finnas sf på svenska också!
john-henri
BNF
 
Inlägg: 1096
Blev medlem: ons 29 nov 2006, 13:42
Ort: Viken

Inläggav margl » tor 31 jan 2008, 22:21

Jag har aldrig varit riktigt intresserad av Clark Gable (kanske blir en ändring på det framöver) men i filmen jag råkade se i kväll gjorde han mycket bra ifrån sig. Filmen ifråga var det romantiska westerndramat Honky Tonk från 1941 och skildrar hur den munviga skojaren Candy Johnson (Clark Gable) försöker ta över en liten stad tillsammans med sin hasardspelande partner Sniper (Chill Wills) och den korrumperade domaren Cotton (Frank Morgan). Planen lyckas väl och de tjänar grova pengar bakom kulisserna, men Candy har blivit förtjust i domarens dotter (Lana Turner)...Det som jag tyckte var det sämsta med filmen var att med tanke på hur mörk filmen blir mitt i och därefter så framstår avslutningen som påklistrad och inget annat än en reflexmässig eftergift åt happy ending-romantiken. Men Gable framstår verkligen i sitt esse som Candy Johnson; charmig, djärv och allmänt opålitlig. Folk talar om Marilyn Monroe, men personligen sätter jag Lana Turner högre bland de blondiner som lyst upp bioduken med sin närvaro; med en blandning av list och sentimentalitet utgör hon en god kontrast till Gable. Frank Morgan, som i mitt medvetande är för evigt inristad som den godmodige och något sinnesförvirrade farbrorn som spelade trollkarlen i Trollkarlen från Oz, har här en ovanligt allvarlig roll; sliten mellan profitintressen och moraliska ställningstaganden.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav Sheriffen » fre 01 feb 2008, 00:53

margl skrev:Folk talar om Marilyn Monroe, men personligen sätter jag Lana Turner högre bland de blondiner som lyst upp bioduken med sin närvaro...


Lana Turner hade den i sammanhanget inte oväsentliga fördelen att hon var skådespelerska, något man nästan skulle kunna tycka vore ett slags krav för att få göra film.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav centerwall » mån 04 feb 2008, 10:13

Ytterligare ett filmtips från Göteborgs Filmfestival: Julie Taymors "Across the universe". För er som inte känner till filmen så är det en musikal där musiken utgörs av Beatleslåtar. Dessutom kryllar filmen av Beatlesreferenser - t ex har karaktärerna namn som Jude, Lucy, Prudence.

Jag har nästan lite svårt att göra filmupplevlsen rättvisa med bara några rader. Det var en helt fantastiskt upplevelse. Filmen var vacker, rolig, medryckande, härlig, fyndig, svängig. Storyn var enkel (och det är sällan något fel på en enkel story) men musikalnumren var inte enkla. Vilken scenografi! Vilka effekter! Vilken show!

Jag är själv ganska konservativ när det handlar om Beatles och är oftast skeptisk till andras versioner av deras musikskatt. Men inte i det här fallet. Vissa låtar framfördes till och med i bättre versioner än originalet. Ett uttalande jag kanske får modifiera när jag köpt och lyssnat sönder soundtracket, men så känns det just nu i alla fall.

Först efter ett glas vin och en promenad på ungefär en timme var jag tillbaka på jorden efter att ha sett filmen.
centerwall
Letterhack
 
Inlägg: 448
Blev medlem: tis 12 dec 2006, 23:34
Ort: Göteborg

In Memoriam

Inläggav Sheriffen » sön 10 feb 2008, 00:32

Från SR Minnens hemsida:

"Skådespelerskan Eva Dahlbeck är död.

Skådespelerskan och författaren Eva Dahlbeck har avlidit i en ålder av 87 år.

Hon var en av Ingmar Bergmans favoriter, en karaktärsskådespelare och en stark komedienn.

Eva Dahlbeck var knuten till Dramaten från 1944. De flesta minns henne säkert som ”Bergman-skådespelerska”, som bitsk och slagfärdig partner till Gunnar Björnstarnd i ”En lektion i kärlek” (1954) och i ”Sommarnattens leende” (1955)."

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav margl » ons 20 feb 2008, 16:43

Idag har jag sett på Le Plaisir av regissören Max Ophüls, som det talats väl om på filmtråden. Dessa komplimanger var inte bortkastade. Handlingen baserar sig på tre noveller av Guy de Maupassant och enligt mig har filmen också fångat mycket tidsatmosfär a la Maupassant; en samling spridda livsöden-en åldrad hårfrisör, en grupp prostituerade, en konstnär och hans modell-mot bakgrund av 1800-talets andra hälft. Fina tidsmiljöer fångade i vackra bilder och förträffligt kamera-arbete, med långa och flytande svepningar. Gestalterna är avbildade med intim och inkännande personpsykologi och stundom med ironi, helt i Maupassants anda.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

FöregåendeNästa

Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Bing [Bot]

cron