Film, del 2

Om böcker, film, tv och musik i vidare bemärkelse

Inläggav margl » lör 27 dec 2008, 11:51

Sheriffen skrev:Gilda av Charles Vidor, med Rita Hayworth, Glenn Ford och George MacReady (1946).


Jag tänkte på den häromdagen då jag av en tillfällighet påmindes om att det faktiskt var MacReady, som jag tidigare nämnt som en minnesvärd birollsinnehavare, som spelade klubbägaren med käppen. Första gången jag såg den var en sen helgkväll i tonåren. Då visste jag egentligen ingenting om den annat än att det var en klassisk film och ett triangeldrama. Klassiker, tänkte jag, kanske lika bra att se den nu när jag får möjlighet. Jag tror inte jag hade några särskilda förväntningar. Det dröjde dock inte länge förrän jag fascinerades av Fords hårdkokta gangstertyp, MacReadys gåtfulla framtoning och Hayworths sensualism. Förövrigt var det länge sedan jag såg den, borde kanske försöka göra det igen ganska snart.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

Inläggav centerwall » tis 30 dec 2008, 14:05

Jag såg Mama Mia under julhelgen, och min fråga till forumets cineaster är: vad är grejen? Varför pratar alla om den här rullen som en fantastisk musikal? Eller är det så att jag har sett en annan film än den som så många pratar sig så varm om?

Visst måste jag erkänna att jag inte är någon större fan av ABBA - men jag tycker inte heller illa om musiken. Om det inte är Lädernunnans version av Gimme, gimme, gimme så sätter jag inte på ABBA själv, men jag brukar inte lämna rummet om någon annan gör det.

Men musiken är inte det stora problemet. Det är inte heller den fåniga storyn. Även en tunn historia kan ju faktiskt bli en bra film. Problemet är dels att flera av skådespelarna inte kan sjunga (framförallt Meryl Streep och Pierce Brosnan - de håller väl tonen någorlunda, men har ack så mediokra röster) och dels att sång- och dansnumren är så tråkiga och rent av taffliga.

Enligt min ringa mening ska en bra musikalfilm ha något som lyfter den, något som skapar magi på den vita duken. Bra sång och inspirerande koreografi brukar vara en förutsättning. Förutom några enstaka scener saknar Mama Mia detta. Lyckligtvis var den i alla fall inte så lång.
centerwall
Letterhack
 
Inlägg: 448
Blev medlem: tis 12 dec 2006, 23:34
Ort: Göteborg

Inläggav jophan » tis 30 dec 2008, 14:35

Tack. Jag började tro att jag var galen. Intrigen är patetisk och skådespelarinsatserna mediokra - några OK, andra mycket sämre. Den saknar dessutom charm. Musiken är godkänd men inte mer, men det är inte särksilt mycket musik för att vara en musikal, så... årets stora biobesvikelse. Jag hade sett fram emot vad de flesta dagstidningskritiker verkade påstå var en charmig, välspelad bagatell och fick se något som vare snubblande nära kalkonen.
Johan Anglemark
jophan
Site Admin
 
Inlägg: 2147
Blev medlem: ons 01 nov 2006, 10:50
Ort: Storvreta

Inläggav Sheriffen » tis 30 dec 2008, 15:22

Den stora missen med Mamma Mia tycker jag är att de låtit skådespelarna sjunga själva i stället för att låta människor som kan sjunga dubba dem. Fast jag tycker att Meryl Streep klarar sig rätt bra, men resten - i all synnerhet Pierce Brosnan - kan helt enkelt inte sjunga.

Att intrigen är tunn stör mig däremot inte alls. Intrigen är sällan poängen med en musikal och inte ens de riktigt stora musikalerna - Singin' in the Rain, Top Hat, Chicago - har någon särskilt märkvärdig intrig. Poängen är i stället sång- och dansnumren.

Jag gillar ABBA, så musiken i sig tycker jag är bra. Men den kunde som sagt ha varit bättre framförd.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Svensson » tis 30 dec 2008, 16:15

Håller helt med om Mamma Mia.

Castingen är märklig: det saknas glamour, bildsköna människor. Meryl Streep ser grådaskig ut, hennes dotter i filmen saknar "det", och så Skarsgård och Firth, tja, grånade gubbar...

(Har aldrig förstått Stellan Skarsgårds storhet; ser ut som en bonndräng vad han än gör, hopknipna ögon och fånig min. Den enda film där han varit rätt castad var "Den enfaldige mördaren" där han spelade idiot, även om filmen i sig var usel som alla andra av Hasse Alfredssons filmer.)

Mamma Mia: ingen kan sjunga, Streep kan heller inte dansa (ser ut som den där balettmänniskan Birgit Cullberg som ännu dansade som 70-årig, ingen vacker syn).

De som gillar filmen må gilla den (de gustibus...), men brr, jag får inga positiva vibbar av denna horreur.
Svensson
Trufan
 
Inlägg: 545
Blev medlem: tis 27 nov 2007, 15:40

Inläggav Merry » ons 31 dec 2008, 16:37

Jag fick samma vibbar av Mamma Mia som jag fick av Spindelmannen 2 - en film som är mycket välgjord för en målgrupp som jag inte tillhör.

Mamma Mias målgrupp, såvitt jag förstår det, är kvinnor, främst i 40-60-årsåldern. Nu säger jag inte att att alla kvinnor tycker om filmen, men tillräckligt många för att ge den alldeles utmärkta biljettintäkter trots att de flesta manliga kritiker varit allt annat än positiva. Box Office Mojo har den på plats 48 på All Time Worldwide Gross.

Klart att den saknar "glamour" - den är avsiktligt filmad så. Speciellt Meryl Streep och hennes vänner filmas med med en tonvikt på "riktiga människor". Jag tyckte det var speciellt tydligt i scenen när Meryl Streeps karaktär börjar gråta - inga romantiska filmtårar, direkt. Jag tror att de valde att låta skådespelarna sjunga av samma anledning. Nu är det ju olyckligt att Brosnan inte har någon sångröst alls, men det är möjligt att regissören iskallt räknade med att han skulle få brownie points av den kvinnliga publiken för det tappra försöket?

Den har dessutom en av de tydligaste exemplen av "female gaze" jag sett i en storfilm. Möjligen saknar dottern "det", men jag är säker på att de gjorde sitt allra bästa att välja ut manliga skådespelare som har "det". =)

Jag tycker det är synd att det kommer ut mängder av målgruppsfixerade storfilmer som riktar sig mot pojkar och män men nästan inga för kvinnor, så även om den inte är min tekopp så är jag glad att den finns.
Merry
Fan
 
Inlägg: 183
Blev medlem: mån 20 nov 2006, 15:57
Ort: Göteborg

ROCKY BALBOA - spoilervarning!

Inläggav Sheriffen » fre 02 jan 2009, 03:31

ROCKY BALBOA av Sylvester Stallone (2006)
Med Sylvester Stallone, Burt Young och Geraldine Hughes


SPOILERVARNING - SLUTET AVSLÖJAS

Det är väldigt lätt att göra sig lustig över Sly Stallone. Han har gjort en lång rad enfaldiga skräpfilmer och han är en mycket medelmåttig skådespelare. Men - och det är rätt viktigt - han är inte dum i huvudet.

När han var 29 år gammal och hade 750 dollar på bankkontot, bestämde han sig för att skriva ett filmmanus. Det tog 17 dagar. Filmen kom att heta Rocky, Sly Stallone spelade själv huvudrollen och den vann en Oscar för bästa film och tog dessutom en statyett för bästa regissör och en för bästa klippning. Den nominerades i ytterligare 7 kategorier. Och det här var inte alldeles oförtjänt - även om filmen inte har åldrats särskilt väl, i synnerhet inte i sken av de många allt fånigare uppföljarna, så var den en sensation när den kom. Jag gillade den då - 1977 - men har haft lättare att tygla min förtjusning sedan dess.

Fast, poängen: Rocky var ett slags fenomen, som i kamp mot filmer som Taxi Driver och Star Wars och Network och All the President's Men blev en box office-hit. Och även om den berättar en väldigt enkel historia, så gör den det effektivt.

Nu är vi framme vid kapitel 76548 i berättelsen om Rocky. Den uppenbart lögnaktiga kungörelsen att Rocky hela tiden varit avsedd som en trilogi, som påstods när den gjort succé och man ville göra ett antal uppföljare, har blivit ännu mer genomskinlig i takt med att trilogin i stället blivit en... ja, vad är det? Hur många Rocky-filmer finns det egentligen? Är det 6 eller 7?

Men så kommer då Rocky Balboa.

Det här är inte en stor film. Det är inte stor filmkonst. Men det är en film som man inte utan vidare kan avfärda. För den är inte heller dum. Faktiskt.

För det första har den, för den som vet något om tungviktsboxning, en uppenbar förlaga i verkligheten. Matchen som Evander Holyfield gick mot Mike Tyson 1996. Mike Tyson hade i en mycket lång rad segrar slagit sina motståndare på knockout under de första trettio sekunderna i första ronden och många av oss som gillar tungviktsboxning började få allt klarare för oss att han inte kunde boxas. Han hade bara en stridsvagnstung höger (eller var det en vänster? - man glömmer när det gäller en så komplett ointressant boxare), men han saknade uthållighet (vilket är vad boxning handlar om) och han hade ingen teknik (vilket är vad boxning ännu mer handlar om), i synnerhet inte jämförd med rättmätiga legendarer som Muhammad Ali (är och förblir störst av dem alla), George Forman och Rocky Marciano. Det enda som saknades var ett bevis, en bekräftelse - och den bekräftelsen fick vi när Mike Tyson äntligen mötte en värdig motståndare, någon som faktiskt kan boxas: Evander Holyfield. Då förlorade han. Eftersom han blev tvungen att gå flera ronder och helt enkelt saknade den uthållighet och teknik som krävdes. För det gick inte att sänka Evander Holyfield med ett enda, stridsvagnstungt slag. Inte ens med tio. Eller tjugo.

Ok, där har ni i korthet bakgrunden. För den här filmen handlar, på boxningsplanet, om en inte likadan men motsvarande match. En regerande världsmästare som aldrig mött en riktigt värdig motståndare och som helt plötsligt får möta någon som räknas som mer eller mindre föredetting och som får om inte stryk så åtminstone bara gör jämn match mot föredettingen. Ingen tror att Rocky Balboa ska klara sig mer än de trettio sekunderna mot Mason Dixon, och även om Balboa förlorar på poäng så är den stora poängen att han står upp och slår tillbaka under alla tio ronderna. Tiden ut. Och han är 60 medan hans motståndare är under 30, eller något.

Naturligtvis är det här en ren saga, för det finns inte en chans att man kan ägna sig åt professionell tungviktsboxning på elitnivå när man är 60. Absolut inte en enda chans. När George Foreman var 41 bevisade han att det fortfarande gick, men det var på sluttampen.

Fast det är inte poängen. För vad filmen handlar om är att förverkliga sin dröm, även om omvärlden ständigt talar om för en att man har alla odds emot sig. Och även om omvärlden har rätt. Och det är trots allt - i all sin effektiva enkelhet - en inspirerande tanke. Det är det faktiskt.

Dessutom fungerar den här berättelsen - om än enkelt och osofistikerat - rätt bra på ett annat plan. Den slummige men numera restaurangägande Rocky Balboa driver omkring i en dyster tillvaro, men hans relationer till människorna i omgivningen är inte ointressanta. Hade de fått utvecklas mer skulle det här ha kunnat bli en autentiskt intressant film, medan den nu är ganska ytlig om än - inte oväsentligt - intressantare på det planet än någon annan Rockyfilm. För det görs i alla fall en ansats till att i mörka, noirliknande scener i nedgångna slumområden i Philadelphia ge ett slags personporträtt av denne sorgsne föredetting. Sly Stallone är ingen stor skådespelare och hans irriterande sluddrande gör hans repliker monotona (de saknar känsloläge), men han passar någonstans ändå som denne luffaraktige föredetting som rultar på genom en tillvaro han själv finner djupt otillfredsställande.

Och ibland gnistrar det till - scenen inne på centret för bortsprungna hundar, med den unge grabben, är faktiskt bra. Sly Stallone agerar på riktigt. Den unge grabben också. Till exempel.

Men med detta sagt så är Rocky Balboa - och det bör upprepas - inte en märkvärdig film. Den är inte stor filmkonst. Men den är bättre än Rockyfilmernas välförtjänta rykte. Den är utan större tvivel den bästa filmen i serien. Vilket inte säger mycket, men det säger något - Rocky kan vara bättre än sitt rykte. Även om det tagit tid.

Rocky Balboa sägs vara det sista kapitlet i sagan om Rocky. Faktum är att jag, oväntat nog, inte hoppas det. För jag hoppas att Sly Stallone har modet att göra en sista Rockyfilm - helt utan boxningsmatch. En film där den mycket åldrade Rocky i stället porträtteras djupare och där hans relationer till människorna i omgivningen fördjupas. Med en skickligare regissör än Sly Stallone och med en skickligare manusförfattare än Sly Stallone skulle den filmen nämligen kunna bli mycket bra. Trots att Sly Stallone inte är någon stor skådespelare. För han kan gestalta den sluddrande, tafatte, sorgsne men i grund och botten godhjärtade Rocky. Och han skulle säkert kunna göra det bättre om han inte regisserade sig själv.

Å andra sidan - jag måste medge att jag inte kommer att ligga sömnlös om denna tänkta, sista Rockyfilm aldrig görs.

Kör hårt,
Sheriffen
Senast redigerad av Sheriffen lör 03 jan 2009, 01:15, redigerad totalt 4 gånger.
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav Sheriffen » fre 02 jan 2009, 04:08

De båda senast nämnda filmerna, Mamma Mia och Rocky Balboa, har ett inte oväsentligt försonande drag. De är blockbusterfilmer som har andra huvudrollsinnehavare än Mr. Visual Special Effects och tillhör alltså de i dag allt fåtaligare, amerikanska filmer som blir box office-hits utan att bestå av oändliga rader ka boom-exploderande rymdskepp, skyskrapor, flygplan, bilar, fabriksanläggningar, what have you.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Re: ROCKY BALBOA - spoilervarning!

Inläggav pinkunicorn » fre 02 jan 2009, 16:24

Sheriffen skrev:Rocky Balboa sägs vara det sista kapitlet i sagan om Rocky. Faktum är att jag, oväntat nog, inte hoppas det. För jag hoppas att Sly Stallone har modet att göra en sista Rockyfilm - helt utan boxningsmatch. En film där den mycket åldrade Rocky i stället porträtteras djupare och där hans relationer till människorna i omgivningen fördjupas. Med en skickligare regissör än Sly Stallone och med en skickligare manusförfattare än Sly Stallone skulle den filmen nämligen kunna bli mycket bra. Trots att Sly Stallone inte är någon stor skådespelare. För han kan gestalta den sluddrande, tafatte, sorgsne men i grund och botten godhjärtade Rocky. Och han skulle säkert kunna göra det bättre om han inte regisserade sig själv.


Den här beskrivningen fick mig att tänka på Sara Gruens roman Water for Elephants om en man som berättar om sitt liv. I ramhandlingen sitter han i rullstol på ett ålderdomshem, men berättar om tiden när han hade hand om elefanter på en kringresande cirkus. En av 2007 års läsnings största positiva överraskningar.
Hans Persson

Bokblogg: http://www.duarvaddulaser.se/
pinkunicorn
Site Admin
 
Inlägg: 710
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 12:53
Ort: Linköping

Inläggav Sheriffen » fre 02 jan 2009, 17:31

Jag får göra ett tillägg till min recension av Rocky Balboa. Det stämmer inte riktigt inom ramen för filmen att Rocky förverkligar en dröm som hela omgivningen säger att han inte har en chans att förverkliga. För han har stöd av sina vänner och sin son och inte minst av publiken under matchen, som likt en man mässar "Rocky, Rocky" hela tiden. Men vad jag menade var något annat, nämligen att de som håller på Rocky i princip är okunniga om boxning per se och främst hurrar för sin gamle hjälte, av nostalgiska skäl. Rockys före detta tränare och panelen som utfärdar tillstånd för proffsboxning och flertalet av expertkommentatorerna, de som vet vad som gäller, tror inte på honom en sekund. Nåväl, i alla fall.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav centerwall » lör 03 jan 2009, 00:18

pinkunicorn skrev:Den här beskrivningen fick mig att tänka på Sara Gruens roman Water for Elephants /.../. En av 2007 års läsnings största positiva överraskningar.


Boken som gav en stark inledning på läsåret 2009 för mig. Jag tillbringade stora delen av nyårsdagen med den. Rekommenderas!

Sheriffen skrev:De båda senast nämnda filmerna, Mamma Mia och Rocky Balboa, har ett inte oväsentligt försonande drag. De är blockbusterfilmer som har andra huvudrollsinnehavare än Mr. Visual Special Effects ...


Det ironiska är ju att Mama Mia inte hade mått dåligt av några specialeffekter. Var förresten Rocky Balboa verkligen en blockbuster? Bra recension förresten, jag håller med dig på det stora hela.

Merry skrev:Jag fick samma vibbar av Mamma Mia som jag fick av Spindelmannen 2 - en film som är mycket välgjord för en målgrupp som jag inte tillhör.


DET köper jag - men filmen marknadsförs, recenseras och rekommenderas som om det var en film för ALLA (och det är inte bara kvinnor i åldrarna 40 - 60 som har pratat sig varm om den). Men det är fortfarande ingen ursäkt för att de sjunger så illa.

jophan skrev:Tack. Jag började tro att jag var galen. Intrigen är patetisk och skådespelarinsatserna mediokra /..../ årets stora biobesvikelse. /.../ snubblande nära kalkonen.


Jag kan bara konstatera att jag är alldeles för snäll och fortfarande inte har lärt mig att såga en film ordentligt. Men jag njuter när andra gör det åt mig. :-)
centerwall
Letterhack
 
Inlägg: 448
Blev medlem: tis 12 dec 2006, 23:34
Ort: Göteborg

Inläggav Sheriffen » lör 03 jan 2009, 04:30

centerwall skrev:Var förresten Rocky Balboa verkligen en blockbuster?



Jodå, det gick i alla fall hyfsat:

http://www.boxofficemojo.com/movies/?id=rocky6.htm

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

AMERICAN PSYCHO - viss spoilervarning

Inläggav Sheriffen » sön 04 jan 2009, 02:50

AMERICAN PSYCHO av Mary Harron (2000)
Med Christian Bale och Willem Dafoe

- viss spoilervarning -

Om den kitschiga American Psycho är ett filmporträtt av en seriemördande psykopat, vilket den kanske är, misslyckas den helt enkelt därför att den inte är otäck. Den saknar både emotionellt fokus och intrigfokus, och lyckas därför varken skrämma, tankeväcka eller ens underhålla med något slags spänning. Som tittare förblir man lika oberörd av både den ohyggligt illa spelade psykopaten som av dennes nästan lika tafatt spelade offer och frånvaron av intrig gör filmen till ett slags osammanhängande kavalkad av tablåer från överklassmiljöer varvade med blod och knivar.

Fast det kan hända att psykopaten inte mördar någon av alla de där människorna. Filmens brist på intrig och tema gör det svårt att avgöra. Tre omständigheter talar för att han i själva verket bara mördar i fantasin:

1) Psykopatens sekreterare hittar i psykopatens kalender alla morden i form av teckningar. Kan tänkas att han alltså bara dagdrömde.

2) Ett av mordoffren visar sig i slutet av filmen ha ätit middag - två gånger - med psykopatens egen advokat. Flera veckor efter det att mordet begåtts.

3) Det är mycket svårt att på öppen gata skjuta inte bara en mängd civilister utan även de fyra poliser som utgör två radiobilpatruller utan att någon reagerar. Minst av alla resten av poliskåren. Och de morden – om de begås – är knappast osynliga. I själva verket exploderar polisens radiobilar och börjar brinna, och sådant brukar synas. Ibland till och med på flera meters håll. Rent bortsett från att kringströdda döda poliser och civilister sällan är osynliga de heller. Och det därhän så förefaller det osannolikt att omgivningen inte uppfattade psykopatens gärningar. Om de begicks, alltså.

Fast om den här tolkningen stämmer är filmen å andra sidan obegriplig. Exakt vilken är i så fall dess poäng?

Så den kanske är en komedi. Vem vet? Och i så fall lider den rätt mycket av att inte locka till skratt mer än högst någon enstaka gång, som i den pajasartade scen där psykopaten bloddrypande och spritt språngande naken jagar en prostituerad med motorsåg. Det här är rätt skojigt, faktiskt, eftersom hela scenen är inte bara så löjlig utan så klantigt spelad av Christian Bale att man har svårt att låta bli att le – alternativt drabbas av ställföreträdande skamkänslor över att den inte klipptes bort innan den ens togs. Det vill säga ur manus.

Några fler teorier om filmens intrig och syfte har jag svårt att åstadkomma, eftersom det här är en av de mest häpnadsväckande meningslösa filmer jag någonsin sett. En film av den sort som faktiskt gör en sömntung i huvudet, alldeles på riktigt.

Att porträttera psykopater på film är förstås i sig inte oväsentligt. Psykopati är en realitet, även om den seriemördande varianten lyckligtvis är sällsynt. Fast ändå – Anthony Hopkins är övertygande i filmerna om Hannibal Lecter, men då menar jag främst när han pratar med folk i stället för att slakta dem. Där kommer hans enastående skådespelartalanger till sin rätt. Filmerna i sig är försumbara med inte så sällan förbluffande enfaldig intrig, men framförallt scenerna där Lecter sitter inspärrad i en cell i den första han gjorde – Silence of the Lambs – utgör ett övertygande porträtt av en svårt psykopatisk och samtidigt extremt intelligent och bildad människa.

Och i Alfred Hitchcocks Psycho gör Anthony Perkins ett mycket övertygande och mycket skrämmande porträtt av ett annat slags, men likaledes seriemördande, psykopat. Som filmkonst står denna skyhögt över filmer som dem om Hannibal, men de många uppföljarna och framförallt refaken i färg bör undvikas.

Mycket oväntat är det emellertid den i vanliga fall begränsade skådespelaren Clint Eastwood som står för ett av de i mitt tycke allra bästa och mest skrämmande porträtt av en psykopat som finns på film, i sin lysande Unforgiven (rättvist belönad med en Oscar som bästa film). En starkt bidragande orsak till både trovärdigheten och den krypande ohyggligheten är frånvaron av blod och inälvor. Det här är den enda film som givit mig feberheta mardrömmar i vuxen ålder.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

THE PASSION OF THE CHRIST

Inläggav Sheriffen » mån 05 jan 2009, 01:41

THE PASSION OF THE CHRIST av Mel Gibson (2004)
Med James Caviezel, Maia Morgenstern, Christo Jirkov


Berättelsen om Jesu lidande under sina sista tolv timmar i livet är förmodligen den mest kända i västerlandets historia. Som bekant har den haft ett fullkomligt enormt inflytande över hela våra kulturella utveckling, eftersom Jesus enligt den kristna trosbekännelsen tar på sig våra synder och därmed försonar oss med Gud. Det här är med andra ord inte bara en berättelse bland många andra – det är en berättelse som legat och ligger till grund för tusentals miljoner människors uppfattning om tillvaron, och då inte endast i symbolisk utan i bokstavlig mening.

Det gör den förstås svår att filmatisera. Omöjlig, skulle man kunna tro. Men tydligen inte. Fast ingen filmatisering har varit okontroverisell – i modern tid är väl de båda andra främsta exemplen på det Monthy Pythons Life of Brian, som med sin komiska infallsvinkel och respektlöshet totalförbjuds i Norge, och Martin Scorseses The Last Temptation of Christ, som fick inte så få katoliker att gå i taket (Scorsese blev mordhotad, fler än en gång) och som jag tycker är en av de ytterligt få alldeles lysande filmer han har gjort (en annan är King of Comedy).

När Mel Gibson, som är bekännande och utövande sedesvakantistisk katolik, ger sig på att filmatisera den här berättelsen gör han det på ett såvitt jag vet inte tidigare skådat sätt. Han koncentrerar sig fullständigt på den groteska, magvänande tortyr som romarna utsätter Jesus för efter det att den romerske ståthållaren Pontius Pilatus mot sin vilja tvingats ge med sig och låta Jesus bli bestraffad trots att han inte har begått något brott, i alla fall inte enligt romersk lag. De konkreta publikreaktionerna lät inte vänta på sig. Jag citerar Wikipedia:

"När filmen gick upp på askonsdagen 2004 lade den sig direkt på förstaplatsen i publiktoppen, vilket förvånade många, då ingen av de stora distributörerna velat ta sig an filmen på grund av dess svaga potential. Filmen har sedan dess blivit en otrolig publikframgång, främst i USA där den är den mest inkomstbringande independence-filmen någonsin och den sjunde totalt. Från USA rapporteras att eftersökta brottslingar har anmält sig till polisen efter att ha sett filmen. Minst två besökare ska också ha avlidit i sviterna efter biobesöket. Peggy Law Scott, 57, Wichita, Kansas fick en hjärtattack under filmen, och avled kort därefter. Pastor Jose Geraldo Soares, 43, i Brasilien avled också i en hjärtattack."

Nu ska man hålla i minnet att det filmen handlar om saknar stöd i Bibelns passionsberättelse. Det finns inte en bokstav om att de romerska legionärerna skulle ha piskat Jesus med ohyggliga tortyrredskap som fick till följd att stora köttstycken slets ur hela hans överkropp innan han leddes ut på Via Dolorosa. Det finns heller inte en bokstav om att tortyren skulle ha fortsatt under vandringen upp mot Golgata. Detta är något som bara omnämns i den sedesvakantistiskt katolska berättartraditionen och som rimligen borde få det att vända sig i magen på alla kristna som inte tillhör just den sekten.

För tortyrscenerna är ohyggliga och ohyggligt utdragna. De utgör så gott som hela filmen. Vi bjuds alltså på nästan två timmars obegripligt brutal tortyr och när det slutat vända sig i magen och man sitter där och till slut slött och så småningom ointresserat stirrar på den här splatterfilmen, börjar man undra vad det egentligen är frågan om. Hur kan någon enda människa finna detta uppbyggande?

Å andra sidan är The Passion of the Christ möjligen en inte oäven sammanfattning av Bibeln, som består av fler sinnessjukt brutala grymheter mot oskyldiga enskilda människor och hela folkslag – de flesta av de grymheterna begångna av den föregivet kärleksfulla, förlåtande, allsmäktiga och allvetande Gud som Bibeln kretsar kring – än någon annan berättelse jag känner till. Och jag undrar åter – varför får sådant här så många (inte alla) kristna att gå igång, att se ett allomfattande "kärleksbudskap" i... Bibeln?! För mig är det komplett obegripligt.

En ytterligare omständighet som saknar stöd i Bibeln är Pontius Pilatus diskussion om begreppet sanning med sin hustru. Den diskussionen följer på hans samtal med Jesus, som är en av de passager i Bibeln som har gripit mig mycket djupt. När jag 1986 läste religionshistoria vid universitetet och därför läste Johannesevangeliet, fann jag att Pontius Pilatus – tvärtemot vad jag lärt mig tro i kristendomskunskapen i skolan – inte bara ville rädda Jesus undan vad han ansåg som ett orättmätigt bestraffande av en oskyldig människa, utan även inför den självuppfyllde Jesus – som hävdar sig vara vägen, sanningen och livet – ställde den djupt filosofiska frågan "Vad är sanning?" och därmed avslutade sitt samtal med Jesus genom att vända på klacken och gå därifrån. Storslaget. Och det tycker jag fortfarande. Det är beklämmande att denna omtumlande scen i filmen fullständigt omintetgörs av en efterföljande, alldaglig diskussionn om inte sanningsbegreppet (som är vad den handlar om) utan om vad som är sant i rådande politiska omständigheter i den givna situationen. Patetiskt.

Pontius Pilatus är och förblir en av Bibelns verkligt stora, mänskliga gestalter, en bildad och klarsynt man som i mina ögon får Jesus att krympa ihop till en monoman, halvt förryckt sektledare.

The Passion of the Christ är i allt väsentligt en film för de tittare som gillar så kallade splatterfilmer, det vill säga filmer där människor meningslöst och mycket brutalt torteras i det oändliga. Själv har jag mycket lätt för att tygla min förtjusning inför den sortens filmer och att Mel Gibson har kommit undan med att hyllas för en film av det slaget – som om den vore stor filmkonst och har något att säga oss – säger förmodligen ganska mycket om vårt nuvarande samhälle och våra värderingar.

Kör hårt,
Sheriffen
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Inläggav margl » ons 07 jan 2009, 11:22

Dagarna innan jul blev jag påmind om existensen av en bra och spännande film som jag inte tror att så förfärligt många känner till, Crisis från 1950. Hjärnkirurgen Ferguson (Cary Grant) och hans hustru (Paula Raymond) blir under en semesterresa i ett icke namngivet latinamerikanskt land arresterade av sagda lands polis. Landet befinner sig nämligen i upplösningstillstånd, den diktatoriska regimen befinner sig i kamp mot allt starkare rebellskaror, och härskaren Raoul Farrago (Jose Ferrer) har en hjärntumör som enbart Ferguson kan åtgärda. Ett spänd situation uppstår när Ferguson kommer under tryck från både regimen som vill ha kvar Farrago och motståndsrörelsen som vill se honom död. Som sagt, en bra och spännande film med ett intelligent manus och duktiga skådespelare - Grant glänser som den sarkastiske och ståndaktige Ferguson.
Martin Glännhag

"Hell is the only place where hypocrisy has no market-value. There must be a premium on it in Heaven" Clark Ashton Smith
margl
Trufan
 
Inlägg: 761
Blev medlem: lör 20 jan 2007, 12:16

FöregåendeNästa

Återgå till Kulturkvarten

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron