Film, del 2

[margl]

Charles Laughton är en särskild skådespelare för mig. Man kan säga "Charles Laughton är med i den filmen" och jag kommer se den filmen oavsett vad den handlar om enkom för att Charles Laughton är med i den. Jag har njutit av hans prestationer i ett flertal filmer, bla som lömsk sjörövare i Captain Kidd(1945), som minst lika lömsk domare i Jamaica Inn(1939), som cynisk romersk politiker i Spartacus(1960), som den bistre kapten Bligh i Mutiny on the Bounty(1935) och som den oförsonligt stränge och samtidigt av känslosamhet skälvande inspektör Javert i Les Miserables(1935). Jag hade turen att nyligen få se honom i två paradroller, totalt olika karaktärer men bägge vittnande om Laughtons gestaltningsförmåga.

Den första är Laughtons gensomslag på filmduken, nämligen som levnadsglad och temperamentsfull engelsk konung i The Private Life of Henry VIII(1933). Strunta i att filmen är i historiskt hänseende, som det står på wikipedia, "wildly inaccurate", den är en härlig upplevelse, en frodig krönika med Laughton som den utan minsta tvekan bästa Henrik VIII som jag någonsin sett. Laughtons framställning är som filmen i helhet mustig och överdådig (det finns en scen där två bödlar grälar om vem som borde få avrätta drottningen). Utan minsta gnissel växlar Laughton mellan olika sinnesstämningar, från nervös upphetsning till dånande vrede för att så nå mysande belåtenhet. Man kan plocka bland scenerna, jag ska nämna två. En är när kungen smyger (utan att lura någon) in till sin eventuella älskarinnna, knackar på dörren och har genom denna ett komiskt samtal med damen på andra sidan. Den andra är när Henrik sitter vid gästabudsbordet och sliter sönder en stekt fågel med händerna, kastar ben omkring sig, stänker flott på sina bordsgrannar samtidigt som han beklagar sig ljudligt över att finkänslighetens och de fina sedernas tid är förbi.

Den andra är en mindre högljudd roll, men inte mindre välspelad. Det är som titelgestalten i Rembrandt(1936). Laughton spelar den känslige konstnären, som ser saker och känner saker så annorlunda än omgivningen, utmärkt. Även här kan man plocka bland scenerna, men återigen ska jag nämna två. En är när Rembrandt konfronterar de missnöjda beställarna som beklagar sig över hans Nattvakten. Den andra är när Rembrandt berättar om Saul och David för dom två som han valt ut som modeller för målningen föreställande dessa bibliska figurer.

[Sheriffen]

Charles Laughton kan jag bara instämma i är en av filmhistoriens främsta skådespelare.

Väldigt länge brukade jag pika John-Henri så fort jag kom åt, för väldigt länge hade han av någon besynnerlig anledning inte fått tillfälle att se Mutiny on the Bounty. Jag kunde skjuta in bisatser som: "Ja, och som du kommer ihåg från Laughtons insats i Mutiny on the Bounty, så..." Då brukade John-Henri stirra förgrämt på mig, men nu är det länge sedan han såg filmen första gången och såvitt jag vet har det blivit många gånger till.

Andra filmer med Charles Laughton (men jag håller med dig, man ska se alla - något jag till min fasa ännu inte gjort, faktiskt!) jag gärna nämner är The Big Clock, The Hunchback of Notre Dame, Witness for the Prosecution och Vessel of Wrath (a.k.a. The Beachcomber). Den sistnämnda är inte en särskilt bra film, ärligt talat, men Laughton är som vanligt magnifik.

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

Jag har de närmaste dagarna roat mig med att titta på flera av de klassiska stumfilmsäventyren med Douglas Fairbanks. Det brukas sägas emellanåt att innan alla senare filmhjältar så fanns det Errol Flynn, men jag tycker att man borde tillägga - innan Errol Flynn fanns Douglas Fairbanks. Fairbanks fick äran att på filmduken gestalta flera hjältefigurer som numera tillhör filmens stående repertoar - Zorro, Robin Hood, D´Artangan. Med aldrig sviktande gott humör, ett högromantiskt ädelmod och en atletisk förmåga som skulle kunna göra vilken professionell idrottsman som helst grön av avund fäktades han mot den ena lömska motståndaren efter den andra i den ena filmen efter den andra. Det började när han steg upp (redan med ett gediget filmförflutet i bagaget) i Mark of Zorro(1920) som Don Diego vilken som den maskerade Zorro bekämpar orättvisor och förtryck i den tidiga 1800-talets Kalifornien, men även om det var en strålande insats var det bara en glimt av vad som komma skulle. Det fortsatte det följande året med The Three Musketeers där Fairbanks imponerade på hela världen med sina häpnadsväckande stunts och 1922 kom Robin Hood, som inte bara är en fin äventyrsfilm utan också en storslagen medeltidsgobeläng med gigantiska borgar, praktfulla torneringar, ädla riddare, sköna damer och nattsvarta skurkar. 1924 spelade han den charmige tjuven i det minst sagt överväldigande Tusen och en natt-äventyret The Thief of Bagdad, dess lyxuösa scenerier och kostymer, dess effektfulla effekter och episka berättelse har en närmast bedövande och berusande verkan på åskådaren (1940 försökte de göra en ny version, men trots respektvärda ansträngningar nådde de nog inte riktigt fram). The Black Pirate från 1926, där Fairbanks spelar mannen som ser sig tvungen att gå med i en piratbesättning för att kunna hämnas sin faders död, är ett spektakulärt matineäventyr som rymmer mer eller mindre allt det som har kommit att kopplas till sjörövarfilmer och det är också här Fairbanks gör ett av sina mest berömda stunts när han glider ner för stormasten hållandes i en dolk genom segeltyget. Intressant nog blev Fairbanks sista filmroll en mera komplex hjältefigur, nämligen den spanske ädlingen och äventyraren Don Juan i The Private Life of Don Juan(1934). Jag har tyvärr ännu inte haft möjlighet att se denna film, men av vad jag läst så tycks den handla om hur Don Juan känner sig nu när ålderns höst närmar sig och trots desillusion så har han fortfarande glimten i ögat.

För de som vill se Fairbanks filmer så kan jag upplysa om att flera av den står att finna på internet archive - http://www.archive.org/search.php?query ... e%3Amovies

[john-henri]

Jo, Laughton var (och är) en stor favorit under otaligt många år. Med hans filmer finns många bisarra minnen förknippade. The Private Life of Henry VIII såg jag första gången på TV i ett hotellrum någonstans i USA en sommar på 1970-talet, och höll på att bli galen på kuppen – filmen är bara 97 minuter lång, men visades under de begagnade bilhandlarnas förlovade reklamtid på amerikansk TV, alltså med början klockan 02:30… och slut klockan 05:30, vilket alltså innebar att man på 97 minuter film fick in 83 minuter reklamavbrott. Bara under Laughtons dödsscen gjordes tre avbrott för samma hysteriskt flåshurtiga bilhandlare.
Island of Lost Souls (för oss läsare mer känd som H. G. Wells roman The Island of Dr Moreau) såg jag i gengäld på en numera nedlagd klassikerbiograf där jag också sett många andra hett efterlängtade 30-talsfilmer; den låg i samma byggnad som hotellet New York Plaza, på Femte avenyn bara ett par kvarter ner från Central Park. Och på den här tiden rökte man på amerikanska biografer, men eftersom detta var en cineastbio var de gråblå rökslingorna det enda som röjde publiken; inget pratande, popcornstinkande eller Coca-Cola-klunkande störde Laugtons förnämliga skådespeleri.
The Hunchback of Nôtre Dame var veterligt min första Laughtonfilm, och den såg jag någon gång rätt tidigt på 1960-talet på biografen Fenix på Drottninggatan i Stockholm, där jag för övrigt också första gången såg Frankenstein. Jag brukade prata med ägaren, som också var ensam biljettförsäljare och vaktmästare, och som i några år gjorde ett desperat och mycket imponerande försök att överleva som reprisbio för klassisk kvalitetsfilm; sedan gav han upp och drev Fenix vidare i ytterligare några år som porrbiograf av det oskuldsfulla slag man hade i slutet av 1960-talet, innan biografen försvann. (På den tiden kunde porrfilmer heta saker som Eva, 18 år och oskuld, vaknar, varefter man i en halvtimme fick se henne sträcka på sig i sängen, gäspa, sparka av sig täcket, dra av nattlinnet, duscha alldeles spritt språngande naken, äta filmjölk och suggestiv banan i köket och sedan klä på sig, varefter filmen tog slut; ett par år senare kom den autentiska porrfilmsvågen, men då var Fenix redan borta.)
Ruggles of Red Gap såg jag också på amerikansk TV, men kuriöst nog på bättre tid, så med bara den sedvanliga halvtimmen reklam. The Paradine Case såg jag däremot på cinemateket i London, liksom det som då fanns hopklippt av I, Claudius, under en av deras Laughton-retrospektiver i slutet av 1970-talet. Och så där har det hållit på. Vid det här laget har jag sett de flesta av hans filmer, men det har tagit närmare en livstid. Dessutom har jag några av hans skivinspelningar; han var en fenomenal uppläsare, och gjorde sent i livet rätt många inspelningar under de där åren då han turnerade i England med enmansshower som i hög grad bestod av högläsningar. Skivorna lyssnade jag flera gånger på tillsammans med Torkel Franzén, en annan stor Laughtonbeundrare.
Skulle någon inte ha läst den rekommenderas mycket varmt Simon Callows förnämliga biografi Charles Laughton: A Difficult Actor.

John-Henri

[margl]

The Private Life of Henry VIII såg jag första gången på TV i ett hotellrum någonstans i USA en sommar på 1970-talet, och höll på att bli galen på kuppen – filmen är bara 97 minuter lång, men visades under de begagnade bilhandlarnas förlovade reklamtid på amerikansk TV, alltså med början klockan 02:30… och slut klockan 05:30, vilket alltså innebar att man på 97 minuter film fick in 83 minuter reklamavbrott. Bara under Laughtons dödsscen gjordes tre avbrott för samma hysteriskt flåshurtiga bilhandlare.

Intressant...inte minst därför att såvitt jag minns så har Laughton ingen dödsscen i The Private Life of Henry VIII

[john-henri]

Nej, du har förstås rätt, det har han inte. Jag får ursäkta mig med att det är mer än trettio år gamla minnen jag rotar omkring i, och utan större tvivel lär jag ha lyckats blanda ihop två olika Laughtonfilmer jag vid olika tillfällen sett sent om nätter på amerikanska hotellrum. (Vilket i och för sig på inget sätt hindrar mig från att fortfarande minnas både den sängbundne Laughton och de eländiga bilhandlarna väldigt väl. Utan att se om filmerna är det omöjligt att säga vilken scen jag tänker på, inser jag. Rembrandt? Reprisen av Henrik VIII i Young Bess?)

John-Henri

[margl]

Om vi låter tanken vandra tillbaka till film-tråden började så dyker kanske minnet av ett visst meningsutbyte över en viss film upp - jag vill minnas att den hette The Third Man. Jag gav denna ganska ljum kritik - det var en bra film, men knappast den bästa jag sett och därtill nåt nedlåtande om musiken - och fick som tack för detta en av de värsta utskällningar jag någonsin fått. En viktig punkt i denna var att jag verkade oförmögen att inse att en viss Orson Welles var alla tiders främsta filmskådespelare och filmgeni överhuvudtaget.

Tills relativt nyligen har jag aldrig varit särskilt intresserad av Orson Welles. Jag spelade för flera år sen in Citizen Kane, mer för att den omnämnts som alla tiders bästa film än att det var ett verk av Orson Welles, och jag har köpt in hans Macbeth på dvd, mer för att det rör sig om Macbeth än för att Orson Welles syns i huvudrollen. Men långsamt har mitt intresse börjat vakna och för ungefär en vecka sen införskaffade jag Welles Chimes at Midnight och Othello. Det finns stora likheter mellan Macbeth, Othello och Chimes at Midnight, de förenar inom sig det suggestiva och det kraftfulla, det symboliska och det konkreta, det dynamiska och det stiliserade - med andra ord är de goda Shakespeare-filmatiseringar. Särskilt i Othello var det flera sekvenser som slog mig starkt både såsom varande estetiskt välgenomtänkta och känslomässigt gripande. Men framför allt är dessa filmer uppfyllda av Welles personliga närvaro, han tornar upp sig som ett berg inför filmkameran - grubblande och intensiv som Othello och Macbeth, fryntlig och mustig som Falstaff.

[Sheriffen]

Om vi låter tanken vandra tillbaka till film-tråden började så dyker kanske minnet av ett visst meningsutbyte över en viss film upp - jag vill minnas att den hette The Third Man. Jag gav denna ganska ljum kritik - det var en bra film, men knappast den bästa jag sett och därtill nåt nedlåtande om musiken - och fick som tack för detta en av de värsta utskällningar jag någonsin fått. En viktig punkt i denna var att jag verkade oförmögen att inse att en viss Orson Welles var alla tiders främsta filmskådespelare och filmgeni överhuvudtaget.

Det som förbluffar är väl att du aldrig verkar ha insett att "utskällningen" var ett skämt!

Tills relativt nyligen har jag aldrig varit särskilt intresserad av Orson Welles. Jag spelade för flera år sen in Citizen Kane, mer för att den omnämnts som alla tiders bästa film än att det var ett verk av Orson Welles, och jag har köpt in hans Macbeth på dvd, mer för att det rör sig om Macbeth än för att Orson Welles syns i huvudrollen. Men långsamt har mitt intresse börjat vakna och för ungefär en vecka sen införskaffade jag Welles Chimes at Midnight och Othello. Det finns stora likheter mellan Macbeth, Othello och Chimes at Midnight, de förenar inom sig det suggestiva och det kraftfulla, det symboliska och det konkreta, det dynamiska och det stiliserade - med andra ord är de goda Shakespeare-filmatiseringar. Särskilt i Othello var det flera sekvenser som slog mig starkt både såsom varande estetiskt välgenomtänkta och känslomässigt gripande. Men framför allt är dessa filmer uppfyllda av Welles personliga närvaro, han tornar upp sig som ett berg inför filmkameran - grubblande och intensiv som Othello och Macbeth, fryntlig och mustig som Falstaff.

Förträffligt!

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

Om vi låter tanken vandra tillbaka till film-tråden började så dyker kanske minnet av ett visst meningsutbyte över en viss film upp - jag vill minnas att den hette The Third Man. Jag gav denna ganska ljum kritik - det var en bra film, men knappast den bästa jag sett och därtill nåt nedlåtande om musiken - och fick som tack för detta en av de värsta utskällningar jag någonsin fått. En viktig punkt i denna var att jag verkade oförmögen att inse att en viss Orson Welles var alla tiders främsta filmskådespelare och filmgeni överhuvudtaget.

Det som förbluffar är väl att du aldrig verkar ha insett att "utskällningen" var ett skämt!

Det finns något som kallas ironi.

[margl]

Är namnet Svengali bekant? Det är namnet på en lömsk figur i George du Mauriers roman Trilby från 1894, ett verk som enligt wikipedia var "perhaps the second best selling novel of the Fin de siècle period after Bram Stoker's Dracula". Den unga och oskuldsfulla flickan Trilby blir av mästerhypnotisören Svengali förvandlad till en av världens främsta sångbegåvningar. Svengali är en cynisk och bohemisk karaktär med vissa drag av antisemitisk karikatyr, men trots detta inte fullkomligt hjärtlös. Flera olika filmatiseringar av denna figur har gjorts, den som jag sett är från 1931, heter kort och gott Svengali och har John Barrymore i titelrollen. Barrymore lyckas (bistådd av smink) förena mörk lömskhet med avväpnande harmlöshet och gäcksamhet med allvar. Särskilt är det en specifik sekvens från denna film som jag kommer att minnas länge - igenom den mörka natten, tvärs över den vindpinande staden utsträcker Svengali sina hypnotiska krafter efter den sovande Trilby.

[jPeMelin]

Är namnet Svengali bekant?

Jo, det är bekant, men minnet av det hade kanske förvanskats en del, för jag hade fått det till att det var en historisk person.

/Jim

[margl]

Abel Gances Napoleon från 1927...Det var ett tag sen jag såg den för första gången, men jag har inte känt mig redo att prata om den tidigare. Det negativa först, för en person som jag vilken misstror nationalism och idoliseringen av härförare så tar det emot något att se denna films närmast hysteriska franska patriotism och Napoleondyrkan. Här ägnas tricoloren och marseljäsen en sannskyldig kult och Napoleon Bonaparte framställs som romantisk hjälte, militärt geni, klarsynt visionär och historiens gigant. Men...denna film är en av de mest intensivt och kreativt dramatiska jag någonsin sett. Med hjälp av klippning, visuellt effektsökeri och ett flitigt användande av dubbelexponeringar skapas ett furiöst tempo där man sveps med i de revolutionära omvälvningarna och våldsamma förvecklingarna. Personportätten är idealiseringar eller karikatyrer och just därför bidrar de så bra till spänningen i denna överdrivna skildring av överväldigande händelser.

[Rymd-Olov]

På imdb har de sammanställt en lista över de bästa filmerna (enligt användarna) som gjorts år 2000 och senare.

LÄNK

Min spontana reaktion när jag såg vilka filmer som kommit med på listan var att folk kanske inte har riktigt så dålig smak som jag tror. Det finns en del fantastik där också. Har någon av cineasterna någon kommentar?

[nicklas]

Min spontana reaktion: Sagan om Ringen-trilogin och the Departed ska långt bort från den listan.

[centerwall]

Min spontana reaktion: Sagan om Ringen-trilogin och the Departed ska långt bort från den listan.

Utan att ens ha sett listan håller jag i alla fall med om Sagan om Ringen-filmerna (The Departed har jag inte sett).